Barnen löser konflikter

Det framkommer i intervjuerna att barnen får möjlighet och tid att lösa konflikter själva. De blir till och med uppmuntrade att göra det av pedagogerna. Kommer barnen och frågar om hjälp säger pedagogerna åt barnen att försöka själva först. Anders säger att han ger förslag på hur man kan lösa konflikten till barnen när de kommer, ger dem argument. Men om inte det fungerar kommer pedagogerna och stöttar barnen i konflikthanteringen.

Utifrån pedagogernas svar kan vi tyda att utgångspunkten är att barnen ska lösa det själva, men de sätter gränser. Susanne förklarar det på det här sättet:

Givetvis om de inte kommer och storgråter alltså har slagit. Alltså på det sättet. Det är en helt annan sak. För då måste man gå in. Många konflikter är oftast såna här mindre: han tog en spade från mig. Alltså de här jättesmå konflikterna. Men det är väl kanske. Det är säkert väldigt stora konflikter för dem. Och det är viktigt att man pratar kring det...

Vid "småkonflikter" låter pedagogerna barnen lösa det själva och säger åt dem att göra det, men om våld eller kränkande ord är inblandade eller om barnen inte kommer vidare själva griper de in. Susanne bekräftar även barnen när hon säger att för dem är kanske konflikten stor medan den för pedagogerna ter sig liten.

Vi frågade pedagogerna under intervjun varför de tycker att barnen ska lösa konflikterna själva, vad de har för tanke bakom sitt arbetssätt. Ett mönster vi fann i svaren mynnade ut i två huvudorsaker: bra och viktig kunskap att ha, samt bra att kunna hantera konflikter inför framtiden. Pedagogerna talade om att det var viktigt för barnen att lära sig det och som Susanne sa; får barnen göra det själva lär de sig det. Även Anders uttrycker sig liknande om att barn lär sig av att göra. Han talar om att det är förbjudet att slåss med pinnar men barnen kanske gör det i alla fall och slår sig. Det är också ett sätt att lära sig varför man har förbudet, att upptäcka att man kan skada sig istället för att bara bli tillsagd hela tiden. Karin sa att det är viktigt att lära sig inför framtiden för man kommer möta konflikter hela livet.

Två av pedagogerna nämner även skolan i sina förklaringar. De tycker barnen behöver lära sig att hantera konflikter för det är bra att kunna inför framtiden till exempel när de börjar skolan. Anders sa: "I skolan kommer det bli annorlunda, dem kommer inte ha det så lätt. De kan inte skrika. De kommer vara över 25 elever på två personal så där måste dem bli mer självständiga eftersom de inte kan få hjälp hela tiden." Pedagogerna ser konflikthantering som ett viktigt redskap för barnen att ha och arbetar för att barnen ska lära sig det.

Hur tycker pedagogerna att barnen löser konflikter på deras avdelning då? På den frågan blev det blandade svar. En av pedagogerna tycker barnen löser det hyfsat bra, de är ju ändå barn. En annan tycker inte de löser det så bra, de kommer till pedagogerna med småsaker som de kan lösa själva, men ibland är vissa bra på det. Det är kanske som Linus beskriver det: "Det är lite berg- och dalbana över det tycker jag. Att de ibland kan va jätte jätte duktiga och ibland så kan de inte alls. Så är det kanske med alla barn. Men öhm just vår grupp här är väl rätt så duktig tycker jag överlag..På just det. Men öhm..Ja antagligen just för att vi har jobbat på det sättet vi gör här." Barnen är bättre på det än kanske andra barngrupper men behöver fortfarande tränas i det så de blir så bra att de inte kommer för småsaker hela tiden. Susanne berättade att hon kunde se en förändring sen i början: "...det kom mer och mer, från början gjorde de ingenting alls liksom. Vissa kommer fortfarande springandes. Men oftast funkar det att försöka lösa det själv." I början kom barnen för allt, då försökte de inte lösa konflikterna själva överhuvudtaget, men nu kommer de springandes mindre. Men det berodde även på vilket barn det var. Många mindre konflikter löste barnen själva genom att samtala och argumentera med varandra och komma överens. De delade lika eller så anpassade de sig efter olika omständigheter. Relativt ofta under våra observationer kunde vi se hur ett barn retades eller störde ett annat barn på ett eller annat sätt. Oftast räckte det med att barnet sa till det andra barnet eller ignorerade honom/henne för att han/hon skulle sluta. Vissa mindre konflikter ignorerades utav ett av barnen och rann ut i sanden. Om något gick fel under lekens gång så uppmärksammade barnen ofta det innan det blev en större konflikt och då stoppades leken. Barnen höjde rösten och talade i en mer allvarlig ton i konflikten eller i början av situationen innan den brutit ut i en större konflikt. De markerade tydligt med hjälp av sin röst och även med kroppen när det var något de inte accepterade. Men ibland klarade barnen inte av att hantera konflikterna själva och sprang då iväg efter en pedagog.

Susanne sa även något rörande barnens konfliktlösningar: "Sen vet jag ju inte alltid om det blir på det bästa sättet, men de löser de på sitt sätt och de verkar nöjda i det..." När barnen löser det själva vet hon inte alltid hur lösningen blir och om det blir enligt det hon anser vore det bästa. Men hon godtar barnens lösningar då barnen verkar nöjda. Under våra observationer kunde vi se att pedagogerna låter barnen lösa konflikterna själva och bad barnen att försöka lösa det själva. De kanske observerade hur det gick på avstånd men gick inte in utan lät barnen försöka själva. Pedagogerna kunde även fråga barnen om de kunde lösa konflikten själva och i fall de fick ett ja lät de barnen lösa det. Enda tillfällena det gick in var vid hot, våld eller när de ansåg att det inte fungerade, när barnen inte kom vidare själva. Här är ett exempel på hur barnen löser konflikter själva: Barnen leker vid kanten av ett vattendrag. De tar stenar till kanten och lägger där för att bygga något.

"Jag var före dig Saga," säger Albin där han står och väntar på att gå fram med sin sten när Saga tar ett annat håll och går förbi honom.

"Förlåt," säger Saga.

"Och man trängs inte i kön," säger Frida. "Då får man inte va med," säger Tindra.

"Trängs man i kön Saga får man inte vara med," säger Frida. Barnen fortsätter att lägga stenar och stå på led för att komma fram och lägga.

Här ser vi hur barnen avstyr vad som kunde blivit en större konflikt genom att be om ursäkt och sätta upp regler för hur man får bete sig i leken.

Här är ett exempel på när barnen inte själva kom vidare och en pedagog då gick in:

"NEJ Minna!" utbrister Elin. "Den hade jag. Du fick bara låna lite." Hon syftar på håven Minna har och sträcker armarna efter den, tar tag i den också ett tag.

"Ja men," säger Minna. Hon rör sig lite bort från sluttningen och ger inte tillbaka håven. "Du..."

"Minna, vem hade håven?" säger en manlig pedagog, Anders, då som inte syns på bild och han rör lätt vid hennes axel för att få hennes uppmärksamhet. .

"Minna," säger Elin då och följer efter. Minna tittar upp på pedagogen och svarar efter några sekunder.

"Nu säger hon att (ohörbart mummel)," säger Minna. Elin tar under tiden tag i håven bakom Minnas rygg.

"Nej det sa jag inte," säger Elin.

"Joho," säger Minna. Och drar lätt i håven bort från Elin.

"Nej," säger Elin. Och drar tillbaka håven. "Hon tog ifrån den." De rör fortfarande på håven mellan sig.

"Jag bara visa hur man gjorde det," säger Minna. Minna släpper håven och Elin vänder sig om och går tillbaka till vattnet. Minna drar upp sin jacka lite och går sen därifrån.

Barnen hade problem att avgöra vem som skulle ha håven och en pedagog gick in. Han ställde en fråga och barnen fortsatte diskussionen kring vems håven var. Men nu kunde barnen gå vidare i konflikten eftersom pedagogen var där och lyssnade på dem. I den reviderade Läroplanen för förskolan 98 (2010) finns där med som strävansmål att pedagogerna ska sträva mot att barnen lär sig hantera konflikter, kommunicera och lyssna. Det strävar pedagogerna mot på denna förskola. De låter barnen få lösa konflikterna själva och kan gå in om deras stöd behövs. Deras arbetsätt stöds av läroplanen. Det stöds även av Vygotskijs teorier. Vygotskij anser bland annat att man lär sig tillsammans med andra, samspelet är grunden för barnets utveckling. Det får barnen göra i ovan arbetssätt. Barnen lär sig hantera konflikter i socialt samspel med andra barn eller pedagoger. De samtalar om sin konflikt och lär sig att hantera det genom samspelet och de lär sig språket. Språket som man använder i den situationen och att tala i allmänhet genom att använda språket. Barnen erövrar kunskaper och tar in det på det sociala planet för att sedan omvandla det till inre processer som de kan använda nästa gång de stöter på en liknande situation eller hamnar i en konflikt igen. I pedagogernas arbetssätt kan vi också utläsa vilka teorier och vilken barnsyn pedagogerna har. Genom att låta barnen själva lösa konflikterna istället för att pedagogerna går in och ger en lösning eller talar om hur de ska gå tillväga visar pedagogerna att de tror på John Deweys teori "learning by doing". Att barnen lär sig genom att göra, få praktisera sin kunskap. Två av pedagogerna uttryckte själva under intervjuerna att de tror barnen lär sig genom att göra det själva, helt i linje med John Deweys teori. Pedagogerna menade att för barnen verkligen skulle lära sig och ta till sig kunskapen behövde barnen själva få lösa konflikterna, annars skulle de bli beroende av pedagogerna för att lösa sina konflikter. Det skulle inte hjälpa barnen och när de kommer upp i skolan kan det bli ohållbart med de stora grupper och mindre personal som det är. Och för att barnen skulle lära sig hantera konflikter behöver de hantera dem själva. Det är en sak att läsa sig till en kunskap och en helt annan att använda den. Man kan inte lära sig ett språk enbart genom att läsa om det man måste få använda det, samma gäller för konflikthantering. Det är en sak att höra pedagogerna berätta om hur man gör, se hur pedagogerna gör och en helt annan att själv få göra det. Men det behövs för att lära sig det. Som Dewey anser: man lär sig genom att göra. Barnen lär sig hantera konflikter genom att själva få hantera konflikterna. Utas Carlsson (2001) skrev i sin bok att barnen lär sig mer av erfarenheten, praktiskt få göra det, än av att höra hur man ska gå tillväga. Det är skillnad på att läsa om hur man gör upp en eld och faktiskt göra det.

Barnsynen vi kan utläsa är att pedagogerna ser barnen som kompetenta barn. Ett barn som är med och konstruerar sin egen kunskap och identitet. Inte ett barn som reproducerar det vuxna säger till dem och behöver fyllas med kunskap. Det rika barnet kan vara med och påverka, den har betydelse i sin egen utveckling (Dahlberg, Moss och Pence 2002). Pedagogernas barnsyn kommer fram i intervjuerna och observationerna. De tror på att barnet klarar av att lösa konflikter själv. De tror på att barnet kan vara med och konstruera sin kunskap, inte på att barnet passivt ska ta emot kunskap utav pedagogerna. Genom att ha den synen på barn öppnar pedagogerna upp för barnet. Synen man har påverkar hur man lägger upp miljön, vilka relationer man har till barnet och barnets fortsatta lärande. Genom att ha en syn på barnet som rikt, kompetent, öppnar man upp barnets möjligheter anser Dahlberg, Moss och Pence (2002). Och möjligheten barnet får i denna kontext är att lära sig hur man kan hantera konflikter genom att själv erfara och försöka lösa dem. Det leder till att barnet växer och själv känner sig kompetent eftersom pedagogerna tror på barnet.