Jag har funnit att leken är den dominerande aktiviteten på Rum för barn. Denna slutsats har jag dragit utifrån mina observationer, intervjuer samt den enkät-undersökning som Rum för barn lät sina besökare svara på våren 2007. Enkäten gav siffror på att få besökare kommer till Rum för barn för att läsa. Ännu färre kommer dit för att låna hem böcker eller andra medier. Detta visar att biblioteket inte lyckas förmedla de intentioner som rummet utformades med. I Rum för barns projektbeskrivning skrivs att leken ska vara en del av
rummet men att den inte får bli ett mål i sig. Jag anser dock att det till viss del ändå har blivit så, eftersom både mina observationer och Rum för barns enkät-undersökning visar på att de flesta kommer till Rum för barn för att leka.
I ett tidigt skede av mina observationer kunde jag konstatera att det finns en diskrepans mellan å ena sidan besökarnas förväntningar och användning av biblioteket, å andra sidan de intentioner som biblioteket byggdes med och som personalen har med rummet. Rummet har ett kroppsspråk som verkar förmedla känslan av ett lekrum, vilket uppmuntrar till en livlig lek som personalen inte tycker passar i biblioteket. Detta leder till att besökarna får motstridiga budskap när de kommer in i biblioteket. Besökarna upplever att det är tillåtet att springa och skrika medan personalen uppmanar dem att inte göra det. Den lek som personalen helst ser att barnen ägnar sig åt är ett mer stillsamt utforskande av rummet eller att leka med de leksaker, pussel och spel som biblioteket tillhandahåller. Besökarna, varken barn eller vuxna, uppfattar dock gränsen mellan vilken typ av lek som är önskvärd och inte. (Se avsnittet Interaktion mellan besökare och personal nedan).
De flesta aktiviteter för barn från tre år och uppåt är centrerade till Bruna rummet, både läsning och olika former av lek. Gula rummet är ofta överfullt av föräldrar och småbarn och när det blir för trångt sprider de ut sig i de andra rummen. För föräldralediga fungerar Rum för barn som en social mötespunkt. Föräldrar stämmer träff med varandra för att sitta och prata en stund medan barnen kryper runt på golvet i Gula rummet. Ofta står föräldrar och småbarn utanför och väntar när biblioteket öppnar och det märks att Rum för barn fyller ett tomrum i Stockholm. Det finns inte så många andra inomhusaktiviteter för små barn och deras föräldrar att välja på som är gratis. Dessutom finns sköt-bord samt möjligheten att värma mat i ”matsäcksrummet”, vilket säkerligen är uppskattat av småbarnsföräldrar.
Vita rummet är däremot ofta lugnare och attraherar mest besökare som vill spela spel vid något av de utplacerade borden. Målgruppen för Vita rummet, barn åtta till elva år, besöker dock inte biblioteket i så stor utsträckning. Jag har endast observerat ett fåtal barn i den åldern som besöker Rum för barn på sin fritid. Anledningen till detta kan vara att de tycker att det är för mycket små-barn i biblioteket.
Besökarna på Rum för barn kommer från olika delar av Stockholm och dess förorter, och för många verkar Rum för barn vara mer av en attraktion. När det regnar beger man sig till Rum för barn i stället för Skansen. Detta bidrar också till att Rum för barn blir mer av ett lekrum än ett bibliotek.
3.3 Interaktion mellan besökare och personal
Vid de tillfällen jag har observerat interaktionen mellan besökare och personal har jag kunnat se att det är under lugnare perioder under dagen som personalen har tid att interagera med besökarna. Med tanke på att en av tankarna med biblioteket var att barnen skulle ha mycket vuxenkontakt, och att personalen skulle arbeta aktivt med sitt bemötande av barnen, är dock inte interaktionen så omfattande. Detta beror enligt Giovanna Jörgensen på det stora besökstryck som har varit under det första året sedan återinvigningen av biblioteket. Det förefaller heller inte vara självklart för barnen var eller till vem de ska vända sig om de har frågor, eftersom personalen rör sig runt mycket i biblioteket. Det kan därför tänkas att det är svårt för barn att skilja på personal och vuxna besö-kare.
En vanlig form av interaktion är då personal uppmanar barnen att inte leka vilt i biblioteket. De använder sig också av inneslutande och uteslutande tekniker för att styra bort barn från lek som inte är önskvärd i biblioteket, eller för att uppmuntra önskvärd lek. Denna styrning uppkommer delvis på grund av diskrepansen mellan besökarnas förväntningar och användning av biblioteket samt personalens intentioner med detsamma. Att bibliotekets fysiska ut-formning inte representerar intentionerna med rummet gör att personalen lägger mycket energi på att försöker styra in barnen på önskvärda verksam-heter. Kanske skulle denna styrning kunna minskas om den fysiska utformningen kom att överensstämma mer med intentionerna. Samtidigt bör det påpekas att ett visst mått av styrning inte går att undvika och inte heller är önskvärt att undvika. Personalen talar ofta om att de måste vara mer aktiva i sitt förhållningssätt till barnen: umgås med dem, visa dem vad som finns i biblioteket och få dem intresserade av vad biblioteket erbjuder. Det är ett sätt att styra som är en eftersträvansvärd del av verksamheten och där personalen fungerar som de ”handledare” som från början var syftet. En ökad satsning på denna form av styrning skulle kunna leda till ett minskat behov av den direkta styrning där personalen ingriper i situationer där barnen leker för livligt eller springer runt för mycket. En styrning som kan upplevas som negativ av både barn och personal.
3.4 Barnen och böckerna
I Bruna rummet har jag inte kunnat avgöra ifall det alternativa klassifikations-systemet, som personalen på Rum för barn har utvecklat, gör att barn hittar böcker och andra medier lättare eller inte. Jag har dock sett indikationer på att
det inte fungerar riktigt som det var tänkt. Jag tror inte heller att så många barn förstår att de illustrationer som sitter ovanför hyllorna symboliserar innehållet i dem. Precis som Ingrid Källström Nilsson så ser även jag att illustrationerna är för komplicerade och sitter för högt upp för att barnen ska lägga märke till dem. Själv hade jag svårt att förstå vilken genre eller ämneskategori de olika bilderna skulle symbolisera, och i vissa fall kom jag aldrig fram till det utan att inventera böckerna i hyllan.
Detta visar på att det är väldigt svårt att utveckla ett klassifikationssystem som ännu icke läskunniga barn kan förstå. Det som ett barn bildmässigt för-knippar med en rolig bok, kanske betyder något helt annorlunda för ett annat barn. Men systemet är ändå ett stort kliv i rätt riktning när det gäller att göra böcker mer lättillgängliga för mindre barn som ännu inte kan läsa, även om det måste utvecklas ytterligare.
I Vita rummet är det annorlunda. Där har jag kunnat konstatera utifrån min egen erfarenhet av referensarbete med barn att genrerna är väl anpassade efter hur barn i mellanåldern brukar benämna olika ämneskategorier. Barn frågar ofta efter böcker om ”förr i tiden” i stället för att använda benämningen historia, eller använder ordet ”verkligheten” när de vill ha böcker om vänskap och relationer. Utifrån de observationer jag har gjort av skolklasser i Vita rummet har jag också kunnat se att barnen verkar hitta bra och förstå böckernas indelningar. Det är dock beklagligt att det inte är fler barn i den tilltänkta åldersgruppen, bortsett från skolklasser, som kommer till Rum för barn när Vita rummet fungerar så bra för dem i det avseendet.