Företag

Det beviskrav som formulerats i NJA 1984 s. 501 I och II är, som ovan uppmärksammat, möjligt att tillämpa på konsumenter på grund av deras i allmänhet klart sämre möjligheter att utreda skadan. Vad som skulle gälla för näringsidkare, även enmansföretag, uttalade sig inte HD om i domskälen.¹⁰³

Det finns få HD-avgöranden som hanterar frågan om vilka beviskrav som en näringsidkare kan möta som försäkringstagare. NJA 1992 s. 113 är dock ett fall som satt djupa spår i uppdelningen mellan konsumenter och näringsidkare.¹⁰⁴

5.4.2.2 NJA 1992 s. 113

Frågan i målet gällde hur beviskraven skulle bestämmas för småföretagare i mål om ersättning från en företagsförsäkring. Försäkringstagaren J.K bedrev näringsverksamhet i form av en pälsaffär. J.K hade rörelsen försäkrad genom en kombinerad företagsförsäkring och försäkringsavtalet innehöll villkor om ersättning vid avbrott i rörelse på grund av att ett försäkringsfall inträffat.

J.K påstod att någon utomstående krossat rutan till entrédörren till lokalen och därefter stulit pälsar till ett värde av nästan 200 000 kr samt att avbrottsersättningen enligt försäkringsavtalet bör ha uppgått till 125 200 kr. Försäkringsbolaget hade vägrat betala ut ersättning och bestred således käromålet.

Gällande beviskravet gjorde inte TR någon omfattande analys av vilket krav som skulle ställas på J.K i egenskap av småföretagare. TR anförde att omsättningen i rörelsen var mycket liten och att J.K dessutom hade utannonserat affären för överlåtelse. Det fanns även stora skulder inblandade och TR menade att man inte ”kan bortse från att en sådan situation skulle kunna väcka tanken att försöka utfå ersättning via en försäkring”. TR

102 Beviskravet ”klart mera sannolikt” har senare tillämpats i Hovrätten över Skåne och Blekinge mål T 2622-16 och Svea Hovrätts mål T 3010-17. I bägge fallen var försäkringstagaren, i egenskap av konsument, närvarande vid skadans uppkomst. Hovrätten hänvisade till NJA 1984 s. 501 I och II och uttalade att ”denna rättspraxis visserligen rör försäkringsersättning på grund av motorfordonsförsäkring i fall då konsument var försäkringstagaren, men hovrätten menar att samma princip bör tillämpas i förevarande tvist.”.

103 Jfr RH 1988:43.

104 NJA 1992 s. 113 avgjordes när den tidigare Konsumentförsäkringslagen var gällande. Lagen är idag är ersatt av FAL. Det bör dock inte ha någon betydelse för hur bevisfrågorna i målet ska tolkas i modern tid då nuvarande FAL gör en uppdelning mellan konsument- och företagsförsäkring och inga specifika bevisregler har uppställts för vare sig konsumenter eller företagare i FAL.

konstaterade inte tydligt vilket beviskrav det var som gällde, men bedömde att det inte fick anses vara ”mera antagligt” att den uppgivna stölden ägt rum än att så inte var fallet.

Däremot går det som redovisat inte att bedöma om TR hade satt ett högre beviskrav om bevisningen visat sig nå upp till kravet ”mera antagligt”.

HovR började med att hänvisa till NJA 1984 s. 501 I och II samt NJA 1986 s. 358 som rört försäkringsersättning för bilar som av försäkringstagaren påståtts ha tillgripits olovligen. Samtliga gällde konsumentförsäkringar, vilket HovR inte la någon större vikt vid i det aktuella fallet, utan konstaterade utan närmare analys att HD:s sammanfattning beträffande beviskravet ansågs gälla i aktuellt mål. HovR ansåg således att försäkringstagarens bevisskyldighet skulle anses fullgjord om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstått som ”mera antagligt” att ett försäkringsfall förelåg än att så inte var fallet. HovR fann vid en samlad bedömning att J.K, med utgångspunkt i det av HD angivna beviskravet, fullgjort sin bevisskyldighet.

HD valde att undersöka vilket beviskrav som egentligen skulle gälla i målet. Medan underinstanserna valt att ta härledning från HD:s praxis för konsumentförsäkringar valde HD i aktuellt mål att väga in nya aspekter i frågan om en möjlig bevislättnad för J.K i egenskap av företagare.

HD konstaterade att det vid en helhetsbedömning krävdes att försäkringstagaren behövde göra det ”klart mera sannolikt” att stölden ägt rum genom inbrott istället för det lägre beviskravet ”mera antagligt” som tidigare tillämpats för konsumenter (NJA 1984 s.

501 I och II). Även i det aktuella målet påpekade HD att det skulle göras en avvägning mellan de två motstående intressen som bärs av försäkringstagaren och försäkringskollektivet. HD lyfte det faktum att domstolen i NJA 1984 s. 501 motiverat bevislättnaden med att konsumenter i regel har begränsade möjligheter att utreda frågor av teknisk natur, men i det aktuella fallet menade HD att möjligheten att bevaka sina intressen var bättre för företagare. HD:s argument till det angivna beviskravet var att näringsidkare normalt är anslutna till branschorganisationer som kan ge stöd i tvister vilket konsumenter inte kan dra nytta av. Därmed menade HD att enbart det faktum att försäkringstagaren bedrev en mindre verksamhet inte skulle föranleda att ett lägre beviskrav i nivå med konsumenter skulle sättas. Det innebär alltså att HD inte ansett att man ska göra någon skillnad mellan fall med hänsyn till antalet anställda eller omsättning. Även om, som HD uttalade, mindre företag kan vara i ett särskilt underläge gentemot försäkringsgivaren, så ansåg de att någon sådan särställning inte framträder lika klart när det gäller att säkra och förebringa bevisning angående ett påstått försäkringsfall.

Småföretagare och enmansföretagare bär således ingen särställning bland näringsidkare.

Det är därmed ganska lätt att konstatera att konsumenter och företagare möter olika möjligheter till bevislättnader i mål om försäkringsersättning.

En intressant aspekt av HD:s uttalande om uppdelningen mellan konsumenters och företags möjligheter till bevislättnader är att det inte på något sätt tas upp att näringsidkare, i det enskilda fallet, skulle kunna befinna sig i situationer där särskilda bevissvårigheter föreligger. De tycks enbart ta hänsyn till de generella bevismöjligheterna för grupperna.

5.4.2.3 Efterskalvet av NJA 1992 s. 113

HD har inte prövat frågan om beviskrav i försäkringstvister för näringsidkare mer ingående efter 1992. Däremot kan det synsätt som uttryckts i NJA 1992 s. 113 uppmärksammas i flera hovrättsavgöranden. Ett rättsfall där skillnaderna i beviskrav särskilt framkommer är RH 1996:54. Försäkringstagaren i målet hade en hemförsäkring som konsument, men även en företagsförsäkring för sitt bolag. Genom båda försäkringarna hade han rätt till ersättning för egendom som stulits vid inbrottet. All egendom som stals vid tillfället hade funnits i försäkringstagarens hem, där både privat egendom och egendom som tillhörde bolaget förvarades. HovR konstaterade att det var avgörande för huruvida ersättning skulle betalas ut om egendomen kunde räknas till företagets eller konsumentens privata egendom.

HovR fann det dock inte lämpligt att tillämpa bestämmelsen på det sättet i och med att det rörde sig om en enskild händelse som omfattades av båda försäkringsavtalen. Händelsen som påstods ha inträffat var ett försäkringsfall oavsett om försäkringstagaren skulle tillämpa konsumentförsäkringen eller företagsförsäkringen.

HovR fann att skälen som låg bakom de högre ställda kraven för näringsidkare borde kunna åberopas även för konsumentförsäkringen då försäkringstagaren fick antas ha precis lika goda chanser att tillvarata sina intressen gentemot försäkringsgivaren och förebringa utredning vid konsumentförsäkringen som för företagsförsäkringen. HovR menade att den privata egendomen som fanns i hans hem som omfattades av hans ordinarie hemförsäkring inte försämrade hans möjligheter att säkra bevisning och att det därför krävdes att det skulle framstå som ”klart mera sannolikt” att försäkringsfallet skulle ha inträffat än att det inte gjort det.

Vad som är viktigt att anmärka är att målet tog upp försäkringsfall som ägde rum vid exakt samma tidpunkt. Hade inbrotten skett vid olika tidpunkter, och försäkringstagaren vid det första tillfället blivit av med sin privata egendom och företagets egendom vid det andra tillfället är det inte klarlagt hur utgången hade blivit, men det finns knappast fog för

att tillämpa det strängare beviskravet vid ett renodlat konsumentförsäkringsfall med bakgrund av argumentationen i domskälen.

Ett annat intressant avgörande från HovR är RH 2001:20 som rörde ersättning från en företagsförsäkring. HovR konstaterade att den bevislättnadregel som tillämpats i NJA 1984 s. 501 inte var aktuell för företagsförsäkringar. HovR menade även att företaget inte kunde anses ha haft betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivaren att få fram bevisning och att det av den anledningen inte öppnas en annan möjlighet för att tillämpa en bevislättnadsprincip, i likhet med konsumentfall. Försäkringstagaren skulle därmed ha gjort det ”klart mera sannolikt” för att vinna målet. Det sista uttalandet om att företagaren

”inte heller kunnat anses ha betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivaren att säkra bevisning” bör dock kunna öppna upp för att ett lägre beviskrav än ”klart mera sannolikt”

kan tillämpas även inom företagsförsäkringar, men att förutsättningarna för bevissäkringen måste vara relativt dåliga. Hur domstolarna ska hantera det uttalandet är dock oklart, då det knappast kan anses vara prejudicerande, men absolut i linje med bevissäkringsteorin.

I flera fall har man hållit fast vid uppdelningen mellan konsumenter och näringsidkare, trots att lösningen kan beaktas vara onyanserad. I ett fall rörande trafikförsäkring för näringsidkare ställde Svea hovrätt upp beviskravet ”klart mera sannolikt” utan att ens diskutera huruvida försäkringstagarens underlägsna ställning kunde jämföras med en konsuments.¹⁰⁵ Även HD har bibehållit en konsekvent linje vad gäller näringsidkare och dess bevissäkringsmöjligheter.¹⁰⁶

Enligt Heuman visar HD:s tidigare val av beviskrav i försäkringsfall att de valt att generalisera beviskraven istället för att öppna upp för mer nyanserade lösningar.

Nyanserade lösningar skulle i sig innebära en lägre förutsägbarhet än generella beviskrav, men dessa kan istället ta hänsyn till variationer av försäkringsfall och bevissvårigheter.¹⁰⁷ Om NJA 2006 s. 721 och NJA 2017 s. 642 blir banbrytande för bestämmandet av beviskraven återstår att se.