Gemensamt för projektet i vilket eleverna gjorde kärleksfilmer och talkshowsprojektet, var att båda projekten tog upp frågor som hörde ihop med ämnet livskunskap. Det handlade om relationer, kärlek, våldtäkt, otrohet, tonårsabort och graviditet. Inte konstigt att eleverna blev engagerade, det är väl ingen konst, kanske någon tänker. Själv tänker jag att det kan vara svårt nog och att det inte är givet att områ- den, som dessa, berör elever när de behandlas inom skolans ramar. Maria berättar t ex att en av pojkarna, som var med och gjorde Talk- showen, vid ett tillfälle sade, att han i skoldiskussioner gav sådana svar som han trodde lärarna förväntade sig. Dels för att han ville till- fredställa läraren och dels för att han ville avsluta diskussionen så fort som möjligt. Detta fick Maria att fundera.
Om det är så diskussioner i skolan går till kan jag förstå att eleverna ifrå- gasätter dialogerna som uppstår. Jag beundrar pojken som vågade dela med sig av vad han tänkte. Ju mer jag har funderat på vad som verkligen hände i klassrummet den dagen, desto mer uppskattar jag det som kom fram. Det var ärligt, rakt och i allra högsta grad sant. Eleverna gav en glimt av sin egen verklighet vilket resulterade i ännu fler frågor för min del. Betyder det som kom fram att eleverna visar upp ett slags ”skoljag” medan de vistas innanför skolans väggar? Tråkigt nog är det säkert så, precis som läraren visar upp sitt ”lärarjag” med eleverna. Är då hela sko- lan en lögn eller är det helt enkelt så att vi måste leva med att spela olika roller beroende på sammanhanget vi vistas i? Jag tror att många männi- skor lever i föreställningen om att det är så, men jag är övertygad om att det inte behöver vara så. Om vi fångar de ögonblick av sanning som då och då visar sig, tror jag vi kan få dessa roller och sammanhang att närma sig varandra. Det handlar bara om, att vara lyhörd, om att faktiskt bry sig och att visa att allas åsikter är viktiga oavsett vad de handlar om.
Jag, Amir och Monika brydde oss när vi var på Segevång. Vi lyssnade, betraktade och sökte efter frågor och svar. Vid flera tillfällen tyckte vi oss se det glimra till. Jag tror det var tillfällen där vi och eleverna kommuni- cerade på riktigt utan att gömma oss bakom våra olika roller.
Det kan vara en väl så bra början att försöka förverkliga KME- intentioner, genom att syssla med typiska livskunskapsområden. Och jag med många andra instämmer i att det är viktigt att skolan sysslar med samlevnadsfrågor. Men KME-lärare måste även tänka på att ge sig utanför dessa områden. I alla fall om de vill göra verklighet av sina tankar om att koppla estetiska uttrycksformer till en mängd olika sor- ters kunskapsinnehåll, där även ämnesinnehåll i exempelvis biologi, engelska och historia kan bli aktuella. Risken är annars att KME- lärare blir ställföreträdande drama-, bild- eller filmpedagoger, som sysslar med saker som inte är i centrum för skolans kunskapsuppdrag. Utmaningen för KME-lärare och kommande KME-studenter måste ligga i att visa att det går att hålla samman demokrati- och kunskaps- uppdraget, genom att förverkliga KME-intentioner i förhållande till ämnen som inte på ett självklart sätt är lämpade för dramaövningar eller filmgestaltande. Annars är det lätt hänt att KME-läraren kommer att profilera sig främst genom sina sidoämnen och inte genom sitt huvudämne KME, när de befinner sig på arbetsmarknaden. Alternativt blir konsekvensen att de söker upp de roller som dramapedagoger eller bildlärare traditionellt sett har haft och har i skolans värld.
Samtidigt är det en styrka om KME-lärare inte lämnar frågor som t ex har med elevers identitetsarbete att göra, frågor där engagemang kan uppstå för att de är direkt kopplade till elevers levda verklighet. Men det gäller att gå bortom, exempelvis det som traditionellt sett drama- pedagoger har sysslat med i skolan sedan lång tid tillbaka, om man som KME-lärare vill bidra med något nytt. I nästa studentprojekt som jag presenterar fanns ambitioner om att koppla estetiska uttrycksfor- mer till ämnet engelska.
Radioteater
KME-studenten Vera Andersson hade intentionen att elever skulle lära sig engelska med hjälp av estetiska uttrycksformer. Vera läser sin andra termin på KME. Inför sin VFT på Segevångskolan, vårterminen 2006, bestämde hon sig för att göra en radioteater på engelska till- sammans med elever från en sjundeklass. Projektet har precis avslutats när jag skriver detta. En annan student, Petra Henderson, fick i uppgift att dokumentera radioteaterprojektet. Hon iakttog skeenden i klass- rumssituationerna och reflekterade över vad som hände under tiden för projektet. Hon gjorde även intervjuer med Vera och eleverna. Petra fick som första student möjlighet att läsa KME som sidoämne. Hennes huvudämne är Moderna Språk med inriktning på engelska och hon är inne på sin sjätte termin. Att dokumentera projektet, som Vera genom- förde, blev ett sätt för Petra att bearbeta och vidareformulera tankar som hon fått med sig från KME.
Vera hade fler än ett syfte med radioteatern. En intention var att ele- verna skulle få prova att arbeta med ljud, bland annat för att stimulera deras fantiserande i en värld av ljud. De tidigare KME-projekten på Segevångsskolan hade tyngdpunkten på det visuella. Vera ville bryta denna trend genom att låta eleverna läsa med öronen och formulera sig med ljud. Ett annat syfte var att få eleverna att prata engelska un- der lustfyllda former. Vera tänker sig att eleverna generellt sett lär sig engelska när de får prata och formulera sig på engelska. I det här fallet skulle det ske i en ljudberättelse.
Vid första tillfället med klass sju fick åtta elever, som anmält sig fri- villigt, i uppgift av Vera att göra en radioteater som skulle vara i mel- lan två till fem minuter. De åtta eleverna delades in i två grupper. Var- je grupp bestod av en pojke och tre flickor. Eleverna fick direktiv om att det skulle vara en kort berättelse eller rolig historia, som skulle framföras på engelska. Eleverna fick också veta att alla skulle ha re-
pliker i radioteatern och att de i största möjliga mån skulle göra ljudef- fekter själva. Ifråga om innehåll hade eleverna fria händer.
Till inspelningen lånade Vera Mini-Discar från lärarutbildningen. Redigeringen gjordes i ett program som heter Audacity, vilket kan laddas ner gratis från Multimediabyrån. Till sitt förfogande hade Vera och eleverna tre lektionstillfällen, för att producera radioteatern och ytterligare ett tillfälle, för redovisning och reception i klassen. Petra berättar om det första lektionstillfället.
En viss röra uppstår inledningsvis och en elev byter snabbt grupp, men sedan verkar eleverna lugna och tillfreds med sina grupper. För att kunna beskriva vad som händer i de olika grupperna kallar jag den ena gruppen ”Glen” och den andra ”The Fire”, beroende på innehållet i deras produk- tioner.
”The Fire”-gruppen har inte något förberett men är positivt inställda till arbetet och kommer igång med lite tankar. Först är de inne på att göra en Bellmanhistoria, sedan börjar de skriva en egen berättelse där de ska vara en familj, med en berättare. Slutligen ändrar de sig och bestämmer att de ska skriva om Rödluvan. Jag undrar hur de tänker då, om de ska göra om sagan på något sätt, och en elev svarar att de ska göra den ”rolig”. Vera gör klart att texten måste vara färdig på engelska till nästa tillfälle för att vi ska kunna börja med inspelningen, och eleverna diskuterar hur det ska lösas. En elev säger att hon kan skriva den på svenska om en annan elev sen översätter texten till engelska. Varför just hon? undrar jag och får till svar att ”hon är bäst på engelska”. Men samtidigt är det mycket annat som ska hända under helgen.
”Glen”-gruppen har inte heller något förberett, men bestämmer sig snabbt att använda sig av en berättelse som en elev i gruppen har skrivit på svenska. De berättar att eleven under höstterminen hade skrivit en berät- telse om ”Glen” som var tokig, och de andra tyckte att den var så bra, att de föreslog att de skulle använda sig av den i radioproduktionen. Författa- ren gick med på det och tog själv initiativet till att skriva om berättelsen på engelska. Det finns mycket detaljer i berättelsen och Vera försöker få eleverna att tänka på hur de ska kunna få fram detta i en ljudproduktion.
Till det andra lektionstillfället hade ”The Fire-gruppen” inte skrivit någon berättelse på engelska om Rödluvan. Vera erbjöd då gruppen uppslag ur engelska sagoböcker, poesi, fabler, rimberättelser och även färdiga små dramer och pjäser. Gruppen valde snabbt en färdig pjäs, ”The Fire”, en skämtsam historia med oväntat slut, ur boken Punchli- nes. Det som avgjorde valet var, enligt Petra, inte innehållet i berättel- sen, utan antalet roller. När rollfördelningen ägde rum, tyckte Petra, att det verkade som att de största rollerna gick till de elever som kände sig mest bekväma med engelskan. En av de mindre rollerna var en bebis. Flickan som tog rollen tyckte inte att det var något problem. Hon sade att hon ändå inte vill säga så mycket. När rollfördelningen i ”The Fire-gruppen” var färdig, övade eleverna in sina repliker och sedan var de redo för inspelning. Eleverna i ”Glen-gruppen” hade förberett sig väl inför lektionstillfället, de kom med ett färdigskrivet manus, och kunde påbörja inspelningen direkt.
Vera (i mitten) handleder eleverna Sandra, Adam, Denise och Josefin i programmet Audacity.
Båda grupperna spelade in sina berättelser på var sin Mini-Disc. Se- dan hjälpte Vera dem med att lägga över materialet i datorn. Grupper- na kunde därefter lyssna på inspelningarna gemensamt. Vera uppma- nade eleverna att tänka på om det fanns ljud som saknades i berättel- serna. I ”The Fire-gruppen” blev eleverna medvetna om att det enda som hördes var deras egna röster och att de behövde ljud, som kunde illustrera t ex en dörr, eller ett brandlarm. ”Glen-gruppen” hade tänkt på att lägga in ljudeffekter redan från början, men efter den gemen- samma lyssningen, ville de lägga till ytterligare några och ändra en del ljudeffekter, som de inte tyckte blev bra. Båda grupperna spelade in sina berättelser en andra gång. Vid lektionstillfälle tre var det dags för en mer detaljerad ljudredigering i datorn. Petra beskriver hur det gick till.
Med lärarnas tillstånd beslutar Vera idag att jobba en hel lektion med en grupp i taget och börjar på engelsklektionen med ”Glen-gruppen”. Alla elever i gruppen är närvarande. Det råder en positiv, glad stämning i me- diarummet och med Veras expertis och handledning växer ljudproduktio- nen fram i samråd med eleverna. Ljudeffekter klipps in på de rätta ställe- na och två av eleverna är aktiva i själva redigeringsarbetet. Även de två elever som inte aktivt redigerar ljudet är engagerade och närvarande. När timmen är slut är också redigeringsarbetet färdigt och vi lyssnar på pro- duktionen en sista gång. Många skratt, särskilt vid de speciella ljudeffek- ter som de producerat. Vera frågar om eleverna är nöjda med resultatet och det säger de att de är. Detta är också intrycket som Vera och jag har. I ”The Fire-gruppen” är en gruppmedlem sjuk, så gruppen består av tre elever. Vera tar tag i redigeringsarbetet och vägleder eleverna. Hon juste- rar brandlarmet som de tycker är för högt och för långt och lägger även till vissa specialeffekter, bl a förändrar hon rösten på en av eleverna. Ele- verna i denna grupp är mindre aktiva i själva redigeringsarbetet, men ver- kar helt nöjda med att Vera redigerar i samråd med dem. Hon utför helt enkelt deras önskemål, med viss vägledning. Vi lyssnar på det slutliga re- sultatet och skrattar tillsammans. En replik ur dialogen, ”Oh no, my child!”, verkar ha etsat sig fast och upprepas friskt av flera i gruppen. Kanske blir det denna replik som eleverna kommer ihåg?
Sandra redigerar de inspelade ljuden på datorn.
De färdiga berättelserna spelades upp för hela klassen två veckor sena- re. Vera ville att det skulle bli en reception av dem, ett mottagande. Petra har skrivit ner hur hon uppfattade lektionen.
En förväntansfull stämning råder i klassrummet och en av producenterna uttrycker oro: ”Ska vi lyssna på det nu?”, ”Nej, det vill jag inte”. Någon säger också att de inte vill höra sin egen röst. Frasen ”Oh, no my child!” upprepas av en medlem i “The Fire-gruppen”, och flera andra klasskamra- ter hakar på. Vera frågar en av eleverna om den är nervös inför uppspe- landet, men får ett nekande svar. Det slår mig att producenterna har blivit väldigt synliga i klassen, synliga på ett positivt sätt. De tar åt sig av upp- märksamheten.
När alla är samlade introducerar Vera dagens lektion med att berätta hur det går till på radioteaterfestivaler. Hon undrar om någon varit på en film- festival och säger att det är precis likadant på en radioteaterfestival, man sitter i en biosalong, men det som är lite lustigt är att om man tittar sig runt så sitter människor och blundar eller tittar ner. Vera poängterar att
det hjälper en att skapa bilder av det man hör om man just blundar eller tittar ner
Hon spelar upp första gruppen: ”The Fire”. Det är tyst i klassrummet. Eleverna lyssnar aktivt och uppmärksamt. Vissa elever läser samtidigt ”Lyckoslanten” och det är svårt att avgöra om de lyssnar eller inte. I pro- duktionen har pojkens röst ändrats och när han hörs skrattar alla, inklusi- ve han själv. Vera och jag pustar ut. Eftersom han var sjuk under redige- ringen visste vi inte vad han skulle tycka om sin ”nya” röst, men han såg nöjd och glad ut. ”Jag ville inte höra min egen röst”, säger han senare. Ef- ter slutpoängen på berättelsen ropar någon ut ”Va?” och Vera tar här upp frågan om de hade hört poängen. Hon frågar eleverna vad det handlar om och tillsammans kommer klassen fram till berättelsens olika delar, var personerna befinner sig, vilken våning, händelseförloppet. Eleverna är lite trevande och Vera får hjälpa dem på traven, men till slut har de återberät- tat historien. Vera undrar då om det var svårt att förstå engelskan och fle- ra elever svarar nekande och att de tyckte att berättelserna var bra. En elev menade att hon inte förstod all engelska p g a bakgrundsljuden. Vera fortsätter och undrar om de fick några bilder av det de hört, t ex hur det såg ut i lägenheten.
Det är dags för den andra gruppen: ”Glen”. Bara två av fyra gruppmed- lemmar är närvarande under redovisningen. Även här lyssnar klassen uppmärksamt på produktionen och skrattar ofta. Vid slutet frågar Vera eleverna vad de hört, vilka bilder de fått samt var historien utspelade sig. Eleverna återberättar och delar med sig av bilder de fått av specifika de- lar. Vera fortsätter att prata om innehållet och undrar om eleverna tror att huvudpersonen verkligen var galen, hon ber om exempel och de pratar om vad de tror att Glen egentligen hade för plan. Alla utom producenterna får i uppgift att hämta papper och penna och medan de lyssnar en gång till ska de rita ner en bild de får.
Samtidigt intervjuar jag producenterna i ett annat klassrum. Min första fråga är: ”hur känner ni er nu när era produktioner har spelats upp”? En elev tycker att det var ”skämmigt” eftersom hon inte vet vad ”folk ska tycka”. En annan tycker att det var pinsamt i början, men sen kändes det
bra. En tredje säger att han inte bryr sig om vad andra tycker, ”Jag är van att höra min röst på engelska för jag har gjort filmer innan”.
Jag är lite nyfiken på elevernas syn på lärarnas avsikter med projektet och undrar vad de tror att lärarna tänkte att de skulle lära sig. En elev svarar: ”att använda ljud”, en annan: ”inspelning” och efter en stunds betänketid säger en elev att det nog var meningen att de skulle lära sig engelska ock- så. Jag fortsätter att fråga: ”tycker ni att ni har lärt er något och i så fall vad?” ”Ja!” utropar flera elever i mun på varandra och fortsätter: ”att bli tydligare när man pratar”, ”ljud”, ”effekter”, ”nästa gång ska jag inte fej- ka min egen död!”. En elev säger också att han lärt sig att man faktiskt ”kan jobba på radion” och slutar filosofiskt med att han blivit så inspire- rad att han vill gå på ”radiogymnasium”.
När jag läser Petras beskrivning anstränger jag mig för att förstå, vad det var som hände under receptionen. I bakhuvudet har jag de tankar som jag formulerade när jag beskrev receptionsmetoden. Jag tycker det verkar som att några av de elever, som gjorde radioberättelserna, hade en rädsla för att bli värderade. En sade: ”Nej, det vill jag inte”. En annan sade att han eller hon inte ville höra sin egen röst. En tredje sade att det var ”pinsamt”. En fjärde att det var ”skämmigt”. Hur starkt de kände detta är svårt att veta, men antagligen var anspänning- en långt ifrån förödande. Att det upplevdes som skämmigt hängde förmodligen ihop med att de var på väg att bli synliga, i och med att deras radioteater skulle spelas upp och diskuteras. Jag utgår ifrån att rädslan för att bli värderad, är en fullt naturlig ingrediens i samman- hanget. Och den skulle säkert infinna sig även om eleverna var försäk- rade om att deras verk inte skulle värderas. Dessutom tror jag att ängs- ligheten vägs upp av att det är spännande och positivt att få synas. Veras avsikt är inte att i första hand värdera deras radioberättelser. Hon är snarare ute efter hur ”berättelsens olika delar” tolkas, vad be- rättelserna ”handlar om”, samt om ”eleverna tror att huvudpersonen verkligen var galen”. Nästan alla frågor Vera ställer lockar till värde- ringsfria svar. Men när hon frågar ”om det var svårt att förstå engels- kan” får hon elever att formulera sig i värderande ordalag, även om
det bara är för ett kort ögonblick. Flera elever svarar att de inte tyckte att det var svårt att förstå engelskan och att de tyckte att berättelserna var bra. Elevernas kommentarer visade sig alltså vara positiva omdö- men. Kanske kände Vera på sig att svaren skulle bli positiva och det var kanske av den anledningen som hon valde att fråga. Jag är överty- gad om att hennes fråga om engelskan, inte spolierade receptionen, men trots att den bara var en liten detalj, sedd till receptionen i sin helhet, fastnar jag för den. Den väcker frågor som jag får lust att ut- forska vidare. Vad skulle det korta ögonblick, i vilket radioberättel- serna blev värderade som bra, kunna betyda? Eleverna fick ju beröm, det kan väl inte vara dåligt?
Risken med att ge beröm skulle kunna vara att man ger liv åt en värde- ringskultur som man hade som mål att stänga ute. Om beröm ges i en situation så kan uteblivet beröm, i en annan situation, genast betyda att något inte är bra nog. För egen del är jag övertygad om att det är en