Verb med vokalväxling endast i preteritum

Här presenteras de verb som fått vokalväxling i preteritum men inte i supinum. Vissa av verben har dessutom fått starka supinumformer, men dessa är alltså inte vokalväxlande. De verb som inte har någon stark supinumform i materialet har också sorterats under rubriken Preteritum föregår supinum, då en potentiellt stark supinumform ju skulle föregås av en stark preteritumform även för dessa verb.

Tabellen följs av en mer genomgående förklaring för respektive verb.

Utvecklingsgång Verb Kommentar

strida Tidigare stridde-stritt. Preteritumalternativet stred fr.o.m. Dalin (1850-3). Supinumalternativet stridit från SAOL 9 (1950).

duga Tidigare dugde-dugt. Preteritum dög numera standard. Supinum dugit ej standard.

ljuda Tidigare ljudade-ljudat. Preteritum ljöd tar över tidigt 1800, varpå supinum ljudit följer efter.

sluka I huvudsak slukade-slukat med alternativa starka former. Preteritum slök i Dalin (1850-3), supinum slukit först i SAOL 6 (1889).

stupa Tidigare stupade-stupat. Preteritumalternativet stöp fr.o.m. SAOL 1 (1874).

betyda I huvudsak betydde-betytt. Alternativt preteritum betöd, inget starkt supinumalternativ.

byta I huvudsak bytte-bytt. Preteritumalternativet böt (1787), supinumalternativet bytit (1847).

knycka I huvudsak knyckte-knyckt. Dialektalt preteritum knöck, ingen stark supinumform.

lyda Tidigare lydde-lytt. Från SAOL 9 (1950) uppges preteritumalternativet löd, numera likställt med lydde.

lyfta I huvudsak lyfte-lyft. Alternativt preteritum löft, ej starkt supinum.

lysa I huvudsak lyste-lyst. Preteritumalternativet lös fr.o.m. SAOL 11 (1986), ej starkt supinum.

mysa I huvudsak myste-myst. Preteritumalternativet mös fr.o.m. SAOL 12 (1998), ej starkt supinum.

rycka I huvudsak ryckte-ryckt. Alternativt preteritum röck, ej starkt supinum.

rysa I huvudsak ryste-ryst. Preteritumalternativet rös fr.o.m. SAOL 9 (1950), numera liktställt med ryste. Ej starkt supinum.

strypa Tidigare strypte-strypt. Preteritumalternativ ströp fr.o.m. SAOL 9 (1950), numera den föredragna formen. Ej starkt supinum.

trycka I huvudsak tryckte-tryckt. Alternativt preteritum tröck, ej starkt supinum.

skrälla I huvudsak skrällde-skrällt. Alternativt preteritum skrall, ej starkt supinum.

slänga I huvudsak slängde-slängt. Alternativt preteritum slang, ej starkt supinum.

15

Supinum föregår preteritum (2 st)

pipa Tidigare svagt, numera i huvudsak pep-pipit.

SAOB anger även preteritum pipade.

smida I huvudsak smidde-smidt. Supinumalternativet smidit (1621), preteritumalternativet smed (1824).

Oklar utvecklingsgång skriva Se skriva nedan.

(2 st) knäppa Se knäppa nedan.

Totalt 23 st

Tabell 4: Verb med vokalväxling endast i preteritum, sorterade utifrån huruvida preteritum- eller supinumformen får stark böjning först.

Sprida-spred(spridde)-spridit/spritt (SAOL 14)

Uppges ej i Lundberg, men har enligt Wessén möjligen blivit (eller är på väg att bli) starkt. Från Dalin (1850–3) till och med SAOL 10 (1973), är spritt ensam supinumform medan både spridde och spred finns listade för preteritum. I SAOL 11 (1986) dyker det starka supinumalternativet spridit upp. I SAOL 14 (2015) föredras spred över spridde, dock listas spridit och spritt som likvärdiga alternativ.

Strida-stred-stridit (SAOL 14)

Uppges ej i Lundberg, men har enligt Wessén möjligen blivit (eller är på väg att bli) starkt. Dalin uppger svag böjning, med starkt preteritum stred som alternativ. I SAOL 8 (1923) har stred tagit över som huvudform och i SAOL 12 (1998) är stridde helt borta. Svagt supinum stridt står ensamt genom SAOL 1 till SAOL 8 och stridit dyker upp först i SAOL 9 (1950). Stritt ersätts helt av stridit i SAOL 12 (1998).

Duga-dög-dugt (SAOL 14)

Lundberg uppger dög som alternativ under sent 1800-tal, men uppger inget starkt supinum. SAOB (1922) listar dock tidigare förekommande starkt supinum, dugit och daterar detta 1774 samt 1886, medan starkt preteritum dög dateras 1855, vilket skulle kunna indikera att starkt supinum faktiskt föregår starkt preteritum. Detta bör dock jämföras med Dalin (1850–3) till och med SAOL 7 (1900) som endast har svag böjning, medan SAOL 8 (1923) uppger dög men inte dugit, vilket istället indikerar att preteritum blir starkt först. Svagt preteritum dugde lever kvar till och med SAOL 13 (2006) och har i SAOL 14 (2015) helt ersatts av dög. Supinum är alltjämt dugt. Rimligen tolkas detta data som att den starka supinumformen dugit visserligen daterats tidigare än den starka

preteritumformen, men att den starka preteritumformen ändå standardiserats och vunnit kraft medan den starka supinumformen försvunnit.

Ljuda-ljöd-ljudit (SAOL 14)

I den ungefärliga betydelsen ’höras, klinga’. Från början svagt (ljuda-ljudade-ljudat), men starkt preteritum ljöd tar över under 1800-talets första hälft. Då är supinum ljudat fortfarande standardform.

Starkt supinum blir norm först kring 1860 (Lundberg:17).

Endast stark böjning rakt igenom Dalin och SAOL, dock uppges i Dalin (1850–3) samt SAOL 1 (1874) ljudade och ljudat som alternativ i poesi. Intressant är att SAOB (1941) och SAOL 6 (1889) endast uppger svag böjning som poetiskt alternativ för preteritum och inte för supinum. Dock bör man nog inte föreställa sig böjningsparadigmet ljuda-ljudade-ljudit endast utifrån vad som är poetiskt brukbart.

Sluka-slukade(slök)-slukat (SAOL 14)

Svagt verb med en alternativ, stark preteritumform slök som blir vanligare under 1800-talet

(Lundberg). Slök listas som alternativ i Dalin (1850–3) och SAOL 1 (1874). I SAOL 6 (1889) till och med SAOL 8 (1923) finns starka slukit som alternativ till slukat, därefter endast svagt supinum.

Preteritumformen slök finns kvar genom samtliga band men i SAOL 14 (2015) uppges den svaga formen slukade som föredragen form. Detta verb har med andra ord först fått en stark, alternativ

16

preteritumform, varpå det fått ett starkt alternativ i supinum. Supinumalternativet försvinner sedan och möjligen är även den starka preteritumformen på väg bort.

Stupa-stupade/stöp-stupat (SAOL 14)

Svagt verb där preteritum stöp dyker upp under mitten av 1800-talet (Lundberg). Stöp finns som alternativ till stupade rakt igenom SAOL. I SAOL 14 (2015) specificeras att böjningsvarianten stöp är vanligare i betydelsen ’snava’, men inte särskilt vanlig i betydelsen ’falla i strid’ eller ’sänka sig’.

Någon stark variant till stupat listas ej i Lundberg, Dalin eller SAOL, men i SAOB (1993) listas stupit, dock utan datering.

Betyda-betydde-betytt (SAOL 14)

Wessén uppger dialektalt stark böjning. Dalin och SAOL uppger genomgående endast svag böjning.

SAOB (1908) uppger vokalväxlande preteritum betöd, dock inget vokalväxlande supinum (?betudit), ej heller ?betydit.

Byta-bytte(böt)-bytt (SAOL 14)

Enligt Lundberg finns dialektalt starkt, vokalväxlande preteritum, böt, dock ej vokalväxlande supinum

?butit. Dalin och SAOL 1-10 har endast svaga former. I SAOL 11 (1986) dyker böt och bytit upp som provinsiella former, dock med vokalväxling endast i preteritum. Starkt supinum, bytit, försvinner till nästa band (SAOL 12, 1998) medan böt lever kvar som provinsiell form till och med den senaste utgåvan av SAOL (2015).

Starkt, vokalväxlande preteritum böt dateras i SAOB (1924) till 1787 medan den starka, icke-vokalväxlande supinumformen bytit dateras 1847.

Knycka-knyckte-knyckt (SAOL 14)

Lundberg uppger knöck som lokalt förekommande, så även SAOB (1936) och SAOL 11 (1986).

Vokalväxlande supinum (?knuckit) finns inte belagt i materialet, ej heller ?knyckit.

Lyda-lydde/löd-lytt (SAOL 14)

Både i betydelsen ’lyssna till’ och ’ha viss ordalydelse’ böjs detta verb länge svagt, stundom med undantag för preteritum löd (Lundberg: 20). Dalin (1850–3) till och med SAOL 8 (1923) uppger endast svag böjning. Därefter uppges även preteritum löd genomgående, vilken numera är ett likvärdigt alternativ till lydde (SAOL 14, 2015). SAOB (1941) uppger starkt alternativ även för supinum, lydit, vilket dateras senare än löd, dock påträffas inget vokalväxlande ?ludit.

Lyfta-lyfte-lyft (SAOL 14)

Enligt Lundberg svagt med starkt alternativ för preteritum, löft. Har tidigare böjts både enligt första och andra konjugationen (Dalin 1850–3), men sedan SAOL 9 (1950) har böjning enligt Konjugation 1 helt försvunnit ur ordboken. Ingen stark supinumform (?lyftit, ?luftit) har påträffats. Möjligen är den starka preteritumformen löft inte bildad genom avljud utan utifrån den gamla verbvarianten löfta (se SAOB 1941). Med utgångspunkt i löfta torde dock om så var fallet supinumformen, snarare än preteritumformen, bli löft.

Lysa-lyste(lös)-lyst (SAOL 14)

Inga starka former uppges i Lundberg eller Wessén. Regelbundet svag böjning i Dalin, SAOB (1941) och SAOL fram till och med SAOL 10 (1973). Därefter uppges lös som provinsiell form. Ingen stark supinumform (?lusit, ?lysit) har påträffats i materialet.

Mysa-myste(mös)-myst (SAOL 14)

Regelbundet svag förutom någon gång preteritum mös i talspråk eller skämtsam stil (Lundberg: 27). I SAOL 12 (1998) och 13 (2006) upptas mös som alternativ till myste. I SAOL 14 (2015) föredras myste över mös, som ändock finns med. Ingen vokalväxlande supinumform, (?musit) hittas i materialet, ej heller ?mysit.

17 Rycka-ryckte-ryckt (SAOL 14)

Lundberg, SAOB (1960) och SAOL 11 (1986) uppger röck som alternativ preteritumform, i övrigt endast icke vokalväxlande former. Ingen vokalväxlande supinumform (?ruckit) påträffas i materialet, inte heller icke vokalväxlande ?ryckit.

Rysa-rös/ryste-ryst (SAOL 14)

Enligt Lundberg (1921:15) regelbundet svagt i nysvenska, dock menar Wessén (1968) att rysa kan vara på väg att bli starkt. Från Dalin (1850–3) till SAOL 8 (1923) är icke-vokalväxlande ryste och ryst ensamt listade, men från SAOL 9 (1950) listas vokalväxlande rös som alternativ till ryste. I SAOL 11 (1986) fram till och med idag likställs rös och ryste. Någon stark supinumform (?rusit, ?rysit)

påträffas ej.

Strypa-ströp(strypte)-strypt (SAOL 14)

Regelbundet svagt men ibland preteritum ströp (Lundberg: 21). Från Dalin (1850–3) till SAOL 8 (1923) är strypte och strypt ensamma former. I SAOL 9 (1950) dyker ströp upp som alternativ och i SAOL 14 (2015) uppges ströp vara den föredragna formen. Vokalväxlande supinum strupit dyker inte upp i varken Dalin, SAOL eller SAOB, ej heller ?strypit.

Trycka-tryckte-tryckt (SAOL 14)

Lundberg (1921) och SAOB (2008) uppger tröck som dialektal, vardaglig preteritumform. Dalin och SAOL uppger endast svag böjning. Inget ?truckit påträffas i materialet, ej heller ?tryckit.

Skrälla-skrällde-skrällt (SAOL 14)

I den ungefärliga betydelsen ’ge ifrån sig ljud’. Listas i Wessén som dialektalt starkt. Genomgående svag i Dalin (1850–3) och SAOL, dock uppges vokalväxlande preteritum skrall som dialektal form i SAOB (1973), första belägg 1620. Inget starkt supinum (?skrullit, ?skrällit) syns till i materialet.

Slänga-slängde-slängt (SAOL 14)

Dialektalt starkt enligt Wessén. I SAOL är böjningen regelbundet svag, med undantag för SAOL 1 (1874) och SAOL 6 (1889) där vokalväxlande preteritum slang uppges förekomma. SAOB (1978) uppger också slang, dock som föga brukligt. Något vokalväxlande supinum, (?slungit) finns ej i materialet, ej heller ?slängit.

Pipa-pep-pipit (SAOL 14)

I den ungefärliga betydelsen ’låta som en fågelunge’. Uppges i Wessén (1968) som tidigare svagt verb som blivit starkt. I Dalin och samtliga utgåvor av SAOL uppges endast de starka formerna pep och pipit. SAOB (1953) uppger dock pipade som svagt preteritumalternativ, men ger inget svagt supinumalternativ. Därmed bör böjningen pipa-pipade-pipit anses gångbar.

Smida-smidde-smidt (SAOL 14)

Uppges ej i Lundberg, dock i Wessén som dialektalt starkt. Dalin (1850–3) och SAOL har svag böjning (smidde, smidt) rakt igenom. SAOB (1979) anger de alternativa formerna smed och smidit, där smidit dateras tidigare än smed (1621 respektive 1824, 1908).

Skriva-skrev-skrivit (SAOL 14)

Enligt Wessén tidigare svagt verb som blivit starkt. Dalin och samtliga band av SAOL uppger endast stark böjning. Både skrev och skrivit dateras enligt SAOB (1973) till tidigt 1500-tal, 1523 respektive 1521, varför det får anses oklart huruvida preteritum eller supinum blivit starkt först.

Knäppa-knäppte-knäppt (SAOL 14)

Wessén listar detta som dialektalt starkt, dock endast i preteritum (knapp). Oklart i vilken betydelse.

Inga starka preteritumformer uppges i varken Dalin, SAOL eller SAOB. SAOB (1936) uppger dock

18

supinum knäppit i betydelsen ’skåpsupa’, daterat 1902. Oklart huruvida den starka preteritumform, knapp, som listas i Wessén avser samma betydelse som den starka supinumformen knäppit.