1. När det gäller utvecklingen av intervjuguider för insamling av relevant information som underlag för en risk‐/skyddsbedömning har arbetet varit framgångsrikt och de handläggare som genomfört intervjuerna har överlag varit nöjda med deras utformning. Särskilt viktigt anser vi det vara att även intervjun med de yngsta barnen verkar fungera så väl. 2. Det som nu återstår att göra är att: revidera intervjuerna utifrån de synpunkter vi fått pröva de reviderade intervjuerna, i synnerhet barnintervjuerna, i fler ärenden få möjlighet att göra uppföljningar för att undersöka den prediktiva validiteten, dvs vilka frågor som har samband med förnyat/förgrovat våld utveckla en mall för risk/skyddsbedömning baserat på den information som intervjuerna ger, i kombination med övrig information som inhämtats i skrift utveckla hur risk‐/skyddsintervjuerna bör göras inom ramen för en barnskyddsutredning i skrift utveckla hur risk‐/skyddsintervjuerna kan integreras i BBIC 3. Vad som inte fungerat alls, och är ett stort observandum, är genomförandet av risk‐ /skyddsintervjuer inom IFO och BUP. Vi återkommer om anledningarna till detta i nästa avsnitt och i slutdiskussionen.
C. Möjligheter och hinder för att implementera risk-/skyddsintervjuerna
I förhållande till de frågeställningar som anges i projektplanen kan slutsatserna sammanfattas på följande sätt. De stora igångsättningssvårigheterna inom i synnerhet BUP och IFO har gjort att arbetet med risk och skyddsintervjuer inte hunnit prövas i en sådan omfattning att det är möjligt att dra slutsatser om modellens eventuella konsekvenser för samarbetet mellan socialtjänsten och övriga verksamheter.
I intervjuerna finns uppgifter om att exempelvis skyddade boenden har fått ett bättre underlag för sina orosanmälningar till socialtjänsten, och att de möjligen har blivit snabbare med att anmäla, men i vilken grad detta stämmer behöver undersökas ytterligare. Det har inte varit möjligt att skapa en bild av hur socialtjänsten hanterar anmälningar baserade på ett nytt underlag. När det gäller användningen av de olika komponenterna förefaller de praktiska funktionerna överlag stämma relativt väl överens med de planerade funktionera, även om såväl handläggarnas erfarenheter och den detaljerade analysen av samtalsinspelningar också pekar på olika justeringar som kan behöva göras för att modellen ska fungera optimalt. Risk‐ och skyddsintervjuer bör spelas in om inte viktig information ska gå förlorad genom alltför kortfattad dokumentation av samtalet. Utifrån det befintliga underlaget om brukares delaktighet tycks det finnas visst utrymme för barns initiativ, och föräldrar ger överlag en positiv värdering i intervjun, men frågan behöver studeras ytterligare, exempelvis genom inspelningar av intervjuer med föräldrar. Utifrån det empiriska underlag som finns idag går det inte att dra detaljerade slutsatser om specifika grupper av brukare som instrumenten fungerar bättre eller sämre för, utan för det krävs ett mer omfattande underlag.
Överlag verkar instruktion och utbildning från forskarteamets sida ha fungerat väl, enligt utsagor i i stort sett samtliga intervjuer. Det man kan konstatera är att i synnerhet i verksamheter som inte är fokuserade på våld kan det finnas ett behov av fortbildning om våld i nära relationer som en del av introduktionen av modellen.
Den relativa vanan att arbeta med bedömningsinstrument också är något att ta hänsyn till vid introduktionen av modellen.
För att kunna svara på frågan vilken roll handläggarnas förståelse av risk, riskbedömning och våldsutsatta barns behov spelat för genomförandet krävs en mer ingående analys av materialet än vad som varit möjligt inom tidsramarna för projektet.
Eftersom det framförallt är i särskilda verksamheter som modellen prövats är det ännu för tidigt att dra säkra slutsatser om huruvida det institutionella sammanhanget har betydelse för hur instrumenten används.
Det är också för tidigt att dra slutsatser om huruvida modellen ökar eller minskar arbetsbelastningen då de flesta verksamheter inte kommit igenom införandefasen än.
I förhållande till organisatoriska faktorer framstår hög arbetsbelastning, hög personal‐ omsättning både vad gäller handläggare och chefer, bristande ledning av förändringsarbetet, samt bristande kompetens om och beredskap att hantera våld i nära relationer som de mest centrala organisatoriska hindren i genomförandet.
D. En modell för fort-/vidareutbildning av personal i att använda de metoder som arbetas
fram i delprojektet.
Måluppfyllelsen är låg när det gäller denna del, beroende på att utvecklingen och prövandet av metoder för risk/skyddsbedömningar tagit längre tid än planerat. Vår bedömning är metoderna skall vara tillräckligt väl prövade och att även genomförandeaspekten kunnat analyseras innan en utbildning skulle prövas. I rapportens avslutning lyfts konsekvenser av studiens resultat fram och vi ger också förslag på principer för fort‐ och vidareutbildning främst av handläggare inom Socialtjänsten när det gäller kartläggning av våld och utförande av risk‐/skyddsbedömningar.
II. Utveckling av en insatstrappa
Karin Grip
Syfte
Det övergripande syftet med delprojektet Insatstrappa var att varje våldsutsatt barn så fort som möjligt får en insats som möter barnets behov. En modell för att åstadkomma detta utformades och prövades. Modellen innebar att verksamheterna som deltog använde sig av standardiserade mätinstrument av psykisk ohälsa som kunde bidra till bedöm‐ningen av vilken typ av stöd som barnet var i störst behov av. Syftet med projektet var också att pröva möjligheten till en aktiv samverkan mellan sekundärpreventiva och behandlande verksamheter i de fall barnets behov pekade på en annan typ av insats än den som verksamheten erbjöd. Se Figur 1 över tänkt flöde av klienter mellan olika verksamheter. Barn som vid kartläggning av psykisk ohälsa inte har utvecklat egna symtom på så kallad ”klinisk nivå”, det vill säga som inte är så allvarliga att de behöver specialiserad behandling, ska erbjudas eller hänvisas till verksamhet med sekundär‐preventiva insatser. Barn som däremot har utvecklat en egen problematik med varaktiga symtom ska däremot i första hand erbjudas eller hänvisas till en verksamhet med behandlande insats. Barn som efter att de deltagit i en sekundärpreventiv insats har symtom på ”klinisk nivå” ska också hänvisas vidare till en behandlande verksamhet. Barn som erbjuds behandlande insats kan, om så bedöms lämpligt, erbjudas sekundärpreventiv insats efter avslutad behandling.
Frågeställningar
I vilken utsträckning kommer barnet till den insatsnivå som motsvarar barnets symtombild? Hänvisas barnet vidare efter genomgången sekundärpreventiv insats om symtomen hos barnet pekar på behov av det? Sker samverkan mellan insatsnivåer för att underlätta att barnet får insats på rätt nivå? Vilka omständigheter försvårar respektive underlättar att barn får insats på rätt nivå? Vilka hinder och möjligheter föreligger för ett fördjupat samarbete mellan verksamheter på olika nivåer?
Figur 1. Tänkt flöde mellan sekundärpreventiva och behandlande verksamheter.