Universalism och relativism

Den centrala punkten av den första konflikten handlar om relationen mellan universalism och relativism. Under konferensen hävdade u-länderna att mänskliga rättighetsfrågornas hantering måste vara beroende av de sociala, ekonomiska, religiösa och kulturella traditionerna och betingelserna i ett enskilt land. Länderna i Nord hävdade att Syds, framför allt de asiatiska staters, uppfattning om och betonandet av de ekonomiska och

171 _{Mårtensson Jan, Svenska Dagbladet. den 8 juli 1993. Wienkonferensen led i dynamisk MR-process.} 172 _{Peter stenlund. Huvudstadsbladet, 5/7/1993.Balansgång i Wien.}

173 _Ibid.

78

sociala rätigheterna tjänar till att legitimera auktoritet styre och kränkningar av mänskliga rättigheter för egen vinnings skull. Som svar på detta hävdade förespråkare för de asiatiska länder att deras auktoritära regimer är i linje med deras traditioner, samtidigt hävdade de att Nord försöker tvinga fram respekt för mänskliga rättigheter i framför allt fattiga länder bland annat genom ekonomiska sanktioner. Bland de länder som hävdade dessa stångpunkter märks Singapore och Malaysia174.

De asiatiska länderna drev linjen att de mänskliga rättigheterna måste tolkas utifrån varje lands förutsättningar. Angående detta resonemang kan man knyta det till diskussionen i Bangkokdeklarationens synsätt på de mänskliga rättigheterna. I Bangkokdeklarationen som antogs av de asiatiska staterna före Wienkonferensen erkänner de asiatiska staterna att de mänskliga rättigheterna är universella till sin natur, men att dessa rättigheter alltid tolkas utifrån nationella förutsättningar liksom diverse historiska, kulturella och religiösa bakgrundsförhållanden.175 Där står det att ” [W]hile human rights are universal in nature, they must be considered in the context of a dynamic and evolving process of international norm- setting, bearing in mind the significance and national and regional particularities and various historical, cultural and regional backgrounds” (Bangkokdeklaration punkt 8). Man tar alltså fasta på att de mänskliga rättigheterna visserligen är universella, men huvudsakliga poängen är att de måste anpassas till den historiska och kulturella kontexten i de olika länderna.

Förespråkarna från västerländerna betonar att rättigheterna ska gälla världen över med samma intensitet oavsett historia, kultur och religion. Detta betyder att Nord förespråkade universalitet, medan delegationer från Syd ville anpassa rättigheterna till kultur, traditioner och religion. De mänskliga rättigheterna känner inte de nationella gränserna när det gäller deras universalitets funktion. Stenlund säger att frågan om de mänskliga rättigheternas universella karaktär och det internationella samfundets rätt och skyldighet att försvara och främja mänskliga rättigheter oberoende av nationella gränser är en vattendelare mellan den västdominerade opinionen och andra kulturella grupper.176

174 _{Jönsson Kristina. 1998, ”Demokratiska värderingar- universella eller kontextuella” i Hydén (red),}

Demokratisering i tredje världen.

175 _{Thulin Hedlund. 1996, Lika I värde och rättigheter. s. 130.} 176_{Peter Stenlund. 5/7/1993, Huvudstadsbladet. Balansgång i Wien.}

79

Diskussionens substans mellan de två blocken handlade från början till slut om att universalism ställdes mot rätten till utveckling. De stater som ville det ena, ville sällan det andra. Kompromissen blev att slutdokumentet från konferensen nu innehåller såväl principen om de mänskliga rättigheternas allmängiltighet som rätten till utveckling, dock i en vagare och svagare form än de olika förespråkarna från början önskat. 177

Denna diskussion ledde slutligen till att konferensen deklarerade att alla mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och av lika vikt, beroende av varandra samt giltiga i alla länder, oavsett kultur, ekonomi utvecklingsnivå och politiskt system. Detta bekräftas i artikel 5 i slutdokumentet att ” All human rights are universal, indivisible and interdependent and interrelated. The international community must treat human rights globally in a fair and equal manner, on the same footing, and with the same emphasis. While the significance of the national and regional particularities and various historical, cultural, and religious backgrounds must be born in mind, it is the duty of states, regardless of their political, economic and cultural systems, to promote and protect all human rights and fundamental freedoms”.178 _{Här menar man att fast man måste ha de historiska,} kulturella och religiösa skillnaderna mellan de olika länderna i åtanke, måste betoningen ligga på de mänskliga rättigheternas universella natur. Skillnaden mellan detta slutdokument och Bangkokdeklarationen är alltså att betoningen mellan det partikulära och det universella är olika.

De muslimska grupperna höll en låg profil under Wienkonferensen. Irans talesman betygade att FN:s mänskliga rättigheter var universella, men att Islam kunde ”erbjuda en bättre bakgrund för att fullt ut realisera mänskliga rättigheter”.179 Anledningen till den muslimska kritiken av de mänskliga rättigheterna är att dessa är skapade av människor och inte av Gud eller Koranen, till vilka en muslim sätter sin högsta tro. 180 Länder som Egypten, Saudiarabien, Syrien, Kuwait, Irak har skrivit på FN-konventioner men reserverat sig och sagt att de är bundna till konventionen bara så länge den inte strider mot den islamiska lagen, Al-sharia. Så här reserverar sig exempelvis Saudiarabien till konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor: ”Skulle någon del av

177_{Thulin Hedlund.1996, Lika I värde och rättigheter. S. 202.}

178 _{Vienna Declaration. Art. 5.(Red.), World Conference on Human Rights.s.30.} 179 _{http://www.2.amnesty.se/ap.nsf/reportage/261c4567D55EB6A9c}

180 _Ibid.

80

konventionen stå i motsättning till den islamiska lagens normer, så är Kungariket inte förpliktigat att följa de motsägande delarna av konventionen”.181

Men å andra sidan har också västländer som USA kritiserat att alla rättigheter skulle vara lika mycket värda, vilket Wienkonferensen slagit fast. Under arbetet av FN:s allmänna förklaringen stod USA alltid bakom de politiska rättigheterna. Betoningen på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna var dock svagare, och i vissa fall var amerikanerna till och med mot dem. De sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna kräver en stark statsmakt för att omfördela resurser. Detta betyder att staten har det högsta ansvaret vilket inte är förenligt med USA:s syn på statens ansvar. T ex är i USA ofta sjukvård och annan välfärd bekostad genom privata försäkringar.182