2.1 Specialpedagogisk historia i förskolan
1994 antogs Salamanca deklarationen som var en överenskommelse för att inkludera barn i behov av särskilt stöd i en skola för alla (Svenska Unescorådet, 2006). Syftet med Salamanca deklarationen var att skapa förutsättningar och en inkluderande utbildning för barn i behov av särskilt stöd (Svenska Unescorådet, 2006). Under samma tidsperiod används begreppet specialpedagogik för första gången i den svenska skolans
styrdokument (Siljehag, 2010). Anledningen till att begreppet specialpedagogik
lanserades var bland annat att skollagen och Barnstugeutredningen hade åren innan satt större press på att inkludera barn i behov av särskilt stöd. Ytterligare en anledning till specialpedagogikens startskott var att barngrupperna på förskolan ökade. Detta var av anledningen att förskolan nu skulle erbjuda alla barn från 1.5 års åldern en plats. Under 1990-talet beskrevs även behovet för resurser och specialpedagoger för första gången.
Personalen som arbetade med specialpedagogik och barnen i behov av särskilt stöd tidigare hade främst varit outbildade. I rekommendationerna från styrdokument som kom under 1990-talet beskrevs det att pedagogerna som arbetade med specialpedagogik bör vara utbildade. Förskollärarna fick även under den här tiden handledning av
förskolepsykologer, vilket inte hade hänt tidigare (Siljehag, 2010).
1998 förflyttades förskolan från sociala sektorn till utbildningsväsendet, vilket bidrog till att förskolan fick en egen läroplan (Skolverket, 2004). När förskolan fick sin egen läroplan höjdes förskolläraryrkets status vilket bidrog att förskollärarna fick större press på sig från samhället och även från styrdokumenten. I förskolans första läroplan och i skollagen beskrivs vilka uppdrag förskolan har inom specialpedagogik (Skolverket 2004). I skollagen (SFS, 2010:800) beskrevs det att alla barn ska få stöd utifrån deras behov. Det beskriv även att barn i behov av särskilt stöd, utifrån olika anledningar, ska förskolan ge barnen det stöd i utvecklingen och omsorg utifrån deras behov (SFS, 2010:800). Även i läroplan för förskolan (1998) beskrivs det att förskolan har ett uppdrag att anpassa den pedagogiska verksamheten för alla barn. Fortsättningsvis beskrivs det att barn i behov av särskilt stöd ska få de anpassningarna och det stöd som krävs utifrån barnets behov och förutsättningar (Lpfö98, 1998).
Mellan 2000-talet och 2010-talet skedde stora förändringar inom skolan och förskolans utbildning (Skolverket, 2015). 2003 hade ungefär en tiondel av Sveriges kommuner infört individuell handlingsplan på förskolorna. 2008 hade det skett en stor ökning från 2003 då nästan hälften av Sveriges kommuner hade infört individuella handlingsplaner i förskolan. Detta innebär att förskolans utbildning la ner mer tid på barn i behov av särskilt stöd och specialpedagogik var mer förekommande i förskolans utbildning.
Under den här tiden ansåg majoritet av Sveriges kommuner att barn i behov av särskilt stöd hade ökat inom förskolan. Eftersom det hade ökat med barn i behov av särskilt stöd i förskolan bidrog det till att insatserna ökade. Dessa insatser var resurspersonal,
personalhandledning, minskning av barngruppens antal, resursavdelning samt
7 anpassning av lokaler. 2009 trädde FN konvention i kraft i Sverige som innehöll
beskrivningar om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Dessa rättigheter innefattade att personer med funktionsnedsättningar ska ges tillgång till utbildning som är inkluderande och gratis. Personer med funktionsnedsättningar ska i utbildningen även få stöd och anpassning utifrån deras individuella behov. Eftersom FN konventionen är en skyldighet att följa i Sverige ökade det pressen för utbildningen att inkludera och stötta barn i behov av särskilt stöd (Skolverket, 2015).
2.2 Innebörden av specialpedagogik
Lutz (2013) beskriver specialpedagogik i förskolan som förebyggande och åtgärdande insatser som ska arbeta för att alla barn ska vara inkluderade i förskolans utbildning utifrån sina egna förutsättningar och behov. Nilholm (2007) benämner
specialpedagogiken som en insatts när den vanliga pedagogiken inte räcker till för att kunna möta allas barns behov och förutsättningar. Lutz (2013) skriver om hur förskollärare tillsammans med specialpedagoger och logopeder så utformar varje arbetslag ett unikt arbetssätt för att gynna den specifika barngruppen.
Specialpedagogikens största uppgift i förskolan är att göra anpassningar i barngruppens rutiner, miljö och aktiviteter så att alla barns utveckling främjas. Lutz (2013) beskriver den svenska förskolans perspektiv på specialpedagogik som inkludering med en
relationell syn på barnens olika svårigheter. Alltså att man kan se en koppling mellan förskolans miljö och barnens olika utmaningar och problemområden. Barnens
förutsättningar till lärande påverkas i deras möte med den pedagogiska miljön i förskolan, både den sociala miljön samt den fysiska miljön.
Specialpedagogiken används för att inkludera alla barn i barngruppen men samtidigt pekar den ut vilka barn som avviker från det normala. Nilholm (2007) beskriver avgörandet av vad som anses vara en avvikelse från det normala är en tolkningsfråga.
Det finns ingen definition av vad som är ett normalt barn. Helldin (2010) beskriver detta som ett etiskt dilemma inom specialpedagogik, där förskollärarna ska bemöta alla barn utifrån deras förutsättningar, och avvikelser, men arbeta med gruppen för att möta dessa behov och inte exkludera ett specifikt barn. Därför har specialpedagogiken utformats för arbetet med barngruppen för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för alla barn som tar del av förskolans verksamhet, oavsett avvikelser eller inte (Nilholm, 2007).
Idag är specialpedagogiken extra viktig eftersom det ska erbjudas en förskola anpassad för alla barn där alla barn ska kunna delta i alla verksamhetens delar. Lundqvist (2021) menar att specialpedagogiken genomsyrar verksamheten hela tiden och är ett perspektiv som arbetslaget ska ha med sig i alla delar av verksamheten som de planerar och
utvärderar. Specialpedagogiken strävar efter att allt ska vara tillgängligt för alla barn och ska erbjuda extra stöd till dem som uppvisar behov av det. Specialpedagogik kan behövas i dagliga rutiner, övergångar och undervisningssituationer för att stödja de barn som uppvisar behov. Olika insatser som resurs, specialpedagog eller talpedagog kan
8 användas. Men i första hand kommer arbetet med specialpedagogik in i verksamheten för att arbetslaget ska ha ett specialpedagogiskt perspektiv hela tiden (Lundqvist, 2021).
2.3 Barn i behov av särskilt stöd
Begreppet barn i behov av särskilt stöd är svår definierat och det finns ingen konkret mall för att avgöra vilka barn som ingår i gruppen (Asp-Onsjö, 2006). Det finns flera olika anledningar varför ett barn är i behov av särskilt stöd och behöver inte bero på att barnet har en funktionsnedsättning. Begreppet används för de barn som i visa falla är i behov av särskilt stöd beroende på vilket kontext de befinner sig i där den ordinarie pedagogiken inte räcker till. Ett barn kan därför vara i behov av särskilt stöd i vissa sammanhang men inte andra. Behovet av särskilt stöd uppstår alltså under särskilda förhållanden. Dock kan ett barn även konstant vara i behov av särskilt stöd för att kunna ha rätta förutsättningar att delta i utbildningen (Asp-Onsjö, 2006). I arbetet används begreppet barn i behov av särskilt stöd för de barn som någon gång under dagen eller konstant är behov av särskilt stöd genom specialpedagogiska hjälpmedel och resurser.
Det finns inga exakta siffror hur många barn i förskolan som är i behov av särskilt stöd (Skolinspektionen, 2017). I två studier som genomfördes 2010 uppskattas det finnas cirka 17–20 procent barn i behov av särkiltstöd på förskolorna i Sverige. Av dessa procent är det endast cirka 4 procent av barnen som har en diagnostiserad
funktionsnedsättning. Eftersom barn med diagnostiserad funktionsnedsättning prioriteras vid beviljning av resurs är det en stor andel av barnen som inte får den möjligheten (Skolinspektionen, 2017).
2.4 Specialpedagogiska insatser och hjälpmedel
Inom specialpedagogiken används olika insatser och hjälpmedel för att stötta barn i behov av särskilt stöd (Skolverket, 2015). De specialpedagogiska insatserna används även som handledning och stöd för förskollärarna på förskolan. Handledning för förskollärarna är den vanligaste förekommande specialpedagogiska insatser i svenska förskolor. Förskollärarna får handelningen från bland annat specialpedagog, tal- och språkpedagog samt via elevhälsoteamet (EHT). Ytterligare en vanligt förkommande specialpedagogisk insats i förskolan är personalförstärkning. Oftast blir avdelningen tilldelad en extra resurs som arbetar extra inriktat mot ett eller flera barn i behov av särskilt stöd. Förskolan kan även välja att minska barnantalet på avdelningen för att underlätta för både barn i behov av särskilt stöd och pedagogerna. Den fjärde vanligaste specialpedagogiska resursen är resursavdelningar (Skolverket, 2015). Dessa avdelningar finns till för barn som är i behov av särskilt stöd som inte en ordinarie avdelning kan ge stöttning åt (Funkaportalen, 2013). På avdelningen finns det anpassningar efter barnens behov, så som mindre barngrupper, bättre utformad miljö och mer personal. Skolverket (2015) beskriver att anpassningar av lokaler är en relativt vanlig specialpedagogisk insats i förskolan. Avdelningens lokaler anpassas då efter barnens behov, genom exempelvis en rullstolsramp.
9 Inom förskolan kan förskollärare även använda sig av specialpedagogiska hjälpmedel som är direkt riktade till barnen. Vanligt förekommande specialpedagogiska hjälpmedel är tecken som alternativ och kompletterande kommunikation (TAKK) (Heister Trygg, 2010). Ytterligare ett vanligt förekommande specialpedagogiskt hjälpmedel är alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) (Heister Trygg, 2012). TAKK används genom att oftast komplettera eller ibland helt ersätta den verbala kommunikationen, med hjälp av tecken som är lånade av svenska teckenspråket (Specialpedagogiska skolmyndigheten, 2019). AKK är ett samlingsnamn för olika kommunikationssätt. AKK kan antingen användas i samband med språklig kommunikation eller helt ersätta det.
AKK är ett kommunikationsstöd som går att använda genom gester, bilder, ljud, föremål, symboler, tecken eller signaler (Specialpedagogiska skolmyndigheten, 2021).
2.5 Policydokument angående specialpedagogik
Alla som arbetar i förskolan ska följa de styrdokument som finns för förskolan. Dessa är främst förskolans läroplan, skollagen samt barnkonventionen. Styrdokumenten
innehåller olika delar som ska appliceras på förskollärarnas arbete med utbildningen samt omsorgen i förskolans verksamhet. Att förskollärare ska arbeta med
specialpedagogik finns som en del av samtliga styrdokument som berör förskolan vilket innebär att förskollärarna är skyldig att erbjuda det, speciellt i och med att förskolan ska vara anpassad för alla.
I förskolans läroplan (2018) beskrivs hur barnen ska få samma möjligheter till lärande oavsett förutsättningar vilket inkluderar att barn med specialpedagogiska behov kan behöva mer stöd i utbildningen än andra barn. Förskolans utbildning ska anpassas för att varje barn ska utvecklas och nå så hög kunskap som möjligt utifrån sina egna
förutsättningar. Om ett barn påvisar att den skulle behöva mer stöd för att klara av utbildningen ska barnet erbjudas detta. I förskolans läroplan (2018. S 6) står att
“Förskolan ska särskilt uppmärksamma barn som av olika anledningar behöver mer ledning och stimulans eller särskilt stöd” vilket bekräftar barnets rätt till extra stöd och stimulans från styrdokumentet.
I skollagen (SFS, 2010:800) framgår att förskolan ska se barnet från en helhetssyn och utifrån denna bild av barnet skapa en miljö där barnets behov av omsorg, lärande och utveckling blir så optimal som möjligt för det specifika barnet. Detta påvisar även det att förskolan ska anpassa sin undervisning utifrån barnets förutsättningar vilket betyder att specialpedagogiska insatser kommer att behövas för att förskollärarna ska arbeta enligt det som står i skollagen (SFS, 2010:800).
Förskolans sista styrdokument är barnkonventionen, som är lagstadgad att den ska följas i hela Sverige och då även i den svenska förskolan. I artikel 23 av barnkonventionen (UNICEF Sverige, 2018) beskrivs hur barn med olika funktionsnedsättningar har rätt till ett fullvärdigt liv och ska få det stöd de behöver för att kunna delta i samhället på
samma vis som alla andra barn. Detta kan appliceras på hur förskolans utbildning är
10 skyldig att utforma sin undervisning för att dessa barn ska passa in, vilket kräver
specialpedagogiska insatser.
2.6 Förskollärares kompetenser inom specialpedagogik
Största delen av det specialpedagogiska arbetet sker idag i arbetslaget, som består av förskollärare och barnskötare. Eftersom förskolans läroplan (2018) belyser hur det pedagogiska ansvaret ska ligga på förskolläraren så kräver detta att förskolläraren har kompetens och kunskap för att undervisa specialpedagogiskt i verksamheten. Palla (2009) beskriver hur specialpedagoger ska fungera som arbetslagets handledare och stöd genom specialpedagogiken men att det är upp till arbetslaget att anpassa arbetet med barnet och barngruppen. För att kunna erbjuda en förskola som är anpassad för alla måste förskollärare ha kompetens nog om specialpedagogiskt arbete för att leda arbetslaget. Detta för att se till så att barngruppen som helhet med rutiner, aktiviteter och omsorg är anpassad utifrån alla barnens förutsättningar och gynnar alla barns utveckling och lärande (Palla, 2009).
Palla (2009) beskriver att vara kompetent inom specialpedagogik innebär att dela en gemensam kunskap som praktiseras inom specialpedagogiken. Alltså att förskollärarna gemensamt ska, exempelvis i förskollärarutbildningen, fått ta del av samma kunskap om specialpedagogik som gör att de är lika kompetenta inom ämnet. För att vidareutveckla sin kompetens belyser Palla (2009) vikten av att reflektera och utvärdera sina insatser tillsammans med arbetslaget samt med specialpedagogen. Detta kallas för ett kollegialt lärande. Genom reflektion över sin undervisning så utvecklas förskollärarnas kompetens inom specialpedagogiskundervisning. Dessa reflektioner kan ske på
arbetslagsplaneringar eller EHT- nätverk där elevhälsan diskuteras (Lundqvist, 2021).
Helldin (2010) menar att förskollärare bör ha hög kompetens inom specialpedagogik för att kunna hålla ett etiskt förhållningssätt i planeringen av det specialpedagogiska arbetet.
Detta kan både innebära att se till så att barnen inkluderas, inte pekas ut och får den tid som de behöver för att få stöd i sin utveckling. Att förhålla sig etiskt i sin planering av specialpedagogisk undervisning kan även innebära att barnen som inte är i behov av särskilt stöd även dem ska få tid och stöd i sin utveckling. Detta är en del av
förskollärarens kompetens att förhålla sig etiskt till alla barn när de planerar sin undervisning som ska vara anpassad för alla (Helldin, 2010).
11