Bakgrunden

Sovjetunionens ideologiska och politiska sönderfall, och Berlinmurens fall innebär förhoppningar om en ny tidsperiod för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har den inneburit förföljelse av minoriteter, oppositionella och demokrati och mänskliga rättighetsförespråkare. Frågorna om mänskliga rättigheter har fått stor uppmärksamhet. Till detta ska naturligtvis läggas en rad regionala konflikter med internationella dimensioner t ex i Persiska viken, Israel/Palestina, f d Jugoslavien, Somalia med fler platser.153 Även det allt större ömsesidiga beroendet mellan samhällen, som innebär att brott mot mänskliga rättigheter i en del av världen kan få allvarliga återverkningar i en annan del, understryker behovet av ett effektivt förverkligande av mänskliga rättigheter.

Trots existensen av den allmänna deklarationen från 1948, internationella konventioner och andra människorättsinstrument har många människor drabbats av förföljelse. Grova brott mot de grundläggande fri- och rättigheterna har begåtts i världens alla hörn. Enormt

153 _{Strzelewicz Willy. 2001,De mänskliga rättigheternas historia.s. 293.} 70

dramatiska händelser från olika håll har inträffat. FN:s mandat och de mänskliga rättigheternas funktion förlamades dels genom det kalla kriget mellan ”öst” och ”väst” och dels genom vetorättsanvändning i supermakternas intresse. En del av FN:s medlemsstater ratificerade konventionerna, om mänskliga rättigheter men utan att verkställa dem. Omfattande diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet och religion har pågått och pågår i många länder, medan extrem fattigdom och marginalisering ifrån samhället var och är många människors öde i både utvecklingsländer och industriländer. Enligt en FN-rapport från 1998, finns det femtio år efter den allmänna förklaringen utvecklades 48 länder i vilka mer än en femtedel av befolkningen lever i ”absolut fattigdom”.154 Företrädare för utvecklingsländerna kräver en riktig implementering av de sociala och ekonomiska rättigheterna i sina länder med hjälp från de rika länderna.

En annan anledning som spelade stor roll för diskussionen om en reformation av människorättssystemet var trycket från olika icke-statliga organisationer. Dessa kunde avslöja tortyr, försvinnanden och dödstraff verkställda utan rättegång.155 Ingrid Segerstedt Wiberg skriver i Göteborgs-Posten om frivilliga organisationers försök att få till en världskonferens. En av dessa organisationer är Amnesty International som, i förtvivlan över att så lite skett sedan deklarationen 1948, har arbetat hårt för att få till stånd en konferens som skulle leda till att de vackra orden omsattes i handling.156 Amnesty påminde i ett upprop om de som kämpat för de mänskliga rättigheterna i världen, och att denna kamp ibland också kostat dem livet. Där för var det dags att reformera och förverkliga de principer som är nedskrivna i FN-stadgan och i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna behövde en ny chans för att blomma upp på nytt och uppmärksammas. Kraven från frivilligorganisationer över hela världen var stora på att mer effektiva åtgärder borde vidtas.

154 _{Eriksson, Lars & Granath. 1998, FN-rapporten om mänskliga rättigheter. Läget I världen.s.3.} 155_{Segerstedt Wiberg, Ingrid. Göteborgs-Posten(GP), 1993-06-14. I Rätten till ett värdigt liv.} 156_Ibid.

71

Den förändrade världsbilden gjorde det möjligt för den svenske förre detta under – generalsekreterare för mänskliga rättigheterna, Jan Mårtensson, att gå dessa krav till mötes. Hösten 1989 föreslog Mårtensson i FN att generalförsamlingen borde sammankalla en världskonferens för mänskliga rättigheter. Mårtensson påpekade att genom kalla krigets slut hade de ideologiska motsättningarna minskat och ett tillfälle att komma framåt på mänskliga rättighetsområdet öppnats. Grova brott mot mänskliga rättigheter begicks i hela världen i skydd av den nationella suveräniteten och icke- inblandningsprincipen. Mårtensson fortsatte med sitt förslag att världskonferens skulle hållas eftersom staterna ratificerat konventionerna men att dessa ändå inte efterlevdes.157 Även Finland och Österrike hörde till de som yrkade på att en sådan konferens skulle hållas. 1992 beslöt generalförsamlingen att sammankalla världskonferensen 1993 som hölls i Wien från den 14 till den 25 juni samma år. Det viktigaste syftet med världskonferensen var att utreda sambandet mellan mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling.158

I konferensens slutdokument ”Vienna Declaration and Programme for Action” betonas alla rättigheternas universalitet, odelbarhet samt lika vikt. Inför denna sammankomst hade olika regionala deklarationer lags fram vilka ifrågasatte de universella rättigheterna. Wienkonferensen kan ses i ljuset av dessa andra deklarationer, bl a Tunis- (1991), San Jose- (1993), Bangkok- (1993) och Kairodeklarationen (1993). Deklarationerna uttalar visserligen stöd för de mänskliga rättigheternas universalitet men uttrycker samtidigt vikten av den kulturella kontexten. Innan världskonferensen hölls drev flera asiatiska stater linjen att de mänskliga rättigheterna måste tolkas utifrån varje lands förutsättningar. Bangkokdeklarationen räknas som en syntes av dessa länders uppfattning om mänskliga rättigheter, där den kulturella kontexten framhävs när det gäller tolkningen av de mänskliga rättigheterna.

När generalförsamlingen beslutade om att hålla en världskonferens, började man att förbereda sig för konferensen. En speciell kommitté fick i uppgift att förbereda

157 _{Mårtensson Jan. I svenska Dagbladet. Torsdagen den 8 juli 1993. Wienkonferensen led i dynamisk MR-}

process.

158 _{Amnesty International. 1994. .Årsrapport s. 39.} 72

konferensen. Men redan när denna skulle besluta sig för Världskonferensens dagordning stötte man på hinder. Gamla motsättningar om mänskliga rättigheterna mellan olika grupper blossade upp. Framför allt märktes oenigheterna mellan u-länder och i-länder i relation till ekonomiska och sociala samt medborgerliga och politiska rättigheter. 159

Efter varje avslutat möte i den förberedande kommittén förefaller klyftan mellan u-länder och i-länder ha blivit allt djupare. Efter tre veckolånga möten hade medlemmarna ännu inte kunnat enas om en dagordning. Den stora frågan var om denna skulle vara allmänt utformad och inte peka ut några rättigheter framför andra, vilket länderna i västblocket ville, eller om man skulle fästa särskild vikt vid rasism, främmande ockupation, rasdiskriminering, apartheid och rätten till utveckling som flera u-länder förespråkade. 160

U-ländernas prioritering av kollektiva rättigheter märktes enligt Martin Roos tidigt, liksom deras tendens att prioritera andra politiska ämnen som ligger dem nära med tanke på koloniala erfarenheter osv. I-länderna, däremot, koncentrerade sig på de klassiska motsättningarna mellan stat och individer, dvs. staters kränkningar av individers rättigheter. Frågan om dagordningen fick till slut hänvisas till FN:s generalförsamlingen, eftersom den förberedande kommittén inte klarade av att jämka samman sina ståndpunkter. Generalförsamlingen kom överens om dagordningen hösten 1992. Man beslutade att konferensen skulle uppmärksamma de mänskliga rättigheterna och leda till enighet bland staterna om dessa. Diskussionen skulle också avpolitiseras i ett försök att nå en gemensam värdegrund.161