Dessa källor har lästs med tidigare forskning som utgångspunkt och utifrån denna kontext kan eventuellt vissa slutsatser dras. Först och främst bör man klargöra de problem som kan uppstå med att använda biografier och framför allt memoarer som källmaterial, då dessa lätt kan tendera att bli ytterst subjektiva. Den subjektiva ”sanningen” syns även i detta källmaterial, då deras berättelser och upplevelser skiljer sig från varandra. Däremot visar samtligt källmaterial hur samhället var uppenbart rasistiskt på ett institutionellt plan men både Duke Ellington, genom intervjuade bandmedlemmar och Billie Holiday upplevde även denna rasism på ett personrelaterat plan. Alla tre berättar dock om hur de genom musiken interagerade med både svarta och vita och tidigare forsknings resultat gällande musikens influenser för 1920- och 1930-talets integrering och rasrelationer mellan afro- och euro-amerikaner stärks således. Idrotten gavs inte speciellt stort utrymme i memoarerna och inget alls i biografin men däremot omnämns Jack Johnson i Louis Armstrongs bok och hur vita tycktes agerade vid
boxningsförluster i södern. Armstrong beskriver upplopp som verkade vanligt förekommande efter det att vita förlorat mot svarta i idrotter. Trots flera exempel på vitt förtryck menar Armstrong att han aldrig haft några problem med euro-amerikaner.
Om man återknyter dessa böcker, främst memoarerna utifrån black- och whitenessperspektiv kan ytterligare ljus skänkas till berättelserna. Det är förstås omöjligt att säga huruvida
personernas redogörelser är autentiska eller om de skrivits utifrån vad man antagit läsaren vill läsa och dessas uppfattning om personerna som skrivit böckerna. Av den anledningen vill jag vara försiktig i att dra för stora slutsatser gällande det som inte står explicit uttryckt i
källmaterialet men det finns intressanta aspekter att belysa.
Armstrong återskapar en bild av sig själv som stärker mycket av den vita karikatyren av afro- amerikanen som den lättsamme, dumma (flera gånger säger folk till honom: ”var inte så dum!”), bekymmersfria och glade lantisen från södra USA. Vid ett flertal tillfällen gör Armstrong precis vad vita tidningar gjorde, nämligen citerar med dialekt i skrift.
Samtidigt blir det problematiskt att analysera texten på ett sådant sätt som jag i detta nu gör eftersom ifall Armstrong faktiskt var sådan, är det istället jag som gör den olyckliga
tolkningen. Eller kan han ha haft utgivare som ville forma boken utifrån hur de tänkte att den bäst skulle mottagas bland läsare? Det blir således en slags hönan-och-ägget-teori och
fördomen föder på så vis sig själv.
Louis Armstrong mötte kritik från sin samtid av just den anledningen att vissa ansåg honom vara en förlängning av de fördomar som vita byggt upp gällande svarta. Den 18 september
1957 gick han dock ut och kritiserade Arkansas guvernör Faubus när denne tagit in nationalgardet för att förhindra afro-amerikanska ungdomar att Little Rock High School. Armstrong passade också på att kritisera president Eisenhowers tafatthet i frågan. Efter Satchmos engagemang i Little Rock dalade plötsligt hans spelningar som ibland till och med plötsligt ställdes in.168 Med andra ord var det först i slutet av 1950-talet, alltså efter
memoarernas utgivande, som Armstrong således började agera mer frispråkig gällande landets segregation.
De två memoarerna och biografin lik- och olikheter kan stärkas genom att sättas i en kontext och forskningsmaterialet som används utgör en bredd som ger källmaterialet ett sammanhang men detta gör även tidigare forskning samma tjänster. Eventuellt kan man se hur individuellt baserad rasismen var och kanske handlade om tur/otur gällande vilka personer man träffade. Detta är en personrelaterad rasism som uppenbarligen verkade variera i samhället. Däremot tar både memoarerna och biografin upp, om än i olika ordalag, om arbeten som visade hur en institutionell rasism var ständigt närvarande exempelvis i form av vardagstrivialiteter såsom tåg- samt bussresor, arbetsmöjligheter och rättigheter. De ger oss även en inblick i den kriminalitet och prostitution som fanns i många afro-amerikanska samhällen. Den tidigare forskningen slutsatser gällande svart kultur och identitetsskapande stärks således genom mitt källmaterial men tenderar att bortse från rasismens själva kärna som mitt källmaterial
indikerar var/är svår att nå, det vill säga människans inre. Fördomar byggs under decennier och raderas inte på en natt eller två årtionden. Trots att man började debattera människors lika värde skulle det vara många decennier kvar innan det faktiskt förändrades. Empirins brister är med andra ord dels att den inte hanterar ”vanliga” människor i speciellt stort utsträckning,, men också att den stundom tenderar att bortse från den process som det innebär att gå från de olika delarna av samhället såsom laglig, demokratisk och institutionell rätt hela vägen till personerna som verkar i samhället. Bland de sistnämnda kvarstod rasismen länge och är än idag levande och tyvärr matas vi med jämna mellanrum om polisövergrepp gentemot afro- amerikaner, vilket pekar på att även institutionell rasism kvarstår. Detta skall dock inte innebära att man negligerar de förändringar som dessa decennier faktiskt innebar för afro- amerikansk kultur och populärkultur.
Källmaterialet handlar också mycket om de nya stadsbildningarna och urbaniseringen med dess nya folkströmningar och byggnader omnämns framför allt i Billie Holidays och Louis Armstrongs memoarer. De visar hur denna bidrog till nya klubbar som förändrade afro- amerikansk kultur men de påpekar också stadens baksidor med prostitution, kriminalitet och droger. Armstrong skriver dessutom att många lämnade New Orleans för att pröva sina vingar i storstaden men att dessa ofta kom hem i dålig hälsa och förstörda av storstaden. Detta
fenomen omnämns inte heller i den empiri som jag haft att tillgå, utan denna nämner endast tillströmningen till staden och de positiva resultat som urbaniseringen innebar.
Även biografin om Ellington visar exempel på rasism både i norr och genom turnéer i södra USA men också på hur Ellington själv sällan talade om denna. Det var istället genom hans bandmedlemmar som denna berättades om. Tystnaden betydde inte att Ellington var en politisk kameleont, tvärtom var han ytterst mån om att förändra samhällsstrukturer. Detta gjorde han klart i och med sin musikal Jump for Joy!. Jag misstänker att artister i stil med Duke Ellington och Louis Armstrong var återhållsamma med den explicit uttryckta
samhällskritiken för att de kände en acceptans i det vita samhället. De blev således en typ av ”gäst” som vid gott uppförande skulle vara fortsatt välkomna men som när som helst skulle kunna kastas ut från det normativa vita samhället. Denna slutsats är också något som tidigare forskning inte har behandlat och som kan kopplas till begrepp såsom whiteness och blackness.
1920- och 1930-talets folkliv och kulturutveckling i USA banade vägar för afro-amerikanskt motstånd samt identitetsskapande och de exempel som redovisats förändrade
samhällsdebatten gällande ras- och även etnicitet. Detta var en nationell förändring som kanske var tydligast i norra USA men som skedde bland både svarta och vita. I mitt använda källmaterial spelar klubblivet en stor roll och detta lade viktiga grunder för socialt samspel. Vissa klubbar var endast för svarta, andra för vita men det fanns också de klubbar som tillät både afro- och euro-amerikaner. Det var också på klubbar och så kallade ”ballrooms” som basketen kom att utgöra en viktig del av aftonunderhållningen. På så vis kom klubbarna att spela en viktig roll i de förändringar som dessa decennier innebar. Det var dock fortfarande långt ifrån alla som omvärderade sina tidigare ställningstaganden men varje afro-amerikansk generation som föddes efter 1930-talet tycks ha getts och krävt allt större rättigheter. Det var sålunda två mycket viktiga decennier för svarta och dess motstånd mot rasismen och kamp för frihet.
Gällande afro-amerikansk kulturutveckling kan man se stegringar i utvecklingen från och med 1910-tal, då bluesmusiken utvecklades. Denna stil skapades och framfördes allt som oftast av svarta till en början men skulle snart spridas till vita. Bluesmusiken var dock främst bunden till lägre sociala klasser, upp till låg medelklass och avfärdades ofta bland såväl vit som svart övre medel- samt överklass. Under mitten av 1920-talet började jazzmusik att utvecklas och denna stil tilltalade en bredare skala människor och blev inte lika bunden till social klass även om denna med mötte motstånd. 1930-talet var ett decennium som symboliserades av tvära och ofta motsägelsefulla kast, vilket inte minst hördes i musiken. Jazzmusik som skapades efter depressionen 1929 präglades av en dansvänlig optimism som genomsyrade flera delar av samhället och detta syns inte minst genom teknik, arkitektur men hörs också genom musiken som integrerar teknik och tidsanda. Ljudfilmens intåg 1930 gav ännu mer utrymme till jazzen som allt fler började inse inte var en fluga, utan något som skulle bestå. Även om de
renodlade filmerna med jazzmusik var få under 1930-talets början, så innebar detta att såväl det nationella som internationella intresset för musiken ökade och swingmusiken blev en global och inhemsk symbol för hela det amerikanska samhället.169 Dansstilar och idrott som tidigare varit markbundna togs också till luftutrymmet, vilket syntes inom dans såsom lindy hop, basket samt höjdhopp.170 Denna afro-amerikanska optimism hade växt sedan slaveriets avskaffande och man väntade länge på verklig frihet. Efter första världskriget åskådliggörs viktiga förändringar i afro-amerikanska ageranden. Afro-amerikaner började nå
utbildningsmöjligheter, bli riks- och världskända artister, författare eller entreprenörer och få yrken samt titlar i samhället men stadens puls ledde också många rakt ned i misär.