I detta avslutande kapitel tänker jag besvara de frågeställningar som jag ställde mig i början av uppsatsen. Utgångspunkten för uppsatsen var för det första att visa på och närmare undersöka de teoretiska argument som finns vad det gäller förståelsen av medborgerliga och politiska samt sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. För det andra var jag intresserad av hur dessa argument användes under arbetet med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 1948 och Wienkonferensen om mänskliga rättigheter 1993. Mitt tredje intresse var att relatera dessa argument till det politiska sammanhang som diskussionen om mänskliga rättigheter ägt rum i, särskilt hur relationen mellan de olika typerna av rättigheter har hängt samman med Öst/Väst konflikten och Nord/Syd konflikten.
Det äldre naturrättsliga synsättet, att människan har vissa oförytterliga rättigheter på grund av sin natur eller för att Gud givit människan förnuft och tankekraft, spelade en viss roll i diskussionen om mänskliga rättigheter under andra världskrigets slutskede. Det var mindre synen på Gud som garant för rättigheterna eller människans natur som stod i fokus, och mer tanken om att människor äger rättigheter enbart i kraft av att vara människa. Man ansåg att dessa rättigheter var en självklar del av vad det betyder att vara människa. Dessa tankar återkommer i den allmänna förklaringens första artikels formulering att varje människa ”är född fri och jämlik i värdighet och rättigheter”.
I ett historiskt perspektiv kan man se hur rättigheterna utvecklats i takt framväxten av moderna stater och ändrade samhälleliga förhållanden. Det går naturligtvis inte att enkelt sammanfatta dessa förändringar men framväxten av den moderna staten är av särskild betydelse i två avseenden. För det första handlar de medborgerliga och politiska rättigheterna i hög grad om förhållandet mellan individ och stat, skyddet mot statliga övergrepp och skyddet för den personliga integriteten liksom om medborgarnas möjligheter att påverka staten, lagstiftning, policy och så vidare. Även för de sociala och ekonomiska rättigheterna är förhållandet mellan stat och individ viktig eftersom det åligger staterna att tillgodose människors sociala och ekonomiska rättigheter. Detta kräver en aktiv statlig politik och intervention i samhället. Förklaringen om de mänskliga
rättigheterna kungjorde de grundläggande tanke- åsikts-, yttrande- och tros friheterna och fastställde den centrala rätten till delaktighet i ett lands styrelse genom valda representanter d v s medborgerliga och politiska rättigheter. Med samma eftertryck, och lika bestämt, bekräftade den allmänna förklaringen de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, liksom rätten till jämställdhet.
Funktionssättet samt beskrivningen om rättigheters ursprung varierar. Olika argument fördes kring dem. I denna studie har jag diskuterat hur rättigheterna uppfattas på olika sätt utifrån olika politiska ideologier. De ideologiska ståndpunkterna tenderar att genomsyra synen på rättigheternas funktioner. Liberala politiker betonar i allmänhet människans valfrihet. Denna politiska inriktning kan därför antas utgå ifrån den teori som kopplar rättigheter till individens förmåga att välja och fatta egna beslut (will/power theory). Vänsterinriktad politik tenderar istället att förespråka den teori som beskriver rättigheter som moraliskt eller juridiskt skydd av olika intressen som behöver skyddas (benefit/interest theory). Ideologisk och teoretisk förankring genomsyrar sedan ställningstagandet i olika frågor som berör studerade begrepp.
Ett argument för medborgarrätten och de mänskliga rättigheterna är att de grundas på rättighetsinnehavarens egenskaper, antingen i egenskap av att vara medborgare eller människa, och de är därigenom universella i sin utformning. Detta är ett av de kriterier som de sociala rättigheterna har kritiserats för att inte uppfylla, eftersom det ställs specifika krav på de som önskar att nyttja sin rätt. Mot detta kan det dock argumenteras att det istället handlar om att alla ska ha samma rättigheter då de försätts i vissa situationer. Ett välfärdssystem som grundas på en universell utformning av sociala förmåner garanterar hela befolkningen vissa rättigheter och ålägger samtidigt att alla är skyldiga att bidra till systemet. Detta är dock enbart en av många ideologiska ståndpunkten.
Det finns många argument kring mänskliga rättigheterna från olika politiska aspekter. De argumentationerna ledde till uppdelningen på rättigheterna i olika kategorier d v s medborgerliga och politiska samt sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna. När
rättigheterna diskuterades för att skrivas på papper tog de upp en del konflikter mellan länderna. Under flera sammankomster om de mänskliga rättigheterna fördes diskussioner kring rättigheterna från olika hål i världen. Under deklarationens författandeprocess framfördes olika politiska aspekter, argument från då varande två supermaktsblocken nämligen Väst och Öst. Dessa argumentationer medförde konflikter mellan länderna som inte hade samma ideologiska ståndpunkt.
Konflikten berörde de medborgerliga och politiska rättigheterna som betonades av Väst, något som har sin grund i den liberala ideologin vilken fokuserar på individen, samt socialistiska tankar framförda av både Östblocket och fler latinamerikanska länder under arbetet med den allmänna förklaringen. Under kalla kriget var Väst under USA: s ledning oroliga för att stärkandet av de ekonomiska och sociala rättigheterna skulle innebära att socialismens ideologi kunna sprida sig över världen. En liknande rädsla fast med omvända förtecken fanns från sovjetisk sida. I kampen om inflytande över världen drogs de mänskliga rättigheterna också in och konflikten yttrade sig där i principiella skillnader i synen på vad som var de viktigaste mänskliga rättigheterna.
Denna konflikt var aktuellt tills östblocket föll sönder. I och med kalla krigets upphörande väcktes förhoppningen att de mänskliga rättigheterna skulle kunna förverkligas. FN var inte längre blockerat och Öst – Väst konfliktens avtryck i betoningen av olika rättigheter hade fallit bort. Det beslutades därför i FN att en världskonferens om de mänskliga rättigheterna skulle hållas. Men härvidlag dök en annan konflikt upp, mellan Nord och Syd, som under Wienkonferensen spelade en viktig roll i de diskussioner som fördes. Det var en intressekonflikt som framförallt kom till uttryck i förhållande till rättigheternas universalism och rätten till utveckling. Genom komplexiteten av dessa frågor dök också andra frågor upp, bland annat om relationen mellan individ och kollektiv, om mänskliga rättigheter innebar en ”import” av individualistiska tankegångar. Detta sågs som ett hot mot religiösa och kulturella sedvänjor och sätt att leva. Fattiga länder hävdade att en begränsning av rättigheterna är nödvändigt för att man ska kunna uppnå ekonomisk och social utveckling. De hävdade att det var meningslöst att man har frihet samtidigt håller man på att svältas ihjäl. Betonandet
av de sociala och ekonomiska rättigheterna ensamt av fattiga länder tolkas ofta så att det tjänar till att legitimera auktoritet styre och kränkningar av andra rättigheter, dvs. medborgerliga och politiska rättigheterna.
Det finns likheter mellan de dokument som jag har tagit upp i denna uppsats. Inte minst gäller detta det faktum att flertalet rättigheter som senare betonats, bland annat under Wienkonferensen, återfinns i både i Atlantdeklarationen från 1941 och FN:s allmänna förklaringen från 1948. När man läser dessa dokument verkar ganska litet av förändrats. I alla dokumenten återfinns medborgerliga och politiska rättigheter liksom sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Betydelsen av en internationell ordning som möjliggör förverkligandet av rättigheterna betonas också. Även frågan om utveckling, som ju var en viktig fråga under Wienkonferensen, är inte ny utan återfinns i den allmänna förklaringen. Samtidigt kan man också se flera skillnader mellan dokumenten, skillnader som i hög grad har att göra med det politiska sammanhanget.
Wienkonferensen planerades och genomfördes när förhoppningarna på en ny era av internationellt samarbete efter kalla krigets slut fortfarande var stora. I en mening återspeglas i Wienkonferensens betoning av rättigheternas odelbarhet och sammanhang. Skillnaderna när det gäller vilka slags rättigheter som är viktiga eller ”egentligen” utgör mänskliga rättigheter vara mindre än tidigare. Detta i sin tur skapade förutsättningar för att betrakta mänskliga rättigheter som en viktig del av inrikes- och utrikespolitik, något som FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali uttryckte på följande sätt: ”Human rights, by definition, is the ultimate norm of all poltics”. Denna norm, och härvidlag håller jag med den förre generalsekreteraren, är en måttstock för staters statskick men ger också en specifik inriktning på politiska beslut och lagstiftning, att det handlar om att implementera mänskliga rättigheter. Samtidigt är ju detta långt ifrån verkligheten idag. Lite drygt 54 år efter den allmänna förklaringens antagande finns en utbredd fattigdom i världen generellt, brist på demokrati och skydd för mänskliga rättigheter i många länder.
En av de konflikter som kan blev tydlig under Wienkonferensen rör Nord-Syd dimensionerna av dessa missförhållanden, till exempel i diskussionen om rätten till utveckling och konflikterna kring de mänskliga rättigheternas universalism. Med avseende på de senare kontroverserna handlar diskussionen bland annat om betydelsen av religiösa, kulturella och regionala skillnader mellan länder och kulturer när det gäller implementeringen av mänskliga rättigheter, betoningen av vissa rättigheter istället för andra och så vidare. Diskussionen handlar också om mänskliga rättigheter har en innehållslig snedvridning på grund av att de formulerats i ett västligt kulturellt och politiskt sammanhang, huruvida detta ”enbart” är ett historiskt faktum eller något som påverkar också dagens betydelse av de mänskliga rättigheterna och så vidare.
Dessa diskussioner om universalism har också gjort att frågan om förhållandet mellan de medborgerliga och politiska samt de sociala och ekonomiska rättigheterna återigen blivit aktuellt, fast nu på ett annorlunda sätt eller i ett nytt sammanhang än under det kalla kriget. Diskussionen om rätten till utveckling visar på detta liksom diskussionen om individ och kollektiv, där flera länder i Nord menat att det enbart är individer som har rättigheter, inte kollektiv medan länder i Syd betonat kollektiva rättigheter eftersom social och ekonomisk utveckling erfordrar ett kollektivt samarbete.
Min åsikt är att de mänskliga rättigheterna är universella, om man ser på dem genom västerländska ögon. Men jag förstår kritiken från tredje världen. Jag tycker att det är viktigt att ta hänsyn till fattiga länder i Syd, antingen genom att skriva en tilläggsdeklaration som behandlar de kollektiva rättigheterna eller genom att skriva in dem i den nuvarande deklarationen. För att kunna lägga till de kollektiva rättigheterna måste de individualistiska antagandena i den allmänna förklaringen tonas ned. Men då finns det samtidigt en risk att den historiska erfarenhet som ligger bakom formuleringen av den allmänna förklaringen, föraktet för individers rättigheter under andra världskriget och dess upptakt, nedvärderas och riskerar att försvinna.
Samhällena har emellertid förändrats under de senaste dryga 50 åren och nya rättigheter har tillkommit, något som kräver en diskussion om hur systemet av mänskliga rättigheter
inom FN:s ram kan anpassas till dessa nya förhållanden. En anan sak som har slagit mig under arbetets gång är hur lite man egentligen vet om de mänskliga rättigheterna. Varför inte satsa på en stor kampanj för att lära människor mer om sina mänskliga rättigheter och då menar jag inte bara i tredje världen. Jag tror att de mänskliga rättigheterna borde göras mer flexibla för att kunna passa in i vårt ständigt förändrande samhälle, annars riskerar vi att förlora våra mänskliga rättigheter. Vi måste lära oss att ta hänsyn till varandras historiska och kulturella rättigheter. Det är upp till oss, mänskligheten, att värna om våra mänskliga rättigheter.