Den 28 mars 1939 skulle världsmästerskapen i basket spelas. I finalen stod det helvita Oshkosh All-stars mot det helsvarta Renaissance Big Five. Den här matchen handlade inte bara om poängresultatet utan om vitt mot svart och färgers överlägsenhet. En vinst för Oshkosh skulle kanske stärka delar av samtidens uppfattning om att de vita var överlägsna, trots de senaste årens förändrade idrottsklimat. En förlust för Oshkosh skulle kanske istället
112 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 130. 113 Boyd, Todd & Shropshire, L. Kenneth. 2000. s, 39.
innebära att svarta och vita skulle få tävla i samma serier och de förstnämnda ses som jämbördiga med de vita.115
6.2.1 Sportens tidiga professionaliserande
Basketen växte lavinartat under 1920- och 1930-talet och mycket berodde på immigranter. I städerna var sporten lätt att anamma och före andra världskriget reflekterade ofta namnen etniska bakgrunder såsom Olsons Terrible Swedes, Buffalo Germans och The Original Celtics. Många lag sponsrades av lokala företag som utgjorde en del av lagnamnet och spelarna jobbade till vardags hos dessa sponsorer. Runtom i landet men främst i västra och mittersta delarna hade det publika intresset vuxit för sporten men på östkusten infann sig inte lika stora åskådarskaror. Eftersom Tv:n inte ännu utvecklats och transportmöjligheterna begränsade var idrotten fortfarande lokal.116
6.2.2 Basketen i Harlem
I New York fanns en karibisk man och entreprenör som hette Bob Douglas. Douglas hade börjat sin karriär som dörrvakt men arbetat sig uppåt och blivit en av Harlems mest
framgångsrika affärsmän. Vägen var dock lång och även inom det afro-amerikanska samhället förekom rasism, där immigranter från Karibien och södra USA ansågs lägre ställda än de norrfödda.
Douglas skapade ett basketlag som gavs namnet Spartans och dessa skulle dominera afro- amerikanska basketligorna i New York. I början av 1920-talet fanns en uppsjö av afro- amerikanska basketlag i New York och flera av spelarna var dessutom aktiva inom basebolligan.117 I mitten av 1920-talet var sporten så populär att den drog till sig stora publikskaror och hade växt sig till Harlems mest populära idrott. Det innebar att många amatörer ville bli proffs och lagledare såg möjlighet att göra ytterligare pengar på basketen.118 Publikskarorna fortsatte att växa och matcherna blev sociala event. Man började flytta in dem till Casinon och klubbar, där publiken, musikerna och spelarna gick direkt från matchen till dansgolvet.119
115 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 145. 116 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 82-83.
117 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 146. 118 Ibidem.
6.2.3 The Renaissance Casino and Ballroom och ”The Rens”
The Renaissance Casino and Ballroom var byggt samt ägdes av afro-amerikaner. Klubben var mycket populär bland Harlemborna och var i det närmsta en total motsats till The Cotton Clubs rasistiska koncept. Bob Douglas tog kontakt med klubbens ägare, William Roach, även han från Karibien. Douglas erbjöd Roach namnet till sitt lag, plus generösa delar av intäkterna i utbyte mot träningstider och matcharrangemang på The Renaissance. Roach gick med på avtalet och The Spartans hette numer The Renaissance Big Five. För en billig penning kunde folk komma till klubben för att dansa före och efter matchen och Douglas insåg att detta skulle bli historia. Det första laget som var helt genomsyrad av afro-amerikaner, från ägande till spelarna, var nu etablerat.120
The Rens gjorde succé i Harlem och publikskarorna uppgick ofta mot 2000 men det fanns ett problem. Folket ville inte se afro-amerikaner möta andra afro-amerikaner utan det var när mellanrasiga matcher spelades som intäkterna var långt högre. När det helvita Original Celtics stod för motståndet var det alltid slutsålt. De båda lagen möttes flera gånger i jämna matcher. Samtidigt hade man 1929 skapat American Basketball League, en officiell professionell liga, där mönstret att inte låta afro-amerikaner deltaga följdes strikt. Bob Douglas försökte varje år att komma med i ABL men fick vänta ända fram till 1948 på ett godkännande från ligan.
1929 kom den stora depressionen och den professionella basketen drabbades hårt. Trots att Celtics var ett mästarlag inbringade de inte lika mycket pengar som The Rens och Furey tvingades att göra sig av med flera av sina spelare på grund av att de kostade för mycket pengar.121 Även Rens Big Five märkte hur publikskarorna minskade. Renaissance Casino gick också dåligt och Bob Douglas lyckades övertala styrelsen att ge honom möjlighet att styra klubben. Hans övertagande innebar förändringar som gjorde att både klubben och laget levde vidare. Den viktigaste förändringen för lagets fortlevnad var att Douglas skickade ut dem på spelturnéer som varade i flera månader och som dessutom inkluderade Jim Crow-södern.122
6.2.4 Rens på USA-turné
Rens mötte rasism på flera olika håll och det behövde inte vara i södra USA utan kunde mycket väl hända även i norr, vilket exempelvis yttrade sig genom betydligt fler
120 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 149. 121 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 158-159. 122 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 159.
foulavblåsningar än motståndarlaget. Detta var vanligt förekommande för Rens som därför byggde sin taktik på att så snabbt som möjligt skapa en minst 10-0-ledning som följd av de vita domarnas subjektivitet.123 Rensspelaren John Isaac berättar om ett minne då lagets manager klagat på ett domslut varpå publiken hade stormat planen. I sista stund räddades de av en upploppsbrytargrupp.124
Åren på resande fot utvecklade inte bara The Rens som spelare, utan även som afro-
amerikaner. Medan de var varmt välkomna inom svarta samhällen fick de utstå det motsatta i många vita områden. Trots de långa resorna vägrades man ofta hotellrum och
restaurangbesök, vilket innebar att spelarna inte sällan sov i sin buss och åt smörgåsar som de tagit med sig hemifrån trots att de hade gott om pengar att betala för sig. Ibland sov de till och med på fängelser, efter att bensinmacksägare jagat bort dem. Spelarna fick även utstå att bli brända på planen av flygande cigarr- och cigarettfimpar, glasbitar och stuckna av hattnålar.125 Trots att Rens inte fick delta i de officiella proffsligorna dominerade man i de inofficiella sammanhangen. Rens använde dessutom sin sociala status till att väcka uppmärksamhet kring sociala orättvisor såsom tveksamma ageranden av landets domstolar. På så vis vann dem inte bara respekt och hyllningar för sitt spel utan även för sitt engagemang i samhället och hur de representerade Harlem i USA.126
6.2.5 Hur Rens påverkade sin sam- och framtid
Renslaget från 1932-1933 blev invalt i basketens Hall of Fame och utöver detta kom även Bob Douglas att väljas in 1963, Charles ”Tarzan” Cooper 1972 och William ”Pop” Gates 1989 men vissa menar att betydligt fler borde varit invalda och jämför med The Original Celtics fyra invalda spelare, trots att The Rens vann de flesta matcherna mot detta lag. Joe Lapchick som var Celtics storstjärna menade att The Rens var minst lika bra som Celtics i början och att de i slutet definitivt var bättre än sina vita ärkerivaler. Medan många av Celtics spelare blev coacher och affärsmän efter karriären gick flera av Rensspelarna en ganska dyster framtid till mötes. De flesta fick ganska lågavlönade jobb men de värsta ödena
123 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 160. 124 Ibidem.
125 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 161. 126 Ibidem.
innefattade både alkoholism och dödskjutningar.127
Men den afro-amerikanska basketen, för här bör man göra en distinktion mellan vitt och svart, kom att betyda enorm förändring för sporten. Segregation och rasism gjorde att de flesta afro- amerikaner inte fick möjligheter att coachas av vita populära coacher, vars approach ofta var formell och vetenskaplig. Istället började man, precis som jazzmusikerna, att improvisera. Basketen blev genom afro-amerikaner ett sätt att uttrycka sig själv och de många olika aspekter som erbjöds gav goda möjligheter att skapa sin egen spelarkaraktär, något som även vita så småningom tog efter och vilket förklarar sportens identitet som är en unik kombination av lagkoncept och individuellt uttryck.
1939 vann Rens världsmästartiteln mot helvita Oshkosh All-Stars. 2004 var 77 % av den amerikanska basketligan NBA afro-amerikaner och Rens startade denna utveckling som gav afro-amerikanerna en slags nationalsport. Collegelag började även att ta in afro-amerikaner på stipendier, vilket dessutom ledde till en akademisk förändring.128
Det var inte förrän 1961 som Don Haskins på Texas Western University startade fem svarta spelare, ett beslut som väckte enorma känslostormar men som också gav universitetet sin enda NCAA-titel. Coach Haskins mottog veckorna efter sin nationella titel ungefär 40 000 hatbrev och coachen använde ofta rasism för att motivera sina spelare att prestera.129