I mina avslutande reflektioner vill jag återvända till ett av Petras på- ståenden och koppla det till KME´s radikala anspråk på estetik i sko- lan.
Man kan inte bara rusa in och starta upp ett projekt och förvänta sig att eleverna ska våga blotta sina personliga tankar, utan det är verkligen nå- got som måste byggas upp över tid.
Att den radikala estetiken kan bli verklighet även i tidsmässigt korta projekt, där tämligen okända vuxna agerar ledare, har visat sig vara möjligt. Det är möjligt att det fanns större förutsättningar för detta på Segevångsskolan, än på många andra skolor i Malmö, med tanke på den positiva inställning som skolans pedagoger visade till arbetet med estetiska uttrycksformer. Trots att KME´s tidsmässigt korta projekt visade sig lyckade, tror jag att det ligger någonting i Petras påstående, att vissa saker tar tid att bygga upp.
Vi pedagoger talar ofta om behovet av tydlighet. Jag tror att det gäller även för arbetet med estetiska uttrycksformer. Pedagoger behöver bli klarare sinsemellan över vad intentionerna med de radikala anspråken på estetik innebär. Men lika viktigt är det att eleverna får en förståelse
för, vad de vuxna är ute efter, inte minst om pedagogerna är ute efter att skapa en inställning till skoluppgifter, som inte är så vanlig i sko- lan. I KME´s plattform kan man som sagt läsa:
Vi ska tillsammans försöka utmana och problematisera skolans traditio- nella ofta ensidigt rationalistiska kunskapssyn…
Om det är något ovanligt för pedagoger, är det också något ovanligt för elever. Och det som är ovanligt, kan för en del elever vara högst förvirrande och i vissa fall förlamande, enligt min erfarenhet. Elever har rätt att veta vad som förväntas av dem. Om det förväntas att de ska producera och inte i första hand reproducera kunskap, så måste de förstå skillnaden och vad det har för konsekvenser för dem. Det hand- lar delvis om att skapa trygghet.
Därför tror jag mycket är vunnet om pedagoger och barn tillsammans ägnar tid åt att göra en ”ovanlig kultur” vanlig; Vanlig, både i bemär- kelsen ofta förekommande, och i bemärkelsen bekant. Om vi har krav på tydlighet när det gäller traditionell skolverksamhet, hur tydliga måste vi då inte vara om skoluppgifter ges, inom ramar som är obe- kanta för elever? Genom att pedagogen återkommer med sina radikala anspråk, får eleven större möjligheter att orientera sig och förhålla sig till pedagogens annorlunda krav. En kultur som ska lyckas leva sida vid sida med den gängse skolkulturen, där reproduktionstänkandet är starkt, måste bli bra på att visa prov på sin annorlundahet. Kulturen måste förkroppsligas. Själv har jag inga önskningar om att denna kul- tur ska ta över i skolan helt och hållet. Jag tror på ett både-och. Men jag tror alltså att det är eftersträvansvärt om det blir tydliggjort för eleverna vilket förhållningssätt som gäller i de olika skolsituationerna. Om pedagogen har radikala anspråk på en uppgift, så bör eleven ges möjlighet att känna igen förhållningssättet på sikt.
Hur ser framtiden ut? Kommer de radikala anspråken på uppgifter i skolan bli vanligare? Kommer man att lägga vikt vid mottagandet av estetiska produktioner? Per Dahlbeck funderar över det och eftersom han är lärarutbildare för KME-studenter, undrar han hur studenterna
kommer att agera när de får anställning som KME-lärare. Per resone- rar: Om vi här på lärarutbildningen, inte lyckas leva det som vi vill genomföra i skolan, så har vi misslyckats. Vi måste tillsammans med studenterna få till ett intensifierat lärande och spännande samtal, när vi arbetar med estetiska uttrycksformer här på lärarutbildningen. Studen- terna måste själva uppleva djup i sina och andras estetiska produktio- ner, samt i receptioner, om de verkligen ska kunna tro på att arbetet med estetiska uttrycksformer är lika givande, som att t ex bearbeta kurslitteratur. Per menar att man inte kan genomföra något med över- tygelse om det inte är självupplevt. Om studenterna aldrig har upplevt att lärandet med estetiska uttrycksformer blivit intensifierat, så lär studenterna gå ut med budskapet ”när ni är klara med det viktiga skol- arbetet så kan ni få göra film”, säger Per.
Hur kommer det sig att just jag intresserat mig för KME-frågor? Jag läser inte till KME-lärare. Jag utbildar inte KME studenter. Jag är inte KME-lärare. Och ändå har jag för egen del funnit tankarna, som väckts i kontakten med KME, värdefulla. Jag antar att det beror på att jag fått verktyg och en förståelse, för hur jag kan använda och se på estetiska uttrycksformer i mitt eget arbete som pedagog. För mig är frågorna om estetik inte bara en angelägenhet för KME, utan i högsta grad frågor för all sorts skolverksamhet att ta ställning till. Således är de framtida utmaningarna för KME, som jag pekat på, även frågor för andra pedagoger att ta ställning till. Ska vi exempelvis försöka bredda användningen av estetiska uttrycksformer till att gälla även sådana kunskapsområden, som tidigare inte varit kopplade till estetiska ut- trycksformer på ett självklart sätt? Vill vi sträva efter att skapa en tydlig kultur i skolan som utmärks av radikala anspråk? Är vi intresse- rade av att förena kunskapsuppdraget och demokratiuppdraget? Kan vi tänka oss att växla mellan att planera och genomföra å ena sidan skol- arbeten som präglas av reproduktionstänkande, å andra sidan skolar- beten som präglas av produktionstänkande?