Konflikten mellan Öst och väst i några kontroversiella frågor

Artiklarna 1 till 20 kan räknas som den första halvan av deklarationen om de mänskliga rättigheterna, och artikel 21 till 30 kan ses som den andra. Denna uppdelning motiveras av författandegruppens diskussion kring förverkligandet av de nya rättigheterna, de s.k. ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Diskussionen tog sin början när artikel 22 skrevs, och fortsatte fram till samtalen om realisationen av alla rättigheterna på global nivå i artikel 28. Under diskussionerna framkom att många i författandegruppen inte ansåg att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna hade samma status och vikt som de gamla och mer etablerade rättigheterna: medborgerliga och politiska rättigheter.

Diskussionen om de olika rättigheterna var omfattande. Under hela författandeprocessen framkom upprepade uppmaningar att man skulle skriva en deklaration som kunde accepteras av alla deltagande stater. Detta var ingen oviktig önskan, eftersom enligt Philippe De La Chapelles beräkningar tillhörde trettiosju av medlemsstaterna den judisk - kristna traditionen, elva den muslimiska, sex den marxistiska och fyra den buddhistiska traditionen. Det är inte så viktigt huruvida denna beräkning är helt riktig, för den visar ändå tillsammans med diskussionernas hetta - att de olika medförfattarna representerade olika kulturella, religiösa, ekonomiska och politiska system. Alla var medvetna om att de var tvungna att övervinna dessa skillnader för att överhuvudtaget kunna genomföra det uppdrag blivit ålagda. Nästan alla representanter försökte genom sina förslag få deklarationen att gälla för alla samt den skulle ta hänsyn till jordens alla kulturella system. Bland de länder som föreslog detta var Chiles representant som sade att ”de olika ideologierna behöver finna en gemensam värdegrund”.137

När deklarationen antagits av FN:s medlemsstater började arbetet med att utveckla deklarationen till en konvention för att få ett juridiskt bindande dokument och mer effektivt skydd av de mänskliga rättigheterna. Det som diskuterades, särskilt mellan Öst och Väst, var bl a huruvida alla rättigheterna hade samma status, och hur de skulle fungera, implementeras och övervakas. Den starka konflikten mellan dåvarande Sovjetunionen och USA förlamade arbetets gång om deklarationens utveckling till en enda konvention. Väst hade speciella resonemang kring deklarationens rättigheter. USA var emot om att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna skulle ha samma status som medborgerliga och politiska rättigheterna. Det amerikanska advokatsamfundet, The ”American Bar Association”, var speciellt motståndare till detta eftersom amerikanerna var rädda att marxismen skulle spridas i hela världen på grund av de ekonomiska rättigheterna.138 _{Samtidigt menade USA att det var omöjligt att använda}

samma implementeringsförfarande för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som för politiska och medborgerliga rättigheter. De medborgerliga och politiska rättigheterna övervakas bäst genom att inrätta en kommitté som skulle svara på klagomål från

137 _{Johannes Morsink. 1999.The universal Declaration of Human Rights. s.21.} 138 _{Bertil Duner.1995, FN och de mänskliga rättigheterna, s, 27.}

62

allmänheten, medan de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna skulle övervakas genom regelbunden rapportering av staterna.139 _{Å andra sidan hävdade Sovjetunionen att}

individen inte kan utnyttja de medborgerliga och politiska rättigheterna utan de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Sovjetunionen hävdade att i ett socialistiskt samhälle finns det inte någon skillnad mellan individ och stat eftersom samhället är en enhet av individer.140

Östblocket under Sovjetunionens ledning vilken Andreis Vyshinsky representerade Sovjetunionen presenterade sin invändning som lade tonvikten på de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Hans tal var ideologiskt baserat och närmast ett ifrågasättande av hela projektet. Han började med att göra en vältalig och pregnant utläggning om förhållandet mellan individ och stat. Han sade att mänskliga rättigheter inte kan tänkas utanför staten: hela begreppet rätt och lag är alltför intimt förknippat med staten. Han poängterade att många delegationer hade hävdat att individen i Sovjetunionen hade underordnats staten, och gjorts till någon sorts kugghjul i den allsmäktiga statens maskineri på ett sätt som liknar Hobbes ”Leviathan”.141 Han menade att dessa delegationer hade glömt att mottsättningen mellan individ och stat tillhörde en historisk fas då samhället uppdelades i mot varandra stående klasser där de styrande förtryckte de styrda. I den fasen, som utgjort största delen av historien, hade det verkligen funnits en konflikt mellan individer och en förtryckande stat. Hela Sovjetunionens resonemang gick ut på att politiska och medborgerliga rättigheter inte kunde ges till medborgarna utan att de också fick ekonomiska och sociala rättigheter142_.

Sovjetunionen hävdade att omständigheterna är helt annorlunda i ett samhälle där det inte existerar rivaliserande klasser, därför att i ett sådant samhälle kan det inte finnas någon motsättning mellan de styrande och individerna, eftersom allt styrande sköttes av individerna kollektivt. Sovjetunionens representant menade att det historiska problemet med stat mot individ hade lösts i Sovjetunionen där stat och individ är i harmoni med

139_{. Ibid,s 28.} 140 _Ibid.

141 _{Johannes Morsink. 1999. The universal Declaration of Human Rights. s,22.} 142 _{Dunner Bertil. 1995, FN och de mänskliga rättigheterna.s,28.}

63

varandra och deras intressen sammanfaller.143 _{Ett exempel på detta kan vi se kring}

diskussionen om artikel 29. I artikelns andra punkt sägs att en individs rättighet och frihet kan inskränkas om syftet är att möta rättvisa krav på moral, samhällsordning och allmän välfärd i ett demokratiskt samhälle. Detta står tydligt i artikel 29:2 att ”vid utövandet av sina fri- och rättigheter må envar underkastas endast sådana inskränkningar, som blivit fastställda i lag i uteslutande syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter samt för att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd”.

Kommunisterna, framförallt Sovjetunionens delegation, ville tillägga att ”individens frihet och rättigheter också kan inskränkas” när den demokratiska statens behov kräver det. Det hävdades från sovjetisk sida att ”rättigheterna i denna deklaration kommer att upprätthållas av demokratiska stater i demokratiska samhällen. Lagarna är ingenting utan det system som genomför dem, och detta system är staten – därför kan man inte bortse från den demokratiska statens intressen”.144 Vyshinskys tal visade samma ambivalens mellan tal om genomförande och anklagelser om meningslöshet. Om det enda viktiga varit kravet på genomförande, så skulle Sovjetunionens förslag på tillägg ha kunnat diskuteras som en del av, konvention, eller de riktlinjer för genomförandet som kommissionen överlade vid den tidpunkten. Sovjetunionens förslag på tillägg till artikel 29 röstades ned med 23 mot 8, med 9 nedlagda röster.

Kommunisterna ville också fördöma nazisterna mer än andra stater. Vladimir Koretsky sade under ett av författandekommitténs första möten att FN måste bekämpa det som återstår av fascismen. När nu är fascismen är slagen måste FN upprätta ett lagförslag om mänskliga rättigheter som förhindrar att fascistiska system och ideologier återuppstår. Denna diskussion om marxisternas jämlikhet och nazisternas rasism resulterade i artikel 19 och 20 som innebar att fascister och nazister inte skulle ha rätt till yttrandefrihet eller organisationsfrihet.145

143 _{Johannes Morsink. 1999. The universal Declaration of Human Rights, s.22} 144 _{Ibid. S. 22.}

145 _Ibid,S,23.

64

Det är klart att ett omfattande dokument som den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna som en konsekvens av olika ideologier, åsikter och synsätt gör att vissa frågor dyker upp. Det handlar t.ex. om huruvida det finns någonting sådant som allmängiltighet för dess värden och rättigheterna för alla. Dessa frågor började ställas redan innan deklarationen var färdigskriven, och har sedan dess ställts på nytt. De frågorna kommer förmodligen alltid att vara aktuella kring de mänskliga rättigheterna, framför allt förhållandet mellan individ och stat.

Vissa av deklarationens artiklar hänger inte ihop med alla länders politiska intresse eller kulturella måttstockar. En del av de rättigheterna som nedskrivna i deklarationen baserades på västerländsk influensen som härstammar från upplysningstids filosofiska tankegångar som fokuserar mest på individen före kollektivet, nämligen politiska och medborgerliga rättigheterna. Dessa rättigheter skyddar individens frihet gentemot staten vilka kallas för negativa rättigheter (se definitionen av rättighetsbegreppet). Medan resten av rättigheterna nämligen sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna garanterar statliga interventioner. Dessa rättigheter kan relateras till den socialistiska idén att samhället är summan av alla individer vilken under deklarationens utarbetning var mycket populärt hos öststaterna. Man gjorde helt enkelt ingen skillnad mellan staten och samhället, en skillnad som dock uppehölls kraftigt av västländerna.

Sammanfattningsvis kan sägas att deklarationen är en kompromiss mellan västerländernas individualism och öststaternas kollektivism. Vid deklarationens slutliga omröstning avslöjades detta genom några länders anmärkningar. Dessa länder var: Jugoslavien, Polen, Saudiarabien, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland, som lade ner sina röster. De här länderna som lade ner sina röster kan inte innebära att de var emot uppgiften, utan de lade ner sina röster därför att de upplevde att kommissionen hade gått för långt eller inte gått tillräckligt långt.