Beviskrav i doktrin

5.3.1 Sanningsmodellen

Ekelöf har resonerat kring hur sannolikheten för ett påstående ska kunna beräknas i relation till den skala som tidigare presenterats i uppsatsen. Om svaranden lägger fram motbevisning ska bevisstyrkan av bevisningen värderas och sedan avräknas från

79 Se NJA 1984 s. 501 I och II.

80 Se NJA 1986 s. 470 och NJA 1990 s. 93.

81 Heuman, 2012, s. 79.

82 A.a. s. 79.

83 A.a. s. 79.

huvudbevisningen. Därefter anges ett sannolikhetsvärde som kallas bevisvärdepunkten, som i sin tur jämförs med bevisbördepunkten. Bevisvärdepunkten kan förklaras genom följande exempel:

Försäkringstagare A påstår sig ha haft inbrott av tredje man i sin butik och har vägrats försäkringsersättning av sitt försäkringsbolag. A väcker nu talan mot bolaget. A är näringsidkare, bär bevisbördan för skadan och domstolen har konstaterat att han ska göra det ”klart mera sannolikt” att inbrottet har ägt rum än det inte har gjort det för att uppfylla sin bevisbörda. Han lägger fram bevisning i form redovisning av allt som försvunnit från butiken, bilder på en krossad glasruta, en polisanmälan och redovisning för att visa att han inte har någon ekonomisk motivbild till inbrottet. Domstolen skulle bedöma att han med sin bevisning gjort det ”klart mera sannolikt” att försäkringsfallet inträffat än att det inte gjort det, så länge försäkringsbolaget bara påstått att bevisningen är otydlig men inte kunnat presentera någon klar motbevisning. Försäkringsbolaget har dock fått tag i en videoupptagning från huset mittemot butiken som visar att den krossade rutan bara var ett busstreck från några tonåringar som sedan lämnat platsen.

Försäkringsbolaget har även kunnat visa att den ekonomiska redovisningen inte stämmer. Försäkringstagarens bevismaterial sjunker således i värde med anledning av försäkringsbolagets motbevisning och förflyttas ner till ”mera antagligt”.

Lindell skriver att modellen inte är riktigt tillfredsställande ur ett riskfördelningsperspektiv.

Han menar att det är rimligare att svaranden presenterar mer påtaglig bevisning än käranden istället för att rätten bara ska sänka värdet av kärandens bevisning.⁸⁴ Han skriver att det är viktigt att uppmärksamma att den närmare betydelsen och innebörden av bevisbördan och beviskraven inte kan bestämmas förrän det bestämts vilken teori som bestämmer bevisvärderingen. Avvägningen bör enligt honom göras efter en balansvågsmodell som försvåras om sannolikheten inte kan ge något besked om sannolikheten för temats negation.⁸⁵ Han menar vidare att man bör kunna se skalans mittpunkt som ett värde av 50 % snarare än värdet 0, då ursprungssannolikheten ska räknas med. Man kan på så sätt räkna med att kärandens och svarandens alternativ är lika sannolika – det vill säga 50 % sannolikhet vardera i utgångsläget.

84 Lindell, 2012, s. 548.

85 A.a. s. 548.

Enligt temametoden ska skalans steg ”antagligt”, ”sannolikt”, ”styrkt” och ”uppenbart”

representera procentsatserna ”60”, ”75”, ”85” och minst ”95”. Enligt Ekelöfs bevisvärdesmetod är motsvarande värden ”25”, ”50”, ”75” och ”90”.⁸⁶

Värdet på de olika stegen får stor betydelse i sammanhanget. Det är svårt att konkret diskutera vikten av att ha beviskravet ”antagligt” före ”klart mera sannolikt” om man inte vet om ”antagligt” har värdet 10 eller 70.⁸⁷ Det är givetvis också intressant att diskutera begreppens värde i relation till användningen av dem i rätten. Om ”antagligt” har ett värde för en domare och ett helt annat för en annan skapas en rättssäkerhetsproblematik.

För att en händelse ska anses vara sannolik måste sannolikheten vara högre än 50 % och om sannolikheten understiger 50 % blir det istället den motsatta sidan som blir mer sannolik.⁸⁸ Att man kan resonera på det sättet bygger på en fördelning av en 100 %-ig sannolikhet delad på två alternativ.

Ekelöfs modeller är inte en beskrivning av hur domstolarna går till väga i realiteten, utan ska ses som ett sätt att se på beviskraven utifrån och anger en rekommendation för hur det bör gå till. Utgångspunkten för den angivna modellen är att värderingen av bevisen måste göras först och att det därefter jämförs med beviskravet. Lindell skriver att det är vid ställningstagandet till beviskravet som riskbedömningen avser att komma in. Om olägenheterna av en felaktig dom anses vara allvarliga får det inte påverka bevisvärderingen. Enligt modellen ska bevisvärderingen utföras kunskapsteoretiskt med hjälp av kunskap om verklighetssammanhanget.

5.3.2 Jämförelsemodellen

I försäkringstvister har beviskravets formuleringar till viss del ändrats från de som angetts i Ekelöfs skala. Lindell skriver att kravet ”antagligt” utgör ett väldigt svagt beviskrav och att det i praxis ibland har uppfattats som att beviskravet hänvisar till överviktsprincipen. ⁸⁹ För vad blir egentligen skillnaden om vi utgår från att beviskravet ”antagligt” är placerat strax över bevisbördepunkten? Påståendet blir helt beroende av vilken nivå på skalan det kan anses att ”antagligt” befinner sig och vad som krävs för att nå upp till kravet.

I jämförelsemodellen är beviskravet bestämt genom en jämförelse mellan sannolikheten för ett rättsfaktum och sannolikheten för att rättsfaktumet inte har inträffat. Lindell uttrycker det som en vågskål där vi lägger bevisningen som talar för ett försäkringsfall i

86 Ekelöf, 4:e uppl., s. 31.

87 Lindell, 2012, s. 548.

88 Lindell, 1987, s. 162.

89 Lindell, 2012, s. 552, se även RH 1987:59.

den ena vågskålen och bevisning som talar emot i den andra. Han menar att rätten sedan gör en avvägning för att se vilken sida som väger tyngst.⁹⁰ Enligt honom betraktar HD inte bevisningen som finns för negationen som motverkande på ett sådant sätt att värdet ska avräknas från sannolikheten för att ett försäkringsfall har inträffat. Istället ska sannolikheten för alternativen jämföras med varandra. Således är de olika beviskraven för näringsidkare och konsumenter relevanta. Om fallet gäller en företagsförsäkring och det kan betraktas som sannolikt att ett försäkringsfall har inträffat och samtidigt antagligt att det inte inträffat skulle bevisningen kunna vara tillräcklig.⁹¹

5.3.3 En återkoppling till bevissäkringsteorin

Som uppsatsen tidigare presenterat bygger en argumentation kring bevislättnader i regel på parternas möjligheter att säkra bevisning. När rätten bestämmer vilken av parterna som ska bära bevisbördan har bevissäkringsteorin förmågan att lösa problem i många skiftande situationer.⁹²

Heuman menar att beviskravet bör sättas i relation till bevissäkringsmöjligheterna och de tillgängliga bevissäkringsmetoderna.⁹³ Enligt Heuman finns inte något uttryckligt stöd för en sådan tanke i rättskällorna, men han menar att den är förenlig med de många uttalandena om att beviskravet bör sättas ned om det funnits bevissvårigheter. Det betyder även att beviskravet inte bör lindras i högre grad än vad som följer av den bevisskyldiga partens bevissäkringsförutsättningar.⁹⁴ Allt för generella beviskrav skulle således gå emot bevissäkringsteorin.