Idrott och fysisk aktivitet är en värdefull aspekt till goda hälsoeffekter för oss människor, som främjar vårt välbefinnande samt förebygger sjukdomar
(Folkhälsomyndigheten, 2021). Fysisk aktivitet omfattar varje kroppslig rörelse som är ett resultat av kontraktioner i skelettmuskulaturen och förhöjer ämnesomsättningen från den nivå ämnesomsättning kroppen har vid vila (Bouchard et al., 2012). Sport är en form av fysisk aktivitet som kan utövas på olika förfaringssätt, till exempel på fritiden eller i en organiserad verksamhet (Kenney et al., 2012). Organiserade verksamheter som föreningsidrott är ett populärt sätt till att vara fysiskt aktiv, närmare två och en halv miljon svenskar är aktiva i någon idrottsförening (Riksidrottsförbundet, 2019).
Trots de goda hälsoeffekterna som sport kan medföra, innebär idrotten även en ökad risk för skada (Thomeé et al., 2011). Totalt sett sker cirka 100 000 vårdkrävande skador varje år som är kopplade till någon form av sport i Sverige (Centrum för
idrottsforskning, u.å). Skador som på något sätt begränsar idrottarens prestation
förekommer i de allra flesta sporter (Åman, 2017). Enligt statistik från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) förekommer det uppskattningsvis 112 000 skador varje år som är kopplade till idrott, det finns dock ett stort mörkertal eftersom det faktiska antalet av skador som inträffat på grund av idrott och fysisk aktivitet är högre.
Till följd av att ett stort antal av skador behandlas på plats eller på en vårdcentral och blir därför inte en del av statistiken. Skaderisken är högre på elitnivå i jämförelse med amatörnivå (MSB, 2010).
Skador påverkar inte bara det fysiologiska utan även det psykologiska. I samband med skadetillfället är negativa psykologiska tillstånd som frustration, stress,
uppgivenhet, ångest och sorg vanligt förekommande känslor för utövare. Fasen präglas vanligen av en känsla av ovisshet kring skadans natur och allvarlighetsgrad vilket kan ge upphov till ovetande kring idrottarens framtida utövande och position inom idrotten.
Denna osäkerhet kring framtiden kan leda till negativa konsekvenser för motivationen och det allmänna välmåendet (Maurice et al., 2017). Vid rehabiliteringen av en skada är psykologiska faktorer betydelsefulla vid återhämtningen (Weinberg & Gould, 2019).
Det finns många olika faktorer påverkar när en idrottare återvänder till sin sport. Att en idrottare har en hög motivation har visat sig ha ett signifikant samband med en återgång till spel (Fältström, 2016). Idrottarens motivation i rehabiliteringen kan utmanas i perioder specifikt där det sker små eller inga förbättringar alls (Mohd Nor, 2001).
12
2.1 Motivation
Motivation kan beskrivas som energin för aktion, den drivkraft som är grunden för allt handlande (Lindwall et al., 2019.) Det är en drivkraft som fyller en viktig aspekt när det kommer till sport. Motivation omfattar energi, reglering, riktning och bibehållande av ett beteende över tid (Lindwall et al., 2019). Motivation är ett sinnestillstånd och inget personlighetsdrag, som kan ändra karaktär vid olika situationer, beteenden samt även över tid. Motivation är konstruerat utifrån begreppen motiv och rörelse. Det första begreppet står för alla orsaker en individ har till ett beteende, som en specifik målsättning. Rörelse innebär själva processen i att även koncentrera sig på
upplevelserna som finns längs med vägen till att uppnå målet (Faskunger & Nylund, 2014). Motiven till varför en idrottare utövar en specifik sport skiljer sig, det finns idrottare som finner sin drivkraft och motivation i glädje samt i en nyfikenhet av att lära sig nya och utveckla färdigheter. Det finns idrottare vars drivkraft är att få någon form av belöning och status. Motivation förekommer således i inre och yttre källor, att vilja lära sig och utveckla färdigheter relateras till inre faktorer. Sökande efter belöning och status kan relateras till yttre faktorer. Motivation är därför ett komplext och
multidimensionellt fenomen inom idrottspsykologin. En skada är sammankopplat till flera olika negativa responser psykologiskt för en idrottsutövare (Lindwall et al., 2019).
Motivationen delas in i olika nivåer och typer som samverkar till att skapa motivation för en individ, inre motivationskällor är den mest effektiva och hållbara formen av motivation där individen har en vilja till att genomföra ett beteende. Yttre motivationskällor har en tendens i att inte vara ihängande, där individen känner att denne måste genomföra beteendet (Faskunger & Nylund, 2014). Motivationens olika typer kan därför antingen en höjande men även en dämpande effekt. Det är viktigt att särskilja på om idrottaren ’’vill’’ eller ’’måste’’, då dessa två är förknippade med två olika förstärkningstyper. En idrottare som ’’vill’’ är relaterat till positiv förstärkning, där idrottaren presterar och utövar sin idrott eftersom att det tillför något som är eftersträvansvärt. Det kan vara något som idrottaren eftertraktar på ett personligt plan, socialt plan eller så kan det vara någon form av yttre belöning. Skulle idrottaren istället känna att denne måste prestera samt ägna sig åt sin idrott, är detta kopplat till negativ förstärkning. Idrottaren agerar utifrån att denne vill undgå saker och ting istället för att uppnå, som att prestera för att undgå kritik istället för att vilja få beröm. Den negativa förstärkningen som uppstår när idrottaren känner att denne ’’måste’’, inträffar när den
13
idrottsliga identiteten är hotad. Vilket kan ske vid en allvarlig och långvarig skada, där idrottaren försöker bibehålla den idrottsliga identiteten och känner att denne måste prestera. Den negativa förstärkningen utmärks av att idrottaren känner låg glädje, låg kontroll över situationen, få fördelar och att omgivningen har förväntningar till att utöva idrotten (Svensson & Kentää, 2008).
2.2 Definitionen av en idrottsskada
Idrottens värld är Sveriges största folkrörelse som bidrar till spänningsfyllda och underhållande ögonblick som även tillför social samhörighet och inre tillfredsställelse för dess utövare. I lika hög grad som idrotten bidrar till positiva upplevelser så kan det även tillföra negativa händelser, som exempelvis att drabbas av en skada, som kan uppkomma akut men även till följd av överbelastning (Thomeé et al., 2011). En
elitidrottare tränar med en hög belastning, som pressar sin fysiska samt mentala förmåga till göra sitt allra bäst ständigt i både tränings- och tävlingsmoment. Elitidrotten är därför aldrig riskfri, som utövas mestadels med en god muskelstyrka, rörelser med en hög rörelseenergi och gedigen kraft. Vilket medför till att skadan kan bli allt mer omfattande (Peterson & Renström, 2017). Men även om elitidrottaren råkar ut för en skada som drabbat andra idrottare tidigare, ska behandling och rehabilitering anpassas individuellt. Eftersom att likartade skador kan ha olika utveckling och läkningstid beroende av hur allvarlig skadan är (Thomeé et al., 2011). Även om elitidrottares skador är allt mer omfattande så är elitidrottaren en individ som är ung och frisk som har en god rehabiliteringsförmåga. Vilket kan resultera i att rehabiliteringen leder till en återvunnen normal funktion i den skadade kroppsdelen (Peterson & Renström, 2017).
Uppkomsten av en skada är föranlett av två påverkansfaktorer, yttre faktorer och inre faktorer. De yttre påverkansfaktorerna är i vilka förhållanden idrotten genomförs. Som vilken typ av idrott det är som genomförs, vilken utrustning används och andra
miljömässiga förhållanden som väder och underlag är yttre påverkansfaktorer till en idrottsrelaterad skada. Inre påverkansfaktorer är den fysiologiska och psykologiska status idrottaren har, som ålder och kroppens komposition (Johnson, 2008). De inre påverkansfaktorerna utgör förutsättningarna för idrottaren vid olika tränings- och tävlingssituationer. Merparten av skador läker i sinom tid, men kan orsaka en viss svaghet i det skadade området vilket kan öka risken för återfallsskada. Allmänna riskfaktorer för en skada kan vara ofullständig rehabilitering, träning utan uppvärmning
14
och felaktig träning. Alla dessa faktorer kan enskilt och i kombination med varandra öka risken för att en skada ska inträffa (Peterson & Renström, 2017).
15