I introduktionen till Alain Lockes diktsamling The New Negro beskriver författaren hur en ny själ har vaknat bland massorna och att denna ska resa sig mot det förtryck som afro-
amerikaner fått utstå. Harlemrenässansförfattarna talade om ”the thinking few” och att det var dessa som nåddes av uppvaknandet. Vad Locke inte visste var att det redan då pågick en urbanisering, nya transportmöjligheter och populärkultur i form av idrott, dans och musik som gav personer möjlighet att vara individer och kreativa i en, för afro-amerikaner och andra minoritetsgrupper, fientlig och rasistisk värld. I slutet av 1930-talet stegrade antalet afro- amerikaner inom NCAA och friidrottens hudfärgsrelaterade balans växlade därmed. Såväl sociologer som historiker har försökt att kartlägga vilka effekter som den stora migrationen mot norr innebar ur synpunkter såsom population samt förändringar i stadskaraktär och där mycket kommit att förklarats med de sociala problem och fattigdom som inflyttningen mot staden medförde. Vissa forskare menar att detta är förklaringen till afro-amerikanernas framgångar från och med 1920-talet, medan andra hävdar att det knappast kan förklara hela sanningen.173 Att någonting hände under detta årtionde och att det inte bara kan ha berott på ny utrustning och träning är ett faktum. Forskare tror att koncentrering av afro-amerikansk kultur skapade och frambringade en medvetenhet hos många unga svarta att de kunde lyckas, även inom områden där vita för stunden kunde hävda någon form av äganderätt. 1930-talet blev med andra ord ett decennium, där kulturell övertygelse växte förbi historiska fördomar i alla fall gällande mångas självbild men även ett årtionde som förändrade den amerikanska allmänna debatten gällande etnicitet och ras.
1930-talet innebar alltså en centralisering av kulturer och skapade rörelser av fria medborgare som var fångar i sitt eget land men som inte längre fann sig i denna situation. Genom att ges samt ta plats i offentligheten och bli förebilder förändrades förutsättningarna radikalt och detta skulle komma att påverka kommande generationer och på sikt skaka om det
amerikanska systemet i grunden. Detta syns inte minst genom medias rapportering om afro- amerikaner som ofta var starkt rasistisk men att det började förändras i mitten av decenniet. Däremot var det ingen unison rörelse utan även afro-amerikanska samhällen innehöll inbördes segregation mellan olika invånare och dess bakgrunder spelade roll gällande hur man mottogs bland vissa intern i de svarta samhällena. Genom att Harlem blev som en slags svart fristad skapades dock möjligheter för fler afro-amerikaner att bli framgångsrika och entreprenörskap frodades genom personer såsom Bob Douglas. Detta innebar även sociala segregeringar som skapade en inbördes kritik gentemot de nya musikerna och idrottsstjärnorna. Det var inga ”riktiga” yrken och gav unga svarta förhoppningar om ett liv som endast skulle bli få förunnade.
Den stora vinningen i att använda både tidigare forskning och primärkällor är att det ger oss information gällande de praktiska förändringarna och även om delar av det tidigare
forskningsläget påvisar den optimism som 1930-talet innebar för USA:s afro-amerikaner, var det fortfarande många år kvar innan det skulle etableras hos stora delar av det vanliga folket. Trots Joe Louis, Jesse Owens och Duke Ellington beskriver såväl Holiday som Ellington själv och Rensspelare den rasism som de mötte även i slutet av 1930-talet, framför allt i södra USA. Ungefär 20 år senare väcktes nya upplopp och dessa visar ytterligare på att arbetet för jämlikhet gick långsamt.
Däremot kan man se de viktiga samhällsförändringar som öppnade upp diskussioner gällande svart och vitt och som började rubba på de fördomar som satt djupt rotade i det amerikanska samhället. Under 1930-talet var svart mot vitt ett tema som mjölkades inom flera olika distanser av samhället och såväl afro- som euro-amerikaner använde detta faktum för att skapa folkopinion och kommers.
7.3.1 Identitetsskapande, tillhörighet och motstånd
Rent praktiskt märktes förändringar genom ett tydligare motstånd från afro-amerikaner vid upplopp och liknande händelser. Det är en markant skillnad i hur svarta agerade i början av frigivandet, jämfört med vad som skedde omkring 1919 och som därefter fortsatte att öka. Den svarta pressen bidrog starkt till motståndet genom att uppmana folk att faktiskt vägra finna sig i det samhälle som de levde i. Från 1920-talet och framåt kännetecknades inte längre agerande av försvar som det tidigare gjort utan nu var det istället anfall och således från reaktion till aktion. Många svarta samhällen var trötta på förtrycket och fann sig inte i de vitas
lynchningar. Dessa samhällen skapade inte sällan sina egna medborgargarden som tillsammans arbetade för att hålla Ku Klux Klan och rasismen borta från deras
bostadsområden. Hade man dött för fred och frihet i Europa skulle man kunna göra det samma på hemmaplan.
Friheten som följde slaveriet innebar att afro-amerikaner kunde uttrycka sig i offentligheten och de nya hjältarna som musik, dans och idrott skapade under 1930-talet sågs som symboler för något nytt. En era då man kunde bryta de bojor som slaveriets minne fortfarande såg till var bundna kring afro-amerikaners fötter. Hjälteskaran blev bredare och mer mångsidig, då den innefattade allt från lärare, läkare, entreprenörer till idrottsstjärnor och musiker. Detta var frukten av mobilitet, urbanisering och frihet. Däremot nämns inte medelklassarbeten och liknande. Amerikansk rasism påminde dock fortfarande afro-amerikaner om att de var bundna tillsammans i en kultur och framför allt ett gemensamt ursprung trots social, ekonomisk och kulturell mångfald inom de afro-amerikanska samhällena. Under 1920-talet var det vita idealet mer påtagligt men under 1930-talet ifrågasattes detta allt mer från flera håll inom det afro-amerikanska samhället. Det är förstås inte så enkelt som att dra skiljelinjer utifrån decennier men man kan se en viss stegring av svarta ideal, eller i alla fall ifrågasättande av ”det vita”, under 1920-talets efterföljande decennier. Jack Johnson, Joe Louis, Jesse Owens, Duke Ellington, Billie Holiday och Louis Armstrong med flera var viktiga för de
symboliserade växande afro-amerikanska krav och möjligheter. Dessa kom att vinna
acceptans bland många som svarta amerikaner och det banade väg även för dem med mindre kulturell status.
Detta motstånd kan man därefter se stegra kommande decennium och när Ellington 1941 skrev sin musikal Jump For Joy! vädjade han till social medvetenhet framför allt bland afro- amerikaner som skulle vägra att finna sig i förtryck. Ellington ville visa världen att svarta var USA:s kreativa röst och att Hollywood samt broadway inte skildrar afro-amerikaner på ett verklighetstroget sätt. Ellingtons år i samhället och på The Cotton Club hade gjort att han sett nog av rasism och de orättvisor samt schablonbilder som följde. Musikalen avslutas med en av Ellingtons signaturmelodiösa detaljer i form av ”the Train Cry” som är ett tågtjut simulerat av olika blåsinstrument.174 Denna avslutning var en signal till publiken att tåget lämnade stationen och var på väg mot ett bättre liv och framtid för landets afro-amerikaner.
7.3.2 Hoppet som symbol – Sambandet mellan samhälle, musik, dans och idrott De tekniska framstegen som gjordes och som redovisats i denna uppsats handlade om luftrummet och detta kom även att spela stor roll inom populärkulturen. Som tidigare nämnt avspeglas samhället inom kulturer och under 1930-talet fick just hoppet eller luftsprånget en ny plats i samhället. Ordet jump förekom i närmare 120 låttitlar från epoken 1925-1942. 175 Luftrummet och dess gravitationsbegränsningar gavs en betydelse som hoppförmåga ville och till viss del kunde bryta, precis som Lindbergh och skyskrapor gjort med hjälp av teknik. Hoppet symboliserar glädje och framtidstro, något som jazzmusiken tog till vara på och som inte bara hördes utan dessutom sågs inom dansen, basketen och friidrotten som, likt musiken, allt mer kom att handla om luftutrymmet. Det var en ny tid som manade till förändring och förbättrade levnadsvillkor för USA:s svarta befolkning. Människan ville inte längre vara markbunden, vare sig kroppsligt eller själsligt.