Strategier för styrning på Rum för barn

Som konstaterades tidigare i uppsatsen finns en diskrepans mellan vad besökarna å ena sidan har för förväntningar på biblioteket och hur de använder det, och å andra sidan hur personalen vill att besökarna ska använda rummet. Bibliotekets utformning, med sina stora fria ytor och sin lekfulla inredning, uppmuntrar till lek som innefattar spring och mycket rörelse. Den vilda lek som ofta uppstår stämmer inte överens med den mer stillsamma lek som personalen helst ser att barnen ägnar sig åt. Därför måste personalen ofta för-klara för de besökare som kommer till Rum för barn att det inte är tillåtet att springa eller att skrika i biblioteket.

Jag observerade ett tydligt exempel på denna diskrepans då en grupp om ca fyrtio barn mellan sex och sju år, kom till Rum för barn en onsdags-eftermiddag. Deras lärare, som verkade tro att Rum för barn är ett lekrum, hade ringt några timmar innan och annonserat att de skulle komma. Eftersom Rum för barn inte är ett lekrum erbjöd personalen ett program med bland annat sagoläsning för barnen. Läraren tyckte inte att ett program för besöket var nöd-vändigt, och ville inte vara till något besvär, barnen skulle bara leka ett par timmar, menade hon. Personalen bestämde sig ändå för att sätta ihop ett

spontant program för barnen. Barngruppen delades upp i två grupper. Den ena gruppen slussades till matsäcksrummet för att hänga av ytterkläderna, medan den andra gruppen blev instruerad om vad Rum för barn är för ett ställe samt vad man får och inte får göra där. Barnen fick sedan lyssna på en berättelse i sagorummet, och var efter det fria att leka och låna böcker. Många av barnen begav sig direkt till tornet i Bruna rummet för att leka, men ett flertal barn flockades runt personalen och ställde frågor om böcker som de ville låna.102 Besöket förlöpte väl och utan det kaos som personalen verkade förvänta sig innan. Hade personalen avstått från att instruera barnen och deras medföljande lärare kanske besöket inte hade gått lika smidigt, eftersom lärarna uppfattade Rum för barn som ett lekrum.

Barngrupper som kommer på så kallade ”biblioteksäventyr” utanför bibliotekets ordinarie öppettider brukar instrueras på ett liknande sätt. Vid dessa tillfällen brukar personalen samla barnen vid den stora kartan över biblioteket som är placerad i passagen mellan Gula och Bruna rummet.103 Personalen pratar lite om kartan och låter barnen gissa var i rummet de be-finner sig. De passar också på att informera barnen om att Rum för barn är ett bibliotek och att det är tillåtet att leka, men inte att springa och skrika. Vid de tillfällen då jag har varit närvarande har personalen dröjt vid samtalet en stund vid om att Rum för barn är ett bibliotek, för att samtidigt höra efter om barnen har en uppfattning om vad ett bibliotek är samt vad man gör där. Ibland blir barnen lite otåliga och har svårt att stå stilla och lyssna eftersom det finns så mycket i de olika rummen som lockar. I en utav barngrupperna, som jag obser-verade, märkte jag att flera av barnen förväntade sig ett lekrum. Deras klasskamrater hade varit på Rum för barn veckan innan och informerat dem om att det fanns en rutschkana (rampen i tornet). Barnen frågade flera gånger under besöket om när de skulle få leka.104

Genom att instruera barngrupperna när de kommer till Rum för barn verkar personalen vilja förbereda barnen på att det inte är ett lekrum som de har kommit till, och med det också försöka hindra barnen från att leka alltför vilt. För att barnen ska ägna någon tid till att låna böcker under dessa besök ger personalen dem ibland uppgifter som till exempel att leta efter en bok med ett visst tema eller att alla barn måste hitta minst en bok som de vill låna. Lena Thunberg säger att en del i gruppbesöken ändå måste vara att barnen får röra

102 Observation 2007-01-31.

103 Se bild 04 & 05 i bilaga 2.

sig fritt i rummet och springa runt och undersöka. Hon menar också att de flesta efter en stund självmant brukar lugna ner sig och hitta ett spel eller en bok, eller slå sig ner i någon av fåtöljerna.105

I avhandlingen Den välreglerade friheten visar Charlotte Tullgren hur pedagogerna, på de förskolor som hon har undersökt, styr barnens lek så att den ska motsvara deras bild av den goda och utvecklande leken. Pedagogerna styr barnen från ”opassande” lekar till lekar som anses vara nyttiga och lärorika.

Det finns likheter i hur pedagogerna i Tullgrens studie styr barnen, och hur personalen på Rum för barn styr barnen mot lek som de anser vara passande. När besökarna på Rum för barn, främst barnen, leker för livliga lekar eller är för högljudda går personalen in och försöker styra leken mot lugnare aktiviteter. Det kan både handla om tillsägelser om att barnen måste leka lugnare eller försök till att göra barnen uppmärksamma på någon annan typ av lek eller aktivitet som inte är lika livlig. Barnens lek på Rum för barn regleras dock inte i samma utsträckning som i Tullbergs studie. Eftersom Rum för barn är ett bibliotek har personalen en annan roll, och deltar inte aktivt i barnens lek på samma sätt som pedagogerna på en förskola.

Tullgren har identifierat tre typer av innehåll i leken som blir föremål för styrning av pedagogerna. Det är de fridstörande lekarna, de olagliga lekarna och de nyttiga lekarna. De fridstörande lekarna som innefattar höga ljud eller för mycket rörelse, som upplevs som störande, blir oftast föremål för styrning mot någon lugnare aktivitet. De nyttiga lekarna är sådana som pedagogerna uppmuntrar, och som de ofta försöker styra den fridstörande leken emot. Det är lekar som anses bidra till barnens utveckling och som handlar om företeelser i vårt samhälle som att till exempel leka affär restaurang eller att leka familj. De olagliga lekarna innefattar sådana där barnen leker att de är rånare, pyromaner eller något liknande. 106 En snarlik uppdelning kan även göras på Rum för barn. Jag har dock aldrig observerat någon lek som faller inom typen för olagliga lekar, så den kategorin lämnas därhän.

Kategorin för nyttiga lekar ser lite annorlunda ut på Rum för barn än i Tullgrens studie, eftersom barnen inte riktigt leker på samma sätt som på för-skolan. Dessutom anser jag att namnet nyttiga lekar på Rum för barn är lite missvisande, därför kallar jag i stället kategorin för passande lekar. Livlig lek kan ju också vara nyttig, men betraktas som opassande på ett bibliotek.

105 Intervju med Lena Thunberg 2007-02-16.

Lekarna på Rum för barn är oftast inte så strukturerade eller långvariga som de kan vara på en förskola. Lekar som faller inom typen passande lekar blir i stället lekar som är relaterade till böcker, eller lugnare lekar som inne-fattar olika typer av spel eller leksaker. Kategorin för fridstörande lekar ser dock likadan ut på Rum för barn som i Tullbergs studie.

Ett konkret exempel på hur personalen på Rum för barn kan gå in och styra bort från fridstörande lek observerade jag vid ett tillfälle då en grupp med barn, mellan sex och sju år, hade kommit till biblioteket tillsammans med en lärare under ordinarie öppettid. Några pojkar från barngruppen lekte i rampen i Bruna rummet. Leken, som gick ut på att pojkarna jagade varandra, blev alltmer intensiv och högljudd. Till slut bad läraren dem att lugna ner sig. I samma stund gick en av Rum för barns personal fram till pojkarna och talade vänligt med dem. Jag uppfattade inte vad hon sade till dem men pojkarna följde henne bort till skåpet med leksaker, där hon visade dem en riddarborg i trä. Riddar-borgen är ganska stor, ungefär en halvmeter hög, och till den hör små plastfigurer som föreställer riddare. Pojkarna verkade nöjda och började genast leka med figurerna i borgen. På grund av borgens storlek så måste de sitta eller stå på knä på golvet för att kunna leka med den. Något som automatiskt gjorde att leken blev lugnare och mer samlad.107 När Rum för barns anställda styrde bort pojkarna från den fridstörande leken, som inte var önskvärd, använde hon sig av det som Tullgren kallar för uteslutande tekniker. Hon tillrättavisade pojkarna på ett vänligt sätt medan hon samtidigt inbjöd dem till en annan akti-vitet. Genom denna inbjudan uteslöt hon den aktivitet som pojkarna ägnat sig åt och som inte var önskvärd.

Utifrån mina observationer har jag kunnat se att den vanligast före-kommande kontakten mellan personal och barn är då personalen försöker dämpa vild lek, eller styra in leken på någon lugnare aktivitet. Ofta handlar det om barn som leker i rampen i Bruna rummet, där leken kan bli väldigt intensiv. Barnen jagar varandra eller hasar ner i rampen på fötterna i hög fart. Vid dessa tillfällen säger personalen ofta till barnen att det är bättre om de hasar nerför rampen på rumpan i stället för på fötterna, eller försöker få dem intresserade av något annat.

Lena Thunberg säger att hon tror att behovet av att styra barnen har ökat eftersom det numera finns många fler leksaker i biblioteket än tidigare, sam-tidigt som rummet i sig uppmuntrar till fysisk aktivitet. Hon menar dock att det

är lite av en balansgång att känna av när det är dags att lägga sig i barnens aktiviteter. Om det sitter ett barn och bläddrar i en bok, och sen tar en till, finns det ju ingen anledning att störa. Är det någon som verkar rastlös eller inte har något att göra är det däremot lämpligt att gå fram och höra sig för vad barnet skulle vilja göra, säger hon.108

Flera personer i personalen som jag har talat med under mina observationer och i intervjuer har påpekat dilemmat med att ingripa i livlig lek eftersom de upplever att det är lätt att reduceras till en ordningsvakt som bara säger åt barnen vad de inte får göra. Lena Widerberg säger att hon tycker att personalen måste arbeta mer aktivt med barnen, visa dem vad som finns i biblioteket och prata med dem. Hon tar tornet i bruna rummet som ett exempel. Leken blir oftast livligast i rampen, men om personal befinner sig i rampen tillsammans med barnen, och visar dem de saker som finns där, så blir barnen intresserade av det. Men om personalen håller sig vid sidan om, för att enbart ingripa när det blir stökigt, så menar Lena Widerberg att det blir en negativ upplevelse för barnen att vara i tornet och rampen i stället för en positiv upplevelse.109

Styrningen måste alltså ske på ett sätt som gör att barnen korrigeras bort från det beteende som inte är önskvärt, utan att det skapar en negativ känsla eller att barnen upplever sig kränkta i sin lek. Tullgren kallar detta för inne-slutande tekniker. Det är en typ av styrning som skapar välbefinnande och en positiv känsla som ska få barnen att vilja underordna sig styrningen.110

Vid ett tillfälle observerade jag en barngrupp som kommit till Rum för barn utanför ordinarie öppettider för ett ”biblioteksäventyr”. Barnen fick leka fritt en stund i Bruna rummet och några av dem började leka ”bockarna Bruse” på den broliknande trappan. Leken, som var inspirerad av sagan Bockarna Bruse, uppmuntrades genast av en ur personalen från Rum för barn som hade hand om ”biblioteksäventyret”. Hon engagerade sig också själv i leken, och frågade vem som skulle vara troll och vem som skulle vara bock.111 Vid detta tillfälle använde sig personalen av en inneslutande teknik där hon uppmärksammade och uppmuntrade barnens lek eftersom den föll innanför ramarna för vad som personalen anser vara passande lek på Rum för barn. På detta sätt gav hon också signaler till barnen om vilken lek som är önskvärd.

108 Intervju med Lena Thunberg 2007-02-16.

109 Intervju med Lena Widerberg 2007-02-15.

Även Lena Thunberg talar om vikten av att personalen är mer aktiv i sitt arbete med barnen och att det bidrar till att rummet blir lugnare. Hon menar att det är viktigt att vara tydlig med vad rummet erbjuder.

Jag tror att det är viktigt att man liksom inte tassar omkring och känner sig irriterad på saker som händer. Då är det ju mycket bättre att gå in och styra upp det lite, eller vara med. Det kan ju räcka att man sitter med ett barn och spelar ett spel i biblioteket för att det ska lugna ner sig.112

Ingrid Källström Nilsson ger uttryck för en annan form av styrning än Lena Widerberg och Lena Thunberg. Hon tycker att det är synd att personalen ska behöva ge barnen instruktioner för att de ska förstå hur de ska nyttja rummet. Personalen ska självklart interagera med besökarna menar hon, men rummet borde tala mer för sig självt och det skulle vara tydligare för besökarna hur de ska använda det.113 Ingrid talar alltså också om att besökarna måste styras, men att denna styrning borde finnas mer implicit i rummets fysiska struktur än i personalens agerande.