Juridiska institutionen Höstterminen 2018
Examensarbete i processrätt 30 högskolepoäng
Beviskrav för konsumenter och näringsidkare i försäkringstvister
Särskilt om tillämpning av generella och flexibla bevislättnadsprinciper Författare: Agnes Carlsson
Handledare: Professor Bengt Lindell
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning ... 3
Förord ... 5
Vissa förkortningar ... 6
Sammanfattning ... 7
1. Inledning ... 9
1.1 Bakgrund och introduktion ... 9
1.2 Syfte och frågeställningar ... 11
1.3 Avgränsning ... 12
1.4 Metod och material ... 12
1.5 Disposition ... 13
2. Bevisrättens terminologi ... 14
2.1 Introduktion ... 14
2.2 Fri bevisprövning ... 14
2.3 Bevistema ... 14
2.4 Bevisfakta och hjälpbevisfakta ... 15
2.5 Bevisbörda ... 15
2.6 Utredningsbörda ... 16
2.7 Beviskrav ... 16
2.8 Bevisvärdering ... 17
3. Försäkringsrättsliga utgångspunkter ... 18
3.1 Introduktion och historik ... 18
3.2 Konsumentförsäkring och företagsförsäkring ... 20
3.3 Näringsidkarbegreppet i försäkringsverksamhet ... 22
3.4 Skadereglering och försäkringsbedrägeri ... 23
3.5 Försäkringsbolagens utredningsbörda ... 24
4. Bevisbördan i försäkringstvister ... 25
4.1 Introduktion ... 25
4.2 Vem ska bevisa vad och varför? ... 25
4.3 Bevisbördeteorier... 27
4.3.1 Introduktion ... 27
4.3.2 Bevissäkringsteorin ... 28
4.3.3 Konsekvensteorin ... 28
4.3.4 Missbruksteorin ... 29
4.3.5 Överviktsprincipen ... 30
4.3.5.1 Innebörd ... 30
4.3.5.2 Äkta och falsk bevisbörda ... 31
5. Beviskraven i försäkringstvister ... 31
5.1 Introduktion till beviskrav ... 31
5.2 Normalbeviskrav och bevislättnad ... 32
5.3 Beviskrav i doktrin ... 33
5.3.1 Sanningsmodellen ... 33
5.3.2 Jämförelsemodellen ... 35
5.3.3 En återkoppling till bevissäkringsteorin ... 36
5.4 Konsumenters och näringsidkares skilda beviskrav ... 36
5.4.1 Konsumentförsäkring ... 36
5.4.1.1 NJA 1984 s. 501 I och II ... 36
5.4.1.2 Vad motiverar bevislättnaden? ... 38
5.4.1.3 NJA 2006 s. 721 ... 39
5.4.1.4 NJA 2017 s 642 ... 43
5.4.2 Företag ... 45
5.4.2.1 Introduktion ... 45
5.4.2.2 NJA 1992 s. 113 ... 45
5.4.2.3 Efterskalvet av NJA 1992 s. 113 ... 47
5.5 Processens samhälleliga ändamål ... 48
5.6 Motstridiga intressen ... 49
5.7 Konstant eller flexibelt beviskrav? ... 50
5.8 Ett nytt sätt att se på beviskrav? ... 53
5.8.1 Relationen mellan NJA 1984 s. 501, NJA 2006 s. 721 och NJA 2017 s. 642 .. 53
5.8.2 Hur påverkas småföretagare av prejudikaten? ... 57
6. Avslutning och slutsats ... 58
Källförteckning: ... 63
Förord
Först och främst vill jag rikta ett stort tack till min handledare Bengt Lindell för inspiration och uppmuntran genom hela uppsatsprocessen.
Tack till Frida Nordström, Viktor Tunón och Jennifer Jung för era kloka och värdefulla synpunkter på mitt manus. Tack för ovärderlig vänskap.
Tack till familj och vänner för ert fantastiska stöd. All kärlek till er.
Köpenhamn, 25 september 2018
Vissa förkortningar
ARN – Allmänna reklamationsnämnden BrB – Brottsbalk (1962:700)
FAL – Försäkringsavtalslag (2005:104) GFAL – Lag (1927:77) om försäkringsavtal HD – Högsta domstolen
HovR – Hovrätten JT – Juridisk Tidskrift
KFL – Konsumentförsäkringslag (1980:33) KköpL – Konsumentköplag (1990:932) NJA – Nytt Juridiskt Arkiv
Prop. - Proposition
RB – Rättegångsbalk (1942:740) RH – Rättsfall från hovrätterna SvJT – Svensk Juristtidning
TFF – Trafikförsäkringsföreningen TR - Tingsrätten
TSL – Trafikskadelag (1975:1410)
Sammanfattning
När bevisbörda och beviskrav i försäkringstvister diskuteras är den generella inställningen ofta att försäkringstagare ska nå upp till beviskravet ”mera antagligt” när det rör sig om konsumentförsäkringar och det högre beviskravet ”klart mera sannolikt” när det kommer till företagsförsäkringar. Det allmänna synsättet uppkom troligen efter Högsta domstolens avgörande i NJA 1992 s. 113 där HD markerade att det i bevishänseende ska göras skillnad mellan företagsförsäkringar och konsumentförsäkringar på så vis att företagare inte per automatik ska kunna åtnjuta samma möjligheter till ett sänkt beviskrav som konsumenter.
Den som påstår att konsumenter och näringsidkare möter olika beviskrav talar sanning, men påståendet är samtidigt till viss del felaktigt. Denna uppsats tydliggör varför så är fallet, hur det kan komma sig att skillnader finns och hur domstolen bör resonera för att tillgodose de flertalet intressen som ryms i försäkringstvister. Vidare ges förslag på vad småföretagares ombud bör fokusera på när de argumenterar för ett lägre beviskrav. I uppsatsen presenteras även förslag på hur beviskraven bör ställas upp och anpassas till den moderna rättsutvecklingen, främst genom analys av ett flertal prejudikat och framstående forskares olika uppfattningar om bevisbörda och beviskrav. Uppsatsen har ett tydligt fokus på beviskraven för småföretagare, då det är en grupp som ibland faller mellan stolarna i lagstiftningsarbetet och vars intressen inte är helt enkla att tillvarata.
Min slutsats är att syftet bakom vissa bevislättnadsregler inte är helt givet och att allt för generella beviskrav inte tillvaratar de intressen som bör vara centrala i utformningen av bevisläran. I försäkringsfall tas stor hänsyn till försäkringstagarens skyddsintresse, vilket har motiverat vissa bevislättnader, men vilken av bevislättnadsreglerna som sedan används har närmare kommit att motiveras av försäkringstagarens generella möjligheter att säkra bevisning, med hänsyn till om det rör sig om en konsument eller en näringsidkare. En uppdelning av beviskraven som tar för stor hänsyn till försäkringstagarens epitet bör anses vara oproportionerlig och ohållbar. Under de senare åren har HD vägt in andra komponenter vid bestämmandet av beviskraven för konsumenter. Det har bland annat tagits stor hänsyn till om försäkringstagaren närvarat vid inträffandet av skadan och att ett sådant faktum skulle påverka konsumentens beviskrav på ett sådant sätt att samma möjlighet till bevislättnad försvinner, vilket går i linje med ett mer flexibelt beviskrav.
Slutsatsen är att domare i högre grad bör titta på bevismöjligheter i det enskilda fallet för att säkerställa att förhållandena mellan parterna jämnas ut. På så sätt skulle småföretagares
intressen kunna tillvaratas på samma sätt som konsumenters om bevissäkringsmöjligheterna är dåliga.
I uppsatsen argumenterar jag för att rättsläget måste förtydligas och att det bör bildas en tydlig riktning och ett klarare syfte med bevisläran som kan inkorporeras i domarnas dagliga arbete, dels med hänsyn till småföretagarintressen och dels ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Jag upplever att det är svårt för domstolarna att tillämpa och utveckla rätten, särskilt om parterna inte argumenterar för att andra beviskrav än de som tillämpats i praxis ska användas. Om ett mål om försäkringsersättning gällande företagsförsäkring prövas i HD bör därför domstolen i allt högre grad undersöka företagets bevissäkringsmöjligheter och tydliggöra om de enskilda möjligheterna får någon inverkan på beviskravet.
1. Inledning
1.1 Bakgrund och introduktion
Under 2017 registrerades 68 113 nya företag i Sverige.1 Den absoluta majoriteten var enmansföretag och den näst största gruppen utgjordes av så kallade mikroföretag med 1–
9 anställda.2 De senaste åren har näringsklimatet för mindre företag varit i fokus för politisk debatt, bland annat vad gäller skattefrågor, miljöpolitiska krav och förutsättningar för nyanställningar. Trots att småföretagare3 sannolikt aldrig har opererat på en bättre marknadsarena kan näringsidkare med en relativt liten verksamhet möta hinder i form av regleringar och rättsliga principer som anpassats efter större företag. Det är inte ovanligt att generella bestämmelser för företag kan skapa oproportionerligt stränga krav för småföretagare som rent förutsättningsmässigt kan bära större likheter med konsumenter.
Sådan problematik finns bland annat inom process- och försäkringsrätten.
Oavsett vad ett företag bedriver för verksamhet är det idag mer regel än undantag att en eller flera försäkringar tecknas för att skydda företaget mot oförutsedda ekonomiska skador. Om en skada inträffar kan försäkringen spela en avgörande roll för ett företags fortlevnad. Det kan emellertid uppstå en rad scenarier där försäkringstagaren och försäkringsbolaget4 inte är överens om huruvida ersättning för en påstådd skada bör utgå.
Det kan röra sig om olika tolkningar av försäkringsvillkoren, där parterna har skilda uppfattningar om huruvida försäkringsbolaget åtagit sig att ersätta en uppkommen skada under just de omständigheterna som försäkringstagaren har anmält. Det kan även uppstå en tvist om en enligt villkoren försäkrad skada har inträffat över huvud taget, eller om det skulle kunna röra sig om ett försök till att få ut ersättning som försäkringstagaren inte är berättigad till. Ett relativt vanligt scenario är att försäkringstagaren begär ersättning för exempelvis stöld av en bil, medan försäkringsbolaget misstänker att bilen förts bort eller förstörts med försäkringstagarens vilja i syfte att få ut ersättning.5 Försäkringsbedrägerier
1 Nyföretagarbarometern, ett samarbete mellan NyföretagarCentrum Sverige och Bolagsverket. Mätningen avser registrerade företag i samtliga svenska kommuner 2017.
2 Enligt Europeiska kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag har enmansföretag 0 anställda, mikroföretag 1–9, småföretagare 10–49;
99,4 % av det svenska näringslivet består av företag med 0–49 anställda enligt Statistiska Centralbyråns företagsdatabas.
3För enkelhetens skull hänvisar jag till samtliga företag med 0–49 anställda som småföretagare eller kallar företagen ”småföretag” så länge gällande rätt eller diskussion i doktrin inte gör en uppdelning i specifika fall.
4 I uppsatsen används begreppen ”försäkringsbolag” och ”försäkringsgivare” som synonymer.
5 Bengtsson, 2012, s. 44.
är ett relativt vanligt fenomen och försäkringsbolagen ställs därför ofta inför handläggning av ärenden där det kan vara svårt att avgöra hur sanningsenlig försäkringstagarens skadeanmälan faktiskt är. 6 I regel hanteras försäkringsärendet direkt mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget genom bolagets skaderegleringsenhet, men om försäkringsbolaget inte vill betala ersättning för försäkringstagarens påstådda skada har försäkringstagaren möjlighet att väcka talan mot försäkringsbolaget. En tvist av sådan art är ofta svårbedömd då försäkringstagarens historia om hur en skada inträffat kan vara den enda bevisningen i målet, men enbart ett påstående om att ett försäkringsfall har inträffat är inte tillräckligt för att det ska kunna läggas till grund för ett avgörande i rätten.
Bevisningen måste också nå upp till de av rätten uppställda beviskraven.
Bevisområdet är oerhört komplext ur flera perspektiv. I tvistemål finns en omfattande problematik om vem som ska bevisa vad och kanske framförallt hur stark bevisning som krävs för att en parts talan ska bifallas och hur bevisningen som åberopas ska värderas i relation till bevisningen som motparten lagt fram. Inom försäkringsrätten finns flera intressanta bevisfrågor att hantera, bland annat vad gäller skillnader mellan näringsidkare och konsumenter. För en näringsidkare som råkar ut för en skada som denne enligt ett försäkringsavtal har rätt till ersättning för kan möjligheterna att vinna ett mål vara svårare än för en konsument med samma typ av skada. En av anledningarna till de olika förutsättningarna är att konsumenter och näringsidkare kan möta olika beviskrav.
I praxis har det i regel räckt att en konsument som gjort anspråk på ersättning från sitt försäkringsbolag gjort det ”mera antagligt” att ett försäkringsfall inträffat än att så inte varit fallet.7 Näringsidkare som krävt ersättning genom sin företagsförsäkring har dock historiskt sett behövt nå upp till det högre ställda beviskravet ”klart mera sannolikt” att försäkringsfallet inträffat än att det inte har gjort det. Högsta domstolen har uttalat att konsumenter och näringsidkare i regel ska behandlas olika i frågan om hur stark bevisning som krävs för att vinna ett mål om försäkringsersättning, oaktat företagets storlek och förutsättningar.8 Frågan är dock huruvida de generella bestämmelserna för konsumenter och företagare är på väg att förändras, om HD är på väg mot ett nytt sätt att hantera beviskraven och om småföretagare verkligen bör möta samma krav som större företag?
6 Se Svensk Försäkrings rapport ”Försäkringsbedrägerier i Sverige 2017”.
7 Se bl.a. NJA 1984 s. 501 I och II, NJA 1986 s. 3 och NJA 1986 s. 358 där HD tillämpat beviskravet ”mera antagligt” för konsumenter baserat på deras generella utredningsmöjligheter och skyddsintresse.
8 Se NJA 1992 s. 113 där HD tillämpat beviskravet ”klart mera sannolikt” för en småföretagare och där de konstaterar att näringsidkare i regel har bättre utredningsmöjligheter än vad konsumenter har.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att utreda skillnader i bevisfrågor mellan konsumenter och småföretagare i försäkringstvister. Uppsatsens utgångspunkt är ett ifrågasättande om skillnaderna mellan grupperna är motiverade eller om uppdelningen kan anses vara tvivelaktig. Frågor om skillnaderna ur ett bevishänseende mellan konsumenter och småföretagare kan i sin enkelhet kokas ner till hur en domstol skulle bedöma bevisfrågor i ett fall där en privatperson ena dagen fått sin privata bil stulen, för vilken han tecknat en konsumentförsäkring, för att en månad senare bli av med sin företagsbil som han använder i sin enskilda näringsverksamhet och som skyddas av en företagsförsäkring.
Det är av stor vikt att det finns en förståelse för hur beviskraven bestäms för olika parter och hur sänkningar av kraven kan motiveras. Ur ett skadeförebyggande perspektiv är detta av central karaktär och i och med att olika grupper gynnas respektive missgynnas av bestämmelserna finns det även en viktig rättspolitisk aspekt i det hela. Uppsatsen ämnar ge läsaren en inblick och förståelse i hur en processrättslig bestämmelse som särskiljer konsumenter och näringsidkare kan innebära vissa konsekvenser för domslutens materiella riktighet och för möjligheterna att vinna försäkringstvister. De senaste åren har flera relevanta fall på områden tagits upp av HD, vars prejudikat bör påverka synen på hur beviskraven ska tillämpas i olika typer av försäkringstvister.
De primära frågeställningarna för uppsatsen är:
- Vilken skillnad görs mellan konsumenter, småföretag och större företag vid bestämmandet av beviskrav i mål om försäkringsersättning?
- Hur motiveras bevislättnader i mål om försäkringsersättning?
- Bör beviskraven skilja sig mellan konsumenter och småföretagare i mål om försäkringsersättning och i så fall hur?
Huruvida beviskraven bör skilja sig mellan grupperna konsumenter och småföretagare i egenskap av näringsidkare är mångt och mycket en rättspolitisk fråga och för att besvara den behöver vi utreda ytterligare frågor för att avgränsa ämnet. Bland annat måste begreppet näringsidkare förtydligas och redas ut för att få fram vem eller vilka som faktiskt omfattas av de olika bestämmelserna. Uppsatsen undersöker även metoder för att bestämma vilket beviskrav som ska ställas upp i en försäkringstvist baserat på olika ändamål för att svara på frågan om vad som kan motivera vissa bevislättnader.
Inom ramen för frågeställningen om hur beviskraven bör skilja sig åt mellan grupperna är det även av stor vikt att utreda möjligheterna för försäkringstagarna att själva påverka hur beviskraven ser ut i rätten och vad konsekvenserna av en ökad flexibilitet för beviskraven skulle bli. Framför allt är det intressant att utreda om småföretagare idag skulle möta samma bevissvårigheter som för några år sedan, eller om de med önskat resultat skulle kunna argumentera för ett lägre beviskrav än ”klart mera sannolikt”.
1.3 Avgränsning
I uppsatsen avgränsar jag mig till skadeförsäkringstvister i svenska mål mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Således berörs endast svensk rätt. Uppsatsen behandlar enbart enskild försäkring och följaktligen inte socialförsäkring eller annan offentlig försäkring.
Fokus för uppsatsen är beviskrav i försäkringstvister, men för att möjliggöra en god analys av ämnet behöver givetvis andra delar av bevisläran tas upp och diskuteras, såsom bevisbörda och bevisvärdering.
I försäkringstvister finns i regel flera bevisteman, som alla har en separat uppställd bevisbörda. I uppsatsen utreds enbart beviskraven för försäkringsfallets inträffande och undantar frågor om exempelvis ägande och storlek på den påstådda skadan.
För en fullständig utredning av hur svårt det är att få ut ersättning från en försäkring beroende på om försäkringstagaren är konsument eller näringsidkare hade det krävts en analys av hela processen, innefattande villkorsskrivelser, skadereglering och en eventuell domstolsprocess. Uppsatsen har dock inte som syfte att utreda frågan om hur lätt eller svårt det är att få ut ersättning, utan fokuserar enbart på bevisfrågorna i rättsprocessen.
1.4 Metod och material
I uppsatsen används en rättsdogmatisk metod för att utreda vad som är gällande rätt de lege lata och hur rätten bör kunna utvecklas de lege ferenda. Således tolkas och bearbetas traditionella rättskällor i form av lagtext, praxis, förarbeten och doktrin för att ge svar på uppsatsens uppställda frågeställningar.9
Uppsatsen integrerar frågor inom två intressanta rättsområden. Inom processrätten är bevisfrågorna centrala i såväl brottmål som tvistemål och det finns en omfattande debatt i doktrin och praxis om hur frågor om bevisbörda och beviskrav bör hanteras.
Försäkringsrätten skiljer sig från annan civilrätt och försäkringsavtalen har flera särdrag
9 Kleineman, s. 29 f.
jämfört med andra avtalstyper, vilket för in bevisfrågorna i ett annat ljus än i den allmänna civilrätten.
Då uppsatsen har ett tydligt tema vad gäller ett potentiellt likställande av beviskraven i försäkringstvister för konsumenter och småföretagare analyseras materialet med den utgångspunkten. Det är dock av stor vikt att ge läsaren möjlighet att själv bilda sig en uppfattning om vad som bör vara ett rimligt förhållningssätt till parternas olika förutsättningar och en utveckling av gällande rättsprinciper. Källhanteringen görs därför med viss försiktighet, framför allt med tanke på hur stor del av debatten som präglas av olika åsikter i doktrin. Den juridiska doktrinen är av stor betydelse på området och det finns en omfattande doktrin från Sverige och övriga Norden som är en viktig del av källmaterialet.
Bevisbörda och beviskrav regleras vanligtvis inte i lagtext utan är något som i regel har växt fram genom principer i praxis. Vad gäller beviskrav i försäkringstvister där försäkringstagaren är näringsidkare finns ett begränsat antal prejudicerande domar. De allra flesta avgöranden rör konsumentförsäkringar, främst tillgrepp av motorfordon och inbrott. En omfattande del av HD:s och hovrätternas domslut på området har dock analyserats i uppsatsen för att utkristallisera hur domstolarna arbetar med beviskravsfrågorna i praktiken och för att djupare finna anledningar till varför kraven är uppställda som de är idag.
1.5 Disposition
Som en del av introduktionen till uppsatsen presenteras bevisrättens grundläggande terminologi i kapitel 2 för att ge läsaren en inblick i de frågor som uppsatsen behandlar.
Flera av de delar som rör specifika begrepp inom bevisrätten kommer även att analyseras djupare i uppsatsens senare delar, både i en större civilrättslig kontext och i mer specifika försäkringsfall.
Kapitel 3 behandlar försäkringsrättens område, vilka ändamål som finns, lagstiftning och skillnaderna mellan konsument- och företagsförsäkringar.
I kapitel 4 och kapitel 5 redogörs för begreppen bevisbörda respektive beviskrav i försäkringstvister. Där diskuteras bland annat olika teorier som presenterats i den allmänna doktrinen och en rad rättsfall på området har analyserats för att bryta ut gällande rätt och domstolens principer. Det förs även en rättspolitisk diskussion angående möjligheterna att ändra förutsättningarna för beviskraven, hur beviskraven bör förändras de lege ferenda och vad som kan vara anledningen till rådande bevisprinciper de lege lata.
I kapitel 6 sammanfattas uppsatsens slutsatser och utreder de kvarstående frågetecknen som uppsatsen lämnat.
2. Bevisrättens terminologi
2.1 Introduktion
Bevisrätten reglerar hur en domare ska agera när osäkerhet råder om en omständighet har inträffat eller inte.10 Detta kapitel ämnar ge läsaren en inblick i några av bevisrättens centrala begrepp.
2.2 Fri bevisprövning
I 35 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740, RB) anges:
Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.
Vad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.
Paragrafen ger uttryck för principen om fri bevisprövning. Fri bevisprövning innebär att rätten inte är bunden av några formella regler om värdering av bevisningen som läggs fram.
Det finns inte heller några begränsningar för vilken typ av bevisning som får läggas fram eller hur denna ska tolkas. Det är dock av stor vikt att bevisningen bedöms utifrån objektiva skäl. I domskälen anges därför vilka grunder som stödjer respektive parts ståndpunkt vid värderingen av bevisningen.11
2.3 Bevistema
De omständigheter som parterna försöker bevisa ha ägt rum kallas bevisteman. Det kan exempelvis vara att en försäkringstagares bil har blivit stulen. I de flesta fall rör det sig om flera bevisteman, men ibland kan ett enda centralt bevistema avgöra utfallet i ett mål och det kan vara svårt att avgöra hur relationerna mellan olika bevisteman ser ut.12
Vid en påstådd bilstöld ryms flera bevisteman.
10 Diesen & Strandberg, s. 17.
11 Ekelöf m.fl. 6 uppl., s. 20ff.
12 Bolding, s. 18.
Exempel:
A) En bil har blivit stulen
B) Det är försäkringstagaren som äger bilen C) Den parkerades på ställe X
D) Värdet av bilen är summa Y
Om ett bevistema inte kan bevisas kan det innebära att övriga bevisteman faller, t.ex. om försäkringstagaren inte kan bevisa att han äger bilen är det inte relevant att utreda huruvida bilen var parkerad på ställe X för att utreda frågan om ersättning.
2.4 Bevisfakta och hjälpbevisfakta
Bevisfakta är sådana omständigheter som har bevisvärde för ett bevistema. Om en person vittnar att han har sett den angivna bilen bli stulen är detta att betrakta som ett bevisfaktum.
Även sådana omständigheter som har bevisvärde för en motivbild att vilja göra sig av med bilen, exempelvis dokumenterade misslyckade säljförsök, räknas till bevisfakta, vilket då kan ligga till grund för motpartens ställning i frågan.13
Omständigheter som påverkar eller som i sig används för att bedöma ett bevisfaktums bevisvärde kallas för hjälpfakta.14 Hjälpfakta kan t.ex. innebära ett ifrågasättande av ett vittnes kompetens att bedöma en situation. Om försäkringstagaren i vårt tidigare angivna exempel har lyckats hitta ett vittne (A) som påstår sig ha sett bilen bli stulen räknas As berättelse till bevisfakta. Om det sedan framkommer att A gjort iakttagelsen på långt avstånd, eller kanske till och med har dålig syn, räknas den informationen som hjälpfakta, vilket bör sänka bevisvärdet hos A:s utsaga.
2.5 Bevisbörda
Domstolen får i regel inte avstå från att besvara den uppkomna rättsfrågan i rätten och kan därför inte skjuta svårbedömda mål ifrån sig.15 En annan rättsordning skulle skapa en urholkning av rättsstaten där tvister riskerar att bli olösta och rättsutvecklingen slutar att fortskrida.
I de mål där det råder osäkerhet om vad som faktiskt har skett och vad som är det materiellt korrekta svaret på rättsfrågan har bevisbördan stor betydelse. Som kan utläsas av
13 Ekelöf m.fl. 7 uppl., s. 18.
14 A.a. s. 19.
15 A.a. s. 77.
begreppet innebär bevisbörda just en belastning för en part att bevisa att de rättsfakta som parten för fram faktiskt har ägt rum. En sådan regel innebär att ett avgörande inte får grundas på ett åberopat rättsfaktum så länge parten med bevisbördan inte har lyckats bevisa detta faktum. Den som inte har uppfyllt bevisbördan kommer att förlora målet, vilket medför att domstolen inte kan döma på det material som lagts fram, då bevisningen inte kunnat värderas till en lika hög nivå av sannolikhet som det bestämda beviskravet.
Ekelöf förtydligar bevisbördan som att den part som bär bördan bär risken för att frågan inte går att utreda i målet. Om bevisningen inte uppnår till nödvändig styrka, kan och kommer inte domstolen att lägga omständigheten till grund för prövningen.16
Om en part är bevisskyldig för fler än ett rättsfaktum är det tillräckligt att denne styrker varje rättsfaktum var för sig. I den typen av fall finns ofta en viss osäkerhet beträffande varje rättsfaktum och skulle man lägga samman osäkerheten kan den samlade ovissheten bli mycket högre än den som föreligger beträffande varje enskilt rättsfaktum. Svensk rätt är byggd på att den samlade osäkerheten inte ska beaktas och inte heller ska den rättsliga osäkerheten adderas.
I tvistemål är det i regel käranden som har bevisbördan för sitt påstående, men i doktrin har bevisbördans vara eller icke vara diskuterats flitigt. I kapitel 4 kommer några av doktrinens mest framträdande teorier gällande bevisbörda att presenteras och analyseras, framför allt i relation till försäkringsrätten.
2.6 Utredningsbörda
Utredningsbördan i tvistemål innebär att den part som bär bördan har en skyldighet att utreda omständigheterna kring den påstådda situationen. I regel är det samma part som bär bevisbördan som utredningsbördan, men i vissa fall, bland annat vad gäller försäkringstagare och försäkringsbolag, har utredningsbördan lagts på den starkare parten, det vill säga försäkringsbolaget, medan bevisbördan i regel ligger på försäkringstagaren.
Ordningen motiveras utifrån att försäkringsgivaren har en annan teknisk kompetens och bättre ekonomiska resurser så att bolaget kan utföra en mer avancerad skadeutredning.17 2.7 Beviskrav
För den part som bär bevisbördan i tvistemål är det inte ett krav att denne ska ha lyckats visa för rätten att dennes påstående är 100 % sannolikt. Ett sådant krav skulle göra det i
16 Ekelöf m.fl. 6 uppl., s. 60.
17 Lindell, 2012, s. 536.
princip omöjligt att vinna ett mål och den materiella riktigheten av utfallet i domar skulle kunna ifrågasättas rejält. För att göra det möjligt att avgöra en fråga på viss, men inte 100
% fullständig bevisning, har det i doktrin och praxis ställts upp vissa så kallade beviskrav.
Beviskravet anger vilket mått av osäkerhet som domstolen kan anse vara acceptabel för att ett faktapåstående ska kunna läggas till grund för en dom.18 Beviskraven kan således enklast uttryckas med frågan: ”Hur stor är risken för att utfallet blir en felaktig dom om käranden får bifall till sin talan?”. I brottmål, där åklagaren har bevisbördan, måste denne visa för rätten att det står utom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig.19 Ett lägre beviskrav skulle öka antalet fällande domar då inte lika omfattande bevisning från åklagarens sida behövs, vilket skulle skapa ett rättssäkerhetsproblem. I tvistemål är beviskraven inte lika höga av förklarliga skäl då de inte bygger på samma tanke om att rätten in dubio hellre ska fria än fälla. I princip ska käranden i civilmål ha styrkt sitt påstående, men som uppsatsen kommer att presentera närmare har HD i flera fall ställt upp generella bevislättnadsprinciper.20 Skäl för att sänka beviskravet kan bland annat vara att det föreligger vissa bevissvårigheter, men även andra skäl kan lämna stöd för sänkta beviskrav.21 Möjligheterna att sänka beviskraven diskuteras vidare i kapitel 5.
Det är idag relativt ovanligt att en parts ombud argumenterar i frågor om placering av bevisbördan eller beviskravens höjd. Det kan anses märkligt med anledning av att osäkerheten om bevisningen är tillräcklig för att få igenom en talan och en tydlighet i bevisproblematiken ofta underlättar i upplägget av en argumentation.22
2.8 Bevisvärdering
Bevisvärdering innebär att den bevisning som parterna har åberopat inför rätten värderas och bedöms utefter hur stark den kan betraktas vara i förhållande till beviskravet. När man värderar bevis gör man en bedömning av en typ av bevisfrågor. Värderingen grundar sig oftast på olika sannolikhetsbedömningar.23
Bevisfrågorna i domstolsprövningar kan enkelt beskrivas genom en uppdelning av tre moment24:
18 Lindell, 2012, s. 536.
19 Jfr NJA 1980 s. 725.
20 Jfr NJA 1984 s. 501 I och II.
21 Heuman, 2005, s. 63.
22 Westberg, s. 73.
23 Diesen & Strandberg, s. 35 och Ekelöf m.fl. 7 uppl., s. 160 ff.
24 Thornefors, s. 748–756.
1. Rätten avgör vem av parterna som har bevisbördan.
2. Beviskravet fastställs.
3. En värdering av den åberopade bevisningen görs.
I nordisk doktrin presenteras främst två metoder för hur bevis ska värderas. Den ena är bevisvärdemetoden som utreder hur bevisningens styrka i förhållandet till bevistemat ser ut och ställer upp ett kausalitetskrav mellan bevisfakta och bevistema. Den andra metoden kallas temametoden och fokuserar istället på sannolikheten för bevistemat i förhållande till bevisfaktumet, utan krav på kausalitet. Sannolikheten för att bevistemat ska ha ägt rum bedöms istället utifrån den bevisning som lagts fram om temat i målet.25
3. Försäkringsrättsliga utgångspunkter
3.1 Introduktion och historik
Möjligheten att försäkra sig mot framtida risker är en gammal företeelse. Under antikens Grekland fanns strukturer för kooperativ hjälp till begravningskostnader och under sjöhandelns utbredning under medeltiden lades en grund för kommersiellt betonade försäkringsarrangemang genom transport- och sjöförsäkringar.26
Försäkringsbolagens verksamhet har länge ansetts vara av särskild betydelse för såväl enskilda som för samhället. Bortsett från det faktum att privatpersoner och företag kan minska sitt risktagande i diverse olika situationer kan försäkringsverksamheten även bidra till att skador förebyggs och att en effektiv resursanvändning i samhället bibehålls och främjas.27 Det är bland annat vanligt att försäkringsbolagen skriver in säkerhetsföreskrifter i avtalen för att skapa en handlingsdirigerande effekt och samtidigt undvika risken att behöva ersätta skador som med relativt enkla medel hade kunnat undvikas.28 Ett exempel skulle kunna vara att försäkringsbolaget skriver in en säkerhetsföreskrift om att en försäkrads bil ska låsas även vid en snabb avlastning för att undvika stölder. Om säkerhetsföreskriften inte följs kan det innebära nedsättning av försäkringsersättningen.
Försäkringsavtalslagen (2005:104, FAL) har även särskilda regler som rör ökat risktagande och framkallande av försäkringsfall. Dessutom kan försäkringsbolagen reglera risktagandet
25 Lindell, 2003, s. 464.
26 Falkman, s. 45.
27 A.a. s. 19.
28 A.a. s. 24.
genom att försäkringstagare som drabbats av en skada som denne fått försäkringsersättning för i framtiden kan åläggas högre självrisknivåer.
Innebörden av en försäkring går lättast att förklara som att ett avtal sluts mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare. Genom försäkringsavtalet åtar sig försäkringsbolaget att mot betalning, i form av en förutbestämd försäkringspremie, ersätta försäkringstagaren eller annan försäkrad enligt avtalet i de fall ett försäkringsfall inträffar.29 Det som praktiskt taget sker genom avtalets tecknande är att det ekonomiska ansvaret vid en inträffad skada åläggs försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget bär dock bara skyldigheten att ersätta skadan under vissa angivna förutsättningar, som bestämts i försäkringsavtalet.
Försäkringsverksamheten bygger på en gemenskapstanke, en så kallad riskgemenskap.
Om försäkringsfallen plötsligt ökar leder det till att kostnaden, d.v.s. premien, för att låta ett försäkringsbolag ansvara ekonomiskt för en skada, höjs. Såväl försäkringsbolaget som försäkringstagarna har ett intresse i att ingen felaktig ersättning betalas ut till en försäkringstagare. HD har i flera fall pekat på de olika intressen som behöver samspela vid tvister om försäkringsersättning.30 Det är av stor vikt att försäkringstagaren kan känna trygghet i att få ersättning utbetald om denne drabbas av en skada, men samtidigt finns en risk att försäkringsbolaget betalar ut ersättning för påstådda försäkringsfall som i realiteten inte har ägt rum, vilket då drabbar försäkringskollektivet och således hela försäkringsmarknaden. Försäkringsgivaren är i stort sett alltid ett vinstdrivande företag som givetvis har ett intresse av att betala ut så lite försäkringsersättning som möjligt i förhållande till intäkterna. Premierna som betalas in till försäkringsbolaget ska inte bara täcka försäkringsersättningen som bolaget ibland tvingas betala ut till försäkringstagarna, utan även omkostnader såsom personal och inventarier.
Det är upp till försäkringsgivaren att se till att försäkringstagaren får det skydd som motsvarar den erlagda premien, varken mer eller mindre, vilket oftast handläggs genom bolagens skaderegleringsavdelning. För försäkringstagaren är dennes huvudförpliktelse att betala premien till försäkringsbolaget, men denna har dessutom en rad biförpliktelser som sammanhänger med innebörden av avtalet. Försäkringstagaren åtar sig att lämna upplysningar om sina riskförhållanden och åtar sig även att inte öka risken för att skadan ska inträffa, att aktsamhet ska visas och att de uppställda säkerhetsföreskrifterna följs.
Därutöver ska försäkringstagaren lämna korrekta uppgifter vid regleringen av en inträffad
29 Bengtsson, 2012, s. 11.
30 Se t.ex. NJA 1984 s. 501 I och II och NJA 1986 s. 358.
skada.31 Den typen av bestämmelser kan även förtydligas i försäkringsvillkoren, där försäkringstagaren kan åläggas att så långt som möjligt vara behjälplig i utredningen av en påstådd skada.32
Om en försäkringstagare inte fullföljer sina förpliktelser hävs inte avtalet per automatik.
Inte heller blir försäkringstagaren skadeståndsskyldig för avtalsbrott. I försäkringsärenden blir den viktigaste konsekvensen av ett kontraktsbrott i stället att försäkringsgivarens skydd helt eller delvis faller bort.33
I propositionen till FAL har man betonat det särskilda förhållandet mellan parterna i ett försäkringsavtal. Försäkringsbolaget är hänvisat till försäkringstagarens uppgifter för att bygga sig en uppfattning om riskens storlek. På samma sätt behöver försäkringstagaren lita på att försäkringsbolaget räknar ut ett rimligt värde av den försäkrade risken. Försäkringen får inte uppmuntra till nonchalans hos den försäkrade av flera anledningar, dels att skaderisken annars blir större än kalkylerat och dels vikten av social hänsyn i samhällslivet.34 3.2 Konsumentförsäkring och företagsförsäkring
2005 ersattes konsumentförsäkringslagen (1930:33, KFL) och den tidigare försäkringsavtalslagen (1927:77, GFAL) av FAL. Syftet med den nya lagen var att ge försäkringstagarna ett starkare skydd vid alla olika typer av försäkringar, vilket i propositionen motiverats med försäkringsinstitutets stora sociala betydelse i samhället.35 Den tidigare uppdelningen mellan konsument- och företagsförsäkringar i lagstiftningen ersattes således med en gemensam lag.
Försäkringsbranschens utveckling, bland annat med anledning av globaliseringen och tillkomsten av nya försäkringsprodukter och former, har gjort rättsområdet mer invecklat än det har varit tidigare och ökat behovet av lagreglering på vissa punkter. I flera fall har det krävts tvingande stadganden för att tillgodose försäkringstagarens skyddsintressen.
En viktig skillnad mellan konsument- och företagsförsäkringar tas upp redan i propositionens första stycken där det anges att lagen ska vara tvingande i förhållandet mellan försäkringsbolag och konsument, medan det för företagsförsäkringar kan innehålla en möjlighet att frångå lagens skydd. 36 Enligt Bengtsson har lagstiftaren dock övergivit en
31 Prop. 2003/04:150 s. 123.
32 Jfr Folksams villkor Grundvillkor Kombinerad företagsförsäkring C310:A där det framgår att
”Försäkringstagaren ska förse bolaget med uppgifter för skadeutredningen, samt på begäran uppvisa räkenskapshandlingar, inventarierapporter etcetera, som styrker ersättningskravet.”.
33 Prop. 2003/04:150 s. 123.
34 Prop. 2003/04:150 s. 124.
35 Prop. 2003/04:150 s. 124.
36 Prop. 2003/04:150 s. 1.
tidigare tanke att låta reglerna bli helt dispositiva i kommersiella förhållanden och menar att en sådan lösning skulle missgynna småföretagare. 37
Nuvarande FAL är indelad i fyra sektioner. I den första sektionen regleras frågorna för individuell skadeförsäkring, där separata avdelningar finns för konsumentförsäkring (2-7 kap.) och företagsförsäkringar (8-9 kap.) Lagstiftaren håller på så sätt isär försäkringarna för näringsidkare och konsumenter även om lagtexten i 8-9 kap. i stort sett refererar till övriga delar av FAL för att konstatera att de är tillämpliga även för företagsförsäkringar.
I regel skiljer sig informationsbehovet mellan företagsförsäkringar och konsumentförsäkringar. Allmänt sett är behovet mindre hos företag. I förarbetena till FAL anges att stora företag ofta har tillgång till juridisk kompetens och expertis i försäkringsfrågor.38 I såväl lagrådsremissen som i Finansinspektionens remiss till prop.
2003/04:150 yttrades en osäkerhet kring informationsbehovet för konsumenter och småföretagare.39 Småföretagarnas behov av information ansågs i regel klart större än för större företag. Enligt utlåtandena i remisserna kan ett avtal om företagsförsäkringar vara svåröverskådligt för en person som inte är sakkunnig. Samtidigt kan försäkringsavtalet ha väsentlig betydelse för näringsidkarens ekonomiska trygghet och om en större skada inträffar utan att rätt till försäkringsersättning finns kan det få oerhörda konsekvenser för verksamheten, företagets anställda och för borgenärer.40
Enligt Tullberg är den generella inställningen vid konsumentförsäkringar ett överseende mot oaktsamma försäkringstagare.41 Han menar att försäkringstagarna inte helt och hållet ska kunna berövas sitt skydd, utom i särskilt allvarliga fall, där det då räcker med en nedsättning av försäkringsersättningen för att inskärpa hur viktigt det är att försäkringstagaren fullgör sina förpliktelser. Samma försiktiga inställning tycks dock generellt inte finnas för företagsförsäkringar, trots att informationsbehovet för en enmansföretagare i princip kan vara lika stort som för en konsument. Samtidigt är det givetvis lätt att argumentera för att det är rimligt att försäkringsbolagen ställer högre krav på sina företagskunder då det skapar incitament för näringsidkare att hålla sig uppdaterade om riskerna och på så sätt minimera skadorna.
Vad gäller själva försäkringsprodukterna som bolagen erbjuder till försäkringsgivarna skiljer sig dessa i regel åt för konsumenter och företagare. Särskilda villkor ställs upp för
37 Bengtsson, 2012, s. 18.
38 Prop. 2003/04:150 s. 126.
39 Lagrådsremiss, Ny försäkringsavtalslag, s. 270.
40 Prop. 2003/04:150 s. 207.
41 Tullberg, s. 48.
respektive grupp och flera försäkringsbolag har även standardvillkor som är uppdelade för företag baserat på antal anställda eller omsättning.42 Att villkoren skiljer sig åt mellan konsument- och företagsförsäkringar för samma typ av försäkringsprodukt är inget ovanligt eller konstigt i sak. Grupperna har ofta olika behov av skydd baserat på hur den försäkrade egendomen ska brukas, även om det i samtliga fall inte behöver spela någon roll om det är en näringsidkare eller konsument som vill teckna en försäkring. Trots att det inte nödvändigtvis behöver spela någon roll om försäkringstagaren är en näringsidkare eller konsument, är det ett rimligt antagande att egendom försäkrad av näringsidkare utsätts för mer slitage eller har särskilda kvalitetskrav som måste tas hänsyn till i villkoren.
3.3 Näringsidkarbegreppet i försäkringsverksamhet
Vi har konstaterat att det görs en försäkringsrättslig skillnad mellan konsumenter och näringsidkare på så sätt att FAL gör en uppdelning mellan grupptillhörigheterna och att försäkringsbolagen erbjuder olika försäkringslösningar för dessa. I bedömningen av konsumenter och näringsidkares möjligheter att få ut försäkringsersättning är det av stor vikt att identifiera vem som räknas till begreppet näringsidkare, eller kanske framför allt vem som anses vara konsument. I 1 § 4 st. KköpL definieras näringsidkare som ”en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten”.
Näringsverksamheten ska vara av ekonomisk art och drivas yrkesmässigt, med viss omfattning och varaktighet. En person kan räknas som privatperson i ett sammanhang och näringsidkare i ett annat. Exempelvis är en bilförsäljare näringsidkare när han säljer bilar i sin verksamhet, men skulle kunna räknas som konsument när han köper en bil av en handlare för privat bruk. I förarbetena uttrycks att en person ska anses vara konsument i ett köpeavtal om den angivna varan huvudsakligen är avsedd för ett ändamål som faller utanför näringsverksamheten, men även om varan i mindre mån används till annat än för enskilt bruk.43 Oberoende av hur varan används är det avsikten vid köpeavtalet som är avgörande för om handlandet är i egenskap av en privatperson eller näringsidkare.
Inom försäkringsområdet får det betydelse om en part ska beaktas som näringsidkare eller konsument på flera sätt. Enskilda firmor tecknar en företagsförsäkring som omfattas av företagens bestämmelser i FAL och konsumenter tecknar konsumentförsäkringar.
42 Se bland annat Folksams produktutbud: https://www.folksam.se/foretag/forsakringar/villkor och https://www.folksam.se/forsakringar/villkor.
43 Jfr RH 1996:54 om en försäkringstagare som bedrev sin näringsverksamhet i hemmet och där viss egendomen i hemmet var omfattad av en företagsförsäkring och annan egendom av hans hemförsäkring.
När den gamla konsumentförsäkringslagen var i kraft gjorde HD en uppdelning i bevisfrågor mellan försäkringar som omfattades av lagen och de som inte gjorde det.44 På samma sätt bör man kunna se det idag genom FAL och vilka kapitel som kan tillämpas på respektive typ av försäkring.
3.4 Skadereglering och försäkringsbedrägeri
Trots att bara en bråkdel av alla försäkringsbedrägerier avslöjas varje år går det att konstatera att det är en relativt vanlig företeelse. Att ”det rika försäkringsbolaget” luras på pengar har i sammanhanget inte betraktats som ett så allvarligt övertramp. Kanske beror det på en bristande förståelse för att det i regel är försäkringskollektivet som drabbas negativt genom höjda premier.45
Vid ersättningsanspråk finns en stark intressekonflikt mellan försäkringskollektivets vilja att inte felaktig ersättning ska betalas ut för att kunna erhålla så låga premier som möjligt och försäkringstagarens rätt att känna sig säker på att denne ska kunna få ut sin försäkringsersättning. Trots att försäkringsbolagen i regel har goda utredningsmöjligheter kan det vara svårt för ett bolag att konstatera huruvida den påstådda skadan har inträffat på ett sådant sätt som gör att den faller utanför den försäkrade risken eller om värdet av skadan verkligen är så högt som försäkringstagaren påstår.
När en anmälan om ett försäkringsfall inkommer till försäkringsbolaget ankommer det på försäkringsgivaren att handlägga ärendet. Bestämmelserna för skadereglering tar sikte på att reglera både försäkringsgivarens och försäkringstagarens ansvar och skyldigheter vid en påstådd skada.46 Genom skaderegleringen undersöker bolaget om skadan omfattas av försäkringen och värderar försäkringstagarens förlust. Vid anmälan ombeds försäkringstagaren att i detalj beskriva skadan för att försäkringsbolaget ska kunna avgöra huruvida någon ersättning ska betalas ut. Här bör återigen betonas vikten av ett förtroendeförhållande mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren.
Försäkringsbolagen har sin egen skaderegleringsverksamhet som utvärderas av kunderna för att skapa ett gott renommé och användas i marknadsföringssyfte. Således finns vissa incitament för försäkringsbolagen att tillämpa en inte allt för sträng skadereglering sett till ett konkurrensperspektiv. Som ovan nämnt är en ökning av försäkringsfall något som i regel främst drabbar försäkringskollektivet genom högre premier, vilket den enskilde
44 Se NJA 1984 s. 501 I och II.
45 Falkman, s. 25.
46 Detthoff & Kåhre s. 71.
försäkringstagaren kanske inte har i åtanke när dennes skadereglering upplevts som väldigt generös.47
Skadereglering och möjligheten att ompröva beslut regleras i FAL. Enligt 2 kap. 7 § är försäkringsbolaget skyldigt att upplysa försäkringstagaren om möjligheterna som finns för att få en fråga om ersättning prövad som en tvist i domstol. Sett till omfattningen av försäkringsfall per år är domstolsprövningar i försäkringsärendet en relativt ovanlig företeelse. Som försäkringstagare har man först och främst rätt att få till en omprövning av beslutet hos försäkringshandläggaren. Om försäkringstagaren, i egenskap av konsument, inte är nöjd med det omprövade beslutet är ett annat alternativ att vända sig till Allmänna reklamationsnämnden, ARN.
Om en försäkringstagare anmäler en skada som försäkringsbolaget inte anser sig vilja ersätta är det ett långt steg till att kunna konstatera att det rör sig om ett försäkringsbedrägeri. Detta gäller även om en domstol ogillat en försäkringstagares talan om ersättning från bolaget. Förklaringen till detta är att försäkringsbedrägeri är ett brott som rubriceras under andra bedrägerier i 9 kap. 1 § brottsbalken (1962:700, BrB) som kräver att försäkringstagaren medelst vilseledande förmår någon till handling som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde. Att vilseleda någon ställer krav på att försäkringstagaren medvetet försökt vilseleda försäkringsbolaget, vilket i sin tur innebär helt andra bevisfrågor än i tvistemålet. Omvänt kan det även innebära att en försäkringstagare som frikänts i ett åtal om försäkringsbedrägeri, då man inte lyckats styrka uppsåt, inte får ut sin försäkringsersättning då denne inte kunnat göra det tillräckligt troligt att försäkringsfallet inträffat.48 Den typen av bevisfrågor kommer att presenteras och diskuteras i kapitel 4.
3.5 Försäkringsbolagens utredningsbörda
Försäkringsfall har en särställning i avtals- och processrätten på flera sätt. I civilrättsliga mål har utredningsbördan i regel ålagts den part som bär bevisbördan. Försäkringstvister skiljer sig dock från andra civilrättsliga mål. Försäkringstagaren har i regel bevisbördan för att ett försäkringsfall har inträffat samtidigt som försäkringsgivaren bär utredningsbördan med anledning av dess tekniska kompetens och ekonomiska förutsättningar.49
47 Strömbäck, s. 5.
48 Bengtsson, 2012, s. 46.
49 Lindell, 2017, s. 614.
Försäkringsbolagets utredningskompetens är ofta god och hur omfattande utredningen är för respektive fall beror givetvis på hur omfattande den påstådda skadan är. I vissa fall krävs specifik expertkunskap för att kunna konstatera att exempelvis en brand startat på det sätt som försäkringstagaren påstår. I villkor för företagsförsäkringar kan dock skrivelser som begränsar försäkringsbolagens utredningsskyldighet förekomma.50
4. Bevisbördan i försäkringstvister
4.1 Introduktion
I det här kapitlet diskuteras och utreds vem som ska bevisa vad i en försäkringstvist.
Kapitlet behandlar även de vanligaste bevisteorierna i tvistemål, hur dessa står i relation till försäkringstvister och vad bevisbördan skapar för konsekvenser för utfallet i en dom. Då uppsatsens frågeställningar primärt rör beviskrav är det viktigt att ha med sig hur bevisbördan påverkar beviskraven och hur förhållandet dem emellan ser ut i olika bevisteorier. Bevisbördan och beviskraven kan och bör ses som en sammanbunden enhet och det är av den anledningen som teorier om bevisbörda får stort utrymme i uppsatsen.
4.2 Vem ska bevisa vad och varför?
I tvistemål råder ofta en viss osäkerhet om alla rättsfakta blir klarlagda på ett rättssäkert sätt. Utgången i målet blir då helt beroende av vilken av parterna som har bevisbördan.
När ett högt beviskrav riktas mot en part blir det ofta avgörande vilken bevisbörderegel som tillämpas, eftersom det kan vara svårt att styrka ett rättsfaktum. Av den anledningen innebär en tung bevisbörda för motparten en stor fördel för den part som slipper den.51 Lagstiftaren har i allmänhet inte tagit ställning till bevisbördefrågan i tvistemål. Med anledning av att bevisbördefrågan lämnats olöst har det ställts upp allmänna principer i praxis och doktrin som anger hur bevisskyldigheten fördelas mellan parterna. Ekelöf skriver att det bör anses frestande för rättsvetenskapen att försöka finna en övergripande grundsats som kan lösa alla bevisbördefrågor. Han menar att en sådan princip skulle kunna vara uppbyggd som en vanlig lagregel och således innefatta rekvisit för att en part ska vara
50 Se Folksams villkor för kombinerade företagsförsäkringar C310:A där bolaget begränsar sitt ansvar genom skrivelsen: ”Den försäkrade är skyldig att utan ersättning verkställa de utredningar, analyser och undersökningar, som är av betydelse för att bedöma skadefallet och den försäkrades ansvarighet, vilka kan genomföras inom den försäkrades verksamhet.”.
51 Ekelöf m.fl. uppl. 7, s. 94.
bevisskyldig.52 Ekelöf skriver även att det inte finns någon allmän regel om bevisbördans fördelning, medan Heuman menar att den allmänna principen är att käranden har bevisbördan, det vill säga: påstår sig en part ha rätt till ersättning är det upp till samma part att bevisa att så är fallet.53
I försäkringstvister är praxis att försäkringstagaren bär bevisbördan för det påstådda försäkringsfallet, medan försäkringsgivaren bär bevisbördan när det kommer till undantag i villkoren.54 Att försäkringstagaren har bevisbördan för att en skada har inträffat följer således principen om kärandens bevisbörda och att det är den som påstår något som även har en skyldighet att bevisa att situationen har ägt rum. Vad gäller undantagen som ställs upp i villkoren kan det dock vara svårt för en försäkringstagare att visa att ett sådant inte är tillämpligt. Exemplet nedan visar relationen mellan bevisbördan och beviskraven mellan parterna:
En försäkringstagare har tecknat en motorförsäkring. Under villkorets stölddel anges att bilen måste ha varit låst vid stöldtillfället för att ersättning ska utgå.
Försäkringstagare A anmäler sedan att dennes bil har stulits i ett garage och att bilen varit låst vid tillfället för tillgreppet. Det finns ingen tydlig motivbild till att försäkringstagaren skulle vilja göra sig av med bilen frivilligt och en arbetskollega till A vittnar om att A alltid låser bilen, även vid lastning och lossning. A bär bevisbördan för stölden. Utifrån As bevisning skulle domstolen eventuellt kunna säga att A gjort det i alla fall ”mera antagligt” att bilen blivit stulen och att nyckeln inte suttit i. Det är upp till försäkringsbolaget att bevisa att en säkerhetsföreskrift inte har följts, och av den anledningen ska det räcka med att försäkringstagaren gjort det ”mera antagligt” att bilen blivit stulen. Låt säga att försäkringsbolaget fått tag i övervakningsfilmen från garaget som tydligt visar att A aldrig låste bilen och således inte följt säkerhetsföreskrifterna varav bolaget inte behöver betala ut någon ersättning. Försäkringsbolaget bör då ha styrkt att säkerhetsföreskriften inte är uppfylld för att ha fullgjort sin bevisskyldighet.55
52 Ekelöf m.fl. 7 uppl., s. 95.
53 Jfr Hellner, 1994 s. 111 med Ekelöf m.fl. uppl., 7, s. 95.
54 Jfr NJA 1986 s. 470 och NJA 1984 s. 501 där HD anger att det följer av ”allmänna processuella grundsatser” att en försäkringstagare som gör gällande ett försäkringsfall inträffat har bevisbördan för att så är fallet.
55 Beviskraven för försäkringsbolagen är ”styrkt”. Se bland annat NJA 1986 s. 470 och NJA 1990 s. 93. I NJA 1990 s. 93 uttryckte HD att en lindring av beviskravet för försäkringsgivare jämfört med vad som normalt gäller i civilmål inte framstår som motiverat med hänsyn till försäkringstagarens skyddsintresse. De ansåg att en sådan tillämpning skulle vara oförenlig med de överväganden som legat till grund för bland annat NJA 1984 s. 501 I och II.
Att försäkringstagaren har bevisbördan för att ett försäkringsfall har inträffat är inget konstigt i sak. När försäkringstagaren påstår att en skada inträffat vore det inte rimligt att som regel låta försäkringsbolaget bära bevisbördan, då trots att de i de flesta fall har möjlighet att i en mycket större omfattning utreda skadan än en försäkringstagare ibland skulle ställas inför fall där det inte går att säkra någon som helst bevisning, vilket i nuvarande rättsordning går ut över försäkringstagaren. I dispositiva tvistemål, där utredningsskyldigheten ålagts parterna och inte domstolen, ligger i princip alltid bevisbördan och utredningsbördan på samma part. Försäkringstvister har dock en särställning bland civilmål på ett sådant sätt att det, som nämnts, i regel är försäkringsbolaget som har utredningsbördan. På grund av sin tekniska kompetens och sina ekonomiska resurser ska försäkringsbolaget utföra en skadeutredning. 56 Utredningsbördan för försäkringsbolaget gäller i vart fall om försäkringstagaren är konsument.57 Brister i den tekniska utredningen som hade kunnat avhjälpas går dock, som bekant, ut över försäkringsgivaren.
Även om det i försäkringsfall finns en tydlig uppställning för hur bevisbördan placeras vad gäller en påstådd skada, är det för uppsatsen relevant att se till vilka ändamål som ligger bakom en sådan uppdelning och hur olika teorier för bevisbördan inom den allmänna civilrätten figurerar i doktrin för att på så vis kunna förstå varför beviskraven ställs upp på ett visst sätt.
4.3 Bevisbördeteorier
4.3.1 Introduktion
Att som Ekelöf säga att det inte finns någon allmän regel för hur bevisbördan ska placeras är i högsta grad ett synsätt som går att ifrågasätta. Domstolarna tycks använda sig av allmänt hållna regler vad gäller placering av bevisbördan i tvistemål. Kanske är anledningen att parter i regel är dåliga på att argumentera för vilken bevisbörda eller vilket beviskrav som ska gälla i det enskilda målet. 58
I doktrin har man försökt ställa upp en huvudprincip för fördelningen av bevisskyldigheten. Ekelöf skriver att en typ av principer utgår från den civilrättsliga regelns ändamål (materiella bevisbördeteorier) och att principen ofta uttryckts som så att
56 Se bland annat NJA 1984 s. I och II.
57 Lindell, 2012, s. 536.
58 Westberg, s. 731.
bevisbördan ska fördelas så att ändamålet med den civilrättsliga regeln förverkligas.59 Som exempel tar han bland annat upp bevissäkringsteorier som utgår från att bevisbördan ska läggas på den part som har störst möjlighet att säkra tillförlitlig bevisning.
Nedan förklaras och analyseras några teorier inom ramen för läran om bevisbörda i syfte att ge läsaren en inblick i det teoretiska ramverket. Fler teorier presenteras i kapitel 5, då med en tydligare koppling till hur domstolen bör resonera kring bestämmandet av beviskrav.
4.3.2 Bevissäkringsteorin
Inom den generella civilrätten har många olika teorier om bevisbördans placering förts fram. Under senare år har den så kallade bevissäkringsteorin fått ett uppsving.60
Heuman anser att bevissäkringsargumentet är den viktigaste förklaringsgrunden till placeringen av bevisbördan, det vill säga att den part som har lättast att säkra bevisning för den påstådda skadan är den part som bör bära bevisbördan.61 Detta synsätt bör även gälla för vilket beviskrav som ska tillämpas, vilket kommer att analyseras vidare i kapitel 5.
Bevisbördans placering i försäkringstvister överensstämmer i regel väl med bevissäkringsteorin. I försäkringstvister argumenterar en part för att en skada har inträffat och typiskt sett är det enklare att säkra bevisning för en händelse som har ägt rum än att så inte är fallet. Vi har dock konstaterat att det är försäkringsbolagen som i regel har utredningsbördan för försäkringsfallen, vilket bör kunna skapa en viss förvirring i argumentationen. Utredningsbördans placering har som nämnts motiverats av försäkringsbolagets överlägsna resurser att utreda skadan. Av domskäl framgår att om det finns brister i den tekniska utredningen bör dessa normalt gå ut över försäkringsgivaren under förutsättning att det varit möjligt att avhjälpa bristerna, samt att det hade varit rimligt att de skulle avhjälpas.62
4.3.3 Konsekvensteorin
Konsekvensteorin kan enkelt uttryckas som att rättsföljden får betydelse för vilken part som ska bära bevisbördan och även vilket beviskrav som ska tillämpas.63 När domstolen överväger om och i vilken mån bevisskyldigheten ska grundas på konsekvensteorin bör de, enligt Heuman, skilja mellan ansvarsförutsättningar och rättsföljd.64 Enligt honom innebär
59 Ekelöf m.fl., 7 uppl., s. 95.
60 Nordh, s. 784 med hänvisning till Heuman, 2012.
61 Heuman, 2012, s. 409.
62 A.a. s. 134.
63 Heuman, 2012, s. 58.
64 A.a. s. 58.
teorin alltså att bevisbördan ska fördelas med ledning av vilka konsekvenser domslutet får för respektive part.65 Enligt teorin skulle man kunna argumentera för att om en felaktig dom påverkar en av parterna mer negativt skulle det kunna utgöra skäl för att lägga bevisbördan på den andra parten.
Om ett yrkat skadeståndsbelopp är mycket högt kan man, enligt Heuman, argumentera för att det har betydelse för såväl frågan om bevisskyldighet för att svaranden handlat vårdslöst, som för frågan om bevisbördan för omfattningen av skadeverkningarna.
Heuman menar dock att det finns anledningar till att vara kritisk till teorin i flera fall, eftersom intresset för parterna i regel väger lika. Teorin bygger trots allt på ett resonemang om att en parts intresse bör sättas framför den andres. Dock antyder Lindell att Heuman verkar ha feltolkat konsekvensteorin. Lindell menar att konsekvensteorin inte slår slumpmässigt för parterna på det sätt som Heuman antyder. Enligt Lindell ska man inte tolka teorin som att den är inriktad på enskilda parter och enskilda konsekvenser av ett domslut, utan istället är inriktad på en grupp som behöver skyddas i en partsrelation med olika maktställningar – t.ex. försäkringstagare mot försäkringsgivare.66 Det skulle dock vara relativt svårt att applicera den tolkningen på nu gällande principer om bevisbörda i fall mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Försäkringstagaren skulle i princip alltid ha mer att förlora än försäkringsbolaget om käromålet skulle ogillas. En annan tolkning skulle dock vara att lyfta försäkringskollektivets intresse av att inte betala ut felaktig ersättning och att det i regel väger tungt gentemot försäkringstagarens enskilda intresse.
4.3.4 Missbruksteorin
Enligt Heuman får inte bevisregler konstrueras som så att de öppnar upp en möjlighet för missbruk och kringgående. Tvärtom, menar han, bör principerna i största möjliga mån motverka den typen av försök.67 Även när domstolen ska avgöra vilket beviskrav som kan riktas mot en part kan det finnas olika anledningar att göra en avvägning mellan partens bevissvårigheter och risken för att parten missbrukar en bevislättnadsregel, vilket på så sätt leder till en felaktig dom.68
För försäkringsfall är missbruksteorin lätt att relatera till med anledning av hur många försäkringsbedrägerier som äger rum varje år. Missbruksteorin kan användas för att flytta bevisbördan från försäkringsgivaren till försäkringstagaren. Så valde HD att göra i NJA
65 Ekelöf m.fl., 7 uppl., s. 147.
66 Lindell, 2012, s. 540.
67 Heuman, 2012, s. 476.
68 Tybjerg, s. 60.
1994 s. 449 s. I och II. I målet hade bilägare krävt ersättning av sitt försäkringsbolag för att hans bil skadats, men försäkringsbolaget åberopade försäkringsvillkoret, som innefattade en undantagsregel där ersättning inte skulle utgå om föraren hade varit alkoholpåverkad. Försäkringstagaren menade då att bilen körts av en nykter person. I det fösta fallet påstod bilägaren att föraren hade varit en för honom okänd person och i det andra fallet kunde den försäkrade inte ange den påstådda förarens fullständiga namn. Av den anledningen kunde inte förarna spåras. HD uttalade i domskälen att bolagets möjligheter att utreda frågan och lägga fram bevisning om vem som kört bilen var underlägsna bilägarens, särskilt då bilägaren själv befunnit sig i bilen vid olyckstillfället. Av den anledningen ålades försäkringstagaren bevisbördan och beviskravet sänktes inte i förhållande till vad som normalt gäller i tvistemål, det vill säga styrkt. HD tillämpade således ingen bevislättnadsregel när frågan inte längre gällde om skadan inträffat eller inte.
Om HD inte hade lagt bevisbördan på försäkringstagaren, utan istället låtit försäkringsbolaget bära bördan att bevisa att den försäkrades bil inte körts av en okänd person skulle undantagen i villkoren, enligt Heuman, anses vara verkningslösa. Av den anledningen kan missbruksmöjligheten ha utgjort ett skäl till att bevisskyldigheten inte lades på försäkringsgivaren.69
4.3.5 Överviktsprincipen 4.3.5.1 Innebörd
Överviktsprincipen, eller sannolikhetsprincipen, utgår från att bevisbördan ska fördelas på ett sådant sätt att tvister i största möjliga grad ska få en materiellt riktig utgång.70 Vid tillämpning av överviktsprincipen grundas domen på vad som rätten anser vara mest sannolikt, med andra ord har ingen faktisk bevisbörda ålagts någon part, utan den av parterna som kan göra sitt påstående mest sannolikt kommer att vinna målet. En minimal sannolikhetsövervikt för ena partens påstående räcker således för att påståendet ska bli utslagsgivande. I allmänhet tillämpar dock inte domarna överviktsprincipen, istället använder man sig i regel av särskilda bevisbörderegler.71 Gällande vissa mål har det i doktrin diskuterats huruvida man kan se det som att HD valt att tillämpa överviktsprincipen i praktiken, trots att en part ålagts bevisbördan.72 Det har bland annat gällt fall då domstolen tillämpat beviskravet ”mera antagligt”.
69 Heuman, 2012, s. 478.
70 Ekelöf m.fl., 7 uppl., s. 95.
71 Ekelöf m.fl., 7 uppl., s. 78–79.
72 Heuman, 2012, s. 79.
