Det är knappast ett kontroversiellt ställningstagande att anse att bevisläran är bland det mest komplexa och svårhanterliga en domare sysslar med i sitt dagliga arbete. Frågor om vilken part som ska bära bevisbördan för vilket bevisfaktum, vilket beviskrav som ska gälla och hur bevisningen ska värderas kräver synnerligen god kunskap för att uppnå ändamålet med bevisläran.
Den här uppsatsen har försökt ge läsaren klarhet i hur bevisrätten fungerar i mål om försäkringsersättning, särskilt hur det kan komma sig att domare väljer att sänka beviskravet från normalbeviskravet.
Uppsatsens frågeställningar väcker många nya frågor. Att konstatera att beviskraven i mångt och mycket skiljer sig mellan konsumenter och näringsidkare är ingen revolutionerande upptäckt. Det som däremot blir intressant är på vilket sätt ett lägre beviskrav, såsom ”mera antagligt” skulle kunna tillämpas även i företagsförsäkringsmål och om det är möjligt för en försäkringstagare att framgångsrikt argumentera för det lägre beviskravet, trots att HD i tidigare praxis konstaterat att bevisningen ska nå upp till beviskravet ”klart mera sannolikt”. För att svara på den frågan har vi behövt utreda vad som motiverar bevislättnader.
122 Beviskravet ”klart mera sannolikt” har senare tillämpats i Hovrätten över Skåne och Blekinge mål T 2622–
16, Svea Hovrätts mål T 3010-17 och Svea hovrätts mål T 11383-12. I samtliga fall var försäkringstagaren, i egenskap av konsument, närvarande vid skadans uppkomst.
Vi har konstaterat att beviskravet ”styrkt” uppställs som normalkrav för den part som bär bevisbördan. I mål om försäkringsersättning är det i regel försäkringstagaren som bär bevisbördan för att ett försäkringsfall har ägt rum, medan försäkringsbolaget bär bevisbördan för att ett i försäkringsvillkoren uppställt undantag är tillämpligt. I försäkringsmål skiljer sig beviskraven för käranden från andra civilrättsliga mål på så sätt att domstolen valt att tillämpa vissa bevislättnader med hänsyn till försäkringstagarens särskilda skyddsintresse samt utredningsmöjligheter.
I NJA 1984 s. 501 I och II sänkte domstolen försäkringstagarens beviskrav till ”mera antagligt”, vilket på Ekelöfs uppställda skala över beviskrav placerar sig strax över mittpunkten. Det exakta sannolikhetsvärdet av beviskravet är omtvistat och svårt att fastställa då det inte finns några tydliga kriterier för vad som ska krävas för att uppfylla beviskravet. Somliga menar att beviskravet ”mera antagligt” är ett annat sätt att beteckna överviktsprincipen och att försäkringstagarens bevisbörda på så vis förringas. I NJA 1984 s. 501 I och II var försäkringstagarna konsumenter och målet blev prejudicerande för mål om försäkringsersättning. Sedan 1984 har det vid en samlad bedömning krävts att försäkringstagaren, i egenskap av konsument, gjort det ”mera antagligt” att ett försäkringsfall inträffat än att det inte har gjort det. För företagsförsäkringar är istället NJA 1992 s. 113 prejudicerande. Där slog HD fast att det lägre beviskravet ”mera antagligt”
inte ska tillämpas när det gäller mål om ersättning från en företagsförsäkring. HD gjorde då ingen skillnad mellan företag baserat på omsättning eller antal anställda, eller ens företagens bevissäkringsmöjligheter. Istället uttryckte HD att prejudikatet från 1984 inte sträckte sig till företagsförsäkringar, trots att skyddsintresset fortfarande var högt.
Skillnaden mellan fallen rörde istället de generella möjligheterna för grupperna att utreda frågan – där konsumenterna som grupp ansågs ha svårare att utreda tekniska frågor i förhållande till försäkringsbolaget än vad näringsidkare som grupp har. Historiskt sett har alltså beviskraven skiljt sig åt mellan konsumenter, småföretagare och större företag på så sätt att samtliga näringsidkare hamnat i en kategori och konsumenter i en annan.
HD har senare inte prövat beviskravsfrågan i mål om ersättning från en företagsförsäkring, men har som presenterats i uppsatsen till viss del frångått de generella bevislättnadsreglerna för konsumenter och näringsidkare i bland annat NJA 2017 s. 642 där HD tagit hänsyn till den enskilda konsumentens utredningsmöjligheter genom att enbart sänka beviskravet till ”klart mera sannolikt” på grund av att försäkringstagaren närvarat vid det påstådda försäkringsfallet. Att försäkringstagaren var konsument fick således ingen verkan på argumentationen.
Att HD historiskt sett ställt upp generella beviskrav som fått inverkan på gruppernas möjligheter att vinna mål om försäkringsersättning är något som jag anser vara väldigt problematiskt, men samtidigt förståeligt. Det finns självklart anledningar till att ställa högre krav på kunskap för näringsidkare inom vissa områden för att skapa ett gynnsamt näringsklimat där konsumenter och andra näringsidkare kan känna sig trygga. Man kan argumentera för att det ska ställas mycket högre krav på näringsidkare för att de får anses bära en skyldighet att hålla sig pålästa och investera i rätt utrustning som gör att de kan säkra rätt bevisning vid inträffande av försäkringsfall. Med gällande strukturer underlättar det försäkringsbolagens utredning och de hårda kraven i sig kan antagligen anses bära en viktig förebyggande funktion. Att dela in konsumenter och näringsidkare i två grupper gällande vilka beviskrav som ska tillämpas kan dock upplevas som allt för onyanserat och direkt diskriminerande. I lagrådsremissen och Finansinspektionens remiss till FAL har som presenterat betonats att behovet av information varierar kraftigt mellan olika typer av företag och att mindre näringsidkare, exempelvis enmansföretag, i kunskapshänseende bör kunna jämföras med konsumenter. Samma ställningstagande bör till viss del kunna göras i vårt fall. Större företag har i regel en annan kompetens att tillvarata sina intressen och, i många fall juridisk kompetens, som på ett tydligt sätt bör kunna förstå innebörden av försäkringsavtalen och vilka förebyggande åtgärder som krävs.
Som HD uttryckt i NJA 1992 s. 113 spelar inte företagets omsättning eller antalet anställda någon roll för grupptillhörigheten, det lägre beviskravet ”mera antagligt” ansågs bara tillämpligt för försäkringstagare som var konsumenter. Vi kan dock inte dra slutsatsen att HD inte hade tillämpat det lägre beviskravet om det varit väldigt tydliga bevissvårigheter i det enskilda fallet. Företagets enskilda utredningsmöjligheter tycks inte ha spelat någon större roll historiskt sett, i 1992 års fall drog HD bara en tydlig linje mellan epiteten och diskuterade inte ens försäkringstagarens bristande möjligheter att säkra bevisning.
Jag anser att det i regel bör vara svårt att ställa upp särskilda kriterier för att småföretagare ska kunna åtnjuta beviskravet ”mera antagligt”. Att argumentera för att omsättning eller antalet anställda skulle spela någon roll går i viss linje med konsekvensteorin, men frågan är om ändamålet med bevisrätten verkligen tillfredsställs genom en sådan lösning. Vissa småföretag har väldigt bra möjligheter att säkra bevisning och utreda skador, särskilt om man etablerat viss spetskunskap och har god kännedom om vilka risker som företaget är mest utsatta för. Däremot är det i många fall så att en småföretagare, eller låt säga en enmansföretagare, ungefär har samma resurser som en konsument. Det kan också vara problematiskt att väga in utredningsmöjligheterna allt för mycket. Systemet får inte
uppmuntra försäkringstagare till att inte vidta förebyggande åtgärder om sådana möjligheter skulle straffas med ett högre beviskrav vid en eventuell tvist eller för den delen uppmuntra till försäkringsbedrägerier.
Enligt mig finns det inte något skäl till att sänka beviskravet för vare sig näringsidkare som grupp eller för enbart småföretagare som grupp. Det finns absolut tydliga skäl för att använda bevislättnader i försäkringsfall. Försäkringstagarna har ett starkt skyddsintresse på så sätt att de måste kunna lita på att de ska kunna få ut ersättning om en försäkringsbar skada faktiskt inträffar. Av den anledningen finns det många goda argument för att inte tillämpa normalbeviskravet i försäkringsmål. Samtidigt har vi konstaterat att försäkringsbedrägerier är ett stort samhällsproblem på så sätt att de leder till ökade premier för försäkringstagarna. Sänks beviskravet allt för mycket försvinner en viktig preventiv effekt, nämligen att det inte går för lätt att få ut ersättning som man inte är berättigad till.
Vi kan också ställa oss frågan om synsättet förändras när vi ser bevislättnaden för vad den är, en bevislättnad från normalkravet. Konsumenter har som regel bara fått det lättare att få ut ersättning från sin försäkring, medan företagare inte på något sätt fått det svårare utan åtnjuter fortfarande en bevislättnad jämfört med om det rört sig om andra civilrättsliga mål.
Jag har i uppsatsen även tolkat HD:s domskäl i NJA 2017 s. 642 som att de inte följt de generella principerna om bevislättnader för konsumenter utan istället valt att begränsa bevislättnaden på så sätt att denna inte ska tillämpas när bevissäkringsmöjligheterna varit goda så som vid försäkringstagarens närvaro vid tillgrepp av fordon. Huruvida det är ett steg mot en ökad flexibilitet i valet av beviskrav eller inte återstår att se, men jag anser att bevissäkringsteorin bör kunna inkorporeras bättre och att domstolarna inte bör vara så generella att de per automatik gör en tydlig skillnad mellan näringsidkare och konsumenter, då försäkringsgivare som tillhör respektive grupp skulle kunna ha exakt samma möjligheter att säkra bevisning.
En fråga som uppsatsen har försökt att närmare utreda är vad skillnaderna mellan beviskraven faktiskt innebär i praktiken. Uppenbarligen ska det vara svårare att nå upp till beviskravet ”klart mera sannolikt”, men som nämnt är det svårt att jämföra bevisning från två olika mål. Här är det två viktiga faktorer som får stor roll för domslutet. Det är dels vilket värdet som domstolen tillskriver de olika beviskraven och dels vilket värde som domstolen tillskriver bevisningen. Om en domare anser att ”mera antagligt” har värdet
”10” på skalan och att bevisningen vid en helhetsbedömning kan värderas till ”15” är beviskravet uppfyllt. En annan domare skulle dock kunna anse att ”mera antagligt” istället
har värdet ”20”. Man kan givetvis bilda sig en viss uppfattning om vad för typ av bevisning som väger tyngre än en annan och hur stort steget behöver vara mellan dem, men det är fortfarande en väldigt komplicerad fråga som också innebär att den dömande makten får stort inflytande på frågor av den här karaktären.
I inledningen kokades uppsatsens centrala frågor ner till exemplet om försäkringstagaren som ena dagen blivit av med sin privata bil och andra dagen sin företagsbil och vilka beviskrav han skulle möta i de två separata målen. Det rättsfall som man kanske främst relaterar till är RH 1996:54, men i det fallet rörde det sig om ett inbrott där egendom som täcktes av två försäkringar stals samtidigt. För några år sedan skulle svaret på frågan om vilka beviskrav som försäkringstagaren i vårt exempel skulle möta i de två målen antagligen vara ”mera antagligt” i konsumentförsäkringstvisten och ”klart mera sannolikt”
företagsförsäkringsfallet. Idag skulle frågan vara mer komplicerad och beviskravet skulle i högre grad vara beroende av försäkringstagarens utredningsmöjligheter och hur omständigheterna vid stölden såg ut.
HD bör, så snart de får möjlighet, pröva ett försäkringsmål mellan en småföretagare och dess försäkringsbolag där försäkringstagaren har tydliga bevissvårigheter. Om beviskravet skulle kunna bestämmas till ”mera antagligt” går det att konstatera att det blivit en ökad flexibilitet och att de generella beviskraven till viss del är på väg att försvinna.
Bevissäkringsteorin skulle på så vis få ett nytt uppsving. För att försäkringstagaren, i form av näringsidkare, ska kunna uppfylla sin bevisbörda om denne enbart gjort det ”mera antagligt” att försäkringsfallet ska ha inträffat än att det inte gjort det, måste käranden argumentera för att särskilda bevissvårigheter föreligger som gör att näringsidkarens individuella utredningsmöjligheter är dåliga. I mål om konsumentförsäkring bör försäkringsbolaget på motsvarande sätt kunna argumentera för ett högre beviskrav om bevissäkringsmöjligheterna varit goda. Jag har svårt att se att rätten, i framtiden, skulle vara helt främmande för att tillämpa mer flexibla beviskrav om parterna på ett övertygande sätt kan argumentera för bristande bevissäkringsmöjligheter.
Källförteckning:
Offentligt tryck Offentliga utredningar
Statens offentliga utredningar 1974:87 Trafikskadeersättning betänkande
Propositioner
Proposition 1975/76:15 Regeringens proposition med förslag till trafikskadelag m. m.
Proposition 2003/04:150 Ny försäkringsavtalslag
Lagrådsremisser
Lagrådsremiss Ny försäkringsavtalslag
Rättsfall Högsta domstolen NJA 1977 s. 176 NJA 1980 s. 725 NJA 1981 s. 622 NJA 1982 s. 421 NJA 1986 s. 358 NJA 1986 s. 470 NJA 1990 s. 93 NJA 1991 s. 481 NJA 1992 s. 113 NJA 1993 s. 764 NJA 2001 s. 368 NJA 2001 s. 657 NJA 2006 s. 721 NJA 2017 s. 642
Rättsfall från hovrätterna RH 1986:134
RH 1987:48 RH 1987:50 RH 1987:133 RH 1988:2 RH 1988:43 RH 1996:54 RH 2000:65 RH 2001:20
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2018-01-12 i mål T 2622-16 Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2018-06-11 i mål T 301-18
Svea hovrätt
Svea hovrätts dom 2012-03-29 i mål T 3870-12 Svea hovrätts dom 2012-11-19 i mål T 11383-12 Svea hovrätts dom 2014-11-19 i mål T 11613-14 Svea hovrätts dom 2018-02-15 i mål T 3010-17
Malmö tingsrätt
Malmö tingsrätts dom 2016-10-05 i mål T 2100-16
Europeiska kommissionens rekommendationer
Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (2003/361/EG)
Doktrin
Bengtsson, Bertil, Försäkringsrätt - Några huvudlinjer, 8:e uppl., Norstedts Juridik 2012 (cit:
Bengtsson, 2012)
Bengtsson, Bertil, Försäkringsavtalsrätt, 3:e uppl., Norstedts Juridik 2015 (cit: Bengtsson, 2015)
Bolding, Per Olof, Bevisbördan och den juridiska tekniken, 1951
Bolding, Per Olof, Går det att bevisa? Perspektiv på domstolsprocessen, Norstedts förlag 1989 Detthoff, Jan, Kåhre, Björn, Juridik – sakförsäkring, 7 uppl., IFU 2000
Diesen, C, Strandberg, M, Bevisprövning i tvistemål teori och praktik. BEVIS 9, Norstedts Juridik 2012
Ekelöf, Per-Olof, Rättegång IV, 4 uppl., Norstedts Juridik 1977 (cit: Ekelöf, 4 uppl.) Ekelöf, Per-Olof, Boman, Robert, Rättegång IV, 6 uppl., Norstedts Juridik 1992 (cit:
Ekelöf m.fl., 6 uppl.)
Ekelöf, Per-Olof, Edelstam, Henrik och Heuman, Lars, Rättegång IV, 7 uppl., Norstedts Juridik 2009 (cit: Ekelöf m.fl., 7. uppl.)
Falkman, Henric, Försäkringsrörelse Tillståndsplikt och skyddade intressen, Jure 2010 Gräns, Minna, Das Risiko materiell fehlerhafter Urteile, Duncker Humblot GmbH 2002 Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2 uppl., Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 15 1965
Heuman, Lars, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005 (cit: Heuman, 2005)
Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, i Korling, Fredrik, Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur 2013, s. 21-46
Lindell, Bengt, Civilprocessen, uppl. 3, Iustus förlag 2012 (cit: Lindell, 2012) Lindell, Bengt, Civilprocessen, uppl. 4, Iustus förlag 2017 (cit: Lindell, 2017) Lindell, Bengt, Sakfrågor och rättsfrågor, Iustus förlag 1987 (cit: Lindell, 1987)
Nordh, Roberth, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, SvJT 2012 s. 781-799 Olivecrona, Karl, Domstolar och Tvistemål, 8 uppl., Liber Läromedel, 1978
Thornefors, Christer, Recension – Lars Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Juridisk Tidsskrift Nr 3 2006/07
Tullberg, Mats, Försäkringsersättning vid skada på egendom, Norstedts Juridik, 1994 Tybjerg, Erland, Om bevisbyrden, Jacob Lunds Boghandel, 1904
Westberg, Peter, Processteknik och bevisbörda i dispositiva tvistemål, i Festskrift till Per Henrik Lindblom, Iustus förlag 2004, s. 731–754
Artiklar
Strömbäck, Erland, Bra skadereglering kan bli bättre, Försäkringstidningen 5/79
Tengbom, Christina, Hur skall försäkringstagarens trovärdighet bedömas?, Försäkringstidningen 10/79
Thunström, Anders, När tiderna blir sämre ökar försäkringsbedrägerierna, Försäkringstidningen 3/93
Försäkringsvillkor
Folksams försäkringsvillkor ”Grundvillkor Kombinerad företagsförsäkring C310:A”, 2018-07-01
Elektroniska källor
Folksams hemsida, produktutbud företagsförsäkringar
(https://www.folksam.se/foretag/forsakringar/villkor), hämtad 2018-09-18 Folksams hemsida, produktutbud konsumentförsäkringar
(https://www.folksam.se/forsakringar), hämtad 2018-09-18
Nyföretagarbarometen, ett samarbete mellan NyföretagarCentrum Sverige och Bolagsverket
(https://www.nyforetagarcentrum.com/wp-content/uploads/2018/03/Kommunbarometern.pdf), hämtad 2018-09-20 Statistiska centralbyråns företagsdatabas
(http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__NV__NV0101/FDBR0 7/?rxid=1f170fa3-b16e-4e7a-9ef9-2ecdaa002765), hämtad 2018-09-20
Svensk Försäkrings rapport ”Försäkringsbedrägerier i Sverige 2017”
(https://www.svenskforsakring.se/globalassets/rapporter/forsakringsbedragerier/forsak ringsbedragerier-i-sverige-2017.pdf), hämtad 2018-09