Vi möts i tidningspressen ofta av artiklar om den känslomässiga anspänning – av både glädje och sorg – som arbetet som barnmorska innebär. En fors- kare har beskrivit detta arbete som ett ”emotionellt minfält”. Barnmorskor ska lära sig hantera egna och blivande föräldrars känslor kring glädje, smärta och kroppslig närhet. Avancerad teknik är central för diagnos, övervakning och behandling. Blivande barnmorskor måste lära sig använda tekniken och bedöma dess signaler. De måste hantera de känslomässiga konsekvenser som svåra förlossningar eller ett handikapp hos barnet kan ha för blivande föräld- rar. Lite förvånande är dock forskningen på området ytterst begränsad och känslors inlärning i undervisningssituationer har knappast undersökts alls. Material och metod
Delstudie 1 har utförts av Jenny Gleisner, doktorand vid tema Teknik och social förändring. Under ett års tid följde hon studenter på en barnmorske- utbildning i Sverige för att se hur de talade om känslor och hantering av känslor som en del av lärandet av yrket.
Barnmorskeutbildningen sträcker sig över tre terminer och består av både teoretisk och verksamhetsförlagd utbildning. I projektet följdes studenter- na under den universitetsförlagda delen av utbildningen, och då framför allt under de delar som berörde graviditet och förlossning. En etnografisk metod användes, vilket innebar observationer av föreläsningar, seminarier, färdig- hetsträningar, basgruppsträffar, informella interaktioner under raster m.m. Dessutom utfördes intervjuer med lärare på utbildningen samt en gruppin- tervju med studenter. Studien innehåller även två kortare fältarbeten på en förlossningsavdelning.
Några resultat
Vi vill här lyfta fram en viktig aspekt (av många) av lärandet av emotio- nell kompetens, nämligen barnmorskestudenternas lärande av att bemöta smärta som god och normal.
Barnmorskeutbildningen i Sverige är en påbyggnadsutbildning som krä- ver sjuksköterskeexamen och ett års arbetslivserfarenhet. Barnmorskestu- denter går därmed från att vara sjuksköterskor till att bli barnmorskor. Pro- fessionsväxlingen innebär en ny yrkesidentitet och nya förhållningssätt. Vi vill här ge ett exempel på vad professionsväxlingen kan innebära genom att lyfta fram hur studenternas förhållningssätt till smärta förändrades under utbildningen.
Känslohantering, emotion management, är centralt i många vårdyrken. Be- greppet kommer från Arlie Russel Hochschild som hävdar att känslor kan
kontrolleras både av individen och av samhället. Vissa känslor förs fram som eftersträvansvärda och vissa känslor bör inte visas i exempelvis barnmor- skans professionella förhållningssätt.
Tidigare forskning om smärta fokuserar till stor del på samband mellan smärta och lidande. Man har visat på de födande kvinnornas upplevelse av smärta samt på hur barnmorskor kan hjälpa kvinnor att hantera smärtan, med teknikens hjälp eller med alternativa metoder. Billie Hunter (2001) menar att barnmorskor genom erfarenhet lär sig att uthärda arbete med kvinnor som upplever stark smärta och på så sätt dölja sina egna känslor. Vi hävdar i motsats till Hunter att det inte handlar om att uthärda och dölja utan att förändra sitt förhållningssätt till smärta. Barnmorskestudenterna lärde sig under sin utbildning att se på smärta som god och normal.
Denna syn skiljer sig från sjuksköterskors perspektiv på smärta. För en sjuksköterska är patientens smärta något som ska botas eller lindras. Men de flesta kvinnor som barnmorskor möter i sitt arbete är inte sjuka och behöver därför inte botas. Det är normalt att vara gravid. Eftersom graviditet inte är en sjukdom utan naturlig och normal så ses även fysisk smärta under för- lossningen som normal. Ur barnmorskeperspektiv ses smärtan också som produktiv och meningsfull då smärtan som orsakas av värkarbetet driver förlossningen framåt och leder till att barnet föds.
För att i sin yrkesroll kunna bemöta smärtan som patienter upplever på rätt sätt måste studenten lära sig hantera sina egna känslor inför smärta. Att förändra inställningen till smärta var en process som arbetades med i syn- nerhet under första och andra terminen av utbildningen. Studenterna lärde sig var smärtan sitter, vad den beror på, hur den kan upplevas av den födande kvinnan och hur smärtan kan hanteras. Man lärde sig även att relatera tek- nikens signaler till den födande kvinnans utsagor, till att förstå när smärtan inte var normal utan tecken på något besvärligt, samt att hantera kulturellt skiljaktiga uttryck för smärta bland kvinnorna. Studenterna arbetade även med att förstå sin egna känslor i relation till smärta; detta är en del av läran- deprocessen att bli barnmorska.
Även om Hochshilds perspektiv synliggör de krav som finns på känslor och känslouttryck inom yrken så finns en tendens i hennes arbete, liksom hos dem som byggt vidare på hennes teorier, att förutsätta att det går att skilja mellan vad en person känner och vad den uttrycker. Hunter skriver exempelvis att barnmorskor döljer sina känslor och istället uttrycker det som förväntas av dem. Vi menar att kroppsliga upplevelser av känslor och hur vi kommunicerar känslor är sammanflätade. Det finns även kulturella aspekter i hur man talar om smärta och i hur smärta uppfattas och uttrycks i olika etniska grupper och olika samhällen, något som vi även lyfter fram i studien.
Att lärA sig ”emotionell kompetens”
Studien synliggör – utifrån utbildningens innehåll, studenternas berättelser från den verksamhetsförlagda utbildningen och i interaktionen i grupparbe- terna – att lärandet till att bli barnmorska inte bara handlar om att få medi- cinska och praktiska kunskaper utan också om identifieringsprocesser och känslor. Det handlar om att känna sig som en barnmorska (identifikationsar- bete) men också om att känna som barnmorskor (normer kring känslor).