Under de tillfällen observationerna har genomförts i Livingroom har fördelning mel- lan de vi uppfattar som män och kvinnor varit jämn. En bredd av människor kan sy- nas bland hotellets gäster, där grupper av seniorer, konferensbesökare, konserthus- musiker liksom ett sportlag med tyska tjejer rör sig genom rummet. När vi befunnit oss i Livingroom har få konsumerat mat eller dryck, det tycks alltså inte krävas konsum- tion för att man ska känna sig bekväm med att slå sig ner i möblerna. Samtidigt som någon tar en kaffe i en del av rummet har vi sett arbetsintervjuer ta plats liksom en man som kryper på golvet av okänd anledning. Det är alltså en bredd av olika grupper och aktiviteter.
Kreativa människor vill ha toleranta och öppna miljöer med autenticitet: “Autenticiteten uppstår i blandningen - i den gamla gatstenen utanför nyrenoverade hus, i inter-aktionen mellan unga och gamla, mellan lokala original och yuppies, mellan modeller och luffare”, skriver Florida (2006, s. 273). Kreativa klassen vill alltså ha en bredd av olika människor omkring sig. Florida (2006, s. 15f) menar också att tolerans behövs för att till- växt ska genereras. Toleransindexet innehåller gayindex, bohemindex, mångfaldsindex, ett mått på etnisk integration, och de platser som har ett högt värde på ett sådant index har sannolikt ett tolerant klimat, vilket attraherar den kreativa klassen.
Detta lyfter frågan om vem dessa miljöer och staden i stort egentligen byggs för. De ho- mosexuella, bohemerna, lokala originalen, luffarna och modellerna får här ta plats i sta- den, men är det på grund av allas rätt till en plats i staden eller är de ett verktyg för att hjälpa de kreativa att trivas och inspireras? Peck (2007, s. 175) menar att Floridas gayindex gör att de homosexuella blir ett positivt inslag i stadslivet, men det värderas
främst utifrån “dess ekonomiska funktion, som en indikator på ett fruktbart och vinnande klimat”. Alla får därmed inte ta plats i staden i egenskap av medborgare, utan som antingen kreativa tillväxtgenererande människor, eller dess understödjare. Till exempel finns inte gayindexet till för eller prioriteras för att homosexuellas rättigheter ska erkännas i staden, utan för att det lockar till sig den kreativa klassen och därmed ökar konsumtion och genererar tillväxt (Hörnqvist et. al., 2005, s. 10). Detta tankesätt skapar till synes blandade dynamiska och öppna städer, men konceptet i sig kan ses som exkluderande. Man planerar bara för att generera tillväxt, inte för att skapa ett samhälle som är byggt för alla och utifrån allas premisser och på allas villkor, för att erkänna alla medborgares rätt till staden. I och med detta kan den social rättvisan hamna i skymundan till förmån för den ekonomiska bärkraften (Fainstein, 2010, s. 2). Tanken om att bygga stad åt en typ av människor är problematiskt, även om staden som de föredrar och det klimat de efterfrågar råkar vara bra och tillåta alla. I slutrapporten för Malmö Live (Malmö stad, 2015) framhävs att alla är välkomna. Alla är välkomna och omgivningen är dynamisk - för att den kreativa klassen vill ha en kulturell blandning: både arkitektoniskt och socialt. Det kan därmed synas vara inkluderande och öppet men mot bakgrund av detta tycks alla inte vara där på samma premisser.
5.5 AVSLUTANDE REFLEKTION
Hur offentliga rum är utformade säger något om det samhälle i vilket det skapats, skriver Carr (2009, s. 22). De offentliga och privata platserna, och relationerna dem emellan, kan ses som en produkt av samhällets rådande värderingar och spegla samhällets erkännande av medborgarnas behov och rättigheter. Vilket samhälle är dessa rum med och skapar? I Malmö Live har vi sett att Livingroom beskrivs som ett offentligt rum, öppet för alla. I våra observationer i Livingroom har vi sett att de offentliga delarna används av en stor bredd människor. Men, vi ifrågasätter om de är där på sam- ma villkor. Detta kan ses som en form av erkännande att alla har rätt till stadens gemensamma utrymmen. Men samtidigt är uttrycket öppet för alla fortfarande problematiskt i denna kreativa diskurs. I och med fokus att bygga för den kreativa klassen kommer allas rätt till staden i skymundan, och de som inte är kreativa och genererar tillväxt prioriteras inte i samma utsträckning som de kreativa. Den kreativa diskursen främjar en diversitet och mångfald, men inte i egenskap av allas rätt till sta- den, utan som en faktor för att öka den kreativa klassens välbefinnande och tillväx- tgenering. Fainstein (2010, s. 25) menar att i ett demokratiskt samhälle ska alla grup- per få säga sitt, och ingen priviligerad hierarki ska existera. Idealet att allas åsikt ska
höras är ett viktigt normativt argument, men att det inte är tillräckligt för att skapa ett jämlikt stadsrum öppet för alla (Fainstein, 2010, s. 29). Man måste även sörja för en tillräcklig representation av allas intressen, åstadkomma mer än symboliskt deltagande och upprätta minoriteters rättigheter.
I vilken utsträckning Malmö Live är inkluderande är metodologiskt svårt att observera, då vi inte kan se vem som exkluderas, bara vem som inkluderas genom att vara på platsen. Det är däremot konceptuellt lättare att förstå att rummet är till för vissa men inte andra, genom den diskursanalys som genomförts. Det konceptuella fjärde stadsrummet fyller funktion- en tillväxt genom innovation, på bekostnad av andra funktioner så som demokrati och jämlikhet.
DEL III
6. AVSLUTNING
Offentliga rum kan ses symbolisera samhället i stort inom vilken den existerar (Carr et. al., 1992, s. 23). Vi har undersökt vilka offentliga rum som skapas i den kreativa kunskaps- staden, med en övergripande fråga om det fjärde stadsrummet har ändrat innebörden av begreppet offentligt rum. Det gör att vi har sett att den flytande signifikanten offentligt rum fyllts med nya betydelser. Utifrån vår diskursanalys samt observationer kan vi komma fram till ett antal slutsatser kring detta, som följer i nedan avsnitt.
I rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) har vi sett att en betydande del av dagens stadsbyggande i framförallt Malmö är på den kreativa klassens premisser, där de fjärde stadsrummen riktar sig till den kreativa klassen. Trots att den kreativa klassen endast utgör ungefär en tredjedel av befolkningen förespråkar Florida (2006, s. 23) att stor del av staden och dess gemensamma utrymmen ska formas till fördel för denna tredjedel. Vi ställer oss därmed frågande till i vilken utsträckning detta planeringsideal är rättvist och tillgodoser allas rätt till staden. Vi har mot denna bakgrund ställt oss frågande till om stadsplaneringens strävan mot mångfald idag främst är för att attrahera och inspirera den kreativa klassen och den tillväxt de genererar, snarare än för att tillgodose invånarnas faktiska rätt till staden. Under observationerna såg vi att relativt blandade grupper rörde sig i Malmös Lives Livingroom. Men vi ställer oss frågande till om alla är där på samma premisser. Mot bakgrund av Floridas (2006) teorier om den kreativa klassens önskan om ett dynamiskt, tolerant och öppet klimat kan därför ses som en förklaring till den öppen- heten som råder trots att den exklusiva inredningen kan verka exkluderande. Därför kan öppenheten ses som en konsekvens av att tillfredsställa den kreativa klassens önskningar, och inte i egenskap av att faktiskt skapa öppenhet i stadens gemensamma utrymmen för att alla har rätt till det.
Det fjärde stadsrummet ska varken vara ett offentligt eller privat rum - utan en hybrid. Det blir därmed en vaghet kring var gränserna mellan det privata och offentliga går. Förhållandet mellan privat och offentligt spelar stor roll för hur människan upplever och rör sig i sin stad och vad konsekvenserna blir om man löser upp gränserna dem emellan är därför viktigt att vara medveten om. Vem gynnas och vem missgynnas av detta är något som vidare behöver utvärderas i ytterligare forskning.
I en allt mer konkurrensdriven stadsutveckling är tillväxt ett centralt fokus. Det kan ses i det fjärde stadsrummet då en primär funktion för detta är att stödja och främja ekonomisk AVSLUTNING
tillväxt (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8). Tecken så som innovation, kreativitet sätts i relation till varandra för att i det fjärde stadsrummet resultera i tillväxt. I samband med detta formulerande av ett nytt samhälle framkommer även nya ideal för medborgaren att leva upp till. Det samhälle vi skapar idag präglas därmed av en syn på människan som en tillgång för ekonomin eller inte. Samtidigt lyfter rapporten Det 4. Stadsrum att det fjärde stadsrummet ska skapa social sammanhållning. Men Syssner (2008, s. 43) menar att ett stort fokus på tillväxt ofta innebär ökade sociala orättvisor. Förhållandet mellan fokus på tillväxt och social inkludering kan därför ses som motsättningsfyllt, något det i Det 4. Stadsrum saknas ett tydligt svar på hur det ska hanteras. En slutsats är därför att det fjärde stadsrummet prioriterar tillväxt snarare än rättvisa då inte alla kan eller vill bidra med den ekonomiska tillväxt som det fjärde stadsrummet ska leda till. Därför har vi under arbetets gång kommit fram till att det fjärde stadsrummet är ett tillväxtgenere- rande stadsrum snarare än ett demokratiskt stadsrum vilket är problematiskt då Brenner, Marcuse & Mayer (2009, s. 176) understryker en angelägenhet att se till mänskliga och sociala behov och menar att staden ska vara till för människorna och inte för ekonomisk vinst. Denna nyliberala syn på stadsbyggande som den kreativa staden uppvisar upplevs ofta som normativ och oundviklig, och därmed som hegemonisk (Springer, 2010, s. 544). Men det är viktigt att uppmärksamma att hegemoni är en diskursivt konstruerad strategi, som ständigt reproduceras genom vardagliga handlingar och tal. Därför är utvecklingen mot en kreativ kunskapsstad inte en naturlig process utan en politisk och diskursiv sådan. Dessa förändringsprocesser får sociala och rumsliga konsekvenser där vissa gynnas och andra missgynnas.
I den kreativa kunskapsdiskursen tas ett tydligt avstånd från historien, vilket är problematiskt då det kan innebära ett avfärdande av stadens, men även medborgarnas historia. Ett historielöst förhållningssätt gör att det som var bra med de offentliga rummen kan gå förlorat, medan det som var mindre bra glöms bort och i värsta fall återupprepas. Dock är det viktigt att inte romantisera det offentliga rummets historia som demokratisk plats, då denna inte är helt enkel eller felfri. Fraser (1990) menar att många medborgare var exkluderade, trots den demokratiska förankringen. T.ex. Greklands agora var en plats för demokrati - men bara för fria män. Det är alltså viktigt att inte romantisera det förflutna, men inte heller förkasta det, utan lära av det.
Att hävda att det fjärde rummet är ett rum för alla, kan liknas vid Frasers kritik av Habermas förenklingar av det demokratiska, den borgerliga stadens offentliga sfär. Alla har inte samma premisser att mötas på för ett jämlikt samtal, menar Fraser. Och vi menar att alla har inte samma premisser, eller vilja, att skapa innovativ tillväxt i ett fjärde stadsrum.
I den offentliga sfären i den borgerliga staden betydde alla de vältaliga och priviligierade männen som kunde mötas i ett offentligt samtal för att bilda en allmän opinion. I det offentliga rummet i kunskapsstaden, det fjärde stadsrummet, tycks alla vara de kreativa som genererar tillväxt som möts och skapar ett innovativt klimat. Sätts det upp premisser och syften med det offentliga rummet utifrån vissa ideal, är det bara de som identifierar sig med detta och kan matcha idealen som inkluderas. I skapandet av offentliga rum med uttalade ideal och syften, måste man vara uppmärksam på vem som gynnas och vem som inte gör det.
För att hela samhället ska sträva mot att vara mer jämlikt behöver stadens gemensamma utrymmen vara öppna för alla oavsett förutsättningar. Men de som gynnas i en stads- utveckling där tillväxt prioriteras är ofta de välbärgade, menar Fainstein (2010, s. 36) och skriver följande:
[...]pro-equity regimes would require that the distributional outcomes of programs be measured in terms of a) who benefits from them, and b) to what extent? A pro-equity program favors less well off more than well-to-do. That is, it should be redistributive, not simply economically, but also, as approriate, politically, socially and spatially (Fainstein 2010, s. 36).
I en jämlik stad behövs alltså en fördelningspolitik där man utgår ifrån frågor om vem som gynnas och i vilken utsträckning. Vi menar att det behövs en bredd av planering, inte bara planering för den kreativa klassen, för att skapa demokratiska stadsrum. Det offentliga ska visa upp ojämlikheterna, inte bortse från dem, menar Fraser (1990, s. 77). Diversiteten hos medborgarna måste därför belysas, för att ett mer rättvist samhälle ska skapas. För om inte samhället fokuserar på att sträva mot rättvisa där alla har lika rättigheter och möjligheter, kommer inte heller samhällets offentliga rum kunna vara öppna och tillgängliga för alla.
samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys (3., [utök.] uppl. ed.). Lund: Studentlitteratur.
Carr, S., Francis, M., Rivlin, L. G., & Stone, A. M. (2009). Public space. New York: Cambridge University Press.
Fainstein, S. S. (2010). The just city. Ithaca, N.Y: Cornell University Press.
Fishman, R. (1982). ”Urban Utopias in the Twentieth Century: Ebenezer Howard, Frank Lloyd Wright, and Le Corbusier” från Urban Utopias in the Twentieth Century: Ebenezer Howard, Frank Lloyd Wright, and Le Corbusier. I Campbell, S. & Fainstein, S.S. (red.) (2012). Readings in planning theory. (s. 27-53). Oxford: Wiley-Blackwell.
Florida, R. (2006). Den kreativa klassens framväxt. Stockholm: Daidalos.
Fraser, N. (1990). Rethinking the public sphere: A contribution to the critique of actually existing democracy. Social Text, volym 25-26 (25/26), s. 56-80. DOI:10.2307/466240
Fredriksson, J. (2014). Konstruktioner av en stadskärna: den postindustriella stadens rumsliga maktrelationer. (Doktorsavhandling). Göteborg: Chalmers tekniska högskola, 2014. Göteborg. Tillgänglig:
http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/193913/193913.pdf
Heldt Cassel, S. (2008). Platsmarknadsföring, regional image och jakten på attraktivitet. I F., Andersson, R., Ek & I., Molina (Red.), Regionalpolitikens geografi: Regional till växt i teori och praktik (s. 161-178). Lund: Studentlitteratur.
Hertzberger, H. (2005). Lessons for students in architecture. Rotterdam: 010 Publishers Hörnqvist, M., Lund Hansen, A., Pettersson, H., Unsgaard, O. & Wennerhag, M. (2005).
En öppen stad, en ej befästad. Fronesis, volym 18, s. 8-19.
Knox, P. (2014). Geography of the world economy (6th ed.). Florence: Taylor and Fran cis.
Krätke, S. (2010). ‘Creative Cities’ and the Rise of the Dealer Class: A Critique of Richard Florida’s Approach to Urban Theory. International Journal of Urban and Regional Research. Volym 34.4, (December 2010) s. 835–53. DOI:10.1111/j.1468-2427 .2010.00939.x
Krätke, S. (2012) The new urban growth ideology of “creative cities”. I Brenner, N., Marcuse, P. & Mayer, M. Cities for people, not for profit: Critical urban theory and the right to the city (2012). Abingdon, Oxon; New York, NY;: Routledge.
17 från: http://www.helastaden.se/2010/11/aterta-makten-over-det-offentliga- rummet/
Larsson, C. (2013-07-03). Nordic City Networks nya pilotprojekt i Malmö - Linjen. Hämtad 2016-05-04 från: http://www.helastaden.se/2013/07/nordic-city-net works-nya-pilotprojekt-i-malmo-linjen/
Larsson, C. (2015-12-03) Bostadsvrålet. Hämtad 2016-05-18 från: http://www.helastaden.se/2015/12/bostadsvralet/
Madanipour, A. (2005;2003;). Public and private spaces of the city. London: Routledge. Malmö stad. (2013-01). Översiktsplan för Malmö ÖP2012, Planstrategi. Hämtad 2016-
05-17 från:http://malmo.se/download/18.723670df13bb7e8db1bc547/ OP2012_planstrategi_utstallningsforslag_web_jan2013.pdf
Malmö stad. (2015-10-15). Slutrapport Malmö Live-projektet. Hämtat 2016-05-17 från: http://malmo.se/download/18.6fb145de1521ab79c0a57e3f/1457944371301/Ma lm%C3%B6+Live+slutrapport%2Btj%C3%A4nsteskrivelse.pdf
Marcuse, P. (2009). From critical urban theory to the right to the city. City, volym 13(2), s. 185-197. doi:10.1080/13604810902982177
Mitchell, D. (2012). Right to the city: Social justice and the fight for public space. New York: Guilford Press
Mukhtar-Landgren, D. (2005). Den delade staden – Välfärd för alla i kunskapsstaden Malmö. Fronesis, volym 18, s. 120-131.
Möllerström, V. (2011). Malmös omvandling: Från arbetarstad till kunskapsstad : En diskursanalytisk studie av Malmös förnyelse. (Doktorsavhandling) Lund: Lund universitet
Nationalencylopedin. (u.å). Humankapital. Hämtad 2016-05-17 från: http://www.ne.se.proxy.mah.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/humankapital Nationalencyklopedin. (u.å). Autism. Hämtad 2016-05-17 från:
http://www.ne.se.proxy.mah.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/autism Nordic City Network. (2013-06-03). Linjen. Hämtat 2016-05-07 från:
http://nordiccitynetwork.com/media/16545/Linjen-3-juni-13.pdf
Oldenburg, R. (1999). The great good place: cafés, coffee shops, bookstores, bars, hair salons, and other hangouts at the heart of a community. New York: Marlowe.
Patel, R. (2011). Forskningsmetodikens grunder: Att planera, genomföra och rapportera en undersökning (4.,[uppdaterade] uppl. ed.). Lund: Studentlitteratur.
Peck, J. (2005). Struggling with the creative class. International Journal of Urban and Regional Research, volym 29(4), s. 740-770.
Universitetsholmen som kundskabstad. Hämtad 2016-05-17 från:
http://malmo.se/download/18.24a63bbe13e8ea7a3c69898/1383643952993/ Det+4.+stadsrum-+English+summary+(2009).pdf
Riisom, P. (2008). Plattform för Kunskapsstaden Malmö. Hämtad 2016-05-17 från: http://www.nordiccitynetwork.com/media/31690/Kunskapsstaden_low.pdf Sandercock, L. (1998). Towards cosmopolis: Planning for multicultural cities. Chichester:
John Wiley & Sons.
Springer, S. (2011). Public space as emancipation: Meditations on anarchism, radical democracy, neoliberalism and violence. Antipode, volym 43(2), s. 525-562. DOI:10.1111/j.1467-8330.2010.00827.x
Stenkvist, L. (2015). Malmö live: Inblickar och utblickar. Malmö: Roos & Tegner. Sydsvenskan. (2012-03-09). Kafeét är nya arbetsplatsen. Hämtad 2016-05-17 från:
http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/kafeet-ar-nya-arbetsplatsen/
Syssner, J. (2008). Regionen och dess medborgare. I F., Andersson, R., Ek & I., Molina (Red.), Regionalpolitikens geografi: Regional tillväxt i teori och praktik (s. 37-56). Lund: Studentlitteratur.
Winther Jörgensen, M. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.