Ett återkommande sätt att argumentera för kriminalisering av fiktiv barnpornografi är att framställa fiktiv barnpornografi som något farligt. I Justitiedepartementets utredning redogör skribenten för vad som menas med fiktiv barnpornografi och varför det är angeläget att kriminalisera den formen av handling.
Inte endast avbildningar av verkliga barn och verkliga sexuella övergrepp omfattas, utan även bilder av fiktiva barn kan utgöra barnpornografi, såsom tecknad film. Även dockor och skulpturer
föreställande barn kan utgöra barnpornografi. Ett argument för att låta kriminaliseringen omfatta även tecknade bilder är att det inte kan uteslutas att verkliga barn har använts som modeller. I första hand avses dock att pornografiska bilder är kränkande för barn över huvud taget. Ett ytterligare skäl för att befattning med sådan barnpornografi har kriminaliserats är att bilder kan användas för att locka barn till sexuella handlingar – i avsnittet 3.1.3 Vad menas med barnpornografi? underrubrik Fiktiva barn
Citatet innehåller tre argument. Det första handlar om att det inte kan uteslutas att verkliga barn används som modeller för fiktiv barnpornografi. Det andra argumentet handlar om att pornografiska bilder överhuvudtaget är kränkande för barn. En intressant aspekt i det argumentet är formuleringen att pornografiska bilder överhuvudtaget är kränkande för barn. Sådan formulering stärker vidare analysens tolkning om normer kring barns separation från sex, då inte enbart barnpornografi hävdas vara kränkande för barn utan alla former av pornografi inkluderas.
Det tredje argumentet handlar om att fiktiva barnpornografiska bilder kan användas för att locka barn till sexuella handlingar. Det första och tredje argumentet hävdar att fiktiv skildring kan få, eller kan ha, verklig innebörd. Den formen av argument riktar sig således mot handlingar vilka uppfattas som brottsrisker eller potentiella brott och inte belagda eller genomförda brottshandlingar.
I samma dokument argumenterar skribenten för varför barnpornografibrottet behöver en vid brottsbeteckning som inkluderar fiktiva skildringar.
Barn kan dock skadas även genom att bilder på fiktiva barn med sexuella uttryck sprids i samhället.
Sådana bilder bidrar till en sexualisering av barn och kan i förlängningen leda till ökade sexuella övergrepp mot barn. Bilder kan även användas av förövare för att normalisera övergreppet inför barnet och inför sig själv – i avsnitt 5.1.4 Diskussion och bedömning, underrubrik En vid brottsbeteckning behövs
Skribenten uttrycker att fiktiva bilder av barn i sexuella sammanhang bidrar till sexualisering av barn som kan leda till ökning av barnsexbrott. Bilderna påstås även kunna användas av förövaren att normalisera övergreppet för barnet och sig själv. Argumentationen tar återigen sikte på uppfattade risker. Anmärkningsvärt är att riskerna omtalas utan vetenskaplig förankring.
Den gemensamma nämnaren för dessa argument är att barn inte på något sätt får associeras med sex.
Både fiktiv och verklighetstrogen barnpornografi framställs som något farligt, vilket också kan användas som ett slags vapen för att öka barnsexbrotten. Tidigare hävdades barn vara en helig symbol i dessa sammanhang av särbehandling. Collins (2008, 46) menar att heliga symboler är farliga och besitter suverän betydelse som måste närmas på allvarliga samt försiktiga sätt. Det framstår därav rimligt att tolka uttryck av fara i dessa sammanhang som referenser till den heliga symbolens innebörd och konsekvenser av misskötsamt beteende kring symbolen.
Sammanfattning
Ett sätt att legitimera lagmässig särbehandling av barnpornografibrott är att hävda att brottet är säreget.
Brottets påstådda säregenhet består i materialet av det säregna brottsoffret barn och den säregna kränkning som brottet innebär, vilken påstås vara en sexuell kränkning av barn. Barn framställs återkommande som utsatta och skyddsvärda, vilka, i implicit mening, ska hållas frånskilda från sex i generell bemärkelse samt att det är vuxnas roll att genomföra och upprätthålla sagd frånskildhet. Barn placeras hierarkiskt under vuxna, i och med homogeniserande beskrivningar av barn, deras utsatthet och behov av vuxnas beskydd.
Sexualitet framställs återkommande som något personligt, skyddsvärt och utsatt som individer själva ska vaka över. Däremot är inte sexualitet fritt för individen att bestämma över, utan konceptet sexualitet konstrueras med normer i materialet. Således uppmanas människor upprätthålla normer via sexualdiskurser. Särbehandlingen riktar sig därav inte enbart mot barnpornografibrottet, utan fungerar även som ett verktyg för vidare social kontroll.
I materialet ges explicita uttryck för att kriminalisera förfaranden utöver själva barnsexbrotten. Var exakt gränsdragningen går är högst oklart. I regeringens proposition 1997 söks försvarlighetsrekvisitet för barnpornografibrottet i stor utsträckning begränsas till myndigheter. Detta orsakar en del oro bland motioner och individer i materialet då vissa samhällsengagemang, organisationer och annat prosocialt arbete hävdas begränsas. Propositionen får även medhåll. Det framgår en logik mellan viljan att kriminalisera närliggande områden till barnpornografibrottet och stigmatisering av områden associerade till brottet, däribland pedofili.
Barn i allmänhet är ett uttryck som återkommer för att implicit beskriva en norm om barns fundamentala separation från sex. Uttrycket används frekvent vid argumentationer om kriminalisering av fiktiv barnpornografi. Normen innebär att samtliga instanser av associationer mellan barn och sex resulterar i fullbordade kränkningar av normen, vilket får extremt omfattande konsekvenser, då även prosocialt beteende som vård eller annat konstruktivt arbete automatiskt blir kränkande.
Olika brott talas om på olika sätt i materialet. Brott som inte är sexualbrott talas återkommande om som allvarliga. Sexualbrott talas frekvent om som mer integritetskränkande och sexualitet likställs med integritet. Integritet hävdas vara viktigt i samtiden och i vissa fall uttrycks sexualbrott vara tabu. Tabut förekommer flest gånger i sammanhang av barnpornografi, där barn tolkas utgöra en helig symbol, vars helighet produceras av beteenden som påminner om sociala ritualer. Den heliga symbolen barn tolkas agera konkret representation av det mer abstrakta konceptet integritet och sexualitet. Sexualitet innebär i sammanhanget normer och den heliga symbolen barn tolkas således försvara normer.
Vuxna framställs återkommande som beskyddare av den heliga symbolen och därav även av normerna.
Framställningen av vuxna som beskyddare av barn tolkas inte enbart konformera till samtida normer,
utan även fungera som stratifierande handlingar. De återkommande uttryck som på olika sätt värnar om barn i materialet tolkas som konkurrerande handlingar mellan vuxna, där vuxna på olika sätt söker utmärka sig som beskyddare av barn. Tabut uppfattas fungera som ett stratifierande verktyg i sammanhanget, i och med den särskiljning som tabuuttrycket innebär. Konstruktioner av barn som utsatt och skyddsvärd grupp, vilken vuxna ska vaka över, placerar barn hierarkiskt under vuxna.
Heliggörande av barn i sådan kontext cementerar det hierarkiska förhållandet och rättfärdiga vuxnas maktutövning mot barn, då de kan hävda skydda en helig symbol.
I materialet framställs barnpornografi återkommande som en form av farligt vapen, vilket kan användas för att öka barnsexbrotten. Uttryck av fara tolkas i dessa sammanhang referera till den suveräna heliga symbolen barn och fara angående misskötsamt beteende kring symbolen. Det farliga tolkas således hänvisa till en symbolisk fara, snarare än sakliga brottskonsekvenser.
6 Diskussion
Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka underliggande motiv kring lagmässig särbehandling av barnpornografibrottet i Sverige och med en förklarande ansats erbjuda ett perspektiv som kan fylla i de luckor som uppfattas stå tomma i särbehandlingens officiella motiveringar. Uppsatsens frågeställningar är Vilka underliggande motiv kan utläsas i lagmässig särbehandling av barnpornografibrottet i Sverige, Varför särbehandlas barnpornografibrottet och Vilken betydelse får den lagmässiga särbehandlingen för pedofili?
Särbehandling och Säregenheter
Det uppstår en slags kretsgång av brottets unika betydelse, då särbehandling av barnpornografibrottet rättfärdigas med konstruktioner av brottets säregenhet. För att minimera smittorisker som leder till vidare inskränkning av grundlagar, hävdas åtgärden behöva begränsas till barnpornografibrottet. Detta tolkas bidra till att stifta barnpornografibrottets säregna status. Vidare uppfattas detta kunna bidra till att förklara en aspekt av stigmatisering mot brottstypens förövare samt pedofiler som potentiellt tillskrivs denna säregna status i och med förväxlingen koncepten mellan.
6.1.1 Barnets roll
Sex framstår som en definierande egenskap av koncepten barn och vuxna. Barn definieras med hjälp av separation från sex och sex blir således exklusivt för vuxna. Barns utsatthet och utelämnande till vuxnas placerar barn hierarkiskt under vuxna. Vidare uttrycks det i materialet att vuxna ska skydda barn från sex.
Det här tolkas som ett försvar av en social hierarki mellan vuxna och barn. När ett sådant försvar utövas i diskussion kring hur lagens makt ska användas, kan lagens makt tolkas som ett verktyg för att upprätthålla sagd hierarki.
6.1.2 Sexualitetens roll
Sexualitet konstrueras till att vara något personligt, känsligt och säreget vilket vuxna individer ska vaka över. I materialet innebär sexualitet normer och framställningen av sexualitet tolkas fungera som ett sätt att maskera samt översätta normer till personliga och intima egenskaper. I en individualistisk kontext förser sexualitet individer något att identifiera sig med, där individen kan framhäva sin individualitet genom sin sexuella identitet.
En central del av sexualitetens normer är individens rätt till sin egen sexualitet och därmed sexuellt självbestämmande. Det sexuella självbestämmandet ska emellertid inte likställas med sexuell frihet, då individen inte nödvändigtvis har rätt att uttrycka sin sexualitet. Den sexuella friheten kan snarare tolkas ligga i rätten för en individ att säga nej till en annan individs sexuella uttryck. Att respektera någons sexualitet handlar således inte nödvändigtvis om att acceptera någons preferenser eller läggning, utan snarare om att värna om någons sexuella samtycke.
Om en individs sexuella uttryck i någon mån anses kränka andra individers integritet och sexuella självbestämmande, är individen därmed inte fri att uttrycka sin sexualitet. Sexuell attraktion till barn, så väl i form av barnsexbrott som pedofili, blir enligt denna princip en direkt kränkning av barns rätt till sexuellt självbestämmande i och med att barn inte kan ge sexuellt samtycke. Sex blir återigen något exklusivt för vuxna.
Sammanfattningsvis kan kontroll över andras sexualitet i en individualistisk kontext sägas betyda kontroll över individerna i den givna kontexten och signifikanta delar av deras identitet. Att kontrollera sexualiteten innebär att kontrollera den sociala hierarkin mellan barn och vuxna som konceptet sex upprätthåller. Således tolkas även detta som ett försvar av sagd social hierarki.
Fullskaligt krig mot barnpornografi
Barnpornografibrott beskrivs vara mer än själva övergreppen och kriminalisering tar således sikte på förfaranden utöver övergreppen. Det är oklart var gränsen går. Brottets undantagsregel söks i stor utsträckning begränsas till myndighetsarbete, vilket orsakar oro hos vissa individer i materialet.
Detta anses vidare bidra till isolering av barnpornografibrottet. I och med undantagsregelns begränsning förefaller det logiskt att barnpornografi undviks på alla sätt och vis, då även prosocialt arbete kan hamna i kläm. Detta anses kunna bidra till att förklara stigmatisering av pedofiler och barnsexförbrytare, specifikt gällande deras isolering och vårdsvårigheter. Kriminaliseringens oklara gränsdragning kan
bidra till att förklara förväxling mellan pedofili och barnsexförbrytare. Vidare kan brottets symboliska betydelse delvis förstås utifrån detta, då brottet är mycket känsligt gällande hur det vidrörs.
6.2.1 Det allmänna barnet
Barn i allmänhet är ett uttryck som används för att beskriva en norm i form av barns fundamentala separation från sex. Normen tolkas innebära att samtliga instanser som förknippar barn med sex fullbordar en kränkning av normen. Detta ses som en central insikt i det undersökta fenomenets problematik, då även insatser som söker motverka barnpornografi automatiskt blir kränkande. Normen kan bidra till att förklara den omfattande stigmatisering som riktas mot pedofili och barnsexförbrytare, då själva vetskapen om dess existens blir kränkande. Normen tolkas vidare bidra till att upprätthålla den sociala hierarkin mellan barn och vuxna. Lagen tolkas i detta sammanhang som ett maktmedel för att befästa hierarkin.
De allvarliga och de avskyvärda brotten
Olika brott talas om på olika sätt. Brott som inte är sexualbrott talas om som allvarliga. Det uttrycks tabu vid omtalande av sexualbrott, då de beskrivs som avskyvärda. Sexualitet likställs med integritet, varav sexualitetens normer omsätts till intima egenskaper. Sexualitet och integritet framställs som utsatta koncept och tabut förekommer återkommande när barnpornografi omtalas. Barn heliggörs när de beskrivs som ett okränkbart koncept. Barn uppfattas fungera som en konkret och utsatt representation av de mer abstrakta koncepten sexualitet och integritet. Tabut och barn som helig symbol uppfattas således försvara normer kring sexualitet och därav även den sociala hierarkin mellan barn och vuxna.
Detta kan bidra till att förklara varför riskfaktorer som stigmatisering av pedofili och barnsexförbrytare inte involveras i diskussioner om hur barnsexbrott kan motverkas. Konceptet barn spelar på den semantiska nivån rollen som skyddsobjekt men på den latenta nivån rollen som maktverktyg för att upprätthålla social ordning. Den heliga symbolen barn tolkas fokusera gruppens idé om vuxna som beskyddare av den heliga symbolen. I samtida kontext av barns rättigheter, en stor fråga som bland annat FN driver, kan sådan beskyddande roll tolkas konformera till normer. Vidare kan sådana beskyddande framställningar även fungera som stratifierande handlingar då det finns status att tjäna på sådan framställning i sammanhanget.
Individer särskiljer sig inte enbart mot barnsexförbrytare i materialet, utan även mot andra grupper som implicit hävdas besitta högre nivå av social närhet till brottet. Social status hävdas genom betoning på socialt avstånd till brottet, vilket tyder på att en mer komplex social hierarki närvarar. Denna hierarki refereras till som den sociala avståndshierarkin. Hierarkin kan bidra till att förklara pedofilers och barnsexförbrytares negativa status, eftersom människors stratifiering blir stigmatiserande. Den sociala avståndshierarkin framstår som koherent med Sveriges avståndsmarkering från barnpornografibrottet,
då brottet delvis har förflyttats ut ur den svenska demokratin. Hierarkin är också i linje med FN:s totala avståndstagande från barnpornografibrott och sexualisering av barn.
Status framstår således som en viktig komponent i den här formen av stigma. Därav finns det flera viktiga paralleller att dra mellan uppsatsens fynd och tidigare forskning som uppsatsen redogjort för.
Som Lukachko, Hatzenbuehler och Keyes (2014) menar att det finns möjligheter för stigma att fungera positivt för de som stigmatiserar, stärker uppsatsens fynd den idén vidare. Det är även i linje med Imhoffs (2015) fynd om stigmatisering mot personer med pedofili som socialt önskvärt. Det är emellertid viktigt att poängtera det strukturella problemet, som Stangl et al. (2019) argumenterar för, vilket möjliggör fenomenet.
Lagar och policys har möjligheter att påverka det strukturella problemet genom att förändra förutsättningarna som problemet växer ur. Vad gäller särbehandlingen kan det finnas en risk för att stigmatisering mot pedofili och barnsexförbrytare eskalerar, då särbehandlingen sänker brottets status och därav även pedofilins status ytterligare. Om så är fallet, riskerar särbehandlingen att accelerera risker för barnsexbrott sett till tidigare redogjorda forskningsresultat (se Blagden et al. 2018; Harper, Bartels och Hogue 2016; Jahnke 2015; Jahnke och Hoyer 2013; Marshall och Marshall 2010; Ward och Siegert 2002).
Vidare vad gäller särbehandlingen och status, måste resonemanget från Hatzenbuehler och Link (2016) om policymässig ouppmärksamhet beaktas. Till författarens bästa kunskap ignoreras stigmatisering mot personer med pedofili, såväl som mot barnsexförbrytare, fullkomligt i urvalsdokumenten, trots att en gedigen mängd forskning om den formen av stigma samt dess konsekvenser finns att tillgå. Status blir återigen en relevant komponent att poängtera, då stigmatiseringens grava konsekvenser framstår som irrelevanta. Det må vara fallet att människor är ovetande om konsekvenserna men faktumet att det totalt saknas redogörelse för vilka negativa konsekvenser särbehandlingen kan ha för pedofiler och barnsexförbrytare, talar för att grupperna besitter så pass låg status att deras behov kan ignoreras eller passera obemärkta.
När avstigmatisering av pedofiler fungerar beskyddande av barn från barnsexbrott, ställs välviljan mot barn på sin spets. Det blir då nödvändigt att fatta beslutet om att upphäva, minska eller förändra stigmatiseringen och den status samt gruppsammanhållning som medföljer för att verkligen prioritera barns beskydd. Väldigt lite, om ens något överhuvudtaget, tyder på att det finns någon sådan vilja i uppsatsens empiriska material. Särbehandlingen tycks snarare röra sig i en motsatt riktning. Det framstår således som att stigmatisering av personer med pedofili och barnsexförbrytare är viktigare än barns beskydd, vilket betyder att barns beskydd inte nödvändigtvis är särbehandlingens primära mål.
Den idén stärks genomgående av uppsatsens fynd.
Det finns däremot en möjlighet att barns beskydd faktiskt är särbehandlingens egentliga mål, men att det saknas kunskap om vilka konsekvenser särbehandlingen och stigmatiseringen får. Det skulle innebära att särbehandlingen inte lyckas bli fullt rationell. Om så är fallet blir upplysning extra viktigt.
Samtidigt framstår irrationalitet eller okunskap i särbehandlingen som en problematisk förklaring för varför barn inte prioriteras i slutändan. Medan det riktas extremt mycket fokus mot konceptet barn i materialet, är det inte nödvändigtvis faktiska barn som ställs i centrum. Det verkar snarare vara vuxna som spelar huvudrollen, även om de gör så subtilt. Det är nämligen vuxna som upplever och beskriver de fundamentala kränkningarna och problemen som barnpornografibrottet utgör.
Fokus på barn blir således hela tiden fokus på vuxna. Särbehandlingens fokus riktas mot barn utan att sluta vid barn, för att istället fortsätta till vuxna som slutdestination. Det framstår inte som att vuxna för barns talan, utan att vuxna snarare för sin talan om barn. Det är ett perspektiv som placerar vuxna i centrum. Eftersom den idén bekräftas genomgående i uppsatsen, ses det som en mer tillfredsställande förklaring att social kontroll utgör särbehandlingens slutgiltiga mål.
Barnpornografi som vapen
Barnpornografi framställs i materialet som en typ av farligt vapen och påstås kunna användas för att öka barnsexbrotten. Argumentationer om kriminaliseringens räckvidd tar återkommande sikte på potentiella brottsrisker. Detta tolkas som referenser till den heliga och farliga symbolen barn.
Kriminalisering av potentiella brottsrisker framstår som koherent med den oklara gränsdragningen för brottet. Det bidrar vidare att förklara hur pedofili blir ett indirekt mål för kriminaliseringen och stigmatiseringen som följer. Detta anses även stärka tolkningen av barnpornografibrottets djupare symboliska betydelse.