I det här avsnittet presenterar jag socialtjänstens beskrivningar av ensamkommande barns barndom och historia innan ankomsten till Sverige. Här konstrueras barnet vara ett offer
för omständigheter och vuxnas frånvaro och går därmed miste om upplevelser som vi i västvärlden knyter till barn och barndomen. De upplevelserna knyts till aktiviteter som skolgång, lek och kamrater.
Den ensamma mamman
Vuxna har en viktig ställning för hur barndomen beskrivs. I den sociala verkligheten som beskrivs har barnet fått klara sig självt i stor utsträckning. Att barnet fått klara sig självt tillskrivs avsaknaden av en vuxen, oftast pappa. Bilden som framträder ur det analyserade materialet är att det ensamkommande barnet är ett barn till en försvunnen fader och en, oftast sjuk, moder som efter faderns försvinnande får svårt att försörja, och hålla ihop, familjen. Till sin hjälp har hon den äldsta sonen i familjen vars barndom offras för att hjälpa familjen.
A:s pappa är död sedan flera år varför A och hans syskon fick hjälpa modern med försörjningen och hushållet. Modern arbetade som sömmerska och familjen levde under mycket knappa
levnadsförhållanden.
B uppger att hans mamma bor kvar i hemlandet (namn på land) tillsammans med hans 13-åriga syster. B:s pappa är avliden. B berättar att han gick i tionde klass när hans mamma blev sjuk. Eftersom hans pappa inte lever fanns bara B som kunde ta hand om mamman och blev därmed tvungen att sluta i skolan.
När C var 11 år dog hans far och han fick då börja ta ett mycket stort ansvar för familjens försörjning. Tillsammans med sina syskon fick C hjälpa sin mamma med försörjningen och eftersom C var äldst fick han ta det största ansvaret. Modern sålde en del kläder på en marknad och C fiskade.
Den första bilden som tecknas genom utredningarna är den av den ensamma mamman. Hon ansvarar ensam för ett eller flera barn men det ensamma moderskapet är omöjligt och hennes resurser räcker inte till. Det finns heller inget övrigt socialt nätverk beskrivet vilket förstärker känslan av ensamheten hos modern. Utan en manlig försörjare förmår hon inte klara av att försörja och beskydda sina barn. Att inte klara av det ensamma moderskapets krav indikerar att hon är skör och behöver en manlig beskyddare. Här träder den äldsta sonen in och tar plats som familjens nya försörjare.
Barnet som bär på ett vuxenansvar
Faders frånvaro i sig beskrivs inte som problematiskt utan snarare att barnet få träda in och ta på sig rollen som familjens överhuvud. Frånvaron av fadern, som beskrivs i citaten ovan, läser jag, är anledningen till att barnet tvingas ta stort eget ansvar.
A. uppträder på många sätt både moget och vuxet vilket kan bero på att han tidigt fick ta stort eget ansvar över sig självt och sin tillvaro. A. är analfabet och kommer från mycket knappa levnadsförhållanden. A. fick tidigt börja hjälpa sin familj med försörjningen varför han inte fått någon egentlig skolgång i sitt hemland. A. har inte fått vara barn utan
tvingats till att ta ett vuxenansvar i mycket ung ålder.[---]Förutom att han har fått klara sig själv i stor utsträckning kommer A. från en orolig miljö där det förekommer våld och han har troligtvis inte alltid haft vuxna omkring sig som har skyddat honom mot detta.
B. är en ung pojke som trots sin ringa ålder har erfarit oerhört traumatiska upplevelser och bär därför på ett mycket tungt bagage. Han har berövats stora delar av sin barndom och har aldrig fullt ut fått vara barn.
C. är en kille som fyller [antal år] i augusti. C. kommer från en stor familj och han fick redan som [ålder] börja ta ett stort ansvar då hans far mördades. C:s uppväxt var både otrygg och oförutsägbar och han fick redan som liten ta ett mycket stort ansvar. Tillsammans med sina syskon fick C. hjälpa sin mamma med försörjningen och eftersom C. var äldst fick han ta det största ansvaret. Modern sålde en del kläder på en marknad och C. fiskade. C:s pappa hade en båt som C. använde när han fiskade. C. fiskade på morgonen, sålde sedan fisken på marknaden och på kvällen gick han i skolan.[…] C. hade inte så många vänner i (namn på land) eftersom han inte hade så mycket tid att vare sig leka eller träffa kompisar. Den mesta tiden gick åt att fiska och hjälpa till med försörjningen samt gå i skolan. C. är en känslig kille som egentligen aldrig fått vara barn fullt ut. Han har gått miste om mycket i sin barndom dels på grund av krig och oroligheter men också för att C. tidigt var tvungen att, tillsammans med sin mamma, hjälpa till med försörjningen. Han har berövats stora delar av sin barndom och har aldrig fullt ut fått vara barn.
Begreppet ansvar tycks i ovanstående citat användas för att dra gränsen mellan vuxna och barn. Det som beskrivs som ”vuxenansvar” förtydligas inte men det går det att utläsa att ”vuxenansvar” kopplas till ansvar för familjeförsörjning och skydd av detsamma. Min tolkning av hur ansvar och ansvarstagande beskrivs i citaten ovan är att det ses som belastande för barnen och någonting barn ska skyddas ifrån. Uppfattningen att barn ska skyddas från ”vuxenansvar” vilar på föreställningar om barn som sårbara och outvecklade varelser. Dessa föreställningar, skriver sociologen Michael Wyness (2012:79), går att härleda till utvecklingspsykologiska- och socialisationsteorier som under det senaste århundradet styrt vår förståelse av barn. James och Prout (i Wyness 2012:79) beskriver de utvecklingspsykologiska och socialisationsteorier som ” the dominant framework”. Vad duon menar är att dessa teorier inte bara varit dominerande inom de vetenskapliga disciplinerna utan har också genomsyrat professionella praktiker och vår allmänna uppfattning om barn. För att förstå hur ”vuxenansvar” ges mening och tolkas som
belastande för barnen behövs en närmare syn på vad ”the dominant framework” består av. Det diskuterar Michael Wyness (2012:80-84) och menar att dikotomisering av barndomen som livsfas kontra det vuxna livet är en viktig funktion i det dominerande ramverket. Dikotomisering av barndomen som en livsfas, som står i motsatsförhållande till vuxenhet, innebär att barn och barndom ofta beskrivs i relation till vuxna och som något grundligt annorlunda. Inbäddat i denna dikotomi finns en föreställning att barn besitter vissa egenskaper som ofta ses som sämre än vuxnas. Som ett exempel på dikotomisering kan nämnas att barn ses som mindre psykologiskt komplexa varelser eller inte ha samma utvecklade moral som vuxna. Begreppen being (vara) och becoming (tillblivelse) används
för att illustrera det dikotomiska förhållandet mellan barn och vuxna. Becoming beskriver varelser som befinner sig i en period för tillväxt då dessa utvecklas och skapas. Barn som varelser i becoming är i en process och på väg mot en säker och fixerad punkt nämligen att bli vuxna. Det får till följd att vuxna ses som färdigtutvecklade och oföränderliga varelser, varelser som är, och inte längre på väg att bli. Utifrån det resonemanget står
”vuxenansvar” för någonting reserverat för de varelser som är. Denna framställning av vuxenhet som en fixerad och komplett punkt blir ett utgångsläge utifrån vilken barn och barndom definieras. Att ett eget ansvar för sig själv och sin tillvaro klingar som belastande för barnen vilar på vuxnas föreställningar om barn, deras behov och kompetenser.
Foucault påpekade att de grupper som har makten i samhället också producerar kunskap och har företräde när det gäller hur världen ska tolkas. Av det följer att barn, som är varelser i förändring och i en process mot en säker och fixerad punkt, får en underordnad position i samhället, och förstås utifrån vuxnas perspektiv.
Ett annat sätt att förstå hur ansvar och vuxenansvar förstås som belastande är genom diskursen om det oskyldiga barnet. Meyer (2007:87) refererar till James som hävdar att i den moderna förståelsen av barn och barndom dominerar tre diskurser: ondskans diskurs, oskyldighets diskurs och rättighetens diskurs. Vår förståelse av barn som begår brott, till exempel, tenderar att domineras av ondskans diskurs, visar författaren. Samtidigt är det oskyldighets diskurs som framträder starkast när barn är offer för brott. Meyer skriver att:
[… ]discourse of the innocent child, which emerged with Romanticism, constructs children as inherently virtuous, pure, angelic and innocent. This innocence makes children immature, ignorant, weak and vulnerable, and creates a need for protection (ibid.).
I diskursen om det oskyldiga barnet konstrueras en syn på barn som varelser i behov av skydd. Innan jag går in på betydelsen av diskursen om det oskyldiga barnet vill jag fortsätta diskutera uppdelning mellan vuxna som mogna varelser och barn som omogna sådana som går att urskilja i citaten ovan. Att uppträda moget och vuxet ställs i
motsatsförhållande till att uppträda omoget och barnsligt. Min tolkning är att det omogna och barnsliga har en positiv konnotation i citaten ovan. Samtidigt framstår det som
någonting ensamkommande barn gått miste om genom att tvingas ta vuxenansvar alldeles
för tidigt.
Att inte vara barn fullt ut
Att tvingas ta vuxenansvar ses som hejdande från att vara barn fullt ut. En möjlig tolkning av betydelsen av att vara barn fullt ut är, enligt ovanstående citat, att det bara är möjligt i goda levnadsförhållanden och genom en trygg och förutsägbar uppväxt. En uppväxt där vuxna, som färdiga och mogna varelser, står för tryggheten och förutsägbarheten. Den tolkningen öppnar även upp för att se skillnader mellan barn som växer upp under goda, trygga och förutsägbara förhållanden och blir barn fullt ut och de barn som inte gör det. Betydelsen av att vara barn fullt ut kan också förstås genom konstruktionen av barndomen som en period för specifika aktiviteter. Michael Wyness (2012:11) refererar till James, Jenks och Prout som hävdar att barndom i den västerländska, och nutida, förståelsen
[…]has become a period in the life course characterised by social dependency, asexuality, and the obligation to be happy[…].
Förpliktelsen att vara glad och lycklig innebär att barn förväntas vara på ett visst sätt. Det innebär också att se barndom som en period för vissa specifika aktiviteter. Som jag läser citaten ovan är exempel på sådana aktiviteter att gå i skolan, vara med kompisar och att leka. Wyness (2012: 11) skriver att en vanlig föreställning kring barn och barndomen rör barnens lek. Leken förstås som en aktivitet där barn utvecklar sin fantasi och lär sig samspelsregler med andra barn. Men leken förstås också som huvudingrediens i konstruktionen av barndomen som en tid fri från ansvar och istället fylld med lek och glädje. Leken och ”det lekande barnet”, fortsätter Wyness, har kommit att bli styrande för hur vi i västvärlden uppfattar barndom.
Inbäddat i beskrivningen berövad stora delar av sin barndom och aldrig fått vara barn
fullt ut finns en idé att ensamkommande barn gått miste om upplevelser och aktiviteter som
associeras med barndomen. Här tolkar jag att det finns en idé om en naturlig och universell barndom, en barndom som följer samma gång oavsett tid och plats. Wyness (2012) hävdar att föreställningen om en naturlig och universell barndom också vilar på den dominerande ställningen utvecklingspsykologiska och socialisationsteorier haft i västvärlden. Det reses två viktiga frågor här: vilket barn, eller barndom, passar in i bilden av det naturliga och universella barndomen som ensamkommande barn avviker ifrån? Och hur ska vi förstå barn som blivit fråntagna stora delar av sin barndom och egentligen aldrig fått vara barn fullt ut? De barn riskerar, som Ada Engebrigsten (2002:18) uttrycker det, att förstås som barn placerade utanför barndomen.
Placerade utanför barndomen
Jag nämnde tidigare att formuleringen inte fått vara barn fullt ut bidrar till att konstruera avvikelse och därmed skillnad mellan barn som haft hela sin barndom och de som blivit
berövade stora delar av den. Det finns slående likheter med det som Michael Wyness
(2012:107) benämner ”out of place” barn. Han skriver att det i nutida västerländska samhället råder en uppfattning att barn och barndom är i fara. Denna uppfattning understöds av två antagande nämligen att vuxna förlorat sin auktoritet över barn och förändrade sätt i hur barn och vuxna relaterar till varandra. Som exempel på detta nämns barn som i allt större utsträckning, och allt yngre ålder, ägnar sig åt vuxnas aktiviteter och beteenden. Exempel på sådana aktiviteter och beteenden är en ökande alkoholkonsumtion, tidiga sexuella förbindelser och den ständigt ökande ungdomsbrottsligheten. Av relevans för den här studien är hur Wyness resonerar kring gatubarn och barn som omsorgsgivare som två exempel på barn ”out of place”. Wyness (2012:112;124) skriver att gatubarn, såväl som barn som fungerar som omsorgsgivare åt vuxna, ” inhabit adult spaces”. Likt gatubarn befinner sig ensamkommande barn utanför de sammanhang vi är vana att placera barn som till exempel hemmet och skolan. Det är att anta att de på det sättet kommer i kontakt med andra sfärer av det sociala livet och träffar människor som de i annat fall inte skulle träffa. Även här aktualiseras relationen mellan barn och vuxna även om det får en aning
annorlunda betydelse. Likt gatubarn och barn som är omsorgsgivare, är det
ensamkommande barnet överlämnat till sig själv (och möjligtvis sina syskon). Det, utmanar enligt Wyness (ibid.), idén att vuxna reglerar barnens känslomässiga och fysiska behov men även den dominerande roll vuxna tror sig spela i reglering av barns beteende. Det som Wyness benämner som ”out of place” kan i fallet av ensamkommande barn även förstås i termer av geografisk plats som följande citat antyder:
Han har gått miste om mycket i sin barndom dels på grund av krig och oroligheter men också på grund av familjens beslut att lämna landet.
I citatet framkommer det att landet, här att förstå som ett avgränsat geografiskt och politiskt område, har betydelse för de upplevelser i barndomen som barnet går miste om. Genom att lämna landet lämnar barnet möjligheten att få vara barn fullt ut. Slutsatsen jag drar är att barndomen upphör när barnet krossar den geografiska gränsen, från sitt eget, till ett annat, främmande land. I vidare mening aktualiserar citatet förhållandet mellan
geografisk plats och tillhörighet någonting som uppmärksammats och studerats av socialantropologen Liisa Malkki (1992;1995ab). Genom att studera forskningen om flyktingar efter andra världskriget drar Malkki (1995) slutsatsen att ”migration”, i det europeiska sammanhanget, i sig självt kommit att uppfattas som en avvikelse mot ett annars strukturerat och ordnat samhälle. Hon skriver att moderna nationalstater
konstruerar sin identitet på antagandet att vissa människor tillhör vissa geografiska platser eller med hennes ord ”a national order of things” (Malkki 1995:5). Som en del av den nationella ordern har människor som, av en eller annan anledning, förflyttas över nationalstaternas gränser kommit att uppfattas i termer av förlust och ”uprootedness” (1992:25). Hon skriver att ”violated, broken roots signal an ailing cultural identity and damaged nationality” (1995:15). Överfört till min studie, och citatet ovan, förknippas gränsöverskridandet även till förlusten av barndomen.
Att kompensera för den otillräckliga barndomen
I sitt verk Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961/1983) visar Foucault hur man under de olika epoker talade om vansinniga, vad de ansågs vara, och hur det sättet att tala om vansinniga resulterade i olika sociala praktiker, till exempel inspärrning av dem. Med det i bakgrunden vänder jag nu min blick mot att formuleringar i utredningstexter som visar vilken betydelse beskrivningar av ensamkommande barn som inte fullt ut barn eller placerade utanför barndomen får i praktiken.
I (namn på land) var A. tvungen att tidigt hjälpa sin mamma med familjens försörjning varför han på sätt och vis är van att klara sig själv. Eftersom A:s mamma var änka och utifrån familjens knappa levnadsförhållanden fick A. inte möjlighet att vara barn i den
utsträckning han borde fått vara varför det nu är viktigt att A. få leka sporta och umgås med jämnåriga.
B. behöver en trygg hemmiljö med stabila vuxna samt en meningsfull och stimulerande fritidssysselsättning för att tillgodose hans behov av en god känslo- och beteendemässig utveckling.
Utifrån sin låga ålder har C. stort behov av kontinuitet, stabilitet och trygghet. C. behöver vuxna i sin närhet som kan hjälpa och stödja honom på väg in i vuxenlivet.
D. har inte på något sätt ett gränslöst beteende men han är ändå utifrån sin ringa ålder behov av adekvata regler och tydlig vägledning från stabila vuxna.
E. har ett stort behov av vuxna som kan stötta och hjälpa honom i vardagen och som kan lära honom de praktiska färdigheter som behövs för att han på sikt ska kunna klara sig själv och stå på egna ben. E. behöver också vistas i en trygg miljö med förutsägbara vuxna
för att själv så småningom till en självständig och ansvarstagande vuxen.
Genom att inte ha fått möjlighet att delta i de aktiviteter som vi vuxna i västvärlden knyter till barndom (skolgång, lek, kamrater), på bestämda geografiska platser, uppfattas
ensamkommande barn ha gått miste om upplevelser av att vara omhändertagna, lyckliga och glada. Att gå till skolan, leka och vara med kompisar kan också förstås som vardagliga aktiviteter som den brittiske forskaren Ravi Kohli (2007) menar att forskningen har varit dålig på att uppmärksamma. Han påpekar att det leder till att ensamkommande barn uppfattas som annorlunda barn som vuxensamhället har svårt att relatera till på samma sätt som till andra barn. Genom att peka ut och definiera det avvikande avskiljs och definieras samtidigt det normala. Det normala avser här den reglerande normen för var, och hur ett barn (och en vuxen), ska vara. Det skapas med andra ord skillnad mellan ensamkommande barn och våra barn. Våra barn, det vill säga barn i den västerländska (eller svenska)
kontexten, konstrueras då till att vara barn som, genom att vara befriade från
ansvarstagande för familjens försörjning, växer upp under trygga uppväxtförhållanden. Deras uppväxt konstrueras vara synonym med barndom. Det går även att utläsa hur socialtjänsten positionerar sig själva till att vara den trygga, stabila och goda vuxna. De hjärtskärande, men också i min mening endimensionella, skildringar av barndom som presenteras i början av kapitlet, fungerar också på ett annat sätt. Det faderlösa barnet och frånvaron av samhälleligt stöd bidrar till konstruktionen av det utsatta och behövande barnet. Skildringar väcker sympati och legitimerar att just dessa barn behöver bli
omhändertagna, skyddade och vägledda av trygga vuxna. Barn som inte fått vara barn är nu i ett stort behov av kontinuitet och stabilitet och att få vistas i en miljö med trygga
stabila vuxna. Det som barnet tidigare gått miste om ska nu kompenseras genom att låta
det leka, sporta och umgås med jämnåriga. Även betoning av trygg hemmiljö, stabila
vuxna och meningsfull sysselsättning kan tolkas som ett försök att kompensera för det
barnet tidigare gått miste om. Samtidigt legitimeras att barnets eget handlingsutrymme begränsas utifrån synen att det behöver bli omhändertaget och skyddat.
Avslutningsvis är frågan om barndomslösa barn på sin plats. Vad är ett barn som fullt ut inte fått vara det och var befinner sig de som är placerade utanför barndomen? Befinner de sig i vuxenheten? Oavsett svaret riskerar förståelsen av ensamkommande barn som
barndomslösa barn, barn som uppträder på många sätt både moget och vuxet och är på
sätt och vis van(a) att klara sig själv(a), att legitimera ett alltför stort handlingsutrymme
eller med andra ord att barn får klara sig själva.
Summering
Jag har ägnat detta avsnitt åt att analysera hur ensamkommande barns barndom beskrivs i