Barnstugeutredningen fick 1973 ett tilläggsdirektiv att se över utbildningen för all personal in- om förskoleverksamheten.270 År 1975 överlämnade BU sitt betänkande angående grundut- bildning, vidareutbildning och fortbildning av personal i förskola och fritidshem.271 Utred- ningen framhöll att den befintliga förskollärarutbildningen gav kunskaper om barns utveck- ling och fysiska vård, men inte tillräckligt om relationerna mellan den vuxne och barnet. Be- grepp som BU grundlagt, dialogpedagogik och lagarbete, skulle lanseras i utbildningen. Be- träffande dimensioneringen av utbildningsplatser så beräknade BU att mer än 100 000 per- soner behövde utbildas under en tioårsperiod för arbete inom barnomsorgens område.
Barnstugeutredningen föreslog en barnpedagogisk utbildning i tre steg. Steg ett skulle vara barnskötarutbildning i form av en 2-årig ungdomsutbildning eller en ettårig vuxen- eller ar- betsmarknadsutbildning. Steg två, som ledde till kompetens som förskollärare eller fritidsle- dare, skulle utgöras av en tvåårig högskoleutbildning (50 veckor för barnskötare med lång- varig erfarenhet av arbete i förskola). Steg tre skulle vara en 20-veckors vidareutbildning för arbete som metodiklärare, föreståndare och pedagogkonsulent eller för arbetsuppgifter inom den uppsökande verksamheten. Innehåll och arbetssätt i förskollärarutbildningen föreslogs or- ganiseras i tre ämnesblock: kommunikation, omvärldsorientering och pedagogik. Ämnes- blocket kommunikation skulle innehålla språk och litteratur, pedagogiskt drama, bild och form, musik samt rörelse. I ämnesblocket omvärldsorientering ingick samhällskunskap, so- cialkunskap, arbetslivsorientering, samt livsåskådningsfrågor. Dessutom föreslogs naturve- tenskaplig orientering med stoff från biologi, kemi, fysik och geografi som belyste samspel eller system i naturen ingå. Ämnesblocket pedagogik innehöll psykologi, pedagogik samt praktik. För den pedagogiska planeringen och verksamheten bland barn och ungdomar, för- äldrar och personal ansågs kunskaper om utvecklingsprocesser, pedagogiska processer och sociologiska sammanhang vara en väsentlig grund som lyftes fram. Lagarbete och dialog mellan de studerande och lärarna skulle känneteckna utbildningens alla delar.272 Utbild- ningens kärna skulle utgöras av frågor som de studerande själva formulerade i samspel med lärarna. Utbildningen skulle utveckla kritiskt tänkande och problemlösning och vara ett led i den blivande förskollärarens personlighetsutveckling.
1977 års högskolereform innebar att all tertiär utbildning, inklusive förskollärarutbildningen, inordnades i en och samma organisation, högskolan.273 All högskoleutbildning skulle dels vara yrkeslivsanknuten, dels ha en forskningsanknytning. Principiellt medförde reformen de största förändringarna dels för de utbildningar som tidigare stått utanför universitets- och hög- skolesystemet och saknat forskning och forskarutbildning, som exempelvis lärar-, socionom- och konstnärliga utbildningar. Dels fick den stora konsekvenser för de akademiska utbild- ningar, främst inom de gamla filosofiska fakulteterna, som hade bristfälliga kopplingar till arbetslivet. I praktiken skulle det dröja in på 2000-talet innan lärarutbildningarna, inklusive utbildningen till förskollärare, fick den forskningsanknytning som högskolereformen förutsatte.
270
Förskolan nr 3, 1973
271
SOU 1975:67 Utbildning i samspel Betänkande avgivet av 1968 års barnstugeutredning
272
Ibid.
273
Regeringens proposition 1976/77:76 Om utbildning av förskollärare och fritidspedagoger, UbU29, Rskr 333, samt tidningen Förskolan nr 4 1977.
BUs förslag om stegvis barnpedagogisk utbildning lade grunden till en ny högskoleutbildning för förskollärare, som anordnades fr.o.m. läsåret 1978/79. Utbildningen omfattade tre olika varianter om 50, 80 och 100 poäng. Allmänna behörighetskrav för utbildning inom högskola skulle gälla för 100-poängsutbildningen medan det för tillträde till 50-poängsutbildningen krävdes slutförd tvåårig vårdlinje eller barnskötarutbildning samt tjänstgöring som förskol- lärare eller barnskötare under sammanlagt minst fyra år. För tillträde till 80-poängsutbild- ningen gällde vårdlinjens barna- och ungdomsvårdsgren eller annan barnskötarutbildning. Kravet på förpraktik togs bort.274 Praktiken hade nu skurits ner och omfattade vid denna tidpunkt ca en tredjedel av utbildningstiden.
I samband med införandet av den nya utbildningen fick UHÄ i uppdrag att följa upp hur den nya praktikorganisationen med arbetslaget fungerade.275 Praktiken hade kritiserats för brist- fällig koppling till praktikinstitutionernas verksamhet, och arbetslagens handledning ifråga- sattes.276 UHÄ konstaterade att det tog lång tid att gå från enskilt handledaransvar till mot- svarande ansvar för hela arbetslaget.277
Tillsammans med Socialstyrelsen fick UHÄ 1983 den socialdemokratiska regeringens upp- drag att se över innehållet i förskollärar- och fritidspedagogutbildningen mot bakgrund av tidigare påtalade brister, som påtalats genom Socialstyrelsens utvecklingsplan samt det pågående arbetet med ett pedagogiskt program för förskolan. 278 På sikt tror vi på en
gemensam utbildning av förskolans personal, kommenterade utbildningsminister Lena Hjelm-
Wallén och socialminister Sten Andersson uppdraget.279 I uppdraget betonades att större vikt borde läggas på barns språkutveckling och begreppsbildning. UHÄ skulle även se över praktikutbildningens innehåll och pröva samverkansformer mellan förskollärar- och fritidspedagogutbildningen.280
Förslag till förändrad utbildning kom 1985.281 UHÄ ville samordna utbildningslinjerna för förskollärare och fritidspedagoger till en barn- och ungdomspedagogisk linje på 120 poäng med ett basblock på 60 poäng och en fördjupningsdel på 60 poäng. Ämnesblocken kommuni- kation, omvärldsorientering, pedagogik/metodik och praktik skulle ersättas av temainriktade kurser där ämnesteori, pedagogik, metodik och praktik integrerades.
UHÄs förslag till ny utbildning remissbehandlades våren 1985.282 När UHÄs styrelse fattade beslut om förslaget reserverade sig LOs och Kommunförbundets representanter.283 SAF och LO ville i stället ha kvar 100 poängs utbildningen och efter fyra års yrkesutövning skulle förskollärare och fritidspedagoger erbjudas 20 veckors vidareutbildning. Detta och det faktum att UHÄ inte kunde presentera hur en förlängd utbildning skulle finansieras ledde till att man inte föreslog en förlängd utbildning för förskollärare och fritidspedagoger inför budgetåret 1989/90. Förslaget på en barn- och ungdomspedagogisk linje fanns visserligen med i UHÄs anslagsframställning, men förändring och förlängning skulle ske först på längre sikt.284
274
Förskolan nr 3, 1982 s 9, UHÄs utbildningsplan för förskollärare 1978-06-12,
275
UHÄ-rapport 1982:14 Praktiken i förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna
276 Förskolan nr 3, 1982 s 7-8 277 Förskolan nr 3, 1982 278 Fackläraren nr 20, sid 4-5 279 Fackläraren nr 20, 1983 s 4 280
Socialstyrelsen (1985). Utbildning av förskollärare och fritidspedagoger. Underlag till UHÄs översynsarbete
281
Förskolan nr 4, 1985 s 7-8 och nr 2, 1985 s 15-16
282