Utifrån bedömningar utförda under deskriptor 1 är det möjligt att åtminstone kvalitativt beskriva tillstånd och effekter på vissa nivåer i näringsvävarna. Framförallt för växt- och djurplankton, fisk och marina däggdjur.
Tillstånd för växt- och djurplankton
Den relativa artsammansättningen och storleksfördelningen har ändrats avsevärt de senaste decennierna (se faktablad för indikator 1.6A, 1.6B, Helcoms statusbedömning 2018 och Ospars bedömning 2017). Som beskrivits i kapitlet om pelagiska livsmiljöer, bedöms delar av både Östersjön och Västerhavet inte ha god miljöstatus, utifrån biomassa och storleksfördelning av djurplankton. Övergödningen i Östersjön har gett upphov till tydliga förändringar i den pelagiala primärproduktionen, som även påverkar andra arter i ekosystemet. Sedan slutet av 80-talet har dinoflagellater i stället för kiselalger dominerat vårblomningen i framförallt Egentliga Östersjön, vilket har haft konsekvenser för betande djurplankton (Möllmann et al. 2009). I framtida bedömningar behöver även bakterieplankton, som utgör basen i näringsväven, inkluderas i bedömningen.
Tillstånd för fisk
Fiskfaunan har förändrats väsentligt de senaste decennierna, till stor del på grund av förändrat exploateringsmönster och en förändrad miljö. Östersjön domineras i dag av planktonätande fisk som skarpsill och strömming.
Torskbestånden är fortfarande på kritiskt låga nivåer i östra Östersjön. Även i Västerhavet har artsammansättningen förändrats. I båda områdena har andelen stora fiskar i fisksamhällena sjunkit. Det finns tecken på viss återhämtning i Västerhavet, från låga nivåer (Ospars bedömning 2017). Situationen i Östersjön är fortfarande kritisk (se faktablad för indikator 4.2A).
Den låga andelen stora fiskar i Östersjön kan förklaras med förändrad artsammansättning (mot dominans av planktonätande fisk som skarpsill och sill), samt minskad individstorlek i fisksamhället för alla arter (figur 35). I kustnära livsmiljöer i Östersjön är situationen bättre när det gäller den relativa abundansen av viktiga funktionella grupper. Indikator Förekomst av viktiga funktionella grupper i kustvatten är den enda indikator som är direkt relevant för att beskriva näringsväven i nuläget. Indikatorn bedömer status för
karpfiskar, mesopredatorer och rovfiskar. I tre av sju kustvattentyper varierar förekomsten av karpfiskar så starkt från referensperioden att dessa inte bedöms klara tröskelvärdet för indikatorn. För rovfiskar är det också tre av sju bedömda kustvattentyper som inte klarar tröskelvärde (se faktablad för indikator 1.2F, 1.2G). Sammanfattningsvis är miljöstatus för fisk i utsjön fortsatt dålig och inte i balans, men vissa kustvattentyper indikerar fisksamhällen i balans, så långt det är möjligt att bedöma med tillgängliga indikatorer.
Figur 35. Variation från långtidsmedelvärde av Large Fish Indicator (LFI) för pelagisk fisk i Östersjön. LFI beskriver hur stor andelen av en fisk i en viss storlek är. Större än 0 är över långtidsmedelvärde mellan 1979-2015, under 0 mindre än så. I indikatorn inkluderas strömming, skarpsill och torsk för centrala Östersjön. Helstreckade blåa linjen är bedömningsintervall för 2009-2015. Figuren baseras på data från BIAS koordinerad av ICES. Storleksfördelning i fisksamhället påverkas av fiske, samt förändringar i
näringstillgången och klimatförändring.
Tillstånd för fåglar
För de flesta fågelgrupper, som betande, pelagiskt födosökande och
ytfödosökande är trender för abundans stabila. Dock observerades en kraftig minskning under både bedömningsperioden och referensperioden av fåglar som livnär sig på bentiska organismer i både Västerhavet och Östersjön, exempelvis ejder och svärta.
Tillstånd för marina däggdjur
Både förekomst och utbredning av sälar har ökat de senaste åren och vissa arter, framför allt gråsäl och knubbsäl, klarar tröskelvärden i vissa områden med avseende på populationsstorlek och utbredning. Däremot är status för vikare fortsatt kritisk.
Bedömningar för späcktjocklek och dräktighetsfrekvens, som delvis beror på kvaliteten på födan, finns idag enbart för gråsäl. Dessa bedömningar indikerar att antingen födotillgång eller födans kvalitet är fortsatt bristfällig för gråsäl. Utvecklingsbehov kring bedömning av näringsvävar och ekosystem
Bedömningarna ger ingen tydlig bild av tillståndet i näringsväven för vare sig Västerhavet eller Östersjön. Därmed kan inte någon bedömning enligt kriterierna under deskriptor 4 göras under denna cykel. Dock finns många indikationer på att näringsväven är starkt påverkad av mänskliga aktiviteter. Samtidigt kan klimatförändringar påverka artsammansättning och
förhöjda temperaturer leda till en högre individuell energiomsättning hos växelvarma djur, vilket kräver ökat födointag med top-down effekter. Minskade salthalter till följd av ökad avrinning från land liksom havsförsurning kan påverka artsammansättningen över alla trofiska nivåer. Högre temperaturer kan också förändra struktur och förekomst av termoklinen
(temperatursprångskiktet), vilket kan ändra växtplanktonsamhällets struktur. Förutsättningar för nuvarande bedömning av näringsvävar och
förbättringsbehov för framtida bedömningar beskrivs i bedömningsstrategin (se bedömningsstrategi för marina näringsvävar).
Utvecklingsbehov och förutsättningar för framtida bedömningar under deskriptor 4 kan summeras enligt följande:
• Regionalt samarbete krävs för att förstärka kunskapen (inklusive miljöövervakning) om de basala nivåerna av näringsväven, t.ex. bakterieplankton och växtplankton.
• Förbättrat dataflöde krävs för att säkerställa regionala bedömningar för både Västerhavet och Östersjön.
• Definition behövs av tröskelvärden för indikatorer samt metoder för geografisk aggregering och integrering mellan näringsvävsindikatorer. Utöver detta behövs flerartsindikatorer och förbättrade ekosystemmodeller för att beskriva förändringar i näringsväven mer kvantitativt. Exempelvis behövs kvantitativa ekosystemindikatorer som beskriver interaktioner mellan arter och trofiska nivåer i näringsväven. Även konsekvenserna för de marina
näringsvävarna av den stora utbredningen av syrefria bottnar, samt betydelsen av viktiga livsmiljöer, behöver belysas i framtida bedömningar.