Generalförsamlingens tredje kommitté

Detta steg utgörs av de möten som generalförsamlingens tredje kommitté höll mellan september och december 1948. Vid sidan av Humphreys genomgång av de olika nationernas grundlagar och de åsikter man fick in då utkastet gick på remiss till regeringarna, var detta det tredje tillfälle då de nationer som inte var representerade i människorättskommissionen hade chans att göra sin stämma hörd. Trots att kommissionens andra och tredje session hade röstat igenom deklarationen med imponerande röstetal, gicks hela dokumentet igenom en gång till av denna kommitté. Den tredje kommittén antog deklarationen med 29 ja röster för och 0 nej röster mot samt med sju röstnedläggningar.124 Länderna som lade ner sina röster var Jugoslavien, Polen, Saudiarabien, Sovjetunionen, Sydafrika, Tjeckoslovakien, Ukraina och Vitryssland.125

4.5.7. Generalförsamlingens session i 1948

Morsink delar in processens sista steg i två delar. Den första handlar om den debatt som hölls i den tredje generalförsamlingens plenarsession den 10 december 1948, där heta diskussioner om rättigheterna ägde rum mellan olika länder, framför allt mellan östländer och västländer, vilket jag återkommer till senare. Debatten avslutades med att man antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna samma dag. Den andra delen består av delegaternas firande av det de åstadkommit. Efter viss överarbetning kunde så FN:s generalförsamling den 10 december 1948 antaga den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna några minuter efter midnatt.

Det fanns många skillnader i politiska perspektiv mellan de inblandade länderna. Skiljelinjer gick dels mellan öst och väst, och dels mellan muslimska länder och de

123 _{Ibid. S. 11.} 124 _{Ibid. S. 11.}

125 _{Fakta om världen. Nr, 1. 1998.}

54

övriga. En stridsfråga var relationen mellan individen och samhället, som sågs olika av de liberala i väst och de socialistiska länderna i öst. Detta gjorde att många länder kände sig tvungna att göra anmärkningar och invändningar mot deklarationens innehåll. Jag kommer att ta upp de kontroversiella artiklarna i deklarationen nedan, och diskutera hur kontroverserna lade en grund för konflikter mellan de dåvarande två blocken.

4.6. Deklarationens innehåll

Efter en lång tids process med hårt arbete och diskussioner mellan företrädare för olika ideologier föddes FN:s allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948. Deklarationen innehåller två kategorier av rättigheter: å ena sidan medborgerliga rättigheter (artikel 4-18) och politiska rättigheter (artikel 19-21), och å andra sidan ekonomiska, sociala rättigheter i artikel 22-26 och kulturella rättigheter i artikel 27. Tillsammans med de övergripande artiklarna (artikel 1-3 och 28-30), utgör de ovan diskuterade två kategoriernas rättigheter de 30 internationella artiklar som ingår i FN;s allmänna förklaring.

4.6.1 De övergripande artiklarna

I artikel 1 proklamerades att ” alla människor äro födda fria ock lika i värde och rättigheter” och att ” de äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap”.

Dessa idéer har sin bakgrund i 1700-talets upplysningstid och i de franska och amerikanska revolutionerna; ett välkänt exempel är slagorden från den franska revolutionen ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Efter Naziperiodens förintelse uppstod en ny diskussion om dessa ideals giltighet. Vissa ansåg att de totalt förlorat sin aktualitet efter krigets vansinne, men andra tog dem som utgångspunkt för en diskussion om mänskliga rättigheter. Rene Cassin, Frankrikes delegat, refererade tillbaka till franska revolutionen i det att han under arbetet med deklarationen sade att den vilar på tre viktiga element; jämlikhet, frihet och broderskap.126

Artikel 2 förbjuder alla former av diskriminering i fråga om de fri- och rättigheter som behandlas i deklarationen. Efter kriget och nazisternas rasförföljelser sågs detta som en

126 _{Johannes Morsink. 1999, The Universal Declaration of Human Rights. S, 38.} 55

synnerligen viktig princip.127 _{Därför handlar artikel 2 om deklarationens tillämpning på}

alla människor utan åtskillnad i fråga om ras, hudfärg, kön, språk, religion, politik etc. Artikel 3 beskriver rätten till liv, rätten till frihet och rätten till personlig säkerhet. I arbetet med dessa refererades bland annat till nazityskarnas regler från sommaren 1940 som påbjöd frihetsberövande för s.k. ”onyttiga ätare”.128 _{Med dessa hemskheter i minnet}

blev rätten till liv, frihet och personlig säkerhet en viktigt fras i artikel 3 i deklarationen.

Den fjärde övergripande artikeln, nämligen artikel 28, ger envar rätten till social och internationell ordning i vilken de fri- och rättigheterna som nedskrevs i deklarationen skall förverkligas. Under antagande av artikel 28 i tredje sessionen formulerades denna artikel som följer; ”alla har rätt till ett gott socialt och internationellt regelverk där de rättigheter och friheter som slås fast i denna deklaration kan uppfyllas”.129 _{Sovjetunionens} delegat föreslog att ordet “god” borde strykas ut. Han menade att även om alla rättigheter och friheter i deklarationen skulle realiseras, skulle det inte finnas någon grund för att tro att den sociala och internationella ordning som skulle följa på detta realiserade skulle vara en god sådan. Syriens delegat föreslog att termen “god” inte var nödvändig, eftersom den typen av social och internationell ordning som åsyftades i artikeln, inte nödvändigtvis skulle vara ”god”.130 Slutligen röstades ordet ”god” bort med 34 röster mot 2 och 2 nedlagda.

4.6.2 Medborgerliga rättigheter

Den andra delen i deklarationen består av medborgerliga rättigheter och dessa står att finna i artikel 4-18. Artikel 4 och 5 talar om förbud mot slaveri och träldom. Förbud mot tortyr samt grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning finns i artikel 5. Artikel 6 i deklarationen säger att ”envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening”. Humphreys utkast till artikel 6 innehöll frasen ”legal personality”, en

formulering som sedan diskuterades av delegaterna. Man menade att detta kan vara

127 _{Ibid, S. 39.} 128 _{Ibid,S. 40.} 129 _{Ibid,S. 231.} 130 _Ibid.S.232. 56

betyda en rättighetsbärare, förpliktelse och ansvarighet. Eftersom Sovjetunions delegat tyckte att tanken om en ”legal personality” introducerar ett komplicerat juridiskt koncept, ändrades det till den nuvarande artikelns ”person before the law”.131_.

Artikel 7 handlar om jämlikhet inför lagen som en grundläggande rättighet, och under författandeprocessen relaterades artikel 7 till den första nuvarande frasen i artikel 2. Det är rimligt, eftersom icke-diskriminering och jämlikhet är två sidor av samma mynt. Under författandet av artikel 2 och 7 hängde de ihop i en artikel. De två grundlinjerna separerades med stora svårigheter och blev då den nuvarande starka artikel 2 och en svagare och mindre artikel 7.132

Rätten till opartisk domstolsprövning proklamerades i artiklarna 8 och 10 Artikel 9 förbjuder godtyckligt frihetsberövande och godtycklig landsförvisning. Angående artikel 10 skrev Humphrey i sitt första utkast att ”det ska finnas tillgång till oberoende och opartiska domstolar som kan bedöma vilka rättigheter och skyldigheter som lagen kräver. Alla har rätt att rådfråga och bli representerade av en advokat” (e.ö.).133 USSR:s delegat Koretsky kritiserade Humphreys ordval “independent” och “impartial”. Han menade att det kunde ge möjlighet för länder att kritisera varandras rättssystem, vilket vore olämpligt. Istället föreslog han frasen ”öppna tribunaler”. Artikel 11 handlar också om att envar har rätt att betraktas som oskyldig fram till fällande dom. Båda paragrafer av artikel 11 går direkt tillbaka till Humphreys artikel 26 där det står att ”Ingen ska dömas för brott annat än efter en lagenlig och rättvis dom i domstol. Vid denna domstol ska den anklagade ges möjlighet till ett fullödigt, offentligt förhör. Ingen ska heller kunna dömas för brott som inte begått handling som var brottslig då den utövades, och inte heller kunna utsättas för ett straff som är högre än det som gällde då handlingen gjordes” (e.ö).134 _{Genom Frankrikes delegat, Cassin, blev denna artikel i två separata artiklar i}

vilka det står att; 1.Envar, som blivit anklagad för straffbar gärning, har rätt att betraktas som oskyldig, till dess hans skuld blivit lagligen fastställd vid offentlig rättegång, under vilken han åtnjutit alla för sitt försvar nödiga garantier.” ”2. Ingen må dömas för handling eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess

131 _{Ibid.S. 44.} 132 _{Ibid.S. 45.} 133 _{Ibid. S.51.} 134 _{Ibid. S.52.} 57

begående icke var straffbar enligt inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må högre straff utmätas än vad som var tillämpligt vid tidpunkten för den straffbara gärningens begående.”

I artikel 12 proklameras rätten till skydd för privatliv, familj, hem, korrespondens, heder, och anseende vilket envar måste skyddas av lagen mot ovannämnda ingripande eller angrepp. Att envar vara fritt att röra sig genom varje stats gränser och välja sin vistelseort skrevs i artikel 13, paragraf 1, samt envars rätt till att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och återvända till sitt eget land, står tydligt i artikelns andra paragraf. Alltså rätten till personlig rörelsefrihet i ”inrikes” och ”internationellt” skrevs i artikel 13. Humphreys artikel 9 är en föregångare till nuvarande artikel 13:s första paragraf därför står att ”Subject to any general law adopted in the interest of national welfare or security, there shall be liberty of movement and free choice of residence within the borders of each stat”

Artikel 14 ger envar rätten till att söka politisk asyl. I sitt första utkast räknade Humphrey med två relaterade artiklar. Den ena är behandling av icke-medborgare eller utlänning och den andra politisk asyl som skrevs i Humphreys utkast artikel 33 att ”Ingen utländsk person som har blivit legalt insläppt i en stats territorium kan bli utvisad därifrån utom som ett resultat av ett juridiskt beslut som straff för brott som lagen håller för tillräckliga för att motivera utvisning.” Artikeln stöddes av många länder och godkändes sedan Humphrey gjort ett tillägg: “Varje stat ska ha rätt att ge politiska flyktingar asyl.”135

Artikel 15 handlar om att envar har rätt till en nationalitet, att denna inte får ändras godtyckligt och att ingen får berövas sin rättighet. Denna artikel refererar till de processer i Nazityskland då judar fråntog sin tyska nationalitet, samt mördades i miljontal. I minnet av detta upplevdes det som viktigt att ge respekt åt varje människas nationalitet. Humphrey skrev lite komplicerat och långt när det gäller denna artikel som ursprungligen kommer från det chilenska utkastet. Det slutgiltiga resultatet blev Cassins från Frankrikes förkortade variant ”Envar har rätten till en nationalitet”.

135 _{Johannes Morsink. 1999, The Universal Declaration of Human Rights.S.75.} 58

Artikel 16 handlar om rätten att ingå äktenskap och bilda familj. Starka invändningar mot artikel 16 dök upp från de muslimiska länderna när det gäller jämlika rättigheter i äktenskap, eftersom det inte är tillåtet inom islam att gifta sig med någon av en annan tro. Denna artikel tillsammans med artikel 18 kommer att behandlas i nästa avsnitt, tillsammans med de andra kontroversiella artiklar som i deklarationens slutliga omröstning orsakade stora diskussioner.

Artikel 17 i den universella deklarationen behandlar i första paragrafen rätten till egendom. Egendom kan vara sådant som bostad och personliga tillhörigheter. Dessa egendomar skall försäkras. Efter en rad diskussioner av olika länder framför allt de delegater som representerade mer eller mindre kapitalistiska länder under utarbetning av detta kapitel, tog de upp andra paragrafen för att förstärka mer paragraf 1, att ingen skall godtyckligt berövas sin egendom.

Artikel 18 i deklarationen ger envar rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. De två första friheterna är i stort sett överlappande medan religionsfriheten är närbesläktad men framförallt annorlunda till sitt praktiserande. Artikel 18 och 16 var de artiklarna som muslimska länderna i slutlig omröstningen på den allmänna förklaringen lade ner sina röster för. De kommer att behandlas i nästa avsnitt.

4.6.3 Politiska rättigheter

De politiska rättigheterna som beskrivs i detta avsnitt tar framför allt fasta på demokratin som det ideala styrelseskicket. Dessa rättigheter, i kombination med de medborgerliga rättigheterna, som redogjordes i föregående avsnitt, prioriterades mest av västländerna och innebär ett fokus på individen. Rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet samt rätten till församlings- och föreningsfrihet är de rättigheter som inskrevs i artiklarna 19 och 20. Artikel 19 innebär att den ger rätten att fritt hysa en åsikt och att uttrycka den i tal, skrift eller bild. Lika viktigt för demokratiprocessen som yttrandefrihet - med rättigheten att sprida och ta emot information genom alla tänkbara uttrycksmedel - är rätten att mötas för att höra och diskutera andras och egna idéer. Därför utarbetade gruppen en artikel 20 i vilken mötes- och föreningsfrihet slås fast. För att ett demokratiskt samhällsskick ska

fungera, krävs vissa politiska grundvalar. De grundvalarna är nedskrivna i artikel 21 i deklarationen. I artikeln fastslås att ”folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet” och att ” denna vilja skall uttryckas i periodiska och verkliga val, vilka skola äga rum med tillämpning av allmän och lika rösträtt samt hemlig röstning eller likvärdiga fria röstningsförfarande”