5.4.1 Lindy hop och The Savoy Ballroom
Den nya jazzmusiken och dess rytmer ställde även nya krav på hur man socialiserade sig till denna. Det behövdes danser som passade till musikstilen.
Lindy hop utvecklades under slutet av 1920-talet och var en blandning av flera tidigare danser. Namnets ursprung är omdiskuterat men att det har med Charles Lindberghs framgång att göra är något som man tycks vara överens om.99 Till en början vägrade många dansare och dansöser att lära ut den nya dansen men dess växande popularitet förändrade deras inställning och Thomas E. Parson började via radio att lära ut dansen år 1930. Parson berättar att hans brevlåda fylldes av brev från folk som ville lära sig lindy hop och 1934, sex år efter att Lindy Hop svartlistats av dansprofessionen, deltog tusentals entusiaster vid Parsons dansklasser på Roseland Ballroom.100
Swingmusikens skillnader från den ”gamla” jazzen berodde bland annat mycket på
teknologiskt framskridande såsom elektroniska skivinspelningsmöjligheter som kunde få bort tuban och banjon som kom att ersättas med just kontrabasen och gitarren som i kombination med trummorna kunde erbjuda helt nya rytmsektioner. Resultatet blev att musiken fick mer ”driv” och högljudd, vilket passade enormt bra för lindy hop och genom radiostationer nådde musiken över hela landet.101 Innan lindy hop hade orkestern varit beroende av sina dansare men det blev annorlunda när såväl musik som dans gav mer utrymme för improvisation. Duke Ellington påpekade utvecklingen och beskrev att det var en kick att spela för folk som
verkligen hoppade och ”swingade”. Han menar vidare att man började spela medan dansarna började dansa och de hade en sådan bra rytm att det bara var att hänga på.102 Så kallade Lindyhoppers ställde nya krav på sina orkestrar och berättade ofta under spelarna hur de ville ha sin dansmusik. Ibland kunde de stå och klappa den önskade takten tills det att bandet tog efter och började spela efter deras önskningar. Rex Stewart; en av Duke Ellingtons
98 Holiday, Billie. 1956. s, 76. 99 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 28. 100 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 52. 101 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 53. 102 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 54.
bandmedlemmar menar att dans, sång och instrument i samma miljö skapade en härlig kedja av reflexiv kreativitet och förståelse att samtliga var en del av show business.103
The Savoy Ballroom var den andra av de tre största klubbarna i Harlem under 1920- och 1930-talet men det var utan tvekan den mest integrerade och således även integrerande. När klubben öppnade den 27 mars 1927 var såväl vita som svarta människor från alla möjliga olika geografiska, sociala och ekonomiska klasser representerade. Till skillnad från många andra klubbar hade the Savoy Ballroom två scener som spelade om vartannat för att musiken aldrig skulle tystna. Kommande år skulle storbandsjazzen växa sig stark på klubben.104 Även denna klubb kom att besökas av stjärnor såsom Greta Garbo, Orson Welles, Marlene Dietrich och Lana Turner men dessa gavs inte speciellt mycket fokus såvida de inte kunde dansa bra, menade lindyhopdansaren Norma Miller.105 The Savoy Ballroom var känd som platsen där de absolut bästa och mest kreativa Lindy hopdansarna höll till. Billie Holiday skriver i sina memoarer om en man hon mötte som hette Mel Tomé. Enligt Holiday, var han en fantastisk dansare men att han förmodligen inte skulle kunna rå på dem på Savoy i Harlem.106
5.4.2 Lindy hop internationaliseras
Lindberghs erövranden i luften skapade också nya resmöjligheter och Lindy hopdansare började turnera till olika länder. Whitey’s Lindy hoppers blev internationellt
uppmärksammade genom dessa turnéer. Turnédansarna mottogs ofta med öppna famnar runt om i världen som inte verkade ha samma problematik med deras hudfärg som stora delar av deras eget land hade. Det finns även andra exempel på hur klimatet i delar av Europa verkar ha varit annorlunda än det i USA och Holiday berättar om hur ett par i Schweiz försökt få över henne till Europa eftersom hon skulle behandlas så mycket bättre och accepteras där.107 Samtidigt var vissa afro-amerikanska intellektuella ledare inom Harlemrenässansen
tveksamma till deras framgångar på grund av att dessa skulle kunna stärka den snedvridna bilden av afro-amerikaner som ett dansglatt och omedvetet folk.
103 Ibidem.
104 Carrick Hill, Laban. 2003. s, 96. 105 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 56. 106 Holiday, Billie. 1956. s, 98. 107 Holiday, Billie. 1954. s, 135.
New York Daily News anordnade varje år en bal vid namn Harvest Moon Ball och när denna skulle hållas 15 augusti 1935 insåg man att det inte fanns rum nog i Central Park, vilket gjorde att man flyttade datumet till två veckor senare och Madison Square Garden. Balen var ett multikulturellt arrangemang av ytterst sällan tidigare skådat slag och få andra musikstilar än just swingen skulle kunna inspirera till något sådant.108
Musikdelen bestod av en vit och en svart orkester, där den förstnämnda stod för baldans- och den sistnämnda för Lindyhoptävlingen. Whitey’s Lindy hoppers deltog men upplägget var annorlunda från det som förekommit på The Savoy, där publikens jubel och applåder avgjorde vem som vann. Här satt istället en jury uteslutande bestående av vita som dessutom hade gjort en regelbok som bland annat innebar att man var tvungen att hela tiden ha fötterna i marken, vilket förstås tog bort en stor del av Lindy hops luftbundna skiljetecken gentemot andra dansformer. Trots detta tog Savoydansare hem första, andra och tredje pris i tävlingen.109
Genom dans och musik började segregeringen att luckras upp på sina håll i samhället, då vita och svarta kunde integrera på platser såsom The Savoy Ballroom, där de till och med kunde dansa tillsammans med varandra. Det började under 1930-talet att utvecklades afro-
amerikanska danslektioner på annars ”vita” colleges med motiveringen att de hade en stor betydelse för Amerika och inte bara dess afro-amerikanska befolkning.110 1938 hölls en stor swingkonsert, där över tjugofem orkestrar deltog i New York City och New York Times beskrev att ung, gammal, rik och fattig deltog liksom alla möjliga olika hudfärger och livsöden.111
6. Resultatdel 2 – Idrotten
Många vita var skeptiska i bästa fall och direkt rasistiska i värsta fall gällande svartas musik-, idrotts- och populärkulturella vinningar under slutet av 1920-talet. Det var nästan en
konvention i vita Amerika att svarta var lata, dåligt atletiskt formade, brist på kreativitet och mindre begåvade än vita. Plötsligt började svarta att få titlar, skrev böcker och musikaliska
108 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 61. 109 Ibidem.
110 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 63. 111 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 64.
mästerverk. Under 1930-talet kom dessutom en rad idrottsframgångar att sätta sin prägel på hela Amerika.112
För Afro-amerikaner runt om i USA som hoppades att 1900-talet skulle innebära nya möjligheter var de första decennierna en besvikelse. Rasism var inte bara en politisk debatt utan verkligheten och en del av vardagslivet för stora delar av USA:s afro-amerikanska befolkning. Begreppet ”new negroes” myntades för att beskriva de första generationerna som växt upp i frihet och av många vita karaktäriserade de som lata, dålig kroppsform och allmänt omedvetna om samhället och dess funktioner.113