För att anknyta till föregående avsnitt, som berörde frågan om kultur och ursprung, riktar jag min uppmärksamhet mot hur just de begreppen beskrivs och förstås. I
utredningstexterna förekommer de beskrivningar under BBIC:s rubrik Identitet. Att så är fallet indikerar att ursprung, religion och etnicitet betraktas som viktiga markörer för vem eller vilka vi upplever att vi är eller uppfattas av andra. Som jag nämnde tidigare används begreppen kultur och etnicitet i vardagligt tal som synonymer (Mattsson 2010:77; Ålund & Alinia 2011) och är hårt sammanflätade. Då ingen närmare precisering av hur begreppen förstås och används i utredningstexterna förekommer är min tolkning att begreppen används liktydigt.
Etnicitet = ursprung
I följande citat har jag för läsvänlighetens skull behållit namn på länder. Min bedömning är att innehållet i citaten är av generell art och inte kan härledas till individer som beskrivs.
A är afghan och stolt över sitt ursprung. Han har flest kompisar från Afghanistan eftersom han känner störst samhörighet med dem, både vad gäller språk och kultur.[---] A har fått flera kamrater på boendet, nästan uteslutande afghanska kamrater, som han tycker om och känner stor samhörighet med.
B:s gode man (namn på gode mannen) tror att det vore bra för B att flytta närmare (namn på stad) där det finns fler eritreaner. Hon tycker det är viktigt att B kan ha kontakt med sina landsmän.
C har behov av att ha kontakt med landsmän.
Begreppet etnicitet är på inget sätt lätt att definiera och i den traditionella användningen av begreppet berörs bl.a. tillhörighet, kultur, tradition, religion och individers eller gruppers identitetsskapande (Petersson & Ålund 2007:21). Inte sällan kopplas etnicitet till en föreställd, homogen nationell identitet som första meningen i det första citatet vittnar om. Genom att skriva att A är afghan och stolt över sitt ursprung görs ursprung synonym till nationell eller etnisk tillhörighet. Att känna till sitt ursprung (läs etnicitet) presenteras som någonting positivt och till och med som någonting att vara stolt över.
Marcus Herz (2012) har studerat föreställningar om kön och etnicitet inom socialtjänsten och noterar att etnicitet är den viktigaste kategorin som används när klienter med utländsk
bakgrund diskuteras. Socialsekreterare som Herz följt i sin studie gör ofta kopplingar mellan etnicitet, kultur och ursprung och anser att det är viktigt för barn att känna till sitt ursprung. Ursprung förstås som någonting barnet bär med sig, någonting som ska hållas vid liv och inte förloras. Den tanken går att utläsa i följande citat:
D behöver hålla sin kulturella bakgrund vid liv bl. a. genom att umgås med andra ungdomar och vuxna med samma kulturella rötter. [---] Det är mycket viktigt för Ds fortsatta utveckling att han kan behålla sin
kulturella identitet och sitt hemspråk.
I detta citat poängteras vikten av kulturell bakgrund och det framställs som någonting viktigt för ensamkommande barns utveckling. Vad som menas med kulturell bakgrund beskrivs inte och lämnas öppet för tolkning. En rimlig tolkning kan vara att det åsyftar etnicitet och ursprung. Enligt den tolkningen blir det viktigt för barnet att hålla sitt
ursprung vid liv genom att umgås med andra av samma ursprung. Den norske sociologen
Ketil Eide (2007) har i sin avhandling följt hur olika grupper av ensamkommande barn har, i olika tidsepoker, tagits emot av det norska samhället. Genom de olika tidsepokerna har det ansetts som nödvändigt för barnen att behålla sin kulturella identitet och skyddas från påverkan från det norska samhället. Eide skriver att:
De skulle holdes isolert og det ble argumentert for at denne
segregeringen var nødvendig slik at barnas kulturelle bakgrunn ikke skulle bli påvirket av det norske samfunnet og alt det den norske kulturen representerte gjennom det moderne og komplekse (2007:51).
Genom att lyfta behovet av kulturell bakgrund och umgänge bland de med samma
kulturella rötter faller behovet av relationer till barn, ungdomar och vuxna med annat
etniskt ursprung i skymundan. För att avvärja risken med att barn förlorar sitt kulturella ursprung kan de, precis som Eide poängterar, hållas isolerade.
Barnet antas, i citatet ovan, vara en bärare av, och en representant för, en specifik kultur som det delar med sina landsmän. Kontakten med just den specifika kulturen antas ha format barnet och är nödvändig för dess fortsätta utveckling. Det är också intressant att notera hur innehållet i begreppet kultur skiftar i utredningstexterna. När det oönskade beteendet beskrevs, under rubriken Det kräsna barnet, beskrevs det som ett problem. Här skiftar istället innehållet till att se kultur som, inte bara resurs, utan en nödvändighet. Hur kan vi förstå det? Svaret går kanske att finna i de offentliga diskurserna om socialt arbete och etniska minoritetsungdomar. I sin avhandling analyserar Greta Sandberg (2010) olika myndighetsdokument, forskningsartiklar och läromedel från perioden 1960-2005 som behandlar socialt arbete, etnicitet och ungdom. Enligt Sandberg har diskursen om sociala problem hos etniska minoritetsungdomar under flera decennier handlat om kultur och ungdomars kulturella bakgrund. Det som varierar är hur kulturbegreppet används. En diskurs som börjar etablera sig från mitten av 1970-talet är att kultur handlar om någonting en individ skulle känna frihet att välja och behålla. Tidigare invandrar-och
minoritetspolitiska mål om assimilation övergavs till förmån av mångkulturalistiska sådana. Nu börjar särskilda insatser riktas mot minoritetsungdomar i enighet med
antagandet att de har behov av att bevara sin kultur (ibid:34). Liknande tankegångar går att finna i hur socialarbetare, i den brittiska kontexten, förhåller sig till ensamkommande barn. Vid sidan av uppfattningen att ensamkommande barn har särskilda behov utifrån sin låga ålder anses barnen även ha specifika kulturella behov. Det kallar Charles Watters
(2008:91) ”cultural dimension of care”, som enligt honom, uttrycks i antagandet att barnen vill veta var moskéer eller kulturföreningar ligger. Tankegången går även att finna i min empiri och det uttrycks som:
E har behov av att utöva sin religion och få besöka moskén.
F har behov av att få stöd i att utöva sin religion om han själv vill, t.ex. genom att besöka kyrkan.
Hänsynstagandet till, det som antas vara barnens kulturella (eller religiösa behov), kan även handla om att placera barn i familjehem med samma kulturella tillhörighet. Watters som studerade ensamkommande barn i den brittiska kontexten noterade att barnen inte var intresserade av att besöka moskéer eller kulturföreningar i någon stor utsträckning. Snarare uttryckte många att de ville leva ett ”normalt” liv som brittiska barn (2008:92).
Vikten av att hålla sin kulturella bakgrund vid liv är, enligt Marcus Herz (2012:kapitel 9), reserverat för klienter av icke svensk bakgrund eller de andra. Herz skriver att:
[…]etnicitet och ras görs till något som har med ’avvikande’ religion, bakgrund och familj att göra. Det relateras inte till ’svensk’ religion, familjebildning eller bakgrund. Det handlar helt enkelt om ’de andra’(2012:167).
Min tolkning av Herz är att citaten, som jag presenterat i detta avsnitt, skulle vara absurda om de beskrev ett barn med svensk etnicitet. Det är det avvikande som behöver synliggöras och benämnas samtidigt som den svenska etniciteten görs till en osynlig norm.
Jag ställer mig frågande till varför det är viktigt att beakta sin kulturella bakgrund? Idéen att det finns en ursprunglig kultur har kritiserats från teoretiker inom det postkoloniala teorifältet. Man menar att det aldrig funnits några orginalkulturer utan att kulturer istället är i ständig förändring (Wikström 2009:83). Frågan om vilken av många möjliga kulturella bakgrunder är den viktigaste för barnet att beakta? Vad händer om betydelsen av ursprung inte beaktas och barnet börjar umgås med ungdomar och vuxna med olika kulturella
rötter? Skulle det innebära att utmana någon typ av samhällelig ordning? Oavsett svaren
på de frågorna inverkar socialtjänstens föreställningar om etnicitet på mötet mellan myndigheten och det ensamkommande barnet. Det sker bland annat genom att barn med samma etnicitet förmodas känna samhörighet.
Etnicitet = samhörighet
Ensamkommande barn antas känna samhörighet med andra barn, och vuxna, på basis av den geografiska platsen de kommer ifrån. Det är min tolkning av de citat som inleder detta avsnitt. Känslan av samhörighet relateras till språk och kultur. Etnicitetforskarna Abby Peterson och Alexandra Ålund (2007:17) skriver att etnicitet ofta likställs med nationalitet och att språk, religion, tradition och territorium uppfattas vara basen för en etnisk identitet. Samhörigheten på basis av etnicitet beskrivs, i citaten ovan, som viktig. Den är till och med så viktig att den inverkar på valet av boende och boendekommun.
Det som uttrycks är en essentialistisk syn på etnicitet och etnisk identitet där det ges en förutbestämd existens oberoende av andra maktpositioner som klass, kön, generation eller erfarenhet. Föreställningen att människor som kommer från samma geografiska plats, delar språk, religion och traditioner bättre förstår varandra har kommit att prägla det sociala
arbetets praktik. Det som kommit att benämnas kulturkompetens bygger på en idé att delad etnisk och kulturell bakgrund underlättar mötet mellan klienten och socialarbetaren. Här sker en kategorisering av människor i ”svenskar” och ”icke svenskar” där de senare förmodas bära på en särskild kultur (Kamali 2002).
Sista meningen i det andra citatet viktigt att ha kontakt med sina landsmän beskriver, i det här fallet eritreaner, som om de vore en enhetlig grupp. Här beaktas inte olikheter mellan eritreaner utifrån maktpositioneringar såsom kön, klass eller ålder. Värt att notera är hur trauma, i tidigare avsnitt, framställdes som en enande erfarenhet, någonting som alla ensamkommande barn bär på. Om trauman enar ensamkommande barn fungerar etnicitet som dess motpol och särskiljer barn med olika etniska tillhörigheter.
(Namn på föreståndare) säger att A har ett antal kamrater bland övriga afghanska ensamkommande barn som finns placerade inom (namn på företag) på andra enheter. Dessa åker han ofta och besöker efter skoltid. Han kommer också väl överens med de flesta övriga elever på (namn på boende), bortsett från en elev från Somalia.
Även i detta citat återkommer föreställningen att ensamkommande barn med samma etniska tillhörighet känner stor samhörighet till varandra. Genom att förknippa samhörighet med ursprung och etnicitet blir det även möjligt att tolka avsaknad av gemenskap eller eventuella sociala svårigheter som ”kulturella” eller ”etniska”. Ensamkommande barn förmodas bära på en etnicitet som om det vore någonting oföränderligt och någonting de
är. Den synen på etnicitet som något fast och fixerat tenderar att skapa olikheter mellan
ensamkommande barn. I ett längre perspektiv kan sådant synsätt legitimera att särskilda boenden för ensamkommande barn av somalisk, afgansk eller syriansk ursprung växer fram. Individuella skillnader mellan barnen i de olika grupperna riskerar då att försvinna i kategoriseringar utifrån presumtiv etnisk tillhörighet.
Summering
Jag har ägnat detta avsnitt åt att analysera hur begreppen ursprung, religion och etnicitet förstås och ges mening i utredningstexterna. Jag har visat hur ursprung och etnicitet är hårt sammanbundna med begreppen kultur, kulturell bakgrund och kulturella rötter. Begreppen problematiseras inte och uttrycks som statiska och förenklade. Vidare uttrycks
föreställningar kring ensamkommande barns identitet och hur viktig den etniska eller
kulturella bakgrunden är. Även om beskrivningar har positiv konnotation riskerar barnet
att tillskrivas behov eller egenskaper utifrån en förmodad kulturell eller etnisk tillhörighet. Antagandet att ensamkommande barn känner samhörighet just utifrån etnisk ursprung är ett exempel på det. Det som samtidigt möjliggörs är att eventuella svårigheter eller problem barnet stöter på frikopplas från sitt sociala sammanhang och tolkas i termer av kultur.