Trots att det resultat som presenterats inte utgör en falsifiering av SAC som en diakront giltig
restriktion är det ändå värt fundera över de avstickare som påvisats. I det här kapitlet föreslås en annan möjlig restriktion som inkorporerar även de verb som visat sig avvika från den utvecklingsgång som förutspås av SAC.
Ponera att det inte är vokalväxling i stort som är den avgörande restriktionen för verbets böjningsparadigm. Det finns ändå, som nämnts i avsnitt 2.3., tre synkrona avvikelser från den
vokalväxlingsbegränsning som föreslagits utifrån SAC. Dessutom finns de tre diakrona avvikelser som presenterats ovan.
Modifierar man SAC till att gälla endast vokalkvantitet, och ignorerar den restriktion på vokalkvalitet som en restriktion på vokalväxling hittills också antagits innebära, kan nästan alla de problematiska fallen suddas ut. Inspirerad av Engers Stem Alternation Constraint (2004), tänker vi oss istället följande restriktion på svenska verb:
Hypotes 3: Supinumformen ska ha samma vokallängd som preteritumformen.
20
Om restriktionen endast gäller samma vokallängd i supinum som i preteritum, snarare än samma vokal, försvinner många av de fall som med SAC som utgångspunkt var problematiska. Två av de tre svenska verb som utgör synkrona problem för SAC försvinner helt; förlöpa-förlöpte-förlupit och växa-växte-vuxit(växt) har båda vokalväxling endast i supinum men har samma vokallängd i preterituum och supinum. Vilja-ville-velat passar dock varken in i en vokalväxlingsrestriktion á la SAC eller i en vokallängdsrestriktion, men möjligen tar andra fonologiska restriktioner över här.
Att supinumformen har samma vokallängd som preteritumformen är dessutom ett tydligt mönster bland de första svaga konjugationerna. För Konjugation 1 tenderar samtliga former i paradigmet att ha samma vokallängd (t.ex. hoppa-hoppade-hoppat eller ropa-ropade-ropat) och för Konjugation 2 och 3 har åtminstone preteritum och supinum samma vokallängd (t.ex. stänga-stängde-stängt och köpa-köpte-köpt för Konjugation 2 och tro-trodde-trott samt sy-sydde-sytt för Konjugation 3).
För de verb som undersökts i föreliggande studie har nästan alla paradigm utvecklats på ett sätt som resulterar i att vokallängden är densamma i supinum och preteritum. Det är dessutom tydligt, när man tittar på de oregelbundna verb som uppges i Hultman (2003:316–320), att preteritum och supinum även där nästan alltid har samma vokallängd. Så är fallet för 156 av de 172 verb som listas.
Framför allt är det tydligt att de former som inte följer den utvecklingsgång som SAC förutspår, ändå aldrig bryter mot principen att supinum skall ha samma vokallängd som preteritum. Krympa-krympte-krumpit, skrympa-skrympte-skrumpit och springa-springde-sprungit har alla vokallängdsmönster kort-kort-kort (KKK), med samma vokallängd i preteritum som i supinum, även om vokalkvaliteten skiljer.
Att det är just preteritumformen, och inte infinitiv- eller presensformen, som hänger ihop med supinumformens vokallängd tydliggörs om man tittar på de svaga verben. Där hittar vi visserligen mönster som hoppa-hoppar-hoppade-hoppat med samma vokallängd i samtliga former, men också mönster som tro-tror-trodde-trott eller bo-bor-bodde-bott där preteritum och supinum följs åt.
Här vill jag dessutom presentera ytterliga två verb som avviker från SAC och som noterats i
ordlistorna under studiens gång. Dessa verb visade sig vara ursprungligen starka med svaga alternativa former snarare än tvärtom och de har därför inte räknats in i det primära resultatet som presenterats ovan. Verben i fråga är slinka och slinta. I Dalin och SAOL böjs båda dessa verb starkt med vokalväxling i både preteritum och supinum (slank-slunkit och slant-sluntit), men SAOB (1977) tar upp provinsiella, svaga preteritumformer för båda dessa verb: slinkade och slintade. Inga andra idag brukliga supinumalternativ ges, varför man får anta att paradigmen slinka-slinkade-slunkit och slinta-slintade-sluntit förekommer. Dessa fall torde vara problematiska för SAC, men inte för en restriktion på vokallängd, då både supinum och preteritum har kort vokal i alla angivna former.
Naturligtvis finns ett par problematiska exempel även för Hypotes 3. För verbet smida blir supinum starkt före preteritum, vilket för en tid ger oss smida-smidde-smidit med kort vokal i preteritum och lång i supinum (KL) och byta och lyda har enligt SAOL 14 (2015) alternanterna böt respektive löd men inga andra alternativ än bytt och lytt i supinum, vilket ger oss byta-böt-bytt och lyda-löd-lytt med lång vokal i preteritum och kort i supinum (LK).
Här är det dock värt att notera att det KL-mönster som noterats för smida nog har försvunnit, då SAOL för smida numera endast anger smidde-smidt, vilket ger mönstret KK. LK-mönstet har dock inte försvunnit, vilket föranleder nästa fråga: Är Hypotes 3 aningen stark? Stämmer det verkligen att preteritum och supinum måste ha samma vokallängd, eller kan man med fördel snäva åt hypotesen ytterligare? Det faktum att smidde-smidit försvunnit medan löd-lytt/böt-bytt är högst levande tycks antyda att mönstret LK, med lång vokal i preteritum och kort vokal i supinum, föredras över mönstret KL, med kort vokal i preteritum och lång vokal i supinum. Utifrån denna observation är kanske följande en rimligare hypotes:
Hypotes 4: Supinumformen har inte lång vokal om inte preteritumformen har lång vokal.
Här kan vi med fördel titta på de mönster som inte dyker upp i resultatkapitlet. Bland de verb som undersökts finns många exempel på verb som, om en förändring i supinum hade föregått en förändring i preteritum, skulle ha anslutit till ett mönster där preteritum haft kort vokal och supinum lång (KL).
Exempelvis framgår i resultatlistan ovan att spridit föregås av spred, stridit av stred och skrutit av
21
skröt. Detta innebär att vi på vägen till vad som numera är standard (spred-spridit, stred-stridit och skröt-skrutit) haft spred-spritt, stred-stritt och skröt-skrytt, vilka alla är LK-mönster. En motsatt utvecklingsgång, där supinum föregått preteritum, hade gett *spridde-spridit, *stridde-stridit och
*skrytte-skrutit, med kort vokal i preteritum och lång i supinum (KL), men dessa mönster dyker aldrig upp i materialet. Samma mönster återfinns i utvecklingsgången hos betyda, byta, lyda, knyta och snyta. Alla ansluter, i och med att preteritum får en stark form utan att supinum har det, åtminstone ett tag till ett LK-mönster snarare än ett KL-mönster. Knyta och snyta standardiseras sedan som
genomgående starka med samma vokallängd i preteritum som i supinum (knöt-knutit, snöt-snutit), medan betyda, byta och lyda i huvudsak böjs svagt (betydde-betytt, bytte-bytt, lydde-lytt), dock med starka preteritumalternativ vilka ger LK-mönster (betöd-betytt, böt-bytt, löd-lytt).
Kanske är det så att de mönster där preteritum och supinum har samma vokallängd är de som föredras, även om LK-mönster inte verkar undvikas i samma mån som KL-mönster. Det är trots allt bara 13 av de 172 oregelbundna verb som Hultman (2003) listar som har LK-mönster, och nästan inga av de verb som presenterats kapitel 4. har ett sådant mönster, trots att de på vägen till LL eller KK blir LK snarare än KL. Bland de verb som undersökts har endast tre verb, betyda, byta och lyda, tydligt möjliga LK-mönster idag. Inga verb i materialet har idag mönstret KL.
Om vi för en stund fokuserar på Hypotes 4, att supinum inte kan vara långt om preteritum är kort, kan ytterligare några intressanta observationer göras. Tittar man på listan över oregelbundna verb i Hultman (2003:216–220) är undvikandet av KL-mönster framträdande: det är endast 3 av 172 verb som har lång vokal i supinum om inte preteritumvokalen också är lång, och det är verben vilja, veta och skola, där preteritumformerna är ville, visste och skulle och supinumformerna är velat, vetat och skolat. Här bör också tillägas att supinumformen skolat är så gott som utdöd, så det rör sig kanske egentligen om två verb med KL-mönster: vilja och veta.
Även när KL-mönstret hos vilja, veta och skola tas i beaktning är den motsatta relationen betydligt vanligare; 13 av 172 verb har lång vokal i preteritum och kort i supinum (LK). Dessutom hör vilja, veta och skola alla till en liten grupp om fyra verb som kallas halvsvaga (SAG 2:572). Den sista medlemmen är kunna, men där är vokalen kort i både preteritum och supinum. Dessa verb får både vokalväxling och suffix i preteritum, och beter sig alltså redan här på ett annat sätt än övriga svenska verb. Vilja och skola räknas dessutom till de hjälpverb som enligt SAG 2 (573) karaktäriseras av ett defekt böjningsparadigm.
En restriktion som innebär att supinum inte får ha en lång stamvokal om inte preteritum också har det kommer med än fler fördelar. Jämfört med en restriktion på såväl KL- som LK-mönster kan en förklaring som endast begränsar KL-mönster förklara varför många av de verb som blir starka hellre ansluter till LK-mönster än till KL-mönster, även om många av dem till slut ändå får LL- eller KK-mönster. Dessutom finns, som tidigare nämnts, ändå 13 verb i Hultmans lista över oregelbundna verb som fortfarande har LK-mönster.
En restriktion på KL-mönster har dessutom ett visst empiriskt övertag över SAC. För såväl SAC som för en restriktion som undviker KL-mönster finns visserligen tre synkrona undantag vardera, men undantagen för KL-restriktionen hör alla till gruppen halvsvaga verb, varav två med defekta paradigm, medan undantagen för SAC består av tre olika fall som är svårare att hitta något samband mellan (förlöpa, vilja och växa – se 2.3.). Vidare möts SAC av tre potentiellt problematiska utvecklingsgångar när svenska svaga verb blir starka, nämligen de ensamt vokalväxlande supinumformerna för krympa, skrympa och springa. Jämför man med en restriktion som säger att supinum inte får ha en lång stamvokal om inte preteritum också har det finns i materialet endast ett problematiskt fall, smida, där supinumformen smidit finns belagd tidigare än preteritumformen smed, vilket ger oss ett potentiellt KL-paradigm.
Detta innebär inte att SAC inte bör ses som en möjlig synkron och diakron restriktion på
vokalväxlande verb. Det innebär dock att den som accepterar SAC också bör acceptera giltigheten i den restriktion på supinum och preteritums vokallängd i förhållande till varandra som presenterats här, då en sådan restriktion möts av ännu färre motsägelser än SAC.
22