Pedagogers agerande i konfliktsituationer

Alla intervjupersonerna beskrev sig som lugna när de går in i en konflikt. En av pedagogerna, Anders, uttryckte sig såhär: ”Att vara lugn själv som pedagog när man går in i en konflikt är bra för jag tror att det smittar av sig på barnen, de blir mer lugna. Om man är stressad och orolig så blir barnen också det.” Anders fortsatte med att säga: ”Jag skulle vilja säga att jag aldrig skriker men det hade varit en lögn. Fast jag tror det är bra att skrika ibland ändå. Att höja rösten eller skrika krävs ibland för att barnen verkligen ska stanna upp och tänka till men man kan fortfarande vara lugn även fast man höjer rösten.”

Väl inne i konflikten så försöker pedagogerna lösa den genom att lyssna på barnen och samtala med dem. Alla pedagogerna poängterar att det är viktigt att alla barnen som har varit inblandade i konflikten får komma till tals och blir lyssnade till så att inget barn känner sig åsidosatt eller underlägsen. Det är viktigt att inget barn känner att det alltid är hon eller han som får skulden. ”Man måste ha en öppen syn och lyssna på båda två innan man tillrättavisar någon. Som pedagog måste man vara delaktig och uppmärksam, inte bara sitta i en hörna.” förklarade Susanne. de Klerk (1991) understryker hur viktigt det är att tänka på att respektera alla inblandade, att alla har rätt

utifrån sin synvinkel. Han poängterar också att det kan finnas personliga faktorer och känslor som spelar in och att man då måste ta hänsyn till det. Flera av våra intervjupersoner framhåller hur viktigt det är att ta hänsyn till att barn är olika och att man som pedagog behöver känna av situationen. Karin uttryckte sig såhär om det: ”Det är viktigt att man tar hänsyn till barnen och tänker annorlunda beroende på vilket barn det är som är inblandat i konflikten. Om det till exempel är ett barn med speciella behov eller ett barn med språkproblem, då är det viktigt att man lägger det på rätt nivå så att de förstår, så att man kan lösa det.”

Under våra observationer kunde vi se att pedagogerna var uppmärksamma och noterade konflikter som uppstod tidigt. När de valde att ingripa så var de lugna och pratade med barnen lugnt på ett pedagogiskt sätt, tydligt och på barnens nivå. De satte sig ofta ner på huk så att de kom på samma nivå som barnen eller la en arm kring barnet för att lugna ner om det behövdes. De frågade barnen vad som hänt och lät barnen förklara en i taget och försökte komma med en lösning. I vissa fall så försökte pedagogerna få barnen att lösa det själva och bara vara ett litet stöd men när inte det fungerade så fick pedagogerna vara mer delaktiga i diskussionen och hjälpa barnen att komma fram till en lösning.

I Läroplanen för förskolan Lpfö 98 (reviderad 2010 s.7) står det att ”Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande.”

Och att arbetslaget ska:

• visa respekt för individen och medverka till att det skapas ett demokratiskt klimat i förskolan, där samhörighet och ansvar kan utvecklas och där barnen får möjlighet att visa solidaritet,

• stimulera barnens samspel och hjälpa dem att bearbeta konflikter samt reda ut missförstånd, kompromissa och respektera varandra. (Lpfö 98 reviderad 2010 s.9)

I vår undersökning kunde vi tydligt se hur pedagogerna arbetar med detta genom att låta barnen träna på att hantera och lösa konflikter på egen hand och på så sätt utveckla sin solidaritet, kommunikations kompetens och förmåga att respektera och ta hänsyn till varandra. Pedagogerna fanns där som stöd och hjälpte barnen när det behövdes.

Vid vissa konflikter var de mer bestämda och ändrade tonfall eller höjde rösten. Detta var oftast då de stod på avstånd och var tvungna att ingripa snabbt eller om det var en allvarligare konflikt där våld var inblandat, psykiskt eller fysiskt. I vissa situationer där

pedagogen ingrep men barnet/barnen inte förstod eller brydde sig om att besvara första tillsägelsen förekom det också att pedagogerna höjde rösten eller ändrade tonläge. Wahlström (1996) skriver att kroppsspråk och den icke verbala kommunikationen, till exempel vilket röstläge och tonfall man använder påverkar kommunikationen lika mycket som vilka ordval man gör. Det är något som man måste vara medveten om som pedagog så att man inte talar olika språk och på så sätt kan missuppfattas.

Här följer ett exempel på en konflikt mellan två pojkar, Elias och Hampus där en av pedagogerna ingriper. Elias och Hampus har varsin pinne och står och fäktas på lek en bit ifrån pedagogerna och de andra barnen. Plötsligt råkar Elias slå till Hampus i bröstet med sin pinne.

”Aj”, skriker Hampus och blir både arg och ledsen. Pedagogen som befinner sig närmst pojkarna, Anders, går dit, väl där sätter han sig ner på huk och frågar: ”Hur är det här? Vad hände? Är detta något ni kan lösa själva?” Anders riktar sig åt båda pojkarna och låter dem förklara vad som hade skett en efter en. Båda pojkarnas version stämde väl överens om vad som hade hänt.

”Vi fäktades med pinnarna och så råkade jag slå till Hampus här och pekar på bröstet.” säger Elias.

”Ja, men vi har ju pratat om att man inte ska slåss med pinnar. För då kan det hända sånt här. Eller hur?” säger Anders. Pojkarna nickar och håller med. ”Annars hade ju det hr aldrig hänt. Eller hur?” fyller Anders i.

”Nä, jag vet.” säger Elias och ber Hampus om ursäkt. Pojkarna börjar gå bortåt utan pinnarna som nu ligger på marken.

”Är det okej nu då? Nu får ni tänka på detta.” säger Anders. ”Ja.” säger Hampus. ”Mmm” säger Elias.

”Är det säkert nu, Hampus och Elias?” frågar Anders. ”Ja, svarar pojkarna och springer sedan iväg och leker igen.

Här kunde vi tydligt se att Anders ingriper direkt eftersom det är våld inblandat och en av pojkarna är ledsen. Anders använder sig sedan av samtal i konflikthanteringen och hukar sig för att komma ner på barnens nivå. Han är hela tiden lugn och försöker få båda barnen att prata om vad som hänt och försöker få dem att förstå varför de har en regel om att det är förbjudet att slåss med pinnar på förskolan.