I det här avsnittet ägnar jag uppmärksamheten åt att titta på hur ensamkommande barns hälsa och välbefinnande beskrivs. Det är ett område som ägnas stort utrymme i
utredningstexterna och formuleringen A är fysiskt och psykiskt frisk kille antyder att den fysiska hälsan förstås som någonting avskilt från den psykiska.
Den friska kroppen
När utredningstexterna beskriver den fysiska hälsan ägnas uppmärksamheten åt kroppen. Bilden av ett stabilt, friskt barn, och en frisk kropp framträder.
A säger att han är fullt frisk och inte har några sjukdomar. [---]Han har en regelbunden kosthållning och äter det mesta men han äter endast halalkött. [---]Enligt personalen på (namn på boende) har A oftast god aptit och han äter ordentligt och på regelbundna tider. A är en aktiv kille som både tränar kickboxning och spelar fotboll. A är noga med sin hygien. Han duschar dagligen och är noga med att vara hel och ren.
B är en fysiskt och psykiskt frisk kille. B säger att han har varit på en hälsoundersökning och då tog en del prover och sprutor. Han säger själv att han är fullt frisk och inte har några sjukdomar. B motionerar regelbundet och har en regelbunden kosthållning. [---]Enligt
personalen på (namn på boende) har B god aptit och han äter ordentligt och på regelbundna tider. B är en aktiv kille som både simmar, springer och går på gym.
C har en regelbunden kosthållning och han är fysiskt mycket aktiv. C varken röker eller dricker.
Ovanstående citat porträtterar ensamkommande barn som kroppsligt friska barn. Uppgifter om regelbunden motion och kosthållning uttrycks i positiva ordalag vilket kan tolkas som reflektioner av vår tids normer för hur kroppen ska vara och tas omhand. Motionen och kosthållningen blir viktiga faktorer i hur den önskvärda kroppen konstrueras. I det, som
vissa benämner senmoderna13 samhället, är individen tvungen att själv söka och skapa
mening med det egna livet. Man menar att tidigare kollektiva strukturer har minskat i attraktivitet och betydelse. Ingenting är längre givet och det åligger individen att själv skapa sin livsstil och identitet. Dagens ökande intresset för hälsa och kroppslighet kan, enligt Thomas Johansson (2012) ses som samtida livsprojekt. I sin bok Kändisfabriken –
Identitet, makeover och kroppens tid resonerar författaren kring hur kroppen har blivit ett
projekt för individen att utveckla och modifiera. Genom att sköta sin kropp och ta hand om sin hälsa skapas goda förutsättningar för identitetsskapande. På det sättet blir utseendet, kropp och hälsa även moraliska förpliktelser. Mot bakgrund av Johanssons resonemang kan informationen om tobak-, alkohol och hygienvanor tolkas som samtida föreställningar om kropp och hälsa. Kroppen ska hållas under fullständig kontroll. Eftersom det är pojkar som beskrivs skulle en möjlig tolkning vara att motionen och kosthållningen utgör en viktig del av nutida mansidealet. En man som är aktiv, stark och i kontroll av sin kropp.
Det sköra psyket – bärande på trauman
Psyket, å andra sidan, beskrivs som mindre stabilt. Det uttrycks med termen mår dåligt. I dagligt tal används termen må dåligt för att beskriva kroppsligt såväl som psykiskt mående. Som jag kommer visa används termen för att ge mening åt det senare. Att må dåligt förstås utifrån sin motsats att må bra och i utredningstexterna ges mening genom beskrivningar av sömnsvårigheter, mardrömmar, koncentrationssvårigheter, oro, saknad och ledsamhet. Skildringar av det psykiska måendet uttrycks inte sällan i ord som
traumatiserad och härleds till traumatiska händelser barnet varit med om i sitt födelseland
som i detta citat:
A har under sin flykt till Sverige och i sitt hemland (namn på land) varit med om traumatiska händelser som kan påverka hur A mår idag.
Trauma är ett begrepp som har sina rötter i psykoanalysen men som blivit alltmer framkomligt utanför fältet där det uppstod. På så sätt har även innebörden av begreppet förändrats (Watters 2008:128). När begreppet trauma används i utredningstexterna är det aldrig definierat och härleds, som jag kommer att visa, till olika erfarenheter i barnets förflutna. I linje med bilden av ”det traumatiserade barnet - separationen är värst”
(Stretmo 2010:256) är det vanligast att traumatiska upplevelser, som beskrivs orsaka oro, sömnsvårigheter eller ledsamhet, knyts till att barnets familj inte finns närvarande i Sverige. Det är separationen från familjen i sig som framställs som traumatiserande och uttryck på följande sätt.
B. är en fysiskt och psykiskt frisk kille. Han har dock börjat må sämre den senaste tiden då han är orolig för sin mammas hälsa. [---] B. berättar att han har svårt att sova, det var värre i början och har successivt blivit bättre, och tycker det är obehagligt att vara ensam då det är mörkt. B. har ibland mardrömmar men det har blivit lite bättre sedan han fick en nattlampa och en nalle. B. saknar sin familj och han är ofta orolig för hur de har det och hur de mår. [---]Personalen säger att B. är fysiskt frisk. Personalen vet dock inte hur B. egentligen mår psykiskt men hans sömnsvårigheter och oron över att sova ensam kan bero på längtan och saknaden efter familjen. Det är troligt att B framledes kan behöva prata med en psykolog för att bearbeta alla traumatiska upplevelser han fått vara med om. [---] B. har fått vara med om saker som troligtvis satt djupa spår i honom. Han är orolig för sin familj och sin sjuka mamma som han nyligen fått kontakt med. Även om B. inte vill berätta särskilt mycket om sin bakgrund och vad han varit med om tror (namn på god man) att B., längre fram, kommer
att behöva samtala med en psykolog för att bearbeta och sortera sina traumatiska upplevelser.
C. är en fysisk och psykisk frisk kille. Han har dock börjat må sämre den senaste tiden. Han har svårt att sova och ligger ofta vaken och oroar sig för sin familj.
I detta exempel beskrivs alla traumatiska upplevelser barnet fått vara med om att ligga bakom det osäkra och ostabila psykiska måendet som uttrycks som oro, rädsla för mörkret och mardrömmar. Vilka är de alla traumatiska upplevelser barnet fått vara lämnas oftast outsagt men det som jag tolkar som underförstått är att separationen från familjen är en sådan traumatisk upplevelse. Inbäddat i förståelsen att separationen från familjer är en traumatisk upplevelse finns en antydan att barn hör hemma med sina familjer och att de lider skada när de befinner sig utanför den naturliga, familjära sfären. Grundläggande i en sådan förståelse är att barn tenderar att förstås utifrån att de ingår i en familj och att de är tillhörande de vuxna i familjen. Det värsta för barnet blir då separationen från föräldrarna. Indikation att barn hör hemma med sina familjer och att de lider skada när de befinner sig utanför den naturliga, familjära sfären vilar å sin sida på konstruktionen av barnet som en oskuldsfull och utsatt varelse, varelse i behov av vuxnas skydd (Meyer 2007:87). Andra gånger förklaras svåra minnen, oro, sömnsvårigheter eller mer allmänt dåligt psykiskt mående med tidigare upplevelser av våld, misshandel och tortyr.
D:s vardag präglades av våld och oroligheter och han blev själv misshandlad vid flera tillfällen.[---] D. har både upplevt våld på nära håll och själv blivit utsatt för misshandel och tortyr. D bär med sig många hemska upplevelser och trauman som han troligtvis kommer att behöva få hjälp med att bearbeta längre fram. [---] D. säger att han är fysiskt frisk men känner sig ofta orolig och mår dåligt. I (namn på land) blev D., under sin uppväxt, misshandlad och torterad under ett flertal tillfällen vilket satt djupa spår och orsakat svåra minnen. [---] D. har fått information om att han kan få hjälp och stöd att prata med någon om sina upplevelser. D. vill dock inte prata med någon
eftersom han inte gillar när någon frågar honom om det han varit med om eftersom saker och ting så kommer upp på nytt och D. vill inte minnas. D. sover dåligt på nätterna, dock inte varje natt, och han drömmer mardrömmar. D. säger att han har mycket svårt att somna.
Min läsning av detta citat är att det finns två inbäddade antaganden som i sig påverkar hur det ensamkommande barn förstås. Det ena är antagandet att våld och oroligheter äger rum utanför hemmet och att det kopplas till väpnade konflikter eller krig i hemlandet. Att separationen från familjen, som jag tidigare beskrev, blir så viktig hänger ihop med indikationen att barnet upplevt våld, oroligheter, misshandel och tortyr utanför hemmets väggar. Det medför, i min tolkning, att livet innanför hemmets väggar lämnas osynligt och därmed oproblematiskt. Osynliggörandet av livet innanför hemmet väggar har till följd att ensamkommande barn uppfattas som barn som vuxit upp med trygga vuxna och fått adekvat omsorg och närhet tidigt i livet. Det är en uppfattning som en del socialsekreterare som arbetar med ensamkommande barn har (Backlund 2012:66). Den förståelsen gör det svårt, eller omöjligt, att tänka sig att våld, oroligheter, misshandel och tortyr kan ha förekommit inom familjen och vara någonting som barnen flyr ifrån. Man kan också hävda att osynliggörandet av familjelivet bidrar till att ensamkommande barn betraktas som en
homogen grupp som har det gemensamma att de blivit separerade från sin naturliga, familjära kontext.
Den andra antydan som jag läser i citaten är att psykiskt mående förstås utifrån tidigare erfarenheter. Att koppla flyktingars mående i det nya landet till tidigare upplevelser och erfarenheter är inte ovanligt. I en studie om vuxna, bosniska flyktingar i Sverige resonerar den svenska socialantropologen Marita Eastmond (1998:177) om hur bosniska flyktingar kommit att bli synonym med ’traumatiserade flyktingar’. Författaren finner en tydlig tendens till att svårigheter i det nya landet förklaras med tidigare krigsupplevelser. Även om Eastmonds studie avser vuxna flyktingar går det att finna likheter till hur
ensamkommande barns dåliga psykiska mående beskrivs och förklaras. Eastmond hävdar att en alltför stark fokus på trauma lätt leder till ”patologized identity” som i sin tur kan fungera särskiljande från majoritetssamhället. Jag menar inte att förringa upplevelser av våld och tortyr som beskrivs i ovanstående citat utan vill istället uppmärksamma hur alla andra möjliga förklaringar till att ensamkommande barn känner oro, saknad, ledsamhet, har sömn-och koncentrationssvårigheter faller i skymundan. Ulrika Wernesjö (2012) har, dock i relation till forskning om ensamkommande barn, ifrågasatt alltför stark fokus på barnens emotionella eller psykiska mående. I sin artikel Unaccompanied asylum seeking children.
Whose perspective? menar författaren att en alltför förenklad syn på barnens mående kan
bidra till att strukturella villkoren barnen befinner sig osynliggörs. Med andra ord osynliggörs alla andra skäl till mardrömmar, sömn- eller koncentrationssvårigheter, ledsamhet etc. som kan ha med faktorer i Sverige att göra. Traumadiskursen är, med Watters (2008:128) ord, stark i konstruktionen av ensamkommande barns och deras psykiska mående. Det rör sig inte enbart om att använda trauma som förklaring till
sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, oro och ledsamhet utan även andra beteenden. E. har skiljts ifrån sin familj under färden till Sverige och han har
också upplevt traumatiska händelser innan han kom hit. Från BUP:s sida har man haft funderingar på om E. har någon form av
funktionsnedsättning. Personalen på boendet och gode mannen tror att E:s beteende beror på att han är traumatiserad, eftersom de ser en viss positiv utveckling hos honom.
I detta citat avfärdas en möjlig funktionsnedsättning med förklaringen av att gode mannen och personalen ser en viss positiv utveckling hos barnet och att beteenden härleds istället till trauma. Även avsaknad av dåligt psykiskt mående kan hos ensamkommande barn ifrågasättas och härledas till bakomliggande trauma:
F:s gode man (namn på gode mannen) uppfattar att F. ibland verkar ha svårt att förstå enkla och grundläggande saker. F. uppträder på ett sorglöst och oberört sätt och ler åt det mesta. (namn på god man) säger att han har undrat över om F. bär på någon slags trauma eller
funktionshinder.
Användning av trauma begreppet i utredningstexterna kan härledas till traumadiskursens ställning i förståelsen av flyktingar och flyktingbarn som Watters kopplar till psy-disciplinernas
framträdandeplats i den praktiska verksamheten och uppkomsten av den psykiatriska diagnosen posttraumatisk stressyndrom (2008:128). När oro, saknad, ledsamhet, sömn- och
koncentrationssvårigheter och mardrömmar beskrivs i förhållande till ensamkommande barn, och härleds till traumatiska händelser eller upplevelser i födelselandet, görs det med syfte att synliggöra
erfarenheter som ligger utanför en outtalad norm för hur man ska må och vara. På det sättet framställs trauma vara en enande erfarenhet som alla ensamkommande barn bär på. Samtidigt skapas avstånd till andra barn (och vuxna), de som mår bra eller mår dåligt fast av andra skäl. Man kan naturligtvis fråga sig hur den outtalade normen ser ut i en tid där den psykiska ohälsan växer och diskuteras i förhållande till alla samhällsgrupper (se t.ex. Socialstyrelsen 2013d). Är den outtalade normen, paradoxalt nog, ett psyke utan oro, ledsamhet eller andra presumtiva svårigheter?
Det ansvarskännande barnet
Separationen från familjen är, enligt ovanstående text, en av de centrala aspektera i förståelsen av ensamkommande barns psykiska mående. Men separationen är, som följande citat visar, inte definitiv. Barnet fortsätter att ha kontakt med sin familj.
A säger att han har kontakt med sin familj via skype och telefon. A säger att han känner sig mycket glad varje gång han har kontakt med sin familj.
Ensamkommande barn intervjuade i Stretmo och Melanders studie (2013:78) beskriver kontakten med familjer som betydelsefull och någonting som inverkar positivt på deras psykiska mående. Jag läser följande citat som att det inte är en uppfattning som delas av socialtjänsten.
B säger att om han får permanent uppehållstillstånd så kommer han att försöka få hit sina föräldrar på anknytning. [---] Han säger att antingen om hans familj bor här så vill han hjälpa dem med försörjning eller om de bor kvar i (namn på land) så vill han skicka hem pengar till dem. [---] B visar att han tar ett stort ansvar kring att få sin familj till Sverige. Det bedöms som viktigt att B får stöd i att förstå att ansvaret angående om hans familj ska komma till Sverige inte ligger på honom själv och det är viktigt att B får avlastning från detta.
C mår dåligt pga de krav som familjen från (namn på land) ställer på honom gällande ekonomisk hjälp och ansvar för familjens återförening. Det är mycket viktigt att C får hjälp för att avlastas från detta ansvar.
Det som står i citaten är att barnen mår dåligt av alla krav som familjerna ställer på dem. Det är när barnet har kontakt med familjerna som det mår dåligt och kontakten beskrivs inte med några positiva ordalag. Snarare går citaten att tolka som att kontakten är
belastande och någonting som barnet mår dåligt av. Familjerna porträtteras som kravfyllda och utan förståelse för hur dessa krav inverkar på barnets mående. Till skillnad från hur kontakten med familjerna skildras i citaten ovan framställs den som gynnsam för barnens hälsa i flertal forskningsrapporter (Hessle 2009; Andersson et. al 2010). Återföreningen som är barnets första prioritet delas inte av socialtjänsten. Istället föreslås stöd och avlastning från känslan av ansvar. Barnet ska avlastas och förstå att ansvaret för
återföreningen ligger utanför dennes kontroll. Samtidigt går det att tolka att ansvaret ligger utanför socialtjänstens ansvar. Det som socialtjänsten kan erbjuda är stöd och avlastning i form av samtal. Det är ett ambivalent förhållningssätt som uppvisas här; å ena sidan är det separationen från familjerna som är värst och ger upphov till det dåliga psykiska måendet men å andra sidan är det kontakten barnet fortfarande har med familjerna som framställs som problematiskt. Hur ska vi förstå att familjeåterförening inte nämns i
utredningstexterna? I sammanhanget kan det också vara på sin plats att påminna om att barnkonventionen (artikel 7) säger att barn har rätt till att bli omvårdade av sina föräldrar.
Enligt socialtjänstlagen, som är grunden för socialtjänstens arbete, finns det en skyldighet
att beakta barnets bästa14. Genom att beskriva att ensamkommande barn mår dåligt på
grund av alla krav familjer i hemlandet ställer på dem och att barnen behöver avlastas från detta ansvar, istället för att återförenas med sin familj, är det rimligt att anta att
socialtjänsten inte betraktar familjeåterföreningen som barnets bästa. Makten kan här ses som ett medium med vilket det ensamkommande barnet definieras och med vilket det som är viktigt för barnet bestäms.
Glada och välmående barn – ålder och trauma
Psykisk ohälsa som uttrycks i beskrivningar av sömnsvårigheter, mardrömmar,
koncentrationssvårigheter, oro, saknad och ledsamhet som inte sällan uttrycks med ord som traumatiserad och härleds till traumatiska händelser tycks stå i relation till åldern. De två minsta barnen som är under fem år gamla beskrivs enbart som glada och välmående
barn. En möjlig tolkning är att äldre barn, de som är 15 år och äldre, står inför en övergång
från barndom till vuxenliv som kan vara påfrestande. Ulrika Wernesjö (2012:499) lyfter dock en alternativ tolkning och menar att äldre barn har levt längre liv och har därmed fler potentiella traumatiserande livserfarenheter.
Med samtal mot stabilisering
Bland en mängd tänkbara tolkningar av förekomsten av oro, ledsamhet, sömn- och
koncentrationssvårigheter bland ensamkommande barn har den psykologiska vetenskapen och diskursen om psykisk (o)hälsa en särskild ställning. Det reflekteras inte minst i
socialtjänstens bedömning att tidigare upplevelser ligger bakom det dåliga måendet och att dessa behöver bearbetas och behandlas. När det kommer till bearbetning och behandling överlämnas uppgiften till en annan grupp professionella, nämligen psykologer och terapeuter verksamma inom Barn- och ungdomspsykiatrin.
Psykolog (namn på psykolog) på BUP i (namn på ort), som har träffat A. i bedömningssamtal, berättar i ett telefonsamtal, att A. har bedömts som en kille med behov av insatser från BUP.(namn på psykolog) beskriver att hon har bedömt A. som nedstämd och att han har krisreaktioner. A. kommer att få behandling på BUP och (namn på psykolog) uppger att en vårdplan ska göras snarast.
Här sker ett bedömningssamtal där barnets själsliga, emotionella eller psykiska tillstånd undersöks. Andra steget blir att benämna fenomenet som, i exemplet ovan, blir
nedstämdhet och krisreaktioner. Att de utsagor barnet lämnade till psykologen tolkas som ”nedstämdhet” och ”krisreaktioner” är ingen slump. Watters (2001:1710) hävdar att
the voice of the refugee is only heard within predefined and
compartmentalised contexts that conform to and reinforce institutional structures within the health and social care field.
Med andra ord är det redan fördefinierade institutionella strukturer som avgör vilken berättelse som hörs och hur den bedöms. Traumadiskursens ställning i förståelsen av flyktingbarn gör det möjligt att koppla nedstämdhet och krisreaktioner till tidigare svåra upplevelser. Att vårdplanen ska göra ”snarast” indikerar att det inte finns någon tid att
förlora, det gäller att handla snabbt eftersom de tidigare upplevelserna utgör en risk för barnet och dess omgivning:
B. behöver en trygg hemmiljö med stabila vuxna samt en meningsfull och stimulerande fritidssysselsättning för att tillgodose hans behov av god känslomässig- och beteendeutveckling. Han kan behöva särskilt stöd genom samtal eller behandling för att bearbeta svåra upplevelser och saknaden av sin familj för att minska risken för utagerande eller självdestruktivt beteende.
I detta citat kopplas svåra upplevelser och saknad till risken att skada sig själv och utåtagera. På grund av sina tidigare upplevelser, men även för att de känner saknad, konstrueras barnet som en risk. Stretmo och Melander (2013:127) hävdar att bilden av ensamkommande barn som ”tickande bomb” går att återfinna i officiella sammanhang. Författarna skriver att kopplingen mellan psykisk ohälsa och faran att den unge spårar ur används för att legitimera strategier som syftar till att antingen vårda barnet eller införa striktare åtgärder. De skriver att:
Genom ett sådant synsätt på ensamkommande barn skapas också en