Låt oss förflytta oss till Segevångsskolan. Segevångsskolan är en liten grundskola i Malmö med ca 300 elever, fördelade på åldersgrupper som sträcker sig från förskoleklass till nionde klass. Eva Sandström, Anita Dobi och Anna Wijkström är lärare på Segevångsskolan. De berättar att det som utmärker skolan är litenheten, att alla känner alla i någon mening, och att det finns en välkomnande stämning. Skolan eftersträvar att vara öppen utåt. Det händer kontinuerligt att det kom- mer folk utifrån och genomför små projekt med skolans elever. Det är sådant som underlättar när t ex lärarstudenter kommer till skolan för att genomföra sina projekt, menar Eva, Anita och Anna. Oftast möter eleverna nya människor med respekt. Anna säger, att det kan bero på att det är god stämning mellan skolans pedagoger. Sådant smittar av sig. Kollegor månar om att hjälpa och underlätta för varandra på olika sätt, t ex genom att vara villiga med att byta timmar.
Att skolan har många gemensamma dagar bidrar också till samman- hållningen. Skolan har t ex en så kallad poesidag, en årlig mimfestival och en årlig rockkonsert. Till rockkonserten övar man in och framför en låt. Konsertsalen blir alltid sprängfylld av alla, inte minst av föräld- rar som kommer för att titta. Under denna dag och likaså under andra gemensamma dagar, bidrar pedagogerna med sitt eller sina bidrag. Det är ett sätt att visa att man som vuxen vågar blotta sig och att man vå- gar framföra sin grej utan att vara perfekt. Antagligen hjälper sådant till att skapa en accepterande kultur där man tillåts vara som man är, säger Eva.
När det gäller estetiska uttrycksformer har skolan ingen officiellt utta- lad policy, men användandet av estetiska uttrycksformer har varit vanligt förekommande sedan en lång tid tillbaka. Många av lärarna har gått utbildning i Levande Verkstad (se faktaruta nedan), berättar Eva. Filmandet har också funnits med som ett inslag. När de första stora otympliga VHS-videokamerorna kom, så köpte skolan in en
sådan. Den användes mestadels till att dokumentera. Numera har sko- lan tillgång till digitala videokameror. I takt med att tekniken blivit mer lätthanterlig, så har även filmandet blivit mer vanligt som ett in- slag i klasserna.
Skolan är inte främmande för att testa nya saker. När det exempelvis kommer förslag om att göra saker tillsammans med KME-studenter, så hakar vi gärna på, säger Anna. Inställningen till att jobba med este- tiska uttrycksformer är generellt sätt positiv. Vi ser det som att de estetiska uttrycksformerna kompletterar skrift- och verbalspråket och att det är språk som kan lyfta vissa elever, vars starka sida inte är att uttrycka sig skriftligt, menar Anita. Hon berättar att hon sett exempel på tillfällen när dessa elever skinit upp, fått positiv bekräftelse från andra elever och upplevt att de visst kan. Det är bra om det finns al- ternativa språkarenor, inte minst för dessa elever.
De estetiska uttrycksformerna kan ha förmågan att levandegöra ett kunskapsstoff, säger Anita. Svårigheten är att de oftast kräver att man delar upp klassen i smågrupper. När man är ensam klasslärare för över tjugo elever, är det svårt att göra t ex film eller radioprogram. Det är alltså ofta de reela förutsättningarna som gör att det stupar, påpekar hon. Att KME-studenter har varit ute på skolan under vissa perioder, har inneburit att förutsättningarna har ändrats till det bättre, dels ge- nom att en annan kompetens har funnits tillhands i huset och dels ge- nom att det funnits fler vuxna tillhands. Att få möta KME-studenter som är bra på arbete med estetiska uttrycksformer är mycket givande, då kan man få nya uppslag till hur man kan jobba, fortsätter Anita. Anna funderar över om KME-studenternas kompetens utnyttjas på bästa sätt. De tre lärarna är överens om att de skulle vilja veta mer om KME-lärarnas utbildning för att kunna använda och handleda dem bättre.
Jag frågar om de kan peka på någon slags utveckling på skolan i an- vändandet av estetiska uttrycksformer. Anita menar att hon för egen del hade mer fokusering på tekniken tidigare och att hon nu har blivit bättre på att fokusera på budskap och innehåll. Eva poängterar att hon
blivit mer medveten om att estetiska verk inte bara ska produceras, utan att de även bör mottas. Hon nämner att reception kan vara ett sätt. Det är så lätt att själva huvudgrejen blir att producera, säger hon. Att följa upp elevers uttryck är något som jag tycker att vi på Segevångs- skolan skulle bli bättre på, reflekterar hon i nästa vända.
När eleverna tittar och lyssnar på det de uttryckt så lär de sig, menar Anita. Om eleverna t ex hade för avsikt att framställa en person som arg i en film, kan det vid visningstillfället hända att de blir medvetna, om att personen inte alls uttrycker den ilska som de ville. Ett annat exempel kan vara att eleverna, genom att lyssna på en engelsk radiote- ater som de varit med i, blir mer medvetna om hur de uttalar engelska ord. De får syn på sig själva och reflekterar över hur något uttrycks. De reflekterar även över vad det är man uttrycker, tillägger Anna. Uttalanden som dessa tyder på en positiv grundinställning till estetiska uttrycksformer. På Segevångsskolan har man, efter ett gemensamt beslut i personalgruppen, infört ett ämne som kallas ”livskunskap”. Det är inte sällan som man kopplar just estetiska uttrycksformer till detta ämne. Enligt Segevångsskolans skolledare Agneta Brisfors är tanken med livskunskap, att avsätta tid för att diskutera attityder, vär- deringar, identitet och även sådant som rör sex- och samlevnad. Hon menar att det handlar om att träna eleverna i konflikthantering och att ta ställning i olika etiska frågeställningar. Tanken är att ämnet ska kopplas till andra ämnen. Livskunskap kan alltså vävas in i ämnen som historia, biologi, svenska, engelska, etc.
Den kommunala folkhälsoenheten har bidragit med utbildning och med medel så att Segevångsskolan kunnat arbeta fram en kursplan för livskunskap. Personal från alla Segevångs enheter arbetade fram en klar struktur för arbetet. Ämnet introduceras numera redan i förskolan och fortsätter sedan genom hela grundskolan. Livskunskap tar sig olika uttryck beroende på åldersgrupp. Trots att kursplanen har en tydlig struktur, så finns det möjlighet för pedagogerna att utgå från eleverna. De återkommande rubrikerna i kursplanen är ”Jag”, ”Jag och mina nära”, ”Jag och min omvärld”. Livskunskap tar alltså sin ut-
gångspunkt i det egna jaget, även när det kommer till att behandla omvärlden. När man sysslar med livskunskap blir således elevers egna värderingar, tankar och erfarenheter viktiga, på ett sätt som enligt mig inte är så vanligt i skolans värld.
I kursplanen för livskunskap har man ansträngt sig för att hitta områ- den och frågor som kan tänkas beröra eleverna i de olika åldrarna. Tanken är att (livs-)kunskapandet ska handla om frågor och områden som är aktuella i elevers liv. Det ska handla om saker som upplevs som viktiga för eleverna i nuet, och inte bara med tanke på framtiden. Två av de tre studentprojekt, som jag presenterar längre fram, genom- fördes inom ramen för ämnet livskunskap och planerades i enlighet med dessa tankar.
Levande verkstad
Levande verkstad har funnits sedan slutet på sextiotalet. Det är en svensk folkbildningsrörelse som från början lät sig inspireras av en amerikansk tea- tergrupp, the living workshop, som gästade Stockholm 1967. Bauhausrörelsen är en annan inspirationskälla. Det var en rörelse som utgjordes av socialt engagerade konstnärer, arkitekter samt designers och som tog sin början i slutet av nittonhundratiotalet.
Levande verkstad bygger på en idé, en målsättning och en metod. Idén utgår ifrån att alla kan och behöver uttrycka sig i skiftande, skapande verksamheter. Målet är att aktivera och medvetandegöra människor genom att ge dem till- gång till konstnärliga uttrycksmedel. Att upptäcka, uppleva och utveckla den skapande förmågan står i centrum. Metoden innebär att man får arbeta och uttrycka sig med skilda material såsom trä, gips, lera, plast, papper och färg med inslag av andra uttrycksmedel såsom drama, ljud, ord och rörelse. (Bo- ström, Lagercranz, Lundborg, 1978.)