Barnen

Jag frågade Lena Thunberg och Ingrid Källström Nilsson om de kunde se skill-nader i barnens användning av biblioteket före och efter ombyggnaden. Enligt de båda är den största skillnaden att barnen leker och spelar spel i större ut-sträckning nu än före ombyggnaden, eftersom biblioteket i dag erbjuder många fler leksaker och spel. Förut fanns en större betoning på böckerna och det var mer tydligt att rummet var ett bibliotek, men nu är böckerna en sak bland flera andra.67 Lena Thunberg berättar att i det gamla biblioteket fick böckerna utstå en mer hårdhänt behandling. De användes ofta som lekredskap då det inte fanns något annat att leka med. Det beteendet tycker hon har försvunnit i det nya biblioteket där det finns riktiga leksaker.68

De flesta barn leker när de kommer till Rum för barn, vilket ju också var en del av tanken med det nya biblioteket. Leken blir dock ofta vild och högljudd. Samtidigt är besökarna fler än tidigare, vilket gör att ljudnivån i biblioteket vid vissa tidpunkter är väldigt hög. Personalen vill att barnen ska ägna sig åt lugnare former av lek och försöker ibland uppmana besökarna att inte springa eller skrika i biblioteket. Vissa aspekter i rummet inbjuder dock till spring och vild lek. Lena Widerberg ger som exempel den långa öppna passagen som möter besökarna när de kommer in i rummet och som sträcker sig ända bort till bildverkstan.69 Hon menar att barns naturliga impuls är att springa över en sådan stor yta och hon tycker att inredningen på sikt måste möbleras om på något sätt så att barnens impulser att vilja springa dämpas.70

Signalerna som sänds till barnen blir dubbeltydiga eftersom rummet verkar uppmuntra till spring och vild lek med sina stora öppna ytor, samtidigt som personalen säger till barnen att de inte får springa eller skrika i biblioteket. Till

66 Intervju med Giovanna Jörgensen 2007-02-20.

67 Intervju med Ingrid Källström Nilsson 2007-02-14 s. 1, intervju med Lena Thunberg 2007-02-16.

68 Intervju med Lena Thunberg 2007-02-16.

synes finns alltså en motsättning mellan vad rummet genom sin utformning förmedlar till besökarna och intentionerna med rummet.

Samtidigt kan det vara så att vissa barn springer genom rummen när de kommer in på Rum för barn för att skaffa sig en överblick och för att snabbt orientera sig i miljön. Från hallen är rummen, som ligger i fil, inte helt över-blickbara vilket kanske kan skapa en känsla av otrygghet eller osäkerhet hos vissa barn som de därmed vill råda bot på. Skantze menar att en vuxen person kan orientera sig i ett rum bara genom att låta blicken vandra genom rummet och på det sättet uppfatta olika perspektiv, vinklar och vrår. Ett barn har inte förmågan att göra så utan gör denna utforskande rörelse fysiskt och med hela kroppen. 71 Därför kan det vara så att vissa barn rusar genom rummet för att fort skaffa sig en uppfattning. Rum för barn har förvisso en arkitektonisk tydlighet, det som Skantze benämner som rummets kroppsspråk som barnen genast verkar uppfatta när de kommer in i biblioteket. De flesta hänger sig direkt med att utforska rummets alla kojor, trappor och hemliga lådor.

Även om det är leken som dominerar på Rum för barn så är det nästan all-tid något barn som, själv eller tillsammans med en vuxen, läser eller tittar i böcker. Skillnaden är dock stor från den traditionella barnavdelning som jag själv har arbetat på. Där är det böckerna som står i fokus och besökarna går dit för en stunds läsning eller för att låna med sig böcker hem. Att det inte är så många av besökarna på Rum för barn som lånar hem böcker syns inte bara i bibliotekets utlåningsstatistik, som har sjunkit efter ombyggnaden, utan också för att det sällan är någon kö vid lånedisken. Detta trots att antalet besökare på biblioteket har ökat kraftigt. Att antalet utlån har sjunkit samtidigt som antalet besökare har stigit ger en fingervisning om att många besökare kommer till Rum för barn för att bara vara och leka en stund. Samtidigt kan det tänkas att det är fler som läser under besöket på Rum för barn, även om de inte lånar hem böcker. Mina observationer visar dock snarare på att de flesta leker mer än de läser när de kommer till Rum för barn. Under våren 2007 fick de vuxna besökarna på Rum för barn svara på en enkät om biblioteket. Resultatet blev 260 ifyllda enkäter. En fråga som ställdes i enkäten var vad besökarna brukar göra när de kommer till Rum för barn (föräldrarna har svarat för sina barn). Av de 225 personer som besvarade frågan skrev bara 128 att de läste under besöket, 113 svarade att de lekte och klättrade. Dessa två svar låg i toppen av en mängd aktiviteter som besökarna ägnade sig åt under vistelsen. Lägger man

till att 23 svarade att de brukar springa runt, 18 leka i tornet och 17 brukar upptäcka, syns det att de flesta kommer till Rum för barn för att leka i någon form. Bara 17 svarade att de lånade böcker. Påpekas bör att enkäten visade att besökarna ägnade sig åt flera aktiviteter under ett besök och att många hade en rutin i sitt besök där de först lät barnen springa runt lite, för att sedan slå sig ner och läsa en bok eller göra något annat.72 Trots det var det bara drygt hälften som svarade att de kom till Rum för barn för att läsa.

Gula rummet, noll till tre år

Lena Lundgren har gjort observationer i Gula rummet för en projektrapport om Rum för barn. Hon beskriver de små barnens användning av rummet:

Barnen kliver eller kryper uppför trappsteget mot den inre delen av rummet, kryper i och ur ”globen”, åker kana eller stultar nerför ”mattan” som fungerar som en kort rutschbana. De gungar i gungan, leker med leksakerna, undersöker de olika föremålen på den högra väggen, bär omkring de stora lådorna och andra saker, ligger på golvet och tittar på varandra och undersöker och tittar i böcker. Det låga staketet ut mot entrén är lagom högt att dra sig upp mot och hålla sig i för barn som är på väg att lära sig resa sig och gå.73

Gula rummet som vänder sig till de minsta barnen blir ofta snabbt trångt, då många föräldralediga kommer dit med sina småbarn. Lena Thunberg säger att det egentligen var tänkt att Gula rummet skulle bli större än vad det blev. Personalen märkte redan innan ombyggnaden att andelen småbarn bland besö-karna ökade, men när allt skulle få plats i det nya biblioteket blev det trångt och då gjordes Gula rummet mindre.74 Efter ombyggnaden har andelen små barn som besöker Rum för barn med sina föräldrar ökat ytterligare, och när Gula rummet är fullt sprider småbarnen och deras föräldrar ofta ut sig även i de andra rummen.

Lena Lundgren har under sina observationer speciellt tittat efter hur mycket böckerna i Gula rummet används. Hon konstaterar att det alltid ligger tygböcker och pekböcker i soffan och på golvet, vilket tyder på att böckerna tittas i eller i alla fall används på något sätt. Dessutom menar hon att det alltid under hennes observationer var någon förälder som satt och bläddrade bland böckerna i hyllorna, eller tittade på bilder i pekböcker tillsammans med sina barn.75

72 Sammanställning av enkätundersökning på Rum för barn.

73 Lundgren, Lena, Rum för barn – med rum för barn (2007) s. 15 f.

Bruna rummet, fyra till sju år

Det första som barnen brukar upptäcka och röra sig mot, när de kommer in i biblioteket, är tornet i Bruna rummet, i alla fall de barn som har lärt sig gå och springa. Rampen som löper längs med sidan på tornet är egentligen en rull-stolsramp, men används av barnen som en rutschkana som de hasar nerför på baken eller på fötterna. Tornet är också spännande med sina olika öppningar och krypin. Högst upp i tornet, uppe vid taket, finns fönstergluggar där barnen kan titta ut över biblioteket och Sergels torg. Ofta ropar de glatt till sina föräldrar. En och annan bok eller leksak kommer nerflygandes ibland. I Bruna rummet finns även ett skåp med olika leksaker som barnen själva eller personalen brukar plocka fram. En rullbar stege, som sitter fast i den innersta hyllväggen, är uppskattad av barnen att klättra i, ibland för att nå en bok, andra gånger bara för att det är kul att klättra eller för att undersöka skruvarna som stegen är fäst med. Kojan under bron är ett särskilt populärt krypin för både föräldrar och barn att sitta och läsa i. Jag har ofta observerat att de små barnen som håller på att lära sig att gå också gärna använder trapporna och tornet i Bruna rummet att träna i. Personalen ingriper ibland när småbarnen börjar plocka bland de leksaker och spel som är till för de äldre barnen.

Jag har kunnat urskilja några olika sätt på hur barnen använder Bruna rummet, dit en stor del av de lite äldre barnens aktiviteter är koncentrerad. Ibland leker barnen hela besökstiden ut, ibland varvar barnen leken med att de letar efter och tittar i böcker, själva eller tillsammans med en vuxen. Jag har också observerat några barn som till största del har ägnat hela besöket åt att leta böcker och att läsa.

Ett ganska typiskt exempel på hur barnen kan pendla mellan böckerna och leken observerade jag då en flicka i fyraårsåldern stod uppe på den broliknande trappan i Bruna rummet. Hon bläddrade i en bilderbok då det plötsligt kom upp två andra barn på bron och ställde sig bredvid henne. Flickan la ifrån sig boken och alla tre stod och hoppade upp och ner en stund. Sen försvann de två barnen ner igen och flickan återgick till att titta i sin bok.76

De barn som har ägnat en stor del, eller till och med hela besöket, till att enbart söka böcker och läsa har framstått som relativt bekanta med biblioteket, vilket kan tyda på att de har varit på Rum för barn tidigare. Det kan därför tänkas att det tar några besök innan barnen upptäcker böckerna, och börjar ägna dem mer uppmärksamhet. Detta är också något som Lena Thunberg

kräftar. Hon menar att de barn som har varit på Rum för barn flera gånger är bättre på att utnyttja rummet på det sätt som personalen vill: titta i böcker, spela spel, lägga pussel etc.77

En pojke i fyraårsåldern, som jag observerade, verkade särskilt bevandrad i biblioteket. När jag först lade märke till honom satt han tillsammans med sin mamma i kojan under bron. Pojken hade hittat en bok med spökhistorier, som egentligen var för avancerad för honom, och som kom från Vita rummet. Han verkade dock väldigt fascinerad av de läskiga illustrationerna i boken. Lite senare såg jag pojken igen. Han hade hittat, eller om han visste sedan tidigare besök, hyllan med spännande böcker i Bruna rummet. Han stod en lång stund vid hyllan och valde, och plockade till slut med sig ett par böcker. Pojken och hans mamma irrade sedan runt lite i Bruna rummet för att finna någonstans att sitta. Vid observationstillfället var det väldigt många barn och föräldrar i biblioteket. Det var därför svårt för pojken och hans mamma att hitta en plats att läsa på och dessutom var ljudnivån väldigt hög. Till slut hittade de en plats i Vita rummet. Pojken verkade dock oberörd av oväsendet runt omkring honom och var bara intresserad av sina böcker.78

Vid ett annat observationstillfälle följde jag under en stund ett syskonpar som vistades i Bruna rummet tillsammans med sin mormor. Syskonen, en flicka och en pojke, ungefär tre till fyra år gamla, plockade ideligen nya böcker från hyllorna för att sedan krypa in i tornet för att få sitta i lugn och ro och titta i dem. Detta gjorde båda två upprepade gånger, med något avbrott för en promenad i rampen eller för att klättra högst upp i tornet för att vinka till sin mormor.79

Under tiden som jag observerade syskonen slog det mig att deras sätt att använda rummet är själva sinnebilden för hur det säkert är tänkt att Rum för barn ska användas, nyfiket men lugnt utforskande och hela tiden med en bok i handen. Hos dem var den utforskande leken och böckerna interagerade med varandra, och i deras sätt att ta sig an rummet kunde jag ana projekt-beskrivningens vision: leken som en väg till läsning. Jag uppfattade barnen som väldigt bekväma i rummet och de var hela tiden målmedvetna i sina rörelser, något som kan tyda på att de har varit där förut och därför är väl-bekanta med rummet.

77 Intervju med Lena Thunberg 2007-02-16.

Dessa två exempel är dock inte typiska. Få barn är så fokuserade på bibliotekets bokbestånd när de besöker Rum för barn. Det är oftast andra saker som lockar barnen, till exempel spel och leksaker, eller att bara springa runt. Detta står i kontrast till de resultat som Lynne McKechnie fick fram i sin studie om förskoleflickor och deras mödrar på bibliotek. Av de aktiviteter som barnen företog sig på biblioteket, som till exempel sagostunder och lek, så var sökande i bibliotekets mediebestånd den aktivitet som alla barn deltog i under sitt biblioteksbesök.80 På Rum för barn står leken i centrum och är den aktivitet som den övervägande delen av barnen ägnar sig åt. Lekaktiviteterna bland barnen från tre år och uppåt är oftast koncentrerade till Bruna rummet och mer specifikt till tornet och rampen. Rum för barn och biblioteken i McKechnies studie skiljer sig naturligtvis åt då McKechnies studie undersöker traditionellt utformade folkbibliotek där mediebeståndet är den centrala delen av verk-samheten.

En av anledningarna till att det är leken som har kommit att dominera på Rum för barn är troligtvis att biblioteket har varit omskrivet och omtalat i olika medier, och därmed lockat till sig besökare som vanligtvis inte besöker bibliotek. Det är många besökare som dessutom inte alls känner till att Rum för barn är ett bibliotek, utan ser det som ett lekrum. När jag berättade för en bekant, som besökt Rum för barn en eller ett par gånger med sin lilla dotter, om vad min uppsats handlade om utbrast han: ”Jaha, det är ett bibliotek? Ja, just det, det finns ju böcker där.” Att besökare inte förstår att rum för barn är ett bibliotek kan bero på flera aspekter. En är att det inte finns något i namnet som avslöjar att det är ett bibliotek. Att Rum för barn dessutom ligger i Kulturhuset och är helt frikopplat från vuxenbiblioteket två våningar under gör säkert sitt därtill. Kanske kan det också vara så att bibliotekets inredning inte signalerar det folk förväntar sig av en biblioteksinredning. Detta trots att Bruna rummet är lite av en pastisch av ett gammalt engelskt bibliotek, fast i en mer lekfull form. Kanske är det så att vissa uppfattar den pastischartade inredningen och böckerna mer som en kuliss.

Vita rummet, åtta till elva år

Om Bruna rummet domineras av fartfylld lek i rampen så är Vita rummet ofta lugnare. Vita rummet riktar sig till lite äldre barn, och därför är rummet inte utformat för lek på samma sätt som Bruna rummet. Det är dock inte lika ofta barn i den tänkta ålderskategorin som besöker Rum för barn. Kanske kan det

bero på att de skräms bort av att det ofta är många små barn i biblioteket och därmed alltför livligt. Även om det är lugnare i Vita rummet måste besökaren passera både Gula och Bruna rummet på vägen, där småbarnen är många och aktiviteten och ljudnivån hög. Vita rummet har inte heller så många mysiga vrår att dra sig undan i, som Bruna rummet har, något Skantzes studie visade att barn i den åldern uppskattar. När Skantze lät barnen beskriva olika ut-rymmen i skolan visade det sig att biblioteket i skolan var en av de platser som eleverna uppskattade mest. När de beskrev biblioteket betonade de i positiva ordalag både ljuset i rummet och de öppna ytorna, men även möjligheten att dra sig undan med en bok i de mörka alkoverna som fanns i biblioteket. Skantze märkte att barnen verkade uppskatta dramatiken mellan ljus och mörker som skapades genom inredningen.81

Den cirkelformade hyllan i mitten av Vita rummet, som det går att sitta inuti, ger förvisso lite avskildhet, men är kanske inte så bekväm att sitta i en längre stund.82 Två hängmatteliknande fåtöljer som flitigt används till att gunga i finns också i Vita rummet. Jag har vid ett par tillfällen också observerat barn som suttit i hängfåtöljerna och läst böcker.

Vita rummet attraherar dock mest de besökare som vill spela spel. Dels för att de flesta spelen finns i Vita rummet, men också för att det är något lugnare än i Bruna rummet och därför att det finns stolar och bord som är lämpliga för ändamålet.

I Sagorummet, som ligger i anslutning till Vita rummet, sitter ibland besökare och läser eller tittar i böcker. Vid ett flertal tillfällen har jag dock ob-serverat att barnen ofta använder rummet för att springa runt i. Ofta springer de på sittbänken som löper längs med den rundade väggen. Sagorummet används också till de sagostunder och sångstunder som personalen håller flera gånger per dag.