OS 1936 skulle bli ett bra mästerskap för USA, sett till antalet medaljer man tog. Laget bestod till största del av euro-amerikaner men det var svarta som i första hand såg till att landet kammade hem fler medaljer än någon annan nation i de olympiska spelen 1936. Många menar att blandningen av ursprung i det amerikanska landslaget skulle vara en signal till Hitler gällande demokrati och jämlikhet. Att det var just USA som ville lära Hitler den här läxan var förstås inte speciellt passande eftersom landet var långt ifrån egalitärt 1936. NAACP:s Roy Wilkins skulle skriva om OS i Berlin senare och den ironin det faktiskt innebar att ett land som förnekade demokrati skulle försvara den på andra sidan Atlanten.130
127 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 164. 128 Caponi-Tabery. Gena. 2008. s, 104.
129 Caponi-Tabery. Gena. 2008. s, 107. 130 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 35.
6.3.1 Friidrottens tidiga utveckling
Afro-amerikanska colleges hade sällan möjlighet att erbjuda friidrottsprogram förrän en bit in på 1930-talet men redan under 192-talet fick ett fåtal afro-amerikaner möjlighet att gå på vita universitet. Afro-amerikanen Edward Gourdin tävlade exempelvis för Harvard och slog ett par längd- och längdhoppsrekord under 1920-talet. Vanligast var dock att afro-amerikaner erbjöds ett visst friidrottsutbud genom andra organisationer och man skapade för afro- amerikaner ett alternativ till collegevärldens NCAA (National Collegiate Athletic
Association) men rekord som sattes inom den nybildade The Colored Intercollegiate Athletic Association förklarades inte giltiga.131
De svarta skolorna hade allt som ofta dåliga förutsättningar at bedriva idrott men det fanns ett svart college med ett välfungerade friidrottsprogram och det var Tuskegee som hade haft sin första tävling för svarta redan 1893. Tuskegee tillät även svarta kvinnor att delta i deras program, vilket gjorde dem unika för sin tid och de anlitade dessutom en kvinnlig coach för kvinnosektionen. I mitten och slutet av 1930-talet, samt 40-talet dominerade Tuskegees kvinnor längdhopps- och höjdhoppstävlingarna i USA. Alice Coachman vann i
höjdhoppsgrenen vartenda år mellan 1939-1948.132
De afro-amerikanska männen hade det svårare och ville man tävla var man tvungen att gå på ett vitt college. Skolornas intressen att vara duktiga inom idrott gav dock ett antal afro-
amerikaner möjlighet att tävla för vita universitet som förstås villa ha sina titlar. 1927 flyttade man friidrottsmästerskapet till Lincoln i Nebraska, då man i New Orleans vägrade att ta emot svarta atleter. Eftersom många vita college var beroende och behövde sina afro-amerikanska friidrottare var man inte redo att lämna dessa hemma från tävlingar.133
6.3.2 Jesse Owens
James Cleveland ”Jesse” Owensvalde 1933 att skriva på för Ohio State University och beslutet var inte populärt bland afro-amerikansk press eftersom man menade att Owens valde att hjälpa ett college som var mycket segregerat och som inte heller gjorde någon hemlighet av detta. Owens gav inte ens ett stipendium av skolan och var tvungen att samtidigt arbeta som hissreparatör för att kunna betala sina studier. Han fick inte heller bo med sina
lagkamrater på campus. Svart press följde Owens mycket noggrant och även vita tidningar var
131 Ibidem.
132 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 37. 133 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 38.
tvungna att uppmärksamma mannen som slog tre och tangerade ett världsrekord på samma dag i Ann Arbor, Michigan 1935. Problemet för den vita pressen var att de inte kunde förklara honom som en ”djungelmördare”, vilket de gjorde med framgångsrika afro-amerikanska boxare. Svart press beskrev Owens som den hjälte många afro-amerikaner saknat. Han var en av dem och gav unga drömmar och en förebild att idolisera.134
6.3.3 Olympiska spelen i Berlin 1936
1924 hade tre afro-amerikaner varit med i det amerikanska friidrottslandslaget, 1932 fyra, varav tre tog hem fem OS-medaljer i längdhopp och sprint. Nyheter rapporterade om att det fanns en risk att afro-amerikaner skulle komma att ta över friidrotten och att detta var ett hot mot sporten.135 Vid OS i Berlin 1936 hade Hitler redan suttit vid makten i tre år och hans systematiska mördande och diskriminerande av judar var påbörjat, något som fick AAU (Amateur Athletic Union) att meddela att man inte skulle ställa upp i turneringen men den amerikanska olympiska kommitteens ledare Avery Brundage hade redan beslutat att man skulle ställa upp. Brundage hade besökt Tyskland 1934 och menade att Hitlers behandling av judar var en bagatell i förhållande till betydelsen av de olympiska spelen. Tvärtom, sade Brundage, behövde judar sluta att använda OS som ett vapen i deras bojkott gentemot nazisterna. 136 Däremot fanns det många krafter i landet, både bland euro- och afro-
amerikaner, som ansåg att en bojkott vore det enda rätta för att visa att man inte fann sig i nazismens anti-demokratiska värderingar men samtidigt såg svarta en möjlighet för afro- amerikaner att tävla i världens mest berömda idrottstävling.137
Olympiska spelen blev ett enormt propagandaevent för nazisterna som på varje tänkbar plats hängde upp svastikor och proklamerade för nationalismen och tyska tidningar menade till och med att svarta inte skulle få deltaga i de olympiska spelen. Detta var även det första spel i modern tid som helt arrangerades av ett lands regering och sekvensen där en atlet skall tända den olympiska elden, skapades vid just detta spel. Tanken var att det skulle symbolisera att Tyskland var beskyddaren av den västerländska civilisationen. Ju mer Hitler ansträngde sig för att visa den ”ariska rasens” överhöghet desto tydligare blev varje tysk förlust. Olympiska spelen, vars tanke egentligen var att föra länder tillsammans blev istället det motsatta. I detta
134 Abdul-Jabbar, Kareem & Obstfeld, Raymond. 2007. s, 141. 135 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 41-42.
136 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 43.
idrottskrig blev afro-amerikaner amerikaner och de representerade ett folk i ett ännu inte deklarerat krig mot nazism.138 Det amerikanska landslaget bestod av 312 atleter, varav 19 var afro-amerikaner men det var dessa som tog totalt 8 guldmedaljer, vilket var en tredjedel av landets totala antal. När OS var slut hade afro-amerikaner som utgjorde en artondel av de amerikanska deltagarna vunnit 25 % av alla deras medaljer varav hälften av landets guldmedaljer och 70 av landets totalt 187 poäng.139
6.3.4 OS-lagets mottagande
Jesse Owens var en av de stora hjältarna och när han sprang hem 100 metersloppet mötte han en enorm ovation från publik och media de efterföljande dagarna. Efter loppet sa Owens i ett tal som gick ut till hela världen att han var stolt över att vara amerikan och att fler personer nu kanske skulle inse att ”negern” försöker bli en fulländad amerikansk medborgare.140
Radiopratare gjorde sällan någon distinktion mellan de afro- och euro-amerikanska atleterna men vita tidningar valde att påpeka deras ursprung, citerade dem i dialekt och försökte förklara deras framgångar med fysisk fallenhet för att hoppa och springa, snarare än hårt arbete, teknik och taktik. John Kieran skrev för New York Times: ” Uppenbarligen tar det tid att jobba upp kondition men hastighet kommer av naturen.”141 Svarta tidningar valde istället att fokusera på Owens och de andra atleternas maskinliknande likheter. Bland annat jämförde man höjdhoppare med skyskrapor och Owens för en ”perfekt maskin.”142
Det amerikanska samhället tog stor stolthet i sina atleters framgångar och dessa sågs som ett bevis för just amerikanernas demokratiska samhälles särställning i världen. 1936, världen står på gränsen till krig och demokratin ansågs vara viktigare än någonsin var goda förutsättningar för att USA skulle vända blicken inåt mot sina egna problem och låta demokratin, i alla fall i teorin, segra i det egna landet. 143
Allmänhetens hyllningar för de svarta atleterna var också högljudda. Owens var med sina fyra guldmedaljer den mest centrala gestalten i hela laget men AAU:s pris för mest enastående insats (James E. Sullivan Award) gavs till den vite olympiern Glenn Morris.144
138 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 43. 139 Ibidem. 140 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 44. 141 Ibidem. 142 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 45. 143 Caponi-Tabery, Gena. 2008. s, 46. 144 Ibidem.