Ett nytt sätt att se på beviskrav?

5.8.1 Relationen mellan NJA 1984 s. 501, NJA 2006 s. 721 och NJA 2017 s. 642

Det bör stå klart att det generella beviskravet i tvistemål, att ett påstående ska vara styrkt, inte har varit möjligt att tillämpa för käranden i försäkringsärenden då intressefrågan i försäkringsfall är unik på många sätt. Försäkringarnas samhällsfunktion bör inte förringas och försäkringstagarnas rätt att få ut ersättning vid ett försäkringsfall kan inte inskränkas alltför mycket för att inte minska förtroendet för försäkringsbolagen och dess samhällsfunktion.

Vi har konstaterat att NJA 1984 s. 501 I och II är ett helt avgörande fall för hur domstolarna historiskt sett kunnat sänka beviskraven för konsumenter i försäkringsmål.

121 Diesen & Strandberg, s. 320.

Prejudikatets räckvidd tycks dock ha omtolkats och det är därför svårt att dra några slutsatser om vilket beviskrav som ska gälla för vilken grupp (konsumenter och näringsidkare), försäkringstyp och för vilka bevissvårigheter. Genom domsluten i NJA 2006 s. 721 och NJA 2017 s. 642 finns det starka skäl att tydligare undersöka i vilket gränsland prejudikaten befinner sig i genom att titta närmre på HD:s argumentation gällande beviskraven i de tre fallen.

I NJA 1984 s. 501 I och II rörde det sig, som nämnts ovan, om skada genom tillgrepp av fordon som omfattades av en konsumentförsäkring. Försäkringstagaren var inte på plats när den påstådda stölden ägde rum, men bilen hittades sedan skadad av bland annat brand.

HD:s skäl för att tillämpa beviskravet ”mera antagligt” lydde som följande:

”Det är av naturliga skäl ofta omöjligt att föra full bevisning om att en bil tagits och brukats olovligen. Helt allmänt framstår därför en lindring av beviskravet som påkallad.”

”Vid bedömningen får hänsyn tas till att försäkringstagaren – konsumenten – i allmänhet har betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivaren att förebringa utredning i frågor av teknisk natur av betydelse för bedömningen av hans påståenden.”

”Brister i den tekniska utredningen, vilka det varit möjligt och rimligt att avhjälpa, bör därför normalt få gå ut över försäkringsgivaren.”

I domskälen angav HD även att frågan gällde vilket beviskrav som skulle ställas på försäkringstagaren i mål av ”förevarande slag”. En tolkning som skulle kunna göras är att prejudikatet är väldigt snävt och att det enbart gäller mål där omständigheterna är i princip identiska med de aktuellt fall. Som bekant har dock prejudikatet sträckt sig längre än så.

Det HD uttrycker i domskälen är dels att det ofta är omöjligt att föra full bevisning om att en bil tagits olovligen och att en lindring av beviskraven är påkallad. Det uttalandet skulle i lika hög grad kunna gälla beviskraven ”mera antagligt” som ”klart mera sannolikt”

då båda beviskraven är bevislättnader. Där kan vi alltså inte dra några konkreta argument för beviskravet ”mera antagligt”. Däremot är försäkringstagarens skyddsintresse (i vilket fall i egenskap av konsument) och konsumenters allmänna utredningsmöjligheter i fokus.

Det bör i regel vara svårt att dra några mer omfattande slutsatser från NJA 2006 s. 721 i och med att omständigheterna skiljer sig åt så pass mycket från andra fall inom samma område. Det är kanske framför allt två saker som bör uppmärksammas:

1. Att försäkringstagaren söker ersättning från TFF och inte från sin egna försäkring.

2. Att det inte rör sig om ett tillgreppsbrott utan en smitningsskada på fordonet.

HD uttalade att situationen skiljer sig från 1984 års fall bland annat på det sättet att den skadelidande varit närvarande när skadan uppkom och att det i många fall av det slaget kan förmodas att bevisläget är bättre än i tillgreppsfall. Även det faktum att det inte rörde sig om försäkringstagarens egna försäkring motiverade att beviskravet sattes högre än i 1984 års fall. HD gör även en avvägning mellan skyddsintresset och riskerna att premierna blir för höga, men avvägningen tycks snarare handla om huruvida man ska tillämpa en bevislättnadsregel ö.h.t eller om försäkringstagaren förväntats styrka sitt påstående. Som bekant ansåg HD att försäkringstagaren skulle göra det ”klart mera sannolikt” att försäkringsfallet inträffat än att det inte gjort det. Räckvidden av det här prejudikatet bör egentligen vara väldigt begränsad, särskilt i och med att man tar avstånd från både tillgreppsfallen och från förhållanden som rör försäkringstagarens egna försäkring. Det är därför intressant att titta närmare på HD:s argumentation i NJA 2007 s. 642 som i stora delar hänvisar till 2006 års fall, trots att omständigheterna är så pass olika.

I NJA 2017 s. 642 var omständigheterna som bekant att en försäkringstagare påstod att hon blivit rånad på sin personbil och egendom som fanns i fordonet. Prejudikatfrågan var vilket beviskrav som skulle tillämpas vid bedömningen av om hon fullgjort sin bevisskyldighet. HD frågade sig hur långt 1984 års rättsfall sträcker sig och uttryckte bland annat:

”Som skäl för den till bilstöldsfallet knutna bevislättnadsregeln har anförts bl.a. typiska bevissvårigheter och den enskildes behov av försäkringsskydd.”

Så långt är läget relativt tydligt. Det uppstår dock en märklig tolkning av praxis när HD sedan tar upp att bevislättnadsregeln ”mera antagligt”, som då tidigare tillämpats vid tillgrepp av fordon för konsumenter, inte tillämpades i NJA 2006 s. 721. HD:s kommentar gällande 2006 års dom var bland annat:

”HD påpekade att situationen skilde sig från 1984 års fall genom att den skadelidande hade varit närvarande när skadan uppkom, vilket i många fall kunde medföra ett något bättre bevisläge. Också det förhållandet att ersättningen inte begärdes ur den skadelidandes egen försäkring kunde enligt domstolen motivera att beviskravet sattes högre än i 1984 års fall.”

Det är ett påstående som till viss del är sant, men som samtidigt utelämnar en viktig faktor:

att det i det fallet inte rörde sig om något tillgreppsbrott utan en skada på fordonet. HD ställde sig då frågan om hur långt 1984 års prejudikat sträcker sig – trots att 2006 års dom egentligen inte bör ha inskränkt prejudikatet ö.h.t.

HD uttalade:

”Oavsett hur det ska förstås när det gäller regelns tillämplighet i fråga om trafikskadeersättning, så talar avgörandet för att en tillämpning av bevislättnadsregeln i 1984 års rättsfall förutsätter bl.a. förekomsten av särskilda bevissvårigheter. Vid biltillgrepp kan en sådan bevissvårighet vara att den skadelidande inte var närvarande vid bilens försvinnande och därför inte har möjlighet att ha någon mer bestämd uppfattning om hur bilen har försvunnit; den är bara borta utan att den skadelidande vet hur det gick till.”

Jag uppfattar det som att HD i mångt och mycket dragit för vida slutsatser av 2006 års dom på så sätt att man här väljer att omtolka HD:s prejudikat från 1984 till att gälla situationer när särskilda bevissvårigheter förekommer. HD menade att i och med att försäkringstagaren uppgivit att hon iakttagit hur hon frånhänts bilen så fanns det inte skäl att tillämpa den särskilda bevislättnadsregeln för ”mera antagligt”, trots att hon var konsument och påstått att hon utsatts för ett tillgreppsbrott. Med så pass mycket fokus på bevissäkringsmöjligheterna kan man dra slutsatsen att HD lagt större vikt vid bevissäkringsteorin och mindre på exempelvis konsekvensteorin på så vis att de inte alls i lika hög grad verkar ta hänsyn till skyddsintresset eller konsumenternas allmänna utredningsmöjligheter. Dock kan vi fråga oss hur HD egentligen har uttryckt olika skyddsintressen för konsumenter och näringsidkare i deras roller som försäkringstagare. I NJA 1984 s. 501 uttrycks enbart ett allmänt skyddsintresse för försäkringstagare och att en bevislättnadregel därför bör tillämpas, men kravet ”mera antagligt” tycks enbart grunda sig på konsumenternas generella utredningsmöjligheter. På så vis bör vi inte kunna dra någon

slutsats att HD gjort skillnad på skyddsintresset för de olika grupperna och inte heller att den inställningen ändrats i och med 2017 års dom.

5.8.2 Hur påverkas småföretagare av prejudikaten?

Som konstaterat i uppsatsen har HD i NJA 1992 s. 113 gjort en tydlig uppdelning mellan konsumenter och småföretagare på så sätt att det inte ansågs rimligt att småföretagare skulle kunna åtnjuta det lägre beviskravet ”mera antagligt” med anledning av att de inte räknades som konsumenter, trots att bevissäkringsmöjligheterna skulle kunna likställas.

Samtidigt skulle vi kunna vända på resonemanget och säga att konsumenter kunnat åtnjuta bevislättnaden ”mera antagligt” trots att ingen närmre ställning tagits angående deras specifika utredningsmöjligheter. I och med HD:s domslut i NJA 2017 s. 642 går det att tolka rådande rättsläge som att bevislättnaden ”mera antagligt” inte per automatik ska tillämpas i konsumentförsäkringstvister. HD har istället lagt större vikt vid de mer individuella utredningsmöjligheterna, t.ex. om försäkringstagaren varit på plats när ett fordon stulits. Skulle ett nytt avgörande komma i ett försäkringsfall (exempelvis tillgrepp av fordon eller inbrott) för småföretagare bör det vara troligt att HD potentiellt har förändrat sitt sätt att se på hur bevislättnaderna ska tillämpas i och med att de kunnat frångå en bevislättnadsprincip för att en konsument haft bättre förutsättningar än vad den generella gruppen ansetts ha haft. Frågan blir dock om vi verkligen bör se det som att HD tillämpar en mer flexibel metod för att bestämma beviskraven eller om HD:s senaste prövning enbart begränsat bevislättnadsmöjligheterna för konsumenter. Det HD gör är trots allt att väga in argument från bevissäkringsteorin när de anser att försäkringstagaren har haft möjlighet att säkra bevisning genom att vara på plats vid inträffandet av det inträffade försäkringsfallet, men samtidigt tolkar man HD:s domskäl i NJA 1984 s. 501 på ett sätt som tidigare inte har gjorts. Jag anser att man kan tolka utgången av målet på två sätt:

1) HD har valt att gå ifrån den generella bevislättnadsprincipen som i regel tillämpats i mål där försäkringstagaren varit konsument och istället tittat på den enskilda konsumentens utredningsmöjligheter. HD har på så sätt gjort det svårare för konsumenter att vinna mål om möjligheten att kunna säkra bevisning varit relativt god.

Bevislättnadsmöjligheterna begränsas på så sätt att i fall där konsumenten varit närvarande vid ett tillgrepp av fordon ska beviskravet per automatik inte sättas ner till

”mera antagligt” utan enbart till ”klart mera sannolikt” med hänvisning till försäkringstagarens skyddsintresse.¹²²

2) HD börjar gå ifrån generella bevislättnadsprinciper och har blivit mer flexibla i sitt sätt att se på beviskraven baserat på bevissäkringsmöjligheter. Med den tolkningen skulle man kunna dra slutsatsen att även näringsidkare skulle kunna åtnjuta ett lägre beviskrav om bevissäkringsmöjligheterna inte varit speciellt goda.

Oavsett om man skulle välja att tolka HD:s domslut i NJA 2017 s. 642 som att det bör finnas en annan flexibilitet vid valet av beviskrav baserat på bevissäkringsmöjligheterna är den första tolkningen gällande en snävare bevislättnadsmöjlighet för konsumenter i vart fall konstaterbar.