Verb med vokalväxling i preteritum och supinum

vokalväxlande form någon gång dykt upp i materialet. Detta innebär att de verb som någon gång uppvisat en vokalväxlande form i supinum sorterats in i avsnitt 4.1. oavsett om formen levt kvar eller ej. Resterande verb återfinns i 4.2.

För verb med flera olika betydelser specificeras för varje verb vilken innebörd som åsyftas.

4.1. Verb med vokalväxling i preteritum och supinum

Här presenteras först en tabell över de verb som fått vokalväxlande former i preteritum och supinum.

Tabellen följs av en mer genomgående förklaring för respektive verb.

Utvecklingsgång Verb Kommentar

Preteritum föregår supinum (14 st)

hinna Tidigare hinde/hinte-hint. Preteritum hann (1657), supinum hundit/hunnit (1712/1778).

klinga I huvudsak klingade-klingat med starka alternativa former. Preteritum klang (1732), supinum klungit (1886).

ringa I huvudsak ringde-ringt med starka alternativa former. Preteritum rang (1862), supinum rungit (1909).

skrinna Dialektalt starkt. Preteritum skrann (1771), supinum skrunnit (1886).

10

dyka Tidigare svagt, först efter Konjugation 1, därefter Konjugation 2. Preteritum dök stabiliseras sent 1800, varpå supinum dukit dyker upp.

fnysa Tidigare fnyste-fnyst. Dalin (1850-3) har preteritum fnös, ej supinum fnusit.

knyta Tidigare knytte-knytt. Preteritum knöt (1664), supinum knutit (1696).

ryta* Tidigare starkt, dock ej vokalväxlande supinum (röt-rytit). Supinum rutit (1889) numera norm.

skryta Svagt inpå 1700-talet, ibland preteritum skröt.

Preteritum skröt huvudform 1720, supinum skrutit huvudform 1750.

snyta Tidigare snytte-snytt. Preteritum snöt sent 1600, därefter supinum snytit/snutit.

gnälla I huvudsak gnällde-gnällt. Preteritumalternativet gnall (1600), supinumalternativen gnullit och gnullet dateras senare.

hänga I huvudsak hängde-hängt med starka alternativa former. SAOL 1-7 preteritumalternativet hang, ej supinum hungit.

svälla I huvudsak svälle-svällt med starka alternativa former. Preteritum svall (1555), supinum svullit (1688).

svälta I transitiv bemärkelse. SAOL 9–14 har

preteritumalternativet svalt, ej supinum svultit.

Supinum föregår preteritum

(3 st)

springa Nu starkt, dock tidigare svagt preteritum springde (1704).

krympa SAOL 1–8 har supinumalternativet krumpit, ej preteritum krömp.

skrympa SAOL 1–10 har supinumalternativet skrumpit, ej preteritum skrömp.

Oklar utvecklingsgång klippa Se klippa nedan.

(4 st) tiga Se tiga nedan.

klyva Se klyva nedan.

Totalt 21 st rymma Se rymma nedan.

Tabell 3: Verb med vokalväxling i preteritum och supinum, sorterade utifrån huruvida preteritum- eller supinumformen får stark böjning först.

Hinna-hann-hunnit (SAOL 14)

Uppges ej i Lundberg (1921), dock i Wessén (1968). I Dalin (1850–3) och i samtliga band av SAOL är verbet oavbrutet starkt, men i SAOB (1931) uppges de tidigare svaga formerna hinde/hinte och hint.

Vokalväxlande preteritum hann dateras tidigare än vokalväxlande supinum hunnit/hundit (1657 respektive 1778/1712).

Klinga-klingade-klingat (SAOL 14)

I huvudsak svagt, med de starka, vokalväxlande formerna klang och klungit som alternativ, framför allt poetiskt. Dalin (1850–3) och SAOL 1 (1874) har klang som alternativ till klingade, dock uppges klungit vara föga brukligt, vilket kan tyda på att den vokalväxlande preteritumformer etableras först.

Därefter, fram till och med SAOL 11 (1986) uppges både klang och klungit som skönlitterära/poetiska alternativ. SAOB (1936) daterar klang tidigare än klungit (1732 respektive 1886).

11 Ringa-ringde-ringt (SAOL 14)

I den ungefärliga betydelsen ’producera klingande ljud’. Uppges i Wessén vara dialektalt starkt.

Genomgående svag böjning i Dalin (1850–3) och SAOL. SAOB (1958) anger dock rang och rungit i vissa trakter. Vokalväxlande preteritum rang dateras tidigare än vokalväxlande supinum rungit (1862 respektive 1909).

Skrinna-skrinnade-skrinnat (SAOL 14)

Enligt Wessén dialektalt starkt. Finns ej listat i Dalin (1850–3). SAOL 1 (1874) och SAOL 6 (1889) uppger endast stark böjning (skrann, skrunnit) medan resterande SAOL-band anger de svaga formerna som huvudformer. I SAOL 7 (1900) till och med SAOL 11 (1986) uppges fortfarande de

vokalväxlande starka formerna som provinsiella, i huvudsak i finlandssvenskan. Även SAOB uppger skrann och skrunnit som provinsiella former, och daterar skrann tidigare än skrunnit (1771 respektive 1886).

Dyka-dök-dykt (SAOL 14)

Lågtyskt låneord som i svenska böjdes svagt enligt Konjugation 1 in på 1700-talet (dykar, dykade, dykat), varpå svag böjning efter Konjugation 2 blir allt vanligare: dyker-dykte-dykt (Lundberg: 25).

Under mitten av 1800-talet förekommer även den vokalväxlande formen dök. Vid 1800-talets slut har dök stabiliserats och vokalväxlande dukit förekommer i supinum (ibid.). Dalin uppger dykte och dök, dykit och mera sällan dukit, medan SAOL 1 (1874) har böjning efter Konjugation 1 och 2 samt den alternativa formen dök. Fram till 1950-talet uppges olika former i samtliga band, dök listas dock genomgående medan dukit endast stundom dyker upp.

Fnysa-fnös/fnyste-fnyst (SAOL 14)

Regelbundet svag böjning till slutet av 1600-talet då vokalväxlande preteritum fnös påträffas

(Lundberg: 26). Enligt Lundberg föredras under tidigt 1900-tal preteritumformen fnös medan supinum böjs fnyst och vokalväxlande fnusit ej ens har påträffats. Dalin (1850–3) uppger fnös, fnysit men i SAOL 1 (1874) listas vokalväxlande fnusit som föredragen form, i motsats till vad Lundberg påstår.

Fnusit lever sedan kvar till och med SAOL 7 (1900) varpå det försvinner ur ordboken. Efter detta, fram till och med idag, listas för preteritum både fnös och fnyste medan fnyst är ensam supinumform.

Verbet fnysa verkar alltså ha gått från att vara regelbundet svagt till att först få en stark, vokalväxlande preteritumform och därefter även en vokalväxlande supinumform. Supinumformen har dock återgått till svag, icke-vokalväxlande böjning medan preteritum fortsatt kan böjas såväl svagt som starkt.

Knyta-knöt-knutit (SAOL 14)

Lundberg (1921:15–16) beskriver verbet som svagt fram till mitten av 1600-talet, och noterar starkt preteritum knöt tidigare än starkt supinum knutit (1664 respektive 1696). De starka formerna lever kvar utan några svaga alternativ genom Dalin och samtliga utgåvor av SAOL.

*Ryta-röt-rutit (SAOL 14)

Stark böjning (ryta-röt-rytit) fram till sent 1600-tal, men de svaga alternativen rytt, rytte förekommer (Lundberg: 11). Dalin (1850–3) och SAOL 1 (1874) har röt, rytit. Rutit tillkommer som alternativ i SAOL 6 (1889) och blir sedan ensam supinumform (SAOL 9, 1950 och framåt). Vokalväxlingen i preteritum, röt, stabiliseras med andra ord långt före vokalväxlingen i supinum, rutit.

Skryta-skröt-skrutit (SAOL 14)

Lågtyskt låneord som i svenska böjs svagt, alltså utan vokalväxling, in på 1700-talet, dock med något undantag för vokalväxlande preteritum skröt (Lundberg). Omkring 1720 stabiliseras vokalväxlande skröt medan supinum i huvudsak böjs skrytt fram till 1750 varpå skrutit blir huvudform. Dalin och SAOL 1-15 behåller skröt, skrutit.

Snyta-snöt-snutit (SAOL 14)

Lundberg uppger snyter-snytte-snytt som tidigare standardparadigm. Vokalväxlande preteritum snöt dyker upp under sent 1600-tal, men supinum är regelbundet snytt en bit in på 1700-talet där dock alternativen snytit och snutit båda förekommer. I huvudsak blir snytit normerande (Lundberg: 18–19).

Dalin uppger för preteritum endast snöt, dock både snytit och snutit för supinum. Från SAOL 1 (1874) och framåt är vokalväxlande snutit den enda supinumformen.

12 Gnälla-gnällde-gnällt (SAOL 14)

Uppges i Wessén vara dialektalt starkt. Dalin och SAOL listar genomgående endast svaga former, men i SAOB (1929) anges gnall som alternativ form i provinsiell, skämtsam eller vitter stil. De

vokalväxlande supinumformerna gnullit och gnullet finns belagda 1696, 1730, 1732 och 1927.

Vokalväxlande supinum påträffas dock först efter vokalväxlande preteritum (som förekommer redan år 1600).

Hänga-hängde-hängt (SAOL 14)

Uppges som dialektalt starkt i Wessén (1968). I SAOL är böjningen regelbundet svag, med undantag för SAOL 1 (1874) och SAOL 6 (1889) som uppger vokalväxlande preteritum hang, dock

huvudsakligen i vers. SAOB (1932) uppger också preteritumformen hang som poetiskt eller

bygdemålsfärgad form. SAOB uppger även vokalväxlande supinum hungit, vilken dyker upp senare och försvinner tidigare än den vokalväxlande preteritumformen.

Svälla-svällde-svällt (SAOL 14)

Regelbundet svag genom Dalin och SAOL. De dialektala formerna svall och svullit uppges i SAOB (1999) som alternativa, provinsiella former. Preteritum sval(l) dyker upp tidigare än supinum svullit (1555/1580 respektive 1688).

Svälta-svälte/svalt-svält (SAOL 14)

I transitiv bemärkelse. Fram till och med SAOL 8 (1923) listas endast de svaga formerna svälte och svält. Från SAOL 9 (1950) till SAOL 14 (2015) listas för preteritum även det starka alternativet svalt.

Inget starkt alternativ för supinum uppges för transitivt svälta, trots att intransitivt svälta har vokalväxlande former både för preteritum och supinum (svalt och svultit).

Springa-sprang-sprungit (SAOL 14)

Uppges ej i Lundberg eller Wessén. Genomgående stark böjning i Dalin och samtliga utgåvor av SAOL. Dock uppges i SAOB (1985) en tidigare svag preteritumform, springde (daterat 1704), men inte någon tidigare icke-vokalväxlande supinumform, vilket kan innebära att springa-springde-sprungit varit ett godtagbart böjningsmönster.

Krympa-krympte-krympt (SAOL 14)

Har gått fram och tillbaka mellan stark och svag böjning under längre tid. Krympa är enligt Lundberg till en början starkt varpå det blivit svagt. Från det svaga krympa-krympte-krympt som är norm runt 1730 vänder dock utvecklingen igen och vokalväxlande supinum krumpit tar över i ca. ett århundrade framöver (Lundberg: 24). Här uppges inget vokalväxlande preteritum (krömp), varpå krympa-krympte-krumpit får antas ha varit ett fullt godtagbart paradigm.

I Dalin uppges endast krympte, krympt men i SAOL 1 (1874) till SAOL 8 (1923) uppges krumpit som alternativ när betydelsen är intransitiv. Inte heller här finns krömp som alternativ och återigen måste krympa-krympte-krumpit tolkas som godtagbart.

SAOB (1938) har krympte och krympt som huvudformer men i transitiv betydelse även krömp, krumpit.

Skrympa-skrympte-skrympt/skrumpit (SAOL 10, 1973)

Uppges vara ett ovanligt verb med i huvudsak svag böjning, stundom med undantag för de starka, vokalväxlande formerna skrömp och skrumpit (Lundberg: 28). Även SAOB (1973) listar alternativen skrömp, skrumpit.

Verbet förekommer i 6 utgåvor av SAOL; SAOL 1 (1874) till och med SAOL 10 (1973). I samtliga utgåvor uppges svag böjning samt starkt, vokalväxlande alternativ för supinum, skrumpit. Inget starkt alternativ listas för preteritum, varpå man får anta att skrympa-skrympte-skrumpit här ansetts

godtagbart.

13 Klippa-klippte-klippt (SAOL 14)

Ett knepigt verb, då Lundberg menar att den vokalväxlande supinumformen kluppit hör till infinitivet klippa medan den vokalväxlande preteritumformen klöpp hör till infinitivet klyppa (1921:27). I Lundberg framgår inte huruvida även klippa har stark preteritumform och utifrån Lundberg är det således svårt att säga någonting om vokalväxlingarnas förhållande till varandra.

Varken Dalin eller SAOL har klyppa och SAOB (1936) hänvisar till klippa. För klippa har Dalin de alternativa formerna klapp och kluppit vilka beskrivs som landskapsmål. Inga av dessa finns med i någon SAOL-utgåva. SAOB daterar belägg för vokalväxlande preteritum 1833 (klöpp) och 1845 (klapp) medan vokalväxlande supinum kluppit dyker upp först 1898. Med anledning av den motstridiga informationen i Lundberg har verbet till slut ändå räknats som oklart, men att anta att samma verb, klippa, har fått vokalväxling i preteritum innan supinum är ändå inte helt orimligt.

Tiga-teg-tigit (SAOL 14)

Har enligt Wessén (1968) gått från svag till stark böjning. Dalin (1850–3) till och med SAOL 7 (1900) har preteritumformen teg och den något underliga supinumformen tegat, en svag form som visserligen växlar vokal utifrån infinitivformen, men som ändå kanske får ses som bildad utifrån

preteritumformen teg. I SAOL 8 (1923) dyker icke-vokalväxlande starkt supinum tigit upp och i SAOL 12 (1998) har vokalväxlande tegat helt fasats ut. Det är dock oklart om Wessén menar att den förändring från svag till stark som skett är den där tegat blivit tigat, eller om hela paradigmet till en början varit svagt. I SAOB (2004) finns inga belägg för någon annan supinumform som föregår tegat.

Visserligen finns belägg för den tidigare formen tigde (SAOB 2004), men det är oklart huruvida denna form tidigare var standardformen eller om den snarast var en alternativ böjning till teg. Rimligtvis har teg alltid varit huvudformen, då ingen äldre supinumform än tegat går att finna och tegat förefaller svårt att bilda utifrån något annat än just preteritumformen teg.

Klyva-klöv-kluvit(klyvt) (SAOL 14)

Enligt Lundberg starkt till omkring 1750, varpå svag böjning tagit över. Därefter verkar processen vänt, då Dalin (1850–3) och samtliga band av SAOL endast listar den starka böjningen klöv/klöf, kluvit/klufvit. I SAOL 14 finns den svaga varianten klyvt återigen med. Med andra ord verkar klyva ha varit starkt, blivit svagt och därefter blivit starkt igen. Då verbet verkar ha gått fram och tillbaka mellan stark och svag böjning, men ändå från början varit starkt, är det utifrån materialet svårt att avgöra huruvida preteritum- eller supinumformen någon gång stått ensamt med vokalväxling.

Rymma-rymde-rymt (SAOL 14)

Uppges i Lundberg vara i huvudsak svag med alternativa vokalväxlande former, röm och rummit. Det enda belägg som listas för rummit uppges dock vara som rim till vunnit (1921:28). Dalin och SAOL uppger genomgående endast svag böjning. SAOB (1960) uppger både vokalväxlande preteritum och supinum, med en datering som antyder att supinum föregått preteritum (rummit 1588 respektive röm 1621). Huruvida de vokalväxlande formerna gäller för verbets samtliga betydelser är utifrån materialet oklart.

14