Fenomenet dialog ses i delstudierna genomgående i ett perspektiv av me- ningsskapande, och för att närma oss svar på frågor som dem ovan har vi använt oss av ett dubbelt perspektiv på meningsskapandet gällande dialog – å ena sidan ett historiskt och idéanalytiskt, å andra sidan ett empiriskt och nutida. Ett antal samtal/dialoger i samtidens svenska skol- och vårdverk- lighet undersöks med avseende på sina kännetecken. Forskningstraditioner som finns representerade är diskursanalys, Foucaultinspirerad och annan, en samtalsanalytisk tradition med fokus på institutionella samtal och svensk etnologisk tradition kring studiet av expressiv kultur.
I det allmänna medvetandet har ordet dialog konnotationer till något gott och önskvärt. Begreppet kan sägas ha en moralisk dimension, det talar om ett mjukare, mänskligare och icke-auktoritärt samhälle, och den dimen- sionen är antagligen aktuell inte bara i den politiska utan också den veten- skapliga diskursen. Både vård och skola, de två områden vars dialoger vi har granskat, är eminent mänskliga samhällsområden. De är också mycket vida. Skola, vård och omsorg rör och berör oss alla på ett eller annat sätt genom hela livet; ibland mycket påtagligt och nära, andra gånger mer avlägset och distanserat. Att frilägga hur det talas om skolan och studera vad som i prak- tiken sker säger något om vilka tanketraditioner, idéer och politiska viljor som influerar samhälleliga diskurser och hur de sedan tar sig uttryck i tanke och handling. Det ger oss möjlighet att kritiskt granska företeelser som vid första anblicken framstår som förgivettaget goda och oproblematiska, som till exempel att vi som medborgare, elever, föräldrar och lärare får vara delaktiga i skolans verksamhet. Skolan är studieobjekt i två av projektets delstudier. I den ena av dem studeras dialogens och samtalets spridnings- mönster i utbildningspolitiska texter från 1970-talet och framåt (Birgitta Sandström). Det är alltså dialogen som idé och ideologi som undersöks. Den andra undersöker hur utvecklingssamtal i gymnasieskolan – som i styrdoku- ment kallas dialoger – ter sig i praktiken (Robert Ohlsson).
Vården är i fokus i två delstudier. I en av dem undersöks det breda menings- skapande som blir synligt i styrdokument för vården, men också de kol- lisioner mellan skilda sätt att förstå vårdverkligheten som anmälningar till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd utgör (Helena Rehn). I den andra närgranskas dialogers konkreta former i allmänläkares praktik ur ett dialog- teoretiskt perspektiv (Georg Drakos). En av utgångspunkterna är att olik- heterna mellan den medicinska kunskapen om människokroppen och dess sjukdomar å ena sidan, och patientens erfarenheter att leva med sin friska eller sjuka kropp å den andra är ständigt närvarande i vårdens möten.
En femte delstudie undersöker vilka föreställningar som är knutna till begreppet dialog i en filosofisk diskurs (Boel Englund). Den fungerar som en bakgrund till de övriga delstudierna och har delvis skapat en tolkningsram för dem.
Sammanfattningsvis
Av våra studier av praktikens dialoger framgår bland annat att människor har tagit de politiskt-administrativa uppmaningarna till dialog ad notam; patienter förväntar sig t.ex. att bli bemötta som individer och att deras sär- skilda behov ska tillfredsställdas. Om inte så går man vidare inom vårdsyste- met och/eller protesterar på annat sätt. Samma studie belyser också de olika övergripande föreställningsvärldar som bildar den ram inom vilken dialoger ska förverkligas. Det förgivettaget goda och oproblematiska med dialog och samtal går att finna såväl i de analyserade utvecklingssamtalen som i analy- sen av utbildningspolitiska texter. Vad granskningen av praktikens dialoger framför allt visar är dock att de inte äger rum inom ramen för de jämlika, symmetriska relationer mellan deltagarna som det dialogiska idealet brukar förutsätta, och som ibland är en föreställning formulerad i mål och riktlin- jer för samtalen. I studien av utvecklingssamtal framträder den asymmetris- ka relationen som ett resultat av analysen. I studien av läkar–patientsamtal ses asymmetrin mellan de två som ett nödvändigt och önskvärt förhållande, som skapar förutsättningar för såväl dialog som monolog – men det framgår tydligt att både vårdens och skolans dialoger, samtidigt som de har jämbör- digt förtroliga inslag, är instrument. De är medel för att åstadkomma något, till exempel fostran. Analyserna av styrdokument från vård och skola visar mycket tydligt på samma instrumentella dimension i talet om dialog och kommunikation.
Detta ska då förstås i relation till de föreställningar som är förknippade med dialogbegreppet i en europeisk filosofisk diskurs under 1900-talet. Hos Hans-Georg Gadamer, Michail Bachtin och Jürgen Habermas finns till att börja med en etisk dimension knuten till begreppet. Dialogicitet och dia-
Dialogen som iDé och praktik
log står för något gott och moraliskt riktigt – såtillvida har alltså dialogens emotionella laddning i vardagsspråket en motsvarighet i det filosofiska tän- kandet. Hos Bachtin är den etiska dimensionen förbunden med mänskligt ansvar, hos Gadamer med ”gemenskap” och hos Habermas med ett förnuft som växer fram mellan människor och därför med rätta har en normativ kraft. Ser vi till Johan Asplunds skisser av vad som kännetecknar en tanke- figur, kan det etiska elementet ses som ett viktigt aktivt element i dialogen som tankefigur, något som appellerar till oss och ger den kraft.
Andra gemensamma element kopplade till dialog och dialogicitet hos de tre filosoferna är föreställningarna om oavslutadhet, obestämbarhet, öppen- het och frihet, tillsammans med en icke-objektiverande syn på den andre. Frapperande är den föreställning om ett mänskligt jag som inte är iden- tiskt med sig självt som tydligast kommer fram hos Michail Bachtin. Att jaget inte är identiskt med sig självt innebär förenklat uttryckt att det inte är enhetligt och i ett stycke. I det ingår också en mängd samtidigt närva- rande ”jagets andra”. I Englunds studie tolkas detta som ett utmanande och en underminering av just det instrumentella förnuftet, som ju bygger på en absolut skillnad mellan ett enda, enhetligt, tänkande jag och allt annat (Descartes, ”det cartesianska förnuftet”). Tillsammans med andra föreställ- ningar ses detta i sin tur som en strävan hos tänkarna att lägga grunden för ett icke-instrumentellt förnuft, en strävan som när det gäller Habermas och hans arbete i dess helhet är uppenbar.
Det som tycks hända mellan idé och praktik är med andra ord att något som har grundats i det ickeinstrumentella och som bygger på idéer om öp- penhet, frihet och icke-objektivering blir till något instrumentellt när det konkretiseras i samhälleliga praktiker. Den stora genomslagskraften hos
dialog tycks kunna förklaras dels som en form av styrning som involverar
den styrde och kanske är den enda möjliga idag, dels med hänvisning till den dragningskraft det goda och det ickeinstrumentella, parat med en fö- reställning om frihet, har i ett samhälle som har sett tidigare normer, ramar och beslutsordningar försvinna. Att vi har tilltro till dialogen som företeelse och tycks dras till dialog i alla dess former säger något om oss som är gott och bra, men poängen är – återigen – att vi inte bör anamma den och den påverkan den står för okritiskt. Diskussion, argumentation, debatt och till och med motstånd kan ibland vara fullgoda alternativ.
Referenser och litteraturtips
Asplund, Johan (1979). Teorier om framtiden. Stockholm, Liber.
Asplund, Johan (1987). Det sociala livets elementära former. Göteborg, Korpen.
Englund, Boel & Sandström, Birgitta (red.) (2012). Dialogen som idé och praktik. Stockholm, Carlssons.
Linell, Per (2009). Rethinking language, mind, and world dialogically. Interactional and contextual
theories of human sense-making. Charlotte, NC, Information Age Publishing.
Molander, Bengt (1993). Kunskap i handling. Göteborg, Daidalos. Nikulin, Dmitri (2006). On dialogue. Lanham, MD, Lexington Books.
Nikulin, Dmitri (2010). Dialectic and dialogue. Stanford, Stanford University Press.
Wierzbicka, Anna (2006). The concept of ‘dialogue’ in cross-linguistic and cross-cultural per- spective. Discourse Studies, Vol. 8, No. 5, 675-703.