Efter att ha behandlat hur ensamkommande barn beskrivs i förhållande till deras bakgrund och hälsa ägnas följande avsnitt åt att analysera beskrivningar av deras personliga
utredningstexterna. I följande citat skildras barn som underordnar sig vuxnas regler, visar hänsyn och respekt mot andra och är allmänt lätt att tycka om.
Enligt personalen på (namn på boendet) är A en lugn och trevlig kille. A är en blyg och tillbakadragen kille. Han har inte någon sprallig
personlighet utan är lugn och sansad. A verkar eftertänksam och han pratar ogärna självmant eller ställer särskilt många frågor men han svarar på tilltal och på de frågor som ställs. A är en ödmjuk kille som visar hänsyn och respekt mot så väl personal som mot övriga boende. A är en fin kille som är lätt att tycka om.
B beskrivs som en lugn, skötsam och trevlig kille som har lätt att anpassa sig. Han har inte haft några större svårigheter att komma in i gruppen på boendet och han har redan fått flera kamrater.
C är en ordentlig, pålitlig och skötsam kille. Han är ansvarsfull och ger ett moget intryck. C går i en förberedelseklass på (namn på skola) i (namn på stad). [---] De är runt nio elever i klassen och C har träffat en del nya kamrater i skolan. [---] Både god man och personalen på (namn på boende) tycker att är C är en mogen och ansvarstagande ung man. Han visar respekt och har en trevlig attityd. [---] C är en go och glad kille. Han är väldigt trevlig, social, artig och ansvarsfull. C passar bra in i gruppen på boendet. Han har inte några problem med att följa regler och rutiner.
Jag tolkar ovanstående citat som uttryck för önskvärda egenskaper hos ensamkommande barn. Det är att vara lugn, trevlig, inte fråga för mycket men svara på tilltal, vara skötsam, ordentlig och pålitlig. Att vara mogen och ansvarstagande framstår här som någonting positivt och eftersträvansvärt och skiljer sig från hur ansvarstagandet beskrevs tidigare. Då var ansvarstagandet riktat mot familjen och skildrades som någonting belastande för barnet. Min läsning av citaten ovan är att ansvarstagandet här riktas mot andra, möjligtvis skol- eller boendepersonalen. Det senmoderna samhällets karaktär sätter sin prägel även i vilka egenskaper som framhålls som positiva. Att ta ansvar för sig själv och sitt liv har inte bara kommit att betraktas som önskvärt utan nödvändigt.
Att lätt komma in i sociala sammanhang så som boende och skola och skapa nya kontakter och kamrater härleds till egenskaper som barnet har ”i” sig eller med sig. Till skillnad från hur barnen beskrevs tidigare, i relation till den psykiska hälsan, står det problemfria i fokus här. Det är inga bråkmakare eller oförskämda barn som framträder i ovanstående citat. Live Stretmo (2014:155) gör en liknande iakttagelse i sin studie. Omsorgspersonalen, gode män, skol-och boendepersonal, familjehem och socialsekreterare, som Stretmo intervjuat, konstruerar ensamkommande som goda och respektabla undantag från andra problematiska kategorier. Jag ställer mig undrande om vilka de andra problematiska kategorierna som ensamkommande barn ställs emot är. Är det barn generellt, barn som utreds och får insatser från socialtjänsten eller problematiska ”invandrarbarn”? Ett annat sätt att tolka förekomsten av positiva egenskaper är att se det som framställande av ensamkommande barn som förtjänta mottagare av socialtjänstens hjälp. Citaten kan också ses som uttryck för hur socialtjänsten förväntas att barn, som i tidigare avsnitt beskrivits som utsatta, ska bete sig. Det kan finnas spår av förväntan att de som blivit utvalda bland alla andra migranter
för att åtnjuta bättre mottagande, bättre boende, skolgång och hälso-och sjukvård ska visa tacksamhet genom att visa respekt och ha en trevlig attityd.
Personegenskaper, som framställs i positiva ordalag, fungerar också som kompensation för de brister barnet har med sig.
D berättar att han gick tre år i skola i (namn på födelseland) och ett år i (namn på ett annat land). [---]Familjehemmet (namn på
familjehemsföräldrar) berättar att D fungerar mycket bra i skolan, att han är ivrig att lära sig och är noga med att göra sina läxor.
E har enligt egna uppgifter 6-7 månader i skola i (namn på födelseland) men inte de senaste 4-5 åren. Han gick även i skola i moské i (namn på födelseland). Han kan bokstäver på sitt modersmål[…] men kan för övrigt inte läsa och skriva på […]. E lär sig dock snabbt och kan förstå en del och göra sig lite förstådd på svenska redan efter ett par veckor. Han klarar också av att läsa svenska på bland annat vägskyltar och har börjat att skriva sms på svenska. […] han är vetgirig och frågar mycket och var också ivrig att få börja skolan så snart som han kommit till (namn på kommun). […] E har bestämt sig att lära sig svenska snabbt så att han kan klara sig utan tolk. Han tycker att det är tråkigt på dagarna innan han fått börja skolan […].
Bristen som barnet kompenserar för, i dessa citat, är skolgången. Min tolkning av citaten går i linje med Stretmos (2014: 169) resonemang om att ensamkommande barn förstås som barn med brister. Samtidigt kompenserar barnet bristerna genom sina personliga
egenskaper genom att vara vetgirigt och arbetsamt. Genom att implicit lyfta fram barnens personliga egenskaper som skäl till lyckad sammansmältning eller till förmågan att
kompensera för sina brister blir även det motsatta automatiskt möjligt. Utebliven framgång med att komma in i gruppen på boendet eller skolan kan då beskrivas som en brist i barnets personlighet; att det inte var lugnt, skötsamt, trevligt eller inte förmådde kompensera för sina brister. Det är inte bara personliga egenskaper som beskrivs i positiva ordalag även deras beteenden beskrivs på liknande sätt.
Det skötsamma beteendet
Det förekommer även omfattande beskrivningar av ensamkommande barn som barn med
gott beteende. Oftast tillskrivs det goda beteendet barnets nya kontext, dennes kamrater
eller någonting barnet lärt sig i Sverige som i följande exempel:
Gode mannen (namn) tycker att A har ett gott uppträdande. När de varit på Migrationsverket tillsammans har han varit artig och bland annat hållit upp dörren för henne. (namn) tror också att A lär sig hur man uppträder på ett bra sätt av de andra ungdomarna på (namn på boende) och i skolan. Föreståndare på boende (namn på boende) säger att B inte har några svårigheter vad gäller hans förmåga att uppföra sig utan verkar ha förstått de sociala koder som finns i Sverige. [---] J uppträder moget och korrekt. Han är mån om sitt utseende och sina kläder.
Att uppträda moget och korrekt, ta hand om sitt utseende och kläder samt hålla upp dörrar för vuxna beskrivs i exemplen ovan som någonting vuxna i barnens närhet uppskattar och värderar som ett gott och önskvärt beteende. Till skillnad från hur personliga egenskaper framställdes som någonting ”i” barnet, eller någonting barnet hade med sig, får
beskrivningar av beteenden en annan konnotation. Det impliceras att normer för hur man beter sig inte är någonting barnet har med sig utan har anskaffats i barnets nya
sammanhang. Istället för att härleda det goda uppträdande till personliga egenskaper, som i första stycket, härleds beteendet i ovanstående citat till skolan, boendet eller genom förståelsen av de sociala koder som finns i Sverige. När ett beteende bedöms som icke önskvärt och inte gott behöver det korrigeras och kompenseras med ökad förståelse för de
sociala koderna som gäller i Sverige.
C uppträder på ett mycket bra sätt. Han är artig och trevlig i alla sammanhang. Personalen på (namn på boende) uppger att C har ett mycket bra socialt uppträdande men anser att han behöver arbeta vidare med sitt samspel med andra. (namn på personal) anser dock att C behöver få ökad förståelse för de sociala koder som finns i det svenska samhället. [---] C har uppträtt på ett mycket artigt sätt mot socialsekreteraren. Han håller upp dörrar och visar stor respekt. Han är noga med att inte avbryta i samtal och ställer frågor och kommer med synpunkter på ett försiktigt och artigt sätt. [---] C behöver fortsätta att arbeta för att få förståelse för de sociala koderna som gäller i Sverige.
Detta citat är tvetydigt. Först beskrivs ett gott uppträdande men samtidigt görs
bedömningen att beteendet behöver förbättras. Utan att veta vad den bedömningen bygger på, eller vad det är i beteendet som ska arbetas vidare med i samspelet med andra, föreslås ökad förståelse för de sociala koderna som gäller i Sverige. Det intressant att fundera över vilka av alla sociala koder som finns i Sverige är det barnet ska få ökad förståelse för. Vilka sociala koder sorteras in som önskvärda för barnet att ta del av och vilka sorteras ut? Vem får lov att göra den sorteringen? I exemplet ovan framstår dock Sverige och de svenska sociala koderna vara enhetliga och någonting för barnen att eftersträva. För att bedömas som tillräckligt bra och för att inkluderas i det svenska samhället behöver barnet på olika sätt bevisa att det lärt sig de rätta koderna och bevisa att de gjort sig förtjänta av socialtjänstens välvilja. Även om de sociala koderna som gäller i Sverige lämnas
odefinierade görs de till måttstock för graden av gott beteende. Det innebär, som i exemplen ovan, att ett beteende som tolkas som gott härleds till det barnet lärt sig i Sverige. Tolkas beteendet som mindre önskvärt härleds det istället till barnets ursprung eller dess erfarenheter.
Det kräsna barnet
I följande citat skildras inte längre ett lätthanterligt och skötsamt beteende.
Uppmärksamheten vänds istället åt att synliggöra beteenden som inte bedöms som önskvärda.
Familjehemsmamma (namn) säger att A är mycket kräsen med mat och att han ibland vägrar äta. Han vill bara ha lagad mat och anser inte att exempelvis pasta är en riktig måltid. Han småäter gärna och vill äta lagad middag sent på kvällen.
[---]Han efterfrågade dator och playstation från första dagen och återkomma om detta samt sade att han tyckte att det var tråkigt då han inte hade något att göra på dagarna då han inte heller börjat skolan. [---] A tycker om snygga kläder och vill bara ha märkeskläder.
[---]Familjehemsmamma (namn) uppger att A vägrar att äta viss mat och att han går från bordet och inte lyssnar till eller lyder (namn). Att han blir sur då hon säger till honom och att han inte säger god morgon eller tackar för maten och inte heller hjälper till. Han sitter helst framför datorn hela dagen och efterfrågar hela tiden egen dator och vill ha playstation och ny mobiltelefon, I-phone. Han vill endast ha märkeskläder och vill inte ha mössa, tröja och vantar på sig.
[---]Det finns skäl att tro att A varit med om svåra upplevelser som påverkar hans mående och att det även kan uppstå krockar i hur man beter sig beroende på skillnader i kultur och uppväxtförhållanden mellan hans hemland och Sverige.
B har ett stort `sug´ efter statusartiklar som t ex ny mobiltelefon, nya dataspel och nya spelkonsoler, ny dator, ny TV etc. (Namn på
föreståndare) ger tolkning att B på detta sätt söker kompensera för sina förluster, men det kan upplevas som en oändligt tradig att diskutera rimligheten i hans krav på nya prylar.
I ovanstående citat finns det en del intressanta saker att reflektera kring. Till att börja med är det värt att notera att fokus inte längre ligger på att beskriva det goda beteendet utan har skiftats till ett mer problemorienterat sådant. Uppmärksamheten här vänds mot beteenden som inte välkomnas av vuxna i barnets närhet. Att ha preferenser vad gäller maträtter, kläder eller inte tacka för maten beskrivs här med negativ konnotation. Det uppfattas som problematiskt att barnet vill sitta framför datorn hela dagen. Någon närmare information om innebörden i sitter framför dator hela dagen ges inte. Min tolkning är att det kan förstås som ett slags lek eller fritidsaktivitet. Att sitta framför datorn och använda internet för att spela spel eller kommunicera har blivit en vanlig fritidssysselsättning för många barn (se t ex Wyness 2012:69). Som jag visade i avsnittet om Det barndomslösa barnet kopplas förståelsen av barndom till aktiviteter där fritidsaktiviteter utgör en del av. Där uttrycks till och med att barnet behöver leka, sporta och umgås med jämnåriga som ett slags kompensation för den barndomen barnet gått miste om. Det är en rimlig tolkning att
sitta framför datorn, i citatet ovan, inte uppfattas som en lämplig aktivitet för barnet att
delta i. Det framstår som barnet behöver leka och umgås med jämnåriga men bara på vuxnas premisser och de sätt som vuxna definierar som rätt. Att sitta framför datorn kan också uppfattas som en aktivitet med liten vuxeninsyn och därmed en hotfull aktivitet. Här kan det vara av intresse att gå tillbaka till tidigare avsnitt om det barndomslösa barnet. Där nämnde jag Michel Wyness (2012) och hans resonemang om leken och det lekande barnet som Wyness hävdar dominerar föreställningen om barn och barndom. Teknologi och internet, skriver han, har kommit att ses som ett hot mot en idealistisk föreställning om barn som leker tillsammans. Dessutom riskerar barnet att utsättas för information och aktivitet på internet som det, utifrån sin position som becoming, inte är redo för.
Vidare fästs blicken mot barnets önskemål eller krav för tekniska prylar som playstation, dator, I-phone eller märkeskläder. Min tolkning av citatet är att barnet porträtteras som kräset, krävande och möjligtvis även oförskämt. Det är inte ovanligt att socialsekreterare,
så väl som övriga omsorgsgivare15 i barnets närhet, noterar ensamkommande barns orimliga krav på det svenska samhället. Barnen uppfattas som ”kravmaskiner” med orealistisk syn på livet i Sverige och orealistiska förväntningar på socialtjänsten.
Socialsekreterarna kan till och med se det som sin uppgift att ”realitetsanpassa” barnen till socialtjänstens agenda (Backlund et al 2012:69; Stretmo & Melander 2013:119-120). Det är värt att notera hur denna typ av oönskade beteende inte tillskrivs det nya landet eller att barnet lärt sig de sociala koder som gäller i Sverige. Istället härleds beteenden till
skillnader i kultur och uppväxtförhållanden. Begreppet kultur lämnas här odefinierat men
är inget oskyldigt och neutralt begrepp. I den offentliga debatten har begreppet kultur inte sällan relaterats till sociala problem som till exempel brottslighet, våld och förtryck mot kvinnor, och använts som synonym till begreppet etnicitet (Ålund & Alinia 2011). Att tala om kultur, som i exemplet ovan, innebär att sortera människor i sociala kategorier och tilldela kategorier egenskaper. Sociologen och etnicitetforskaren Alexandra Ålund (2002) menar att det sker kulturalisering av sociala problem när klienter med annan etnisk
bakgrund än den svenska beskrivs. Med stöd i det resonemanget är det inte helt orimligt att anta att även beteenden och egenskaper kan kläs i kulturella termer. Genom att se det oönskade beteende, eller intresset för tekniska prylar och märkeskläder, som uttryck för
kulturellt handlande konstrueras barnet till en bärare av en främmande kultur. Begreppet kultur förstås enligt det resonemanget som någonting stabilt och bestående, någonting som
det ensamkommande barnet packade ner i sin väska vid avfärden från hemlandet. Detta antagande avgränsar och skiljer ensamkommande barn från övriga barn (och vuxna) och osynliggör skillnader mellan de olika individerna inom gruppen. Det är således skillnad som står i fokus.
Intresset för mobiltelefoner, nya dataspel och snygga märkeskläder kan också tolkas som barnens önskemål att bli en del av samhället i vilket konsumtion har blivit ett uttryck för kollektiv identitet bland barn och ungdomar. Uttryckt med Heinz Hengsts ord:
Although there are many factors that currently influence children’s collective identities, those that stand out are consumer culture and media culture (2009: 203).
Identitetsskapandet har i den senmoderna eran kommit att allt oftare centreras kring konsumtion. Det gäller inte minst barn och ungdomar (Lelander & Johansson 2007).
Intresset för att konsumera tekniska prylar och märkeskläder hos ensamkommande barn tolkas här vara uttryck för svåra uppväxtförhållanden, kompensation för dessa eller en annorlunda kultur. Sådana förklaringar bidrar till en konstruktion av ensamkommande barn som annorlunda från alla andra som inte har stort
sug efter statusartiklar eller i alla fall inte av samma skäl.
Summering
Jag har ägnat detta avsnitt åt att analysera hur ensamkommande barn beskrivs i termer av personliga egenskaper och beteenden. Den dominerande föreställningen är att
ensamkommande barn är lätthanterliga och skötsamma barn både utifrån hur de är och vad de gör. Barnet använder sig av sina personliga egenskaper för att smälta in i olika sociala sammanhang såsom skola och boende. Det anstränger sig hårt för att kompensera för den
15 Med omsorgsgivare menas här professionella så som gode män, hälso- och sjukvårdspersonal, lärare och personal på de olika boendena (se t.ex. Stretmo & Melander 2013; Stretmo 2014).
bristande skolgången det har med sig genom att vara vetgirigt och arbeta hårt. I
föreställningen om det skötsamma och lätthanterliga barnet finns även en idé om att det
goda beteendet, som barnet uppvisar, är någonting barnet lärt sig i Sverige genom att
besegra de sociala koder som gäller här. De sociala koder som gäller i Sverige framstår som enhetliga och önskvärda och någonting barnet ska knäcka. När barnet knäckt färdigt koderna lämnas dock okommenterat. Det gör det möjligt att härleda ett oönskat beteende tillbaka till barnet, dess ursprung eller erfarenheter. Den goda viljan som genomsyrar beskrivningar av ensamkommande barn kan ses som en form av maktutövning som lovordar vissa beteenden och egenskaper men samtidigt definierar andra som mindre önskvärda och i behov av anpassning.