Diskussion och konklusion - Det är ingen väg som går rakt mot toppen:

8.1 Identifierade motivationsfaktorer

Den aktuella studien visar att det finns olika förstärkningsfaktorer som ger upphov till att bibehålla en god motivation under en rehabiliteringsprocess. Den första är passion för idrotten som samverkar med att känna en stark atletisk identitet, vilka är de absolut främsta och starkaste motivationsfaktorn till följsamhet av en rehabiliteringsprocess.

Passionen för idrotten tillför ett stimuli för idrottarna, som ger en positiv förstärkande effekt (Hoy, 2015) trots en allvarlig skada. Den positiva förstärkningen tillkommer när de på något sätt påminns om hur det är att ägna sig åt sin sport. Det kan vara genom att se på matcher och träningar i verkligheten, men även genom att se på gamla videoklipp vilka resulterar i stärkande av motivation till att komma tillbaka. Passionen för sporten grundar sig i att den tillför något eftersträvansvärt för idrottaren. De känner en vilja utan någon typ av tvång, vilket kan utmynnas i positiva förstärkningseffekter (Svensson &

Kentää, 2008). Idrottarna känner fortfarande en stark atletisk identitet på grund av deras passion för sporten. Precis som Samuel et al. (2015) forskat om, tenderar idrottare att inte försvaga sin atletiska identitet när de förväntar sig att återvända till sin sport.

Författarna menar på att vara förväntansfull till en återgång, är en bidragande del till att hålla en god motivation under rehabiliteringen.

Att ständigt påminna sig själv om sin passion kan anknytas till ett positivt tänkande.

Idrottarna i den aktuella studien drar nytta av fördelarna inom rehabiliteringen, att de kan förstärka andra förmågor som de inte tänkt eller kunnat göra tidigare. Detta beteende kan kännetecknas som en besatt form av passion, men även som harmonisk.

Schellenberg et al (2021) menar på utifrån sin undersökning att en kombination mellan de två formerna av passion vara mest gynnsam till att uppnå prestationsmål. Genom den besatta passionen kan det finnas en strävan till att bygga upp och utveckla sina atletiska förmågor i den mån de kan. Idrottarna nämner en även vilja till att fortsätta, utan någon form av tvång, vilket visar på att det även finns en harmonisk form av passion. Den egna viljan till att lära sig och utveckla färdigheter är relaterat med inre

motivationskällor (Lindwall et al., 2019), vilket resulterar i en högre nivå av

tillfredsställelse som kan förklara idrottarnas goda motivation och följsamhet av sin skaderehabilitering.

Åstadkomma framsteg och uppnå målsättningar är en annan motivationsfaktor som idrottarna nämner, där skadan betraktas som en ny målsättning. Motivationsfaktor kan grunda sig i att idrottarna fortfarande identifierar sig starkt med att vara idrottare, där denne ständigt vill utvecklas. När idrottarna gör framsteg och uppnår delmål under sin rehabilitering, förstärks motivationen. Den aktuella studien har dock inte belyst vilka känslor och tankegångar som kan skapas utifrån negativa effekter i resultat av

motgångar, som att inte åstadkomma framsteg. Som författarna tidigare illustrerat, har idrottarna i studien en kombinerad form av passion. Tidigare forskning menar på att den besatta formen av passion är kopplat till negativa känslor som skam (Weinberg &

Gould, 2019). Risken finns att idrottaren vid motgångar och uteblivna framsteg inte känner någon harmoni och tillfredsställelse. Avsaknaden av den harmoniska passionen, ger upphov för den besatta till att vara mer dominant. Vilket kan leda till att idrottaren känner att denne ’’måste’’, och beteendet regleras utifrån en kontrollerad form av motivation (Svensson & Kentää, 2008; Lindwall et al., 2019). Om idrottaren har skam som drivkraft, kan denne fortfarande vara väldigt motiverad. Men det kan bli en mer tvångsmässig prestation istället för en glädjefylld prestation. Den tvångsmässiga prestationen kan resultera i att idrottaren driver sig ohälsosamt hårt. Som skulle kunna leda till negativa effekter och sämre typer av motivation.

Det positiva tankesättet kan komma utifrån, genom det sociala stödet som är en annan motivationsfaktor som idrottarna i den aktuella studien har ansett vara

betydelsefulla. Det sociala stödet kan delas in i tre olika typer (Bon & Doupona, 2021;

Maurice et al., 2017; Bianco, 2001). Samtliga idrottare menar på att det emotionella sociala stödet har funnits närvarande, men det är bara ett flertal som menar på att det har gett förstärkande effekter till att bibehålla en god motivation. Som tidigare beskrivits i resultatdelen, menar en idrottare på att han främst drivs av en inre motivation och har inget behov av yttre krafter som emotionellt socialt stöd. Vilket visar på den

komplexitet som motivation tillför (Lindwall et al., 2019). För några är det emotionella sociala stödet en bra stöttepelare, medan andra menar på att det inte är någon större betydelse. Idrottare som menar på att det inte är av någon större betydelse, kan drivas av mer inre motivationskällor. Det kan bero på den starka passionen som de har till sin idrott, att oavsett vad omgivningen säger, kommer inte till att påverka deras motivation.

Främst på grund av idrottarnas egna starka vilja av att komma tillbaka, som väger mer än omgivningens åsikter.

Det praktiska och informativa stödet menar idrottarna på i den aktuella studien ger förstärkande effekter. De menar på att de två formerna av socialt stöd har förekommit ganska omgående, varpå den relativt snabba vården och diagnostiseringen gett positiva effekter på idrottarens motivation. Vilket även stärks från tidigare forskning (Bianco, 2001; Maurice et al., 2017). Idrottarna i den aktuella studien tillhör klubbar och föreningar med bra resurser, vilket kan ha gett de goda förutsättningar väldigt snabbt.

Författarna menar på att det blir problematiskt att fastställa det praktiska och

informativa stödets betydelse. Resultaten från studien visar inte på hur det skulle kunna se ut för en idrottare som har sämre resurser, som inte får vård och en fastställd diagnos lika snabbt. Flertalet av idrottarna lyfter fram att de upplevt negativa känslor vid

skadetillfället, där det informativa och praktiska stödet kan ha varit ett hjälpmedel till att få en positiv inställning till situationen. Vilket kan ha gett förstärkande effekter på idrottarnas motivation och följsamhet till rehabiliteringen. Vad som genomsyras i den aktuella studien är att samtliga idrottare har ett tydligt mål, vilket är att komma tillbaka.

Ett antal av idrottarna får informativt stöd genom att inhämta kunskap och observera individer som genomgår identiska processer. Vilket utmynnas i ett positivt tankesätt men belyser samtidigt idrottarnas blandade form av passion för sin sport. Som Schellenberg et al. (2021) visar i sin undersökning att harmonisk och besatt passion tillsammans skapar en egen vilja till att lära sig och utveckla färdigheter för att stärka sin atletiska funktion. Det informativa stödet kan även stärka idrottarnas förväntan till att komma tillbaka till sin idrott.

8.2 Motivationsfaktorernas koppling till Självbestämmandeteorin

Författarna i den aktuella studien har kunnat associera fem av de sex identifierade motivationsfaktorerna till självbestämmandeteorins tre psykologiska grundbehov, se tabell 1. De fem identifierade motivationsfaktorerna som författarna associeras med grundbehoven är passion för idrotten, praktiskt socialt stöd, positivt tänkande, informativt socialt stöd, och emotionellt socialt stöd. Kopplingarna mellan SDTs grundbehov och motivationsfaktorerna har gjorts genom det insamlade materialet från intervjuerna och med stöd från tidigare forskning. Utifrån de fynd som presenterats i resultat- och analysdelen innebär ett tillhandahållande av de fem motivationsfaktorerna som kan kopplas till SDT att samtliga psykologiska grundbehov stimuleras. Enligt SDT

leder tillfredsställelse av behoven autonomi, kompetens och samhörighet till välbefinnande och inre motivation (Lindwall et al., 2019), två viktiga komponenter under en rehabiliteringsprocess. Inre motivation är den mest självbestämmande formen av motivation och definieras som deltagande i en aktivitet på grund av nöjet och tillfredställelsen som själva aktiviteten i sig medför (Lindwall et al., 2019). Utifrån intervjuerna är vår uppfattning är att samtliga idrottare i studien har en stark inre motivation och att de just agerar utifrån sina egna önskemål. Samtliga idrottare har samma gemensamma mål: att ta sig tillbaka till idrotten och få göra det de älskar att göra. Uppskattningsvis besitter elitidrottarna i den aktuella studien en starkare inre motivation kopplat till sig idrott jämfört med den “vanliga” idrottaren som främst drivs av att förbättra och bibehålla hälsa, kondition och form (Centrum för idrottsforskning, 2018), faktorer som inte kan placeras lika nära inre motivation. Denna typ av faktorer har inte uppkommit i intervjumaterialet med de intervjuade idrottarna. Möjligen kan den höga motivationen och följsamheten av rehabiliteringsplanen förklaras genom att

respondenterna besitter en så stark passion för idrotten och tro på sin egna förmåga.

8.3 Vad kan omgivningen och idrottaren själv påverka?

8.3.1 Omgivningen

Det är författarnas uppfattning att omgivningen kan ha en påverkan på idrottares motivation och följsamhet till rehabilitering. Idrottarna i studien besitter, utifrån intervjumaterialet, en ytterst stark inre motivation och det finns inga tvivel på att

genomgå rehabiliteringen och återgå till idrotten. Trots den starka inre motivationen har omgivningen en stor roll i rehabiliteringsprocessen, främst genom det sociala stödet. I den aktuella studien vittnar samtliga idrottare om tillgång till goda typer av informativt och praktiskt stöd, vilket får anses vara betydelsefullt för idrottarnas respektive

rehabiliteringsprocess. Vård i form av medicinska undersökningar, röntgen, operationer, diagnostisering och en rimlig rehabiliteringsplan med målsättningar centrala

förutsättningar för att idrottarna överhuvudtaget ska kunna genomgå rehabilitering.

Tidigare forskning tyder på att ju snabbare detta stöd kan tillhandahållas desto bättre, då det kan lindra negativa psykologiska tillstånd och katastroftankar som kan uppstå i samband med skadetillfället (Bianco, 2001; Maurice et al., 2017). Det kan därmed vara

rimligt att förse den skadade idrottaren med vård så snabbt som möjligt i samband med skadetillfället.

Emotionellt stöd verkar, enligt respondenternas intervjuer, ha varierande effekt på motivationen och följsamheten till rehabiliteringsplanen. Majoriteten av idrottarna vittnar om att det har en påverkan på motivationen medan ett fåtal anser att detta stöd inte gjort någon skillnad gällande deras motivation. Trots detta uttrycker samtliga idrottare att denna typ av stöd genom exempelvis komplimanger, gester och kramar är välkomnande och kan leda till ökat generellt välbefinnande. Det kan därmed vara rimligt att som anhörig, lagkamrat, tränare, vän, fysioterapeut att visa empati och omtanke till den skadade idrottaren i samband med skadetillfället men även senare under processen, för att stärka individens motivation och generella välmåendet.

Människor är olika och har olika behov, elitidrottare likaså. Som närstående i den skadades omgivning kan det därför vara relevant att försöka kartlägga individens behov av stöd och sträva efter att möta behoven.

8.3.2 Idrottaren

Även om den skadade idrottaren på många sätt är beroende av omgivningen och tillhandahållande av yttre stöd på olika sätt så kan även idrottaren själv, baserat på studiens resultat och tidigare forskning, påverka sin motivation och generella välbefinnande under rehabiliteringsprocessen. Samtliga idrottare har en ytterst stark passion för idrotten och atletisk identitet vilket i sig stärker motivationen. Eftersom idrottarna haft denna passion och identitet i större delen av sina liv är det ingen faktor som kan förstärkas ytterligare. Snarare kan idrottaren sträva efter att behålla “närheten”

till till idrotten och sin förening. Enligt idrottarna kan närheten behållas genom att titta på klipp, matcher eller träningar relaterat till sin förening eller idrotten överlag, vilket kan vara förstärkande.

Majoriteten av de intervjuade elitidrottarna använder sig av positivt tänkande på något sätt, där idrottarna exempelvis “tar tillfälle i akt” att arbeta för att förbättra färdigheter i deras spel eller ägnar sig åt sådant de i vanliga fall inte har tid med. En del refererar till tanken av att andra eller idrottaren själv genomgått samma process, social modelling, vilket är en modell idrottaren själv kan använda för ökad eller bibehållande av

motivationen. Metoden används av de intervjuade idrottarna på olika sätt genom exempelvis att tala, tänka, eller observera andra som i nuläget eller tidigare genomgått samma process.

Att fortsätta vara en del av laget och bibehålla kontakt med sin förening, trots skadan, kan enligt upprätthålla motivationen. Huvudsakligen handlar det om att påminna en själv om anledningen till varför man utövar sporten, genom exempelvis visualisering av olika situationer från träningar och matcher.

8.4 Slutsats

I strävan efter att försöka sortera bland och skapa förståelse kring hur stor förstärkande effekt respektive faktor har och har haft på informanternas motivation och följsamhet av rehabiliteringsprocessen, blir det snabbt påtagligt hur samtliga faktorer samverkar parallellt vilket åskådliggör komplexiteten. Medicinska undersökningar,

diagnostisering, rehabiliteringsplaner, målformuleringar fysioterapeuter, familj, vänner och idrottaren själv är bara några element som, enligt respondenterna och tidigare forskning, präglar en skaderehabilitering. Det blir också tydligt att trots att författarna funnit gemensamma teman har det funnits individuella skillnader i hur idrottarna upplever olika faktorers påverkan, exempelvis behovet av emotionellt socialt stöd.

Samtliga idrottare besitter en stark inre motivation vilket kan vara förklaringen till varför ett fåtal inte anser att denna typ av yttre stöd haft någon större påverkan för motivationen. Problemet blir att vi inte följt idrottarna under en längre tid och därför kan resultatet ha sett annorlunda ut om flera intervjuer utfördes under en längre tid.

Vidare är motivation inget statiskt tillstånd utan högst dynamiskt och individuell (Lindwall et al., 2019). Vi har heller inte haft möjlighet att isolera enskilda

motivationsfaktorer för att kunna mäta dess påverkan utan samtliga motivationsfaktorer samverkar parallellt med varandra och har uppskattningsvis olika typer av frekvens och varaktighet, beroende på situation och behov. Möjligen har även olika typer av

motivationsfaktorer varierande effekt beroende på var idrottaren befinner sig i

rehabiliteringsprocessen och behovet av när respektive faktor tillhandahålls kan skilja sig mellan individ och tidpunkt. Denna komplexitet försvårar slutsatser som vad som är rätt och fel eller bra och dåligt. Utifrån intervjumaterialet kan slutsatsen om att

idrottarna i den aktuella studien belyst sex faktorer som de anser stärkt deras motivation, välbefinnande och följsamhet av rehabiliteringen. Dessa faktorer är 1) passion för idrotten och atletisk identitet, 2) informativt socialt stöd, 3) praktiskt socialt stöd, 4) emotionellt socialt stöd, 5) framsteg och målformulering, 6) positivt tänkande. Då flera

av de identifierade faktorerna även har stöd från tidigare forskning kan denna slutsats, trots komplexiteten, anses vara rimlig.

8.5 Kliniska implikationer

I detta avsnitt presenteras kliniska implikationer, förslag på åtgärder till omgivningen och den rehabiliterande idrottaren, som baseras på den aktuella studiens resultat, tidigare forskning och tre års idrottsvetenskapliga studier vid Malmö Universitet.

Forskarna tillägnar detta avsnitt främst till de idrottare som deltagit i den aktuella studiens och deras omgivning i form av föreningarna de representerar, familj, vänner, tränare, fysioterapeuter, lagkamrater och eventuellt andra som på något sätt befinner sig i idrottarens nära omgivning. Åtgärdsförslagen tillägnas även andra idrottare och aktörer som på något sätt arbetar med idrottare och idrottsrelaterade skador.

8.5.1 Förslag på åtgärder till omgivningen

● En idrottare som ådrar sig en omfattande långtidsskada kan hamna i ett negativt sinnestillstånd präglat av katastroftankar och depressiva symptom. Snabbt socialt stöd genom vård, diagnostisering och information kring skadan kan lugna idrottaren. Ge emotionellt stöd genom att lyssna, erbjuda hjälp och muntra upp kan hjälpa.

● En skada kan innebära att idrottaren inte längre kan utföra vardagliga funktioner som exempelvis att ta sig fram själv. Det kan därför vara bra att erbjuda praktisk hjälp för att underlätta idrottarens vardag.

● Ge emotionellt stöd under hela processen. Som anhörig kan det vara relevant att kartlägga idrottarens behov av stöd.

● Påminn idrottaren att hen inte “är” sin skada, det finns ett liv utanför idrotten.

Uppmana idrottaren att göra annat, icke idrottsrelaterat, som inte går annars.

Som vän/familj/lagkamrat kan man föreslå att göra roliga aktiviteter.

● Ge idrottaren möjligheter att påverka sin rehabiliteringsprocess och utformning av mål. Till synes små saker kan hjälpa idrottaren att bibehålla en god

motivation.

● Påminn idrottaren om vad som väntar när rehabiliteringen är över.

● Framsteg kan förstärka idrottarens motivation, därför kan det vara rimligt att uppmärksamma framsteg. Även till synes små framsteg som vanligtvis inte uppfattas som särskilt lustfyllt kan idrottaren uppfatta som mycket glädjefyllt.

● Som närstående kan du referera till individer som tidigare genomgått samma eller liknande rehabiliteringsprocess. Detta kan stärka idrottarens motivation och bevisa att en återkomst till idrotten är möjlig.

8.5.2 Förslag på åtgärder till idrottaren

● Försöka att acceptera skadan och motta hjälp och stöd som erbjuds.

● Social modelling - ta hjälp, råd och inspiration från andra som genomgått samma eller liknande rehabiliteringsprocess och kom ihåg att du inte är ensam om att gå igenom en långtidsskada.

● Våga prata med din omgivning om det är jobbigt, ensam är inte alltid starkast.

Uttryck dina behov.

● Det kan bara förstärkande att sträva efter att behålla “närheten” till idrotten och din förening. Titta på klipp, matcher eller träningar relaterat till dig förening eller idrotten överlag.

● Uttryck önskemål. Legitimerade fysioterapeuter är experter men de bör kunna arbeta för att möta dina önskemål utan att påverka läkningsprocessen.

● Påminn dig själv om ditt/dina mål. Varför vill du tillbaka till idrotten? Påminn dig själv genom att exempelvis titta på klipp eller matcher/tävlingar. Visualisera framtiden, tänk exempelvis på en specifik match eller tävling du vill delta i.

● Uppmärksamma dina framsteg, inga framsteg är för små. Ett framsteg innebär att du är ett steg närmare ditt mål.

8.6 Begränsningar

Trots att resultaten bedöms rimliga och har stöd från tidigare forskning vill författarna, med hänsyn till försiktighetsprincipen (Eriksson & Hultman, 2014), applicera ett kritiskt förhållningssätt i förhållande till resultaten eftersom författarna besitter en nästintill obefintlig erfarenhet av liknande arbete. I detta avsnitt lyfts de begränsningar som författarna identifierat, som kan ha påverkat resultatet som presenterats.

Resultat utifrån ett kvalitativt angreppssätt är enligt Bryman (2018) svåra att generalisera till en större population. Dessutom var urvalet målstyrt vilket ännu försvårar möjligheten till att generalisera. Även om samtliga intervjuer genomfördes under rehabiliteringsprocessen för att reducera risken för minnesbias elimineras inte denna risk fullt ut. Idrottarnas rehabiliteringsprocess skiljer sig i omfattning och idrottarna befinner sig i olika faser, där en del befinner sig i processens tidigare faser medan en del är nära rehabiliteringens slut. Detta resulterar förvisso i bredare mångfald och forskarna har inte upplevt några uppenbara skevheter i intervjusvaren till följd av detta men risken att detta kan ha resulterat i eventuella minnesskevheter går inte att avvisa.

Samtliga respondenter intervjuades endast vid ett tillfälle vilket innebär att

författarna inte följde och undersökte idrottarna under en längre period. Inga mätverktyg för motivation användes som komplettering till intervjuerna. I ett scenario där

författarna hade genomfört en longitudinell studie med fler intervjuer och kompletterande mätningar av informanternas motivation skulle möjliggöra för

undersökningar av eventuella kausala samband (Bryman, 2018) mellan de identifierade faktorerna och idrottarnas motivation. Dessutom hade användande av denna metod kunnat upptäcka eventuella skillnader under rehabiliteringsprocessen. Med författarnas valda metod finns inte denna möjlighet, (Bryman, 2018). Det går därmed inte att fastslå varje enskild faktors påverkan på respondenternas motivation och följsamhet. Dock är resultaten rimliga i relation till tidigare forskning och i alla fall viktiga för idrottarna i den aktuella studien, då resultaten baseras på deras redogörelser, och upplevelser.

Författarna vill avsluta detta avsnitt med att ett välkänt etiskt dilemma inom det idrottsvetenskapliga fältet: elitidrott kontra hälsoaspekten. Det finns forskare som hävdar att elitidrotten inte är hälsosam utan endast präglas av presentation och rekordsträvan. Vidare anses det inom elitidrotten råda en kultur med acceptans för skadliga normer där skador ses som ett tecken på karaktärsstyrka (Houlihan & Malcolm,

2016). Att elitidrottare återgår till spel för tidigt är ett välkänt etiskt dilemma inom det idrottsvetenskapliga fältet och tidigare forskning har visat att elitidrottare som återgår till idrotten för tidigt kan leda till förödande komplikationer på idrottarens fysiska och

In document Det är ingen väg som går rakt mot toppen: (Page 47-57)