tidigare, i brist på data om verb som blir starka, faktiskt hypotiserat det motsatta: när ett verb blir starkt, och får vokalväxling, torde det även här vara supinumformen som ändras först (1998:124).
Här är det värt att belysa två saker. Dels är det tydligt att vi inte vet tillräckligt om svaga verb som blir starka, något som också betonas av Bloch (2001). Dels utgör Engers konstaterande, att supinumformen genomgående är mest föränderlig (se även Enger 2009:369–70), ett potentiellt problem för SAC.
I denna studie undersöks svenska svaga verb som blir starka, och då framför allt de former som får vokalväxling, för att utröna huruvida supinumformen eller preteritumformen får vokalväxling först.
Resultaten visar dels att supinumformen inte är den mest föränderliga formen när svaga verb blir starka, dels att Stem Alternation Constraint inte alltid räcker till för att förklara den diakrona
utvecklingsgången. Därför ges ett nytt förslag på ytterligare en potentiell restriktion på stamalternering i böjningsparadigm.
I kapitel 2. ges en kort sammanfattning av svenskans verbkonjugationer samt en forskningsöverblick, varpå uppsatsens syfte presenteras mer utförligt. Kapitel 3. täcker metod och material och i kapitel 4.
presenteras studiens resultat. Värt att notera är också att Stem Alternation Constraint hittills antagits gälla huruvida en viss form kan ha en egen vokal, med fokus på såväl vokalkvalitet som –kvantitet. I den nya restriktion som föreslås i kapitel 5. ligger fokus uteslutande på formernas vokalkvantitet i förhållande till varandra.
2. Bakgrund
Detta kapitel disponeras enligt följande: först ges en övergripande beskrivning av svenska
verbkonjugationer (2.1.), därefter följer en genomgång av vad som tidigare sagts om verbs diakrona utvecklingsgång (2.2.) samt om stamalternering (2.3.), varpå studiens syfte presenteras (2.4.).
2.1. Svenskans verbkonjugationer
I detta avsnitt ges en övergripande beskrivning av svenskans verbkonjugationer. Först görs en distinktion mellan svaga och starka verb, varpå en kort förklaring av ablaut och umlaut (eller avljud respektive omljud) ges.
2.1.1. Svaga och starka verb
I svenskans beskrivning delar man vanligtvis in verben i fyra konjugationer. Av dessa innefattar de första tre svaga, tämligen regelbundna verb, medan den sista innefattar starka, mindre regelbundna verb. Detta innebär att de verb som ingår i den första, andra och tredje konjugationen i regel böjs uniformt inom respektive konjugation, medan verben i den fjärde konjugationen uppvisar mycket större variation (se t.ex. Hultman 2003:156). De första tre konjugationernas böjningsmönster kan illustreras på följande vis:
Infinitiv Presens Preteritum Supinum
Konjugation 1 Titta-Ø Titta-r Titta-de Titta-t
Konjugation 2 Ring-a Ring-(e)r Ring-de Ring-t
Konjugation 3 Tro-Ø Tro- r Tro-(d)de Tro-(t)t
Tabell 1: Svenskans svaga verb indelade i 3 konjugationer. Epentetiska segment i parentes.
De svaga verben i de första tre konjugationerna har alltså suffixen –r, -de (-te), och –t i presens, preteritum respektive supinum. Infinitiven har antingen nollsuffix eller –a.
3
Den fjärde konjugationen innefattar som sagt en mängd mindre regelbundna verb som ofta kallas starka verb. De karaktäriseras av vokalväxling i preteritum och supinumsuffixet –it eller –tt beroende på om stammen slutar på konsonant eller vokal. Flera starka verb har dessutom vokalväxling till u i supinum (Teleman et al., härefter SAG 2). Ett tydligt exempel utgörs av springa-springer-sprang-sprungit. Stammen är spring-, preteritumformen bildas genom vokalväxling till a och supinumformen bildas genom vokalväxling till u och suffixet –it.
Notera dock att många starka supinumformer inte alls är vokalväxlande. Exempelvis får verbet gnida supinumformen gnidit snarare än *gnudit. Formen räknas dock fortfarande som stark, då den har det starka suffixet –it. I huvudsak är det verb med ä, långt y eller kort i i infinitivstammen som får en särskild supinumstam (SAG 2:566-567). Det finns vissa undantag (slå blir t.ex. slagit i supinum, med vokalväxling till a), men detta utgör inte något större problem för föreliggande studie. Däremot är förekomsten av vokalväxlande kontra icke-vokalväxlande supinumformer viktig att notera. En
supinumform som blir stark behöver inte nödvändigtvis få vokalväxling, och eftersom denna studie rör just vokalväxlande former är det i första hand verb som kan få både vokalväxlande preteritum och supinum som är av intresse. Former som endast får vokalväxling i preteritum är dock potentiellt intressanta, om de skulle uppvisa ett annat beteende än de dubbelt vokalväxlande verben.
Huruvida ett verb skall räknas som svagt eller starkt är inte alltid helt självklart, då vissa verbparadigm består av både starka och svaga former (Karlsson & Sahlquist 1974:45–46). Dessutom finns
vokalväxlande preteritumformer som tar svagt suffix (-de/-te), t.ex. kunde, vilka ofta kallas för halvsvaga (SAG 2:557). För den här studiens syfte spelar det dock inte särskilt stor roll var man drar gränsen mellan svaga och starka verb. Tvärtom är de verb som går mellan konjugationer, och därför har både starka och svaga former, speciellt intressanta, då det här finns möjlighet att observera om de svaga formernas tillskansande av vokalväxling verkar begränsas på något vis, och om detta i sin tur är kompatibelt med Stem Alternation Constraint. Hädanefter talas det i huvudsak om vokalväxlande former snarare än starka former, med undantag för avsnitten om tidigare forskning, då den tidigare forskning som presenteras utgått från samtliga starka former snarare än endast vokalväxlande former.
2.1.2. Ablaut och umlaut
Ablaut och umlaut, eller avljud respektive omljud, är två språkförändringsprocesser som båda kan ligga till grund för att ett verb får en ny stamvokal.
Ablaut kan beskrivas som en regelbunden vokalalternering i rötter eller affix hos etymologiskt och morfologiskt relaterade ord (Mailhammer 2008:15–16). Ibland görs också skillnad mellan kvantitativt och kvalitativt ablaut, vilket precis som det låter har att göra med huruvida det är vokalkvalitet eller vokalkvantitet som växlar (Mailhammer:16). För denna uppsats är båda typerna av intresse, och en vokalväxling som endast är kvantitativ kommer alltjämt att räknas som en typ av vokalväxling.
Umlaut, å andra sidan, är en förändring i stamvokalen som beror på omkringliggande ljud. Exempelvis får flera verb med infinitiv som slutar på -ja (t.ex. svälja och välja) ett långt a i preteritum (svalde respektive valde). Dessa verb räknas inte nödvändigtvis som starka: såväl svälja som välja brukar räknas till den andra konjugationen (Hultman 2003).
Viktigt att notera är att ablaut, till skillnad från umlaut, är ett i huvudsak morfologiskt fenomen.
Visserligen beror ablaut inte nödvändigtvis till en början på morfologiska principer, utan på exempelvis fonologiska, men principerna har sedan generaliserats till delar av språket där de inte längre är motiverade på annat vis än just morfologiskt (se t.ex. Mailhammer 2008:17–19, 32, 53).
Detta innebär att de verb som på senare tid fått en ny stamvokal genom ablautering inte självklart kan förklaras utifrån fonologiska principer, till skillnad från de verb som får vokalväxling genom umlaut.
Fokus för denna studie är just morfologisk förändring, vilket innebär att det är de nybildade starka verb som bildats genom ablaut som är av intresse, snarare än de som bildats via umlaut.
4
2.2. Diakrona utvecklingsgångar
I följande avsnitt görs en kort genomgång av vad som tidigare sagts om verbs diakrona
utvecklingsgångar, uppdelat i processerna starkt verb blir svagt respektive svagt verb blir starkt.
2.2.1. Starka verb blir svaga
Det är ett välkänt faktum att starka, oregelbundna verb gärna regulariseras, i svenska och i många andra språk. Vi vet till exempel att svenska starka verb med ä i infinitiv är överrepresenterade bland verb som fått svag böjning (Wessén 1968) och att förändringen ofta börjar i supinum (Karlsson &
Sahlquist 1974). Processen starkt verb blir svagt verkar till och med vara så vedertagen att den ibland tillåts överskugga det faktum att motsatt process också förekommer, ett förbiseende som kritiserats av Bloch (2001).
För denna studie är det framför allt intressant att notera vad som sagts om de olika verbformernas utvecklingsgång i förhållande till varandra. För såväl svenska som norska vet vi att en förändring från stark till svag böjning tenderar att börja i supinumformen, varpå preteritum följer efter (se Karlsson &
Sahlquist 1974 för svenska, Enger 1998 för norska). Detta förefaller högst rimligt i relation till Stem Alternation Constraint, då en regularisering av supinumformen före preteritumformen innebär att supinumformen, i de fall där den haft vokalväxling, ansluter till infinitiv- och presensformens stamvokal medan preteritumformen under en viss tid behåller sin vokalväxling.
2.2.2. Svaga verb blir starka
Gällande svaga verb som blir starka finns inte en lika gedigen kunskapsgrund som för den motsatta processen. Karlsson & Sahlquist (1974) tar inte ens upp det faktum att svaga verb kan bli starka, vilket kritiseras av Bloch (2001). Enger (1998) ägnar mindre än en halv sida åt detta fenomen, vilket kan jämföras med tre sidor för den motsatta processen. Anmärkningsvärt är framför allt att det som sägs om processen svag → stark uteslutande är spekulativt, då materialet uppges vara alltför skralt (se Enger 1998:123–24).
Processen svag → stark är dock inte helt outforskad. Tidigare har noterats att det i huvudsak är verb ur Konjugation 2 som blir starka (Bloch 2001:42, se även Lundberg 1921, Ståhle 1965). Vidare drar Bloch (2001:46) slutsatsen att infinitivvokalen är avgörande för huruvida verbet byter klass eller ej, då hon iakttar att de svaga verb som blir starka oftast har en av de infinitivvokaler som är vanligast förekommande bland starka verb, ofta /y:/.
Bloch nämner, likt Karlsson & Sahlquist (1974), att en förändring från stark till svag tenderar att börja i supinum. Dock noteras inte vilken form som är först att förändras när ett svagt verb blir starkt, trots uppsatsens fokus på processer i båda riktningarna. Inte heller Enger gör några vidare observationer angående detta. I Enger (1998) spekuleras dock om att en förändring från svag till stark böjning även den skulle börja i supinum. Denna hypotes verkar leva kvar även hos Enger (2009), som visserligen inte innehåller något specifikt uttalande om just svaga verb som blir starka, men där följande ändå konstateras:
The present tense appears to stand out as the most ‘conservative’ member of the paradigm (2.2.1).
Conversely, the supine (past participle) is the least conservative one. Within the past tense subparadigm (2.1), there is an interesting difference between the supine and the past tense, in that the latter tends to retain the old conjugation longer than the former. […] Indeed, it is an utterly traditional observation that the supine is more prone to change than any other member of the paradigm (Enger 2009:369–370).
Som sagt rör inte Engers uttalande uttryckligen verb som blir starka, men det är ändå värt att notera att varken Enger (1998) eller Enger (2009) förutsäger att processen svag → stark skulle kunna se
annorlunda ut än den stark → svag. Tvärtom verkar utgångspunkten vara att processen kommer att se likadan ut. I följande avsnitt påvisas hur denna hypotes inte är helt förenlig med Engers andra hypotes, Stem Alternation Constraint (2004).
5
2.3. Stamalternering
“Inom morfologisk teori finns ett stort behov av en teori gällande de begränsningar och den variation som gäller för böjningsparadigm” skriver Maiden (1996:196, min översättning). Tidigare forskning, som Paradigm Economy Principle (Carstairs 1983) och No-Blur Constraint (Carstairs-McCarthy 1994) har dessutom nästan uteslutande handlat om begränsningar på affix (Blevins 2015:97, 104).
Flera studier har poängterat det glapp som utgörs av just stamalterneringens begränsningar (se Carstairs-McCarthy 2000, Enger 2004). Carstairs-McCarthy går så långt att han tillskriver stamalternering Askungenstatus, och det inom ett ämne, morfologi, som han menar redan har Askungenstatus i sig självt (2000:55). Visserligen verkar Carstairs-McCarthy framför allt mena att många lingvister sett stamalternering som ett ointressant hopkok av oregelbundna former, men ordvalet antyder ändå att det under det värdelösa anletet gömmer sig något som är värt att studera närmare.
Detta innebär dock inte att föreslagna restriktioner på stamalternering inte existerar. Här kan
framförallt Stem Alternation Constraint (Enger 2004) lyftas fram, då den tillkommit just som ett svar på avsaknaden av paradigmrestriktioner för stamalternering. Stem Alternation Constraint, eller SAC, formuleras på följande vis:
If two cells in a paradigm, A and B, share in some lexemes a peculiar stem allomorph distinct from stem allomorphs found elsewhere in the paradigm, while in other lexemes only B has a peculiar stem allomorph and A shares a stem allomorph with some or all other cells in the paradigm, then B is more autonomous than A. (Enger 2004:66)
Stem Alternation Constraint handlar om relativ autonomi mellan former, uppdelade i par. För norska applicerar Enger detta på relationen mellan preteritum och supinum och menar att supinum i det här fallet är A och preteritum är B. Detta innebär att preteritum är mer autonom än supinum och kan ha en egen stamvokal utan att supinum har det. Supinum kan däremot inte ha en egen stamvokal utan att preteritum har det, då detta enligt definitionen ovan skulle innebära att supinum också är mer autonom än preteritum, vilket vore motsägelsefullt – båda formerna kan ju inte vara mer autonoma än den andra.
Enger visar att den stamalterneringsrestriktion som han föreslår är tydlig i norska, trots vissa undantag.
Tittar vi istället på de svenska oregelbundna verb som anges i Hultman (2003:316–320) finner vi bland de 172 listade endast 3 som inte stämmer överens med SAC: förlöpa-förlöpte-förlupit, vilja-ville-velat och växa-växte-vuxit(växt). Vilja är dessutom ett verb som får stamalternering av fonologiska skäl (formen *viljde undviks på grund av konsonantklustret ljd). Det kan således konstateras att SAC mycket väl kan utgöra en del av en beskrivning av de svenska verbens synkrona morfologi.
De mönster som enligt Stem Alternation Constraint tillåts bland svenska verb är alltså följande:
Infinitiv Presens Preteritum Supinum
Samma
Tabell 2: Schema över svenska verbs stamvokalsalternering med ett exempel per mönster.
6
För såväl svensk som norsk stamalternering är det stamvokalen som alternerar. Det rör sig alltså om vokalväxling. I andra språk kan stamalternering se annorlunda ut (se Enger 2004), men då denna undersökning i första hand berör svenska används termerna vokalväxling och stamalternering hädanefter synonymt om inget annat specificeras.
Det bör uppmärksammas att SAC inte gör särskilt stora diakrona anspråk. I Enger (2004) framhålls snarare att stamalternering är i stort behov av en synkron beskrivning. Dock åberopas den diakrona utvecklingsgång som påvisats i Venås (1967), och som även framhålls i Enger (1998), som stöd för observationen att supinumformen inte har vokalväxling om inte preteritumformen också har det. Där har nämligen påvisats att när ett verb blir svagt, och alltså tappar sina vokalväxlande former, är det supinum som förändras först. Karlsson & Sahlquist (1974) har noterat samma utvecklingsgång när svenska starka verb blir svaga. Detta stärker alltså Stem Alternation Constraint ytterligare, då den här typen av utvecklingsgång resulterar i böjningsparadigm där endast preteritum har kvar en
vokalväxlande form; paradigm där endast supinum har kvar en vokalväxlande form förekommer inte.
Som Enger själv skriver: “diachronic change should be able to produce counter-examples fairly easily–but it does not” (2004:64).
Detta resonemang fungerar bra för starka verb som blir svaga, men frågan är hur motsatt utvecklingsgång ser ut. För att den diakrona utvecklingsgången skall vara kompatibel med Stem Alternation Constraint torde svaga verb som blir starka utvecklas precis tvärtemot starka verb som blir svaga. När svaga verb blir starka och på sådant vis tillskansar sig vokalväxling, borde istället den mest autonoma formen, dvs. preteritum, förändras först – annars skulle vi få böjningsparadigm med
vokalväxling endast i supinum.
Här är det intressant att notera att det förekommer en del formuleringar som antyder att supinum generellt skulle vara mer föränderlig än preteritum. I Enger (1998:124) hypotiseras att supinum ändras först även när svaga verb blir starka, och i Enger (2009:369–370) konstateras, som nämnts i avsnitt 2.2.2., att den traditionella synen är att supinum är den mest föränderliga formen i ett paradigm.
Antagandet om en mer föränderlig supinumform är inte helt förenligt med Stem Alternation Constraint ur ett diakront perspektiv. Förutsatt att SAC är en restriktion på verbs diakrona utvecklingsgång borde supinum bara förändras först när starka verb blir svaga, medan preteritum borde föregå supinum när svaga verb blir starka. Om supinumformen inte kan ha en egen vokal om inte preteritumformen också har det, borde preteritumformen vara tvungen att bli stark före supinumformen i de fall där en stark supinumform skulle innebära vokalväxling.
Detta lämnar oss med ett par intressanta alternativ. Antingen stämmer inte Stem Alternation Constraint annat än som en synkron beskrivning, eller så stämmer det inte att supinumformen alltid är mer
föränderlig än preteritumformen. Tyngdpunkten för denna uppsats ligger just vid att undersöka detta.
Oavsett om det visar sig att Stem Alternation Constraint i sin nuvarande form fungerar som restriktion på svaga verb som blir starka eller inte, är det dessutom möjligt att det finns andra intressanta
restriktioner att iaktta. Det är värt att notera att Stem Alternation Constraint innefattar all typ av stamalternering, inte bara vokalväxling, men att den i norska och svenska visar sig som en restriktion på supinumformens stamvokal i förhållande till preteritumformens. Hos Enger (2004) ligger fokus för norska på vokalens kvalitet såväl som dess kvantitet. En intressant utgångspunkt är därför också att undersöka mönster hos verbparadigmens stamalternering med utgångspunkt endast i vokalkvantitet, istället för vokalväxling i stort.
2.4. Syfte och hypotes
Syftet med den här studien är att undersöka svenska svaga verb som blir starka och kartlägga huruvida förändringen i regel sker först i preteritumformen eller supinumformen. Ett delsyfte är att jämföra detta resultat med det resultat som kan förväntas utifrån Stem Alternation Constraint, och ett annat delsyfte är att ta fasta på andra mönster som dyker upp i resultatet. Det andra mönster som undersöks tar fasta på förhållandet mellan preteritum- och supinumformernas vokalkvantitet, till skillnad från det vokalväxlingsberoende som tidigare lyfts fram utifrån SAC.
7
Studien utgår från en huvudsaklig hypotes, som i sin tur utgår från SAC. SAC innebär för svenskan att en supinumform inte har vokalväxling om inte samma lexems preteritumform också har vokalväxling.
Därmed blir den första hypotesen följande:
Hypotes 1: När ett verb får vokalväxling, kommer preteritumformen att få vokalväxling innan supinumformen får det.
Den första hypotesen rör således endast de verb som får vokalväxling i både preteritum och supinum.
Huruvida Hypotes 1 stämmer eller inte är avgörande för att SAC överhuvudtaget skall anses relevant ur ett diakront perspektiv.
Som tidigare nämnts finns dock starka supinumformer utan vokalväxling. För SACs räkning vore det intressant om de verb som behåller stamvokalen i supinum även när de blir starka, inte beter sig på samma sätt som de som får vokalväxlande supinum. Om starka supinumformer som får vokalväxling inte kan föregå vokalväxlande preteritum, medan starka supinumformer som inte får vokalväxling kan föregå vokalväxlande preteritum stärks SAC. Därmed utgår studien också från en andra hypotes:
Hypotes 2: När ett svagt verb blir starkt, och en stark supinumform inte medför någon vokalväxling, förändras supinumformen före preteritumformen i större utsträckning jämfört med de verb där en stark supinumform medför vokalväxling.
Visar sig både Hypotes 1 och 2 stämma stärks SAC betydligt. Visar det sig att endast Hypotes 1 stämmer, och att preteritumformen alltså alltid förändras först när verb blir starka, är detta visserligen inte en falsifiering av SAC, men det är i ett sådant fall svårare att motivera att det just är SAC som styr utvecklingsgången, snarare än någon annan princip som säger att preteritum har lättare för att bli starkt.