Den kreativa stadens fjärde stadsrum. En diskursanalytisk studie av det offentliga rummets förändring i Malmös skifte från industristad till kunskapsstad

DEN KREATIVA STADENS FJÄRDE STADSRUM

En diskursanalytisk studie av det offentliga rummets förändring

i Malmös skifte från industristad till kunskapsstad

Marie Lindeberg och Tova Troedsson

Kandidatuppsats - Bachelor Thesis BY212B (20p) VT 2016

Stadsbyggnad, Stadsutveckling och Planering Huvudområde: Byggd Miljö

Handledare: Emil Pull Institution: Urbana Studier Fakultet: Kultur och Samhälle Malmö Högskola

THE FOURTH PLACE IN THE CREATIVE CITY A discourse analysis of a changing public space in Malmö’s transformation from an industrial city to a

ABSTRACT

During the latter half of the 20th century many cities have been characterized by a shift from an industrial city to a knowledge based city, and so has also Malmö. Strategies to accomplish this knowledge based community has under the last decades to a large extent been influenced by the theories of the creative class by Richard Florida. These theories concern the creative class as the foundation of urban development and growth, which plays a big role in today’s prominent competition between cities and regions. The concept of the creative class and the impacts it has on the city has been widely criticized, and this thesis aims to build on that critique.

In today’s discourse we have identified the fourth place to be an important component of the creative knowledge city. The fourth place is a development in the creative class policy and this thesis demonstrates what kind of public space is produced in this creative city. Public spaces has an important history as a democratic arena and we believe that the concept and implementation of the fourth place is changing that conception discursively. If the historical, democratic aspect of the public space is lost it is a matter of democratic loss for citizens and their right to the city.

The thesis is based on a discourse analysis of a report that describes the fourth place in Malmö city. Features of the fourth place like the ambiguous boundaries and the innovative atmosphere is recognized in Malmö Live, which is why we also have conducted observations there. In this thesis we show that the public spaces in the knowledge city has different core values than the traditional ones we know, which also affects who feel they have access to them, and ultimately who has the right to the city.

KEYWORDS:

Creative class, economic growth, public space, social justice.

1. Inledning s. 6

1.1 Syfte och forskningsfrågor s. 7

1.2 Metod s. 8 1.2.1 Diskursteori s. 8 1.2.2 Observation s. 10 1.3 Avgränsningar s. 12 1.4 Forskningsfält s. 13 1.5 Validitet s. 13 1.6 Disposition s. 13

DEL II

2.1 Ekonomisk omstrukturering: från industri till kunskap och service s. 15

2.2 Vad är offentliga rum? s. 16

3. Teoretisk diskussion s. 18

3.1 Tidigare forskning s. 18

3.2 Den kreativa klassens ökade roll i stadsutvecklingen s. 19 3.3 Vilken historia är värd att bevara? s. 21

4. Diskursanalys s. 22

4.1 Det 4. Stadsrum s. 22

4.2 Avstånd från historien s. 24

4.2.1 Industristaden som dagens problem s. 26 4.2.2 Det fjärde stadsrummet skiljer sig från det tredje s. 28 stadsrummet

4.2.3 Reflektion s. 29

4.3 Kreativitet som ekonomisk tillväxt s. 31 4.3.1 Inkludering som ekonomisk tillväxt s. 32 4.3.2 Individens roll för ekonomisk tillväxt s. 35

4.3.3 Reflektion s. 37

4.4 Förändring av inflytande s. 38

4.4.1 Reflektion s. 39

4.5.1 Reflektion s. 43

4.6 Avslutande reflektion s. 43

5. Observation s. 46

5.1 Malmö Live som offentligt rum s. 46

5.2 Vad lockar den kreativa klassen? s. 48

5.3 Upphävda gränser s. 48

5.4 Vem befinner sig på Malmö Live? s. 50

5.5 Avslutande reflektion s. 51

DEL III

6. Avslutning s. 53

7. Källförteckning s. 56

DEL I

1. INLEDNING

En förvandling från industristad till kunskapsstad med en strävan att befolkas av den kreativa klassen - så skulle många städers situation kunna beskrivas idag, och så även Malmö. Det är stor konkurrens mellan regioner och kommuner, och i kampen för att generera tillväxt konkurrerar man om det kreativa (Florida, 2006). Stor del av fokus inom stads-byggandet idag och under det senaste decenniet kan därför ses som en strävan att locka till sig den kreativa klassen, där den kreativa ekonomin har ersatt industriåldern (Peck, 2007, s. 174).

Detta stadsbyggande för den kreativa klassen innebär också ett nytt offentligt rum, som kan benämnas det fjärde stadsrummet. Följande går att läsa i rapporten om Malmös fortsatta utveckling mot en kunskapsstad, Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009):

Medan den monofunktionella staden och byggandet var karakteristiskt för industristaden är den multifunktionella stadsmiljön och stadsrummet typiska för kunskapsstaden. ’Det 4:e stadsrummet’ är ett nytt, innovativt och expansivt stadsrum (Riisom & Beier Sörensen,

2009, s. 1).

Organisationen Nordic City Network med Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson som ordförande, säger sig ha myntat begreppet det fjärde stadsrummet (Larsson, 2010-11-24). Dock är begreppet ännu inte vida etablerat, varken nationellt eller internationellt, men det får allt större plats i det kreativa stadsbyggandet inte minst i Malmö. Christer Larsson (Sydsvenskan, 2012-03-10) menar att de fjärde stads- rummen bör främjas och han har även skrivit under idé- och arbetsdokumentet Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009). Det fjärde stadsrummets karaktärsdrag, så som upplösta gränser, kan urskönjas i Malmö där bland annat Media Evolution City i Västra hamnen har anammat konceptet (Nordic City Network, 2013-06-03). Ytterligare ett exempel vi har kunnat identifiera är det påkostade och nybyggda Malmö Live, vars diffusa gränser och innovationsfrämjande atmosfär kan ses som ett talande exempel på det fjärde stadsrummets principer. Därav kan begreppet som förespråkas av stadsbyggnads-direktören ses ha implementerats i stadsbyggandet, eller åtminstone tendenser av det, runt universitetsholmen i Malmö - det område där rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) tagit avstamp från. Rapportens mål är att främja en utveckling av “attraktiva och innovativa kunskapsmiljöer” i Malmö i allmänhet och Universitetsholmen i synnerhet (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 1).

I konceptet det fjärde stadsrummet har vi noterat att det presenteras som ett medvetet brott från tidigare föreställning om vad ett offentligt rum är liksom dess historiska förankring. I rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) skapas en berättelse som tar avstånd från historien och istället inkorporerar nya ideal för vad våra gemensamma utrymmen ska användas för, som står i motsats till det traditionella offentliga rummet. Offentliga rum har en viktig historia, inte minst som en demokratisk plats. Det fjärde stadsrummet som begrepp, och det innehåll det fyllts med och inte fyllts med, är ett sätt att diskursivt försöka förändra betydelsen av offentliga rum. Om den historiska betydelsen av begreppet förändras kan detta innebära minskat demokratiskt inflytande för stadens invånare. Det kan därför ses som en demokratifråga och vem som besitter rätten till staden.

Det fjärde stadsrummet kan ses som en del i en ytterligare utveckling av ett stads- planeringsideal riktat mot den kreativa klassen. Konceptet om den kreativa klassen och dess inflytande på stadsutvecklingen har fått stark kritik från flera håll (så som Peck, 2005, 2007, Krätke, 2012), något vi i denna uppsats ämnar bygga vidare på. Uppsatsen utgör därmed en analys av vad dagens stadsbyggande i den kreativa kunskapsstaden skapar för offentliga rum.

1.1 SYFTE OCH FORSKNINGSFRÅGOR

Syftet med uppsatsen är att belysa det offentliga rummets förändring i dagens stads- byggande i den kreativa kunskapsstaden. Vi har undersökt den diskursiva förändringen som skett av begreppet offentligt rum, i Malmös förändring från industristad till kunskapsstad. Vi vill lyfta att det nya stadsrum som skapas i kunskapsstaden, det fjärde stadsrummet, innebär att det offentliga rummet fylls med nya betydelser. Med dessa nya förståelser för det offentliga rummet kan vi också tydligt se ett avståndstagande från den historiska industristaden. För att konkretisera och exemplifiera det fjärde stadsrummet har vi undersökt Malmö Live som offentligt rum. Då Malmö Live framhäver sig själva som “stadens största kultursatsning i modern tid” (se bilaga 4), är det av vikt att undersöka dess offentliga delar ur ett perspektiv av vem som inkluderas i detta, i egenskap av ett fjärde stadsrum. Utifrån detta är våra frågeställningar följande: - På vilka sätt kan den diskursiva förändringen av begreppet offentligt rum i den kreativa kunskapsstaden förstås ur ett perspektiv av allas rätt till staden?

- Hur kan det fjärde stadsrummets tendenser urskönjas i Malmö Live, och vem inkluderas i rummet?

1.2 METOD

Uppsatsen undersöker ett fenomen som ska tolkas och analyseras verbalt, och är således en kvalitativ undersökning (Patel, 2011, s. 14). Begreppet offentligt rum kommer att definieras, kontextualiseras och problematiseras. Aspekter som undersöks är hur det offentliga rummets funktion har förändrats över tid, vad syftet är med offentliga rum och hur man egentligen kan förstå det offentliga rummet i dagens stadsbyggnadskontext. Denna undersökning riktar därför in sig på vilka offentliga rum vi skapar idag, och vad de säger om vår tid och våra ideal. En aspekt av vikt är att granska de processer och förändringar vi ser i dagens planering, för att förstå vår samtid och för att kunna påverka vår framtid. Det finns behov av en djupare analys av vad det fjärde stadsrummet gör med vår syn på det offentliga rummet, och de aktiviteter, möten och utbyten som kan ske där. Rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) beskriver ett nytt stadsrum, dess bakgrund samt funktion där gränsen mellan privat och offentligt suddats ut. För att undersöka den diskursiva förändringen av det offentliga rummet, genomförs en diskursanalys av rapporten. Detta exemplifieras genom observationer på Malmö Live, som vi identifierat som ett fjärde stadsrum. Denna identifiering grundar sig inledningsvis i bland annat uppluckrade gränser i de offentliga delarna men också i dess kombination av verksamheter. Våra observationer lägger fokus på hur Malmö Lives offentliga delar fungerar i praktiken, i sökandet efter ytterligare förståelse för det fjärde stadsrummet.

1.2.1 DISKURSTEORI

En diskurs är “ett bestämt sätt att tala om och förstå världen”, där språket kan ses vara strukturerat i mönster (Winther Jørgensen, 2000, s. 7). Dessa mönster påverkar vår uppfattning av omvärlden och också därför hur vi handlar och verkar i olika samman-hang. Tillträdet till verkligheten går genom språket, och det är med hjälp av det som olika representationer av verkligheten skapas (Winter Jørgensen, 2000, s. 15). En diskurs-analys kan användas för att studera samhället, och för att kunna säga något om våra hand- lingar och tankar måste vi studera språket (Bergström & Borséus, 2012, s. 17). Att göra en diskursanalys är alltså att studera en del av samhället eftersom språk får sociala och rumsliga effekter.

En diskursanalys innebär att studera de mönster i vilka språket är strukturerat (Winter Jørgensen, 2000, s. 7). Det medför ett förhållningssätt som säger att sättet vi talar på

inte är en neutral spegel av verkligheten, utan ett ständigt skapande och förändrande av verklighetsuppfattningar. Därför är vår utgångspunkt socialkonstruktivistisk som innebär att vi har ett kritiskt förhållningssätt till självklar kunskap (Winther Jørgensen, 2000, s. 11f). Verkligheten är socialt konstruerad och det finns ingen objektiv betydelse av den (Fredriksson, 2014, s. 27).

Vår diskursanalys har utgått från diskursteorins resonemang från Winther Jørgensen (2000), Diskursanalys som teori och metod samt Bergström & Boréus (2012), Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Diskursteorin utgår ifrån teorier av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (Winther Jørgensen, 2000, s. 31). Alla sociala fenomen kan förstås som en diskursiv konstruktion, som kan analyseras med diskursiva redskap. Laclau och Mouffe menar att “hela det sociala fältet uppfattas som en väv av betydelsebildningsprocesser.” (Winther Jørgensen, 2000, s. 32).

Vi har även använt oss av två avhandlingar för att öka vår förståelse för diskursanalys. I Julia Fredrikssons (2014) Konstruktioner av en stadskärna - Den postindustriella stadens rumsliga maktrelationer har vi framförallt inspirerats av hur diskursanalysen genomförts, för att få en teoretisk ingång till diskursanalys. I Veselinka Möllerströms (2011) Malmös omvandling - Från arbetarstad till kunskapsstad har vi studerat det material hon fått fram genom sin diskursanalys, för en metodologisk förståelse för diskursanalysen.

Vi har använt oss av en kombination av olika teorier som förståelseram för ett diskursana-lytiskt förhållningssätt till det material vi analyserar. Vårt teoretiska ramverk utgår från diskursteorin, som även diskuteras i relation till teorier om den kreativa klassen och om det offentliga rummet vilket vi återkommer till i del II, avsnitt 3: Teoretisk diskussion. Det som har undersökts med hjälp av diskursteori är hur nya offentliga rum i den kreativa stadsbyggnadsdiskursen framställs och konstrueras diskursivt. Detta har gjorts genom att analysera delar av rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) och analysera hur det fjärde stadsrummet framställs, samt dess konsekvenser och innebörd. Detta har vi genomfört utifrån de diskursanalytiska begrepp som presenteras nedan. Tecken Tecken får sin betydelse genom att skilja sig från varandra på bestämda sätt, och genom att vi sätter tecken i olika relationer till varandra så ges de nya betydelser (Winther Jørgensen, 2000, s. 32). Den betydelsetillskrivning av ett tecken som utesluts, har en negativ funktion och den betydelse som tecknet tillskrivs INLEDNING

har en positiv funktion (Bergström & Borséus, 2012, s. 365). För att förstå en diskurs måste denna undersökas i opposition mot vissa tecken, alltså de tecken som ställs emot diskursen och har ett negativ funktion till den, samt de andra tecken som har en positiv relation till den.

Nodalpunkt Nodalpunkt fylls med innebörd med hjälp av tecken (Winther Jørgensen, 2000, s. 33ff). De är fastställda i relation till andra tecken. En nodalpunkt får sin betydelse i en diskurs - betydelsen är beroende av vilken diskurs den befinner sig i, där diskursen etableras kring ett par nodalpunkter.

Ekvivalenskedja När tecken sorteras och knyts till varandra bildas en ekvivalens- kedja (Winther Jørgensen, 2000, s. 51).

Diskursiv kamp Ett begrepp kan aldrig slutgiltigt fixeras vid en betydelse, det sker ständigt en kamp om definitioner - vilket innebär sociala konsekvenser (Winter Jørgensen, 2000, s. 13, s. 31).

Flytande signifikant En flytande signifikant har olika betydelse beroende på vilken kontext den befinner sig i, med olika betydelser i olika diskurser och kontexter. Detta kan beskrivas som en diskursiv kamp (Winther Jørgensen, 2000, s. 33).

Hegemoni Hegemoni kan ses som “organisering av samtycke” (Winter Jørgensen, 2000, s. 39). Ett exempel är att vi hegemoniskt kommit överens om att offentliga rum, traditionellt sett, bör vara demokratiskt uppbyggda och förankrade.

En diskurs skapas genom att utesluta andra möjliga betydelser av de tecken som genom ekvivalenskedjor tillsammans bildar diskursen (Winther Jørgensen, 2000, s. 33ff). Men denna tillslutning är aldrig permanent eller fullständig, en diskurs kan aldrig fixeras utan den är ständigt i förändring. Det vi har undersökt i vår uppsats utifrån dessa diskurs- analytiska begrepp är vad som händer om ytterligare en verklighetsuppfattning av det offentliga rummet tillkommer, och ger denna flytande signifikant än fler betydelser och därmed en mångtydighet.

1.2.2 OBSERVATION

Syftet med observationer är att samla information om beteenden och skeenden i dess naturliga situationer (Patel, 2011, s. 91). Detta ger oss information som eventuellt inte kommer fram av det som sägs eller skrivs om fenomenet. Observationer har genomförts

på Malmö Lives offentliga bottenvåning för att undersöka hur ett exempel på ett fjärde stadsrum kan fungera. Vi har genomfört fyra observationer där varje observation har genom-förts i en halvtimme respektive en timme (totalt 3,5 h), med två observatörer. Vi har ut-gått ifrån ett observationsschema (bilaga 3), där vi noterat besökarnas kön, rörelsemönster, aktiviteter. Detta har vi gjort för att få en uppfattning om hur rummet används och i någon mån en uppfattning om vilka grupper som befinner sig där, till exempel en grupp ungdomar, seniorer eller medelålders som sitter i möte eller arbetar. Vi som observatörer har förhållit oss som icke deltagande, kända observatörer (Patel, 2011, s. 93). Observationerna har genomförts en bit in i undersökningen då vår kunskap och förståelse för offentliga rum och dess funktioner har blivit mer omfattande.

Denna metod kräver en medvetenhet om att allt inte går att observera. Exempel på detta är människors bakgrund, motiv och inställning till något. Vi kan inte veta varför de är på platsen, bara att de är det. Det gör att det är svårt att fastställa hur inkluderande och exkluderande Malmö Live är, men metoden ger en förståelse för hur rummet används och hur konceptet det fjärde stadsrum kan gestaltas fysiskt. Vi har valt att undersöka rörelser, aktiviteter, kön samt ungefärlig ålder för att kunna generalisera kring olika mönster på platsen. Generaliseringar ansåg vi nödvändiga för att kunna dra slutsatser kring vilka som använde rummet, även om vi ser dess begränsningar och godtycklighet. Vi valde att inte ta direktkontakt med människor på plats, dels för att vi förhåller oss som icke- deltagande för att påverka situationen i så liten utsträckning som möjligt med vår egen när-varo, men också för att vi upplevde det som privat att närma oss människor som befann sig på observationsplatsen.

Studieobjektet Malmö Live kan ses som en gestaltning av “stadens nya sociala och kulturel-la mötespkulturel-lats” (Stenkvist, 2015). Projektet Malmö Live tog fart under hösten 2008, då en markanvisningstävling utlyses av kommunen (Malmö stad, 2015, s. 12). I juni 2015, invigdes konserthuset och kvarteret Malmö Live. I det kulturpolitiska program som togs fram i samband med projektet lyder en beskrivning av Malmö Live som offentligt rum som följer:

Malmö Live är ett offentligt rum i ordets bästa bemärkelse – öppet, tillgängligt och välkomnande. Verksamheten ska locka till egen aktivitet och deltagande. (Malmö Stad, 2015,

s. 24)

Malmö Live är ett talande exempel för stadsbyggnad där näringsliv, kultur och offentligt rum förenas i en plats. Detta är även ett exempel på strategier som används för att locka till sig den kreativa klassen (Florida, 2006).

1.3 AVGRÄNSNINGAR

Vi har valt att undersöka konceptet det fjärde stadsrummet i och med att det är en utveckling på ett planeringsideal som det riktats stor kritik emot: en planering som framförallt gynnar den kreativa klassen. Vi ställer oss undrande till varför denna ifrågasatta planeringsmetod fortsätter vinna stor respons hos kommuner och städer. Mot denna bakgrund har vi undersökt konsekvenserna detta får för alla invånares rätt till staden. Diskursanalysen vi har genomfört utgår från rapporten Det 4. Stadsrum, skriven av Per Riisom och Hanne Beier Sörensen (2009) på uppdrag av Malmö Stad och Malmö Högskola, då det är det dokument som ligger till grund för Malmös strategier mot fjärde stadsrum. Vi har utgått från sidorna 1-31, då detta är de sidor som berör det fjärde stadsrummet, övriga sidor har vi inte tagit med i vår analys. Största delen av rapporten är skriven på danska, varför vi har översatt samtliga citat till svenska först för vår egen förståelse, för att sedan använda ursprungscitat i vår analys. Översättning av de danska citaten finns i bilaga 1.

Under observationerna har vi, trots att det fjärde stadsrummet bygger till stor del på upplösandet av gränser, varit tvungna att avgränsa oss till en plats i Malmö Lives botten- våning, som kallas Livingroom (se bilaga 2). Då det inte går att få en överblick över hela Livingroom från en plats har vi även fått avgränsa det rummet. Detta har gjorts för att det ska vara möjligt att uppfatta rörelser och aktiviteter från en plats. Genom att göra icke- deltagande observationer har vi inte gått fram till besökare och frågat om deras bakgrund eller deras ärende på platsen, vilket har gjort att vår uppfattning om besökarna varit våra egna generaliseringar. Observationerna har gett oss en känsla för hur rummet används. På grund av omfattningen på arbetet liksom observation som metod kan vi inte dra några definitiva slutsatser från dem - men vi har analyserat materialet och gjort generaliseringar av det vi noterat. Vi är medvetna om att vissa beteenden ej uppvisas offentligt, och därför ej går att observera på plats (Patel, 2011, s. 91f). En svårighet med observation som metod är att veta om de beteenden och skeenden som sker på platsen är representativa eller om det bara är engångsföreteelser beroende på en specifik omständighet. Då vårt största fokus legat på diskursanalysen av Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) har observationerna inte fått lika stort utrymme. Hade observationerna fått ta större plats hade de kunnat kompletterats med intervjuer. Det hade kunnat ge oss en bredare bild av vilka människor som använder rummet samt i vilket syfte, och därmed en djupare förståelse för vem som inkluderas och exkluderas.

1.4 FORSKNINGSFÄLT

Vi ser staden liksom dess offentliga rum som ett socialt och fysisk fenomen som är i ständig förändring och får konsekvenser i den byggda miljön. Därför har vi undersökt staden ur ett socialt såväl som fysiskt perspektiv. Forskningsfältet som undersökningen rör sig i är byggd miljö. Vi har även en kritisk urbanteoretisk utgångpunkt med inspiration från Marcuse (2009, s. 185), som skriver att ett kritiskt synsätt innebär en utvärderande attityd snarare än ett accepterande av hur världen ser ut. Det innebär att såväl positiva som negativa aspekter lyfts fram av ett fenomen. Marcuse (2009, s. 185) menar att målet med den kritiska urbanteorin är att begära allas rätt till staden.

1.5 VALIDITET

Vi har genomfört en diskursanalys av ett dokument, vilket också inneburit begränsningar i resultatets omfång. Detta på grund av att Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) är det enda dokument som Malmö stad står bakom som berör ämnet kring fjärde stadsrum i kunskapsstaden. Det har inneburit att vi inte kunnat göra någon jämförande studie mellan olika dokument, vilket hade kunnat nyansera och ge en bredare bild av fenomenet.

Det faktum att vi har genomfört en diskursanalys innebär att vi har framförallt undersökt det fjärde stadsrummet som koncept och idé, snarare än faktiska projekt som rapporten påverkat. Vi har därmed inte undersökt en fysisk verklighet utan en diskurs, som i sig får sociala konsekvenser. För att få exempel på hur detta kan se ut i den byggda miljön har vi kompletterat denna diskursiva undersökning med observationer, för att få en uppfattning om vad dessa sociala och fysiska konsekvenser skulle kunna vara.

1.6 DISPOSITION

Uppsatsen är indelad i tre delar, med sex avsnitt.

I del I redogörs för problemformuleringen som ligger till grund för undersökningen liksom syfte och frågeställningar. Här redogörs även för metod där vi förklarar hur vi använt oss av diskursanalys och observation.

I del II redogörs för vårt empiriska material. Inledningsvis presenteras en historisk åter-blick och en teoretisk diskussion som följs av vår diskursanalys av rapporten Det 4.

Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) liksom våra observationer på Malmö Live. Vår första frågeställning behandlas i del II avsnitt 4, Diskursanalys, och vår andra frågeställning behandlas i del II, avsnitt 5, Observation.

Del III är vår avslutande del med reflektion och sammanfattning av arbetet. Här sammanfattas ett antal slutsatser utifrån undersökningen.

DEL II

2. HISTORISK ÅTERBLICK

Det är viktigt att kontextualisera det offentliga rummet i förhållande till historia, ekonomiska och samhälleliga processer och förändringar för att förstå vikten av vår samtid och dess ideal. Därför undersöks de bakomliggande orsaker till Malmös resa från industristad till kunskapsstad. I detta avsnitt redogörs för Malmös ekonomiska om- strukturering från industri till postindustri. Därefter redogörs för det offentliga rummets historia och betydelse.

2.1 EKONOMISK OMSTRUKTURERING: FRÅN

INDUSTRI TILL KUNSKAP OCH SERVICE

Malmö har en historia som traditionell industristad som under 1950- och 1960-talen var en av Sveriges främsta tillväxtregioner, men under 1970- och 1980-talet omlokaliserades de flesta industrierna eller lades ner (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 120). Detta är inte en historia specifik för Malmö. Många av 1900-talets industristäder i väst har drabbats av liknande ekonomiska omstruktureringar och avindustrialiseringar (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 121). Det kan ses i ljuset av att efterkrigstiden i väst innebar ett skifte till en mer globaliserad kapitalism och en så kallad flexibel produktion, i kontrast till den tidigare industriella, Fordistiska eran (Knox, 2014, s. 337). Det innebar en avindustrialisering i regioner som traditionellt varit industrisamhällen och därmed en kraftig minskning av arbeten i den traditionella industrisektorn (Knox, 2014, s. 417). Istället ökade service-sektorn, och regioner och företag specialiserade på högteknologisk och kunskapsbaserad utveckling tog allt mer av industrisektorns plats i ekonomin. Väst, och då även Malmö, har alltså gått från en produktionsekonomi till en serviceekonomi (Knox, 2014, s 336ff). Denna omstrukturering innebär en ekonomisk kris som i Malmö förvärrades under 1990-talet med än fler nedläggningar och ökade utgifter för Malmö kombinerat med minskade intäkter, ökad arbetslöshet och ökat flyktingmottagande. Under 1990-talet handlade därför Malmös politik om att ta sig ur krisen (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 121). I och med detta formulerades en vision om det framtida Malmö - en kunskapsstad. Malmö högskola kom till 1997, Öresundsbron 2000 och den stora europeiska bomässan Bo01 2001, som tillsammans blev symboler för det nya, framtida Malmö.

Under den ekonomiska omstruktureringen i slutet av 1900-talet svepte även ny- liberalismen in över stora delar av världen, och många välfärdsprogram minskade i omfång för att istället ge plats åt en ökad individualism och konsumism hos medelklassen HISTORISK ÅTERBLICK

(Fainstein, 2010, s. 168). Det gjorde att konservativa och marknadsorienterade ideologier växte fram i stora delar av Europa, med avreglering och större tillit till marknads- processer som konsekvenser (Fainstein, 2010, s. 169). Mot denna bakgrund blev stads- planering och politik mer inriktad på att stimulera tillväxt genom offentliga-privata partnerskap (Fainstein, 2010, s. 170). Denna ekonomiska och ideologiska omstrukturering har haft stor inverkan på hur städer utvecklas och gestaltas, vilket även är något som kan skönjas i Malmö. Många städer har hanterat krisen genom att förändra staden på olika sätt, och ofta beskrivits som “entreprenörsstäder” vilket innebär en förändring från staden som “tillhandahållaren av välfärdstjänster” till en stad som “understödjer lokal ekonomisk tillväxt” (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 121). Denna strategi innebär en konkurrens mellan städer och regioner om resurser. I denna utveckling samarbetar kommuner ofta med näringslivet (Mukhtar-Landgren, 2005, s. 121). Malmös strävan mot en kreativ kunskapsstad kan ses som en del i denna utveckling.

Konceptet om den kreativa staden har spridits brett eftersom det rimmar så bra med samtidens nyliberala hegemoni, enligt Peck (2007, s. 175). Och det är mot denna bakgrund vi står idag, med ökad konkurrens mellan kommuner där det man vill locka till sig är den innovativa, köpstarka och kreativa klassen för att skapa den konkurrenskraftiga kunskapsstaden. Det vi i denna uppsats ska undersöka är vilka offentliga rum det skapar och vilka konsekvenser detta kan ge.

2.2 VAD ÄR OFFENTLIGA RUM?

Det offentliga rummet går att spåra till den gamla grekiska agoran (Mitchell, 2003, s. 131). Agoran var en öppen plats där offentliga angelägenheter utspelades. Såväl formella som informella möten tog plats här (Carr et. al., 2009, s. 52ff). De offentliga platserna har därefter utvecklats genom marknadsplatsen, torget, gatan och parken för att nämna några. På 1950-talet började nya kommersiella offentliga platser uppkomma, såsom gallerior och köpcentrum (Carr et. al., 2009, s. 67ff). Samtidigt tog politiken en stor plats i stadens offentliga utrymmen, där demonstrationer och politiska protester var vanliga inslag. Detta kan visa på ett uppdelat samhälle, trots mångfalden av utrymmen, där olika platser riktar sig till olika grupper i samhället. Offentliga platser kan fyllas med möten, demonstrationer, avslappning eller handel (Carr et. al., 2009, s. 50).

Offentliga rummets betydelse, från det gamla Grekland till dagens samhälle, som en plats där man kan möta och se de som är annorlunda, har sällan levt upp till det ideal som efter-strävades, menar Don Mitchell (2003, s. 131f). Till exempel var de som befann sig på den

grekiska agoran en homogen grupp med makt, där såväl kvinnor som de utan egendom exkluderades. Ända fram till idag kan de offentliga platserna i staden, såsom parker och gator, också ses som platser som vissa grupper exkluderas ifrån, menar Mitchell. Många har fått, och får kämpa för att få tillgång till stadens offentliga rum. Därför bör vi fråga oss hur platserna i staden fungerar: för vem, av vem och i vilket syfte (Hertzberger, 2005, s. 64).

Fördelningen mellan offentliga och privata utrymmen i staden påverkar individen och reglerar beteenden (Madanipour, 2003, s. 1). Hur man ser på balansen, och förhållandet, mellan offentligt och privat liv ser olika ut då tyngdpunkten vid publikt respektive privat liv skiftar i olika kulturer och i olika tider (Carr et. al., 2009, s. 3). Är det ett samhälle framförallt präglat av offentlighet och offentligt liv, eller utgör det privata livet och de privata rummen en viktigare del i människors liv och stadens struktur? Beroende på hur denna balans ser ut skapas det olika offentliga rum, och speglar samhällets värderingar kring begreppen publikt och privat (Carr et. al., 2009, s. 22f). Offentliga rum kan därför ses symbolisera samhället i stort eller kulturen inom vilken den existerar. Även om den publika och privata balansgången är unik för varje kultur, skiftar den över tid genom ut-byte av kulturella influenser, teknologisk utveckling, förändrade politiska och ekonomiska system och ”tidens anda” (Carr et. al., 2009, s. 3). Förhållandet mellan publikt och privat i samhället uppstår från komplexa strukturer där fysiska, sociala, politiska och ekonomiska faktorer samspelar (Carr et. al., 2009, s. 23).

Vad som förväntas och krävs av ett offentligt rum har liksom samhället förändrats över tid. Det offentliga livet förändras och kräver nya platser, varför det är viktigt att ständigt undersöka hur stadens offentliga platser kan utformas för att ge utrymme åt invånarna (Carr et al, 1992, s. xi).

3. TEORETISK DISKUSSION

I detta avsnitt redogör vi för tidigare forskning som använts för att skapa en förförståelse samt den teoretiska referensram vi använder oss av för att kunna besvara vår problem-formulering och vårt syfte. Därför redogör vi för vilka idéer som finns om offentliga rum i kunskapsstaden och den kreativa klassens ökade roll i stadsutvecklingen liksom övriga medborgares roll i denna utveckling.

3.1 TIDIGARE FORSKNING

Begreppet det fjärde stadsrummet bygger på Ray Oldenburgs (1999) teori om det första, andra och tredje stadsrummet. Platser där gemenskap och tillhörighet byggs upp är så kallade tredje stadsrum, efter det första som är hemmet, och det andra som är arbets- platsen (Oldenburg, 1999, s. xvii). Det tredje stadsrummet är informella, offentliga samlingsplatser som är inkluderande och lokala, vars främsta funktion är att de förenar grannskapet och olika människor, menar Oldenburg. Det är platser som används av i princip alla, så som den lokala butiken eller postkontoret, och skapar en miljö där alla känner alla (Oldenburg, 1999, s. xvii). De tredje stadsrummen fungerar även som ett intellektuellt forum, där man utbyter kunskap och utvecklar sina resonemang (Olden-burg, 1999, s. xxv). Dessa informella samlingspunkter blir en del av det urbana land- skapet och i medborgarnas vardagsliv, de blir därför ofrånkomligen en del i bilden av staden (Oldenburg, 1999, s. xxviii). Men framförallt är det tredje stadsrummet ett viktigt demo-kratiskt forum, menar Oldenburg (1999, s. xxiv), och ger exemplet att det var i kaffehusen som människor samlades och diskuterade bland annat för att uppmärksamma ländernas politiska ledare.

Denna tanke om offentliga rummets demokratiska aspekt kan ses i förhållande till Jürgen Habermas idé om den offentliga sfären. Vi har studerat Habermas koncept om den offentliga sfären för att skapa förståelse för offentlighet som koncept, som sedan materialiseras i fysiska offentliga rum och Habermas koncept om den offentliga sfären är ofta en viktig källa då man talar om demokrati och offentlighet, menar Fraser (1990, s. 56ff). Det finns en skillnad mellan offentlig sfär och offentligt rum, då den offentliga sfären inte är fysisk, utan snarare konceptuell (Springer, 2010, s. 528). Den offentliga sfären utgörs av en samling av privatpersoner som samlas för att diskutera frågor av allmänt och gemensamt intresse för att skapa en allmän uppfattning om samhälleliga problem (Fraser, 1990, s. 58). Dessa teorier om den offentliga sfären fanns i det moderna Europa, i borgerliga offentliga miljöer som en motvikt till en absolut stat. Den offentliga sfären

skulle alltså medla mellan samhället och staten, och bilda en publik opinion och en allmän åsikt om olika frågor. Den offentliga sfären kom sedan att fungera som en plattform att överföra det allmänna (borgerliga) intresset till staten, genom yttrandefrihet, tryckfrihet och mötesfrihet (Fraser, 1990, s. 58). Diskussionen skulle vara öppen och tillgänglig för alla, och privata intressen var inte tillåtna samtidigt som man skulle se bortanför sociala ojämlikheter: i diskussionen var man jämlikar (Fraser, 1990, s. 59). Resultatet av dessa diskussioner var den allmänna opinionen.

Fraser (1990, s. 56ff) menar att Habermas koncept om den offentliga sfären inte är användbar i dagens samhälle, då Habermas inte problematiserar den borgerliga stadens offentliga sfär utan snarare idealiserar den. Det var inte så enkelt som att alla kunde mötas i en öppen diskussion, då den inte var lika tillgängligt för alla. Den offentliga sfären var uppbyggd kring en exkludering genom att baseras på maskulina ideal. Detta gjorde att den offentliga sfären inte var öppet för alla, trots den öppna retoriken kring det (Fraser, 1990, s. 59). Det krävs en ny form av offentlig sfär där social jämlikhet råder, för att stärka dess avgörande funktion som ett forum för demokrati, menar Fraser (1990, s. 77). Fraser menar även att det inte bara ska finnas en publik opinion som alla ska samlas kring, utan flera offentligheter där olika grupper i samhället ska komma till tals. Det offentliga ska visa upp ojämlikheterna, inte bortse från dem, menar Fraser.

Det fjärde stadsrummet är alltså en utveckling av Oldenburgs teori om tredje stads- rummet, där det fjärde stadsrummet innebär “en ny idé om ett nytt stadsrum i staden, som har en särskild betydelse i kunskapsstaden” (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 27). Det fjärde stadsrummet beskrivs som ett övergångs- eller hybridrum, som ska vara både privat och offentligt. Det ska vara ett “allmänt, multifunktionellt stadsrum på den plats i staden som normalt fungerar som en stängande gräns mellan egendom, människor, stadsrum och byggnader, verksamheter och institutioner” (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 27). Mot Oldenburgs och Habermas idéer om det offentliga rummet och den offentliga sfären, kan det fjärde stadsrummet därför ses som en ny formulering av vad ett öppet gemensamt stadsrum ska spela för roll i staden, vilket är något vi har ämnat undersöka i denna uppsats.

3.2 DEN KREATIVA KLASSENS ÖKADE

ROLL I STADSUTVECKLINGEN

I dagens stadsutveckling har den kreativa klassen på många platser fått en ökad roll. Teorin om den kreativa klassen har utvecklats av ekonomen Richard Florida, och behan-TEORETISK DISKUSSION

dlar hur den mänskliga kreativiteten är ”den mest grundläggande ekonomiska resursen” i dagens samhälle (Florida, 2006, s. 9). I och med detta måste vi planera för den, ut- nyttja och ta till vara på den för att “höja vår levnadsstandard, bygga en mer mänsklig och hållbar ekonomi och förbättra våra liv”.

Florida (2006, s. 10) menar att denna omvandling där kreativiteten står i fokus kan jämföras med industrialiseringen, och omstruktureringen som då skedde. Dagens sam-hälle och städer håller på att förändras, där kreativitet får ta allt större plats:

Vår tids verkliga utmaning är att fullborda det system som vi har skapat - att bygga ett öppet och kreativt samhälle som kan ta vara på den kreativa energi som vi har släppt lös och mildra den oro och splittring som genereras (Florida, 2006, s. 11).

Den mänskliga kreativiteten kan ses som en betydande konkurrensfördel och är central i dagens ekonomi (Florida, 2006, s. 31). Att locka till sig kreativa människor blir med detta resonemang centralt, där Florida (2006, s. 277) menar att det finns ett antal faktorer som avgör vart den kreativa klassen lokaliserar sig. Detta benämner han som platskvalitet som utgörs av: vad som finns, vem som finns och vad som händer. Den ekonomiska tillväxten förklarar Florida (2006, s. 15) bygger på teknologi, talang samt tillväxt.

Florida (2006, s. 30) menar att denna förändring i samhället sker för att vi vill att den ska ske, samtidigt som den kan ses som oundviklig. Trots att Florida förespråkar detta skifte till ett kreativt samhälle så är han också medveten om att ojämlikhet ökat där man inte anpassat samhället efter den ekonomiska förändringen. I denna utveckling pekar Florida (2006, s. 38) även på en ökad “segregation mellan den kreativa klassen och övriga klasser”. Därför är det centralt att titta på allas plats i en utveckling som förespråkar dessa resonemang.

Geografi- och sociologiprofessorn Jamie Peck (2005) riktar stark kritik mot begreppet den kreativa klassen. Peck (2005, s. 746) lyfter även Floridas tankar om att platser som är de mest kreativa också ofta visar de mest omfattande formerna av socioekonomisk ojämlikhet. I Floridas teorier saknas lösningen för de som inte befinner sig inom den kreativa klassen, menar Peck (2005, s. 756). De som inte är kreativa tycks förväntas se och lära från de som är kreativa (Peck, 2005, s. 746). De tycks förväntas vilja arbeta sig upp till den kreativa klassen, samtidigt som de talas om som den stöttande infrastrukturen för den kreativa klassen. Den kreativa klassen genererar tillväxten medan resten får det som blir över, enligt Peck. Peck (2005, s. 757) menar att man måste erbjuda alla

med-borgare en vision som alla kan delta i och och dra nytta av. Om man bara riktar in sig på en grupp i samhället kommer det att få stora konsekvenser, både socialt och politiskt. Även Stefan Krätke (2012) är kritisk till teorierna om den kreativa klassen och dess stads-byggande. Krätke (2012, s. 138) menar att vissa stadsutvecklingsteorier som bygger på ett mål om tillväxt förstärker rätten till staden för de som redan besitter den. Stadsutvecklings-strategier som riktar in sig på den kreativa klassen favoriserar de redan gynnade grupperna i samhället (Krätke, 2012, s. 148). Den ideologiska bakgrunden till den kreativa klassen bygger på en positiv klang till begreppet kreativitet, medan ekonomiska, politiska och sociala problem döljs (Krätke, 2012, s. 148). Förutom dess påverkan på urbanekonomisk utveckling spelar kulturindustrin en stor roll i den urbana omstruktureringen som ökar rumslig ojämlikhet och polarisering inom städer (Krätke, 2012, s. 145).

Simon Springer (2010, s. 553) är kritisk till ett tillväxtgenererande fokus och menar att det finns ett behov av en vision av det offentliga rummet som sträcker sig utanför marknaden som ett alternativ till den nyliberala hegemonin som idag råder. Marcuse (2009, s. 191) lyfter att vissa medborgare har rätt till staden, de med politisk och ekonomisk makt, medan andra saknar den. Frågan om rätten till staden lyfter konflikten om vem som drar nytta av staden, som också är ett moraliskt ställningstagande om vilken slags stad det är man vill skapa, menar Marcuse (2009, s. 192f). Med vår utgångspunkt i kritisk urbanteori har vi sökt efter vem som exkluderas från denna rättighet.

3.3 VILKEN HISTORIA ÄR VÄRD ATT BEVARA?

I Veselinka Möllerströms (2011, s. 79) avhandling, Malmös omvandling: från arbetarstad till kunskapsstad: en diskursanalytisk studie av Malmös förnyelse, visas hur Malmö stad tar avstånd från stadens förflutna genom att man tillskrivit historien negativa relationer till samtiden, för att ge plats åt att skapa nya ideal. Möllerström (2011, s. 15) analyserar hur Malmö som kunskapsstad konstrueras och uppfattas av invånarna. Av- handlingen undersöker hur skapandet av en diskurs kan styras för att uppnå politiska visioner (Möllerström, 2011, s. 69). Möllerström menar att olika historiska skeenden lyfts som olika viktiga för att iscensätta nutiden på ett visst sätt, och bidra till att skapa en viss diskurs. Leonie Sandercock (1998) berör liksom Möllerström hur man hanterar det förflutna. Sandercock (1998, s. 33) visar på hur man skapar kollektiv identitet genom att forma sina medborgares förståelse av det förflutna. I dessa kollektiva identitetsprocesser är även stadsplanerarna med och skapar och väljer vilka historier som ska bevaras och berättas, vilket bidrar till att forma medborgarnas förståelse av sin historia.

4. DISKURSANALYS

I detta avsnitt undersöks vilken historia som berättas om Malmös förflutna och fram-tid i rapporten Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009). Vad rapporten lyfter fram säger något om den kontext den är skapad i, och om de samhälleliga processer som i en större mening har skapat den. Samhällen skapar sin kollektiva identitet genom att forma sina medborgares förståelse av det förflutna (Sandercock, 1998, s. 33). Detta innebär ofta ett selektivt upphöjande av de minnen som skapar en legitim bild, och försäkran görs att dessa inte glöms bort medan andra mindre smickrande händelser på samma sätt försöker att glömmas bort. Sandercock (1998, s. 33) refererar i sammanhanget till författaren Milan Kunderas formulering att “kampen människorna för med staten handlar om en kamp om ihågkommelse och glömska”. Vad innebär det att bryta med sin historia - och vad kan gå förlorat då man skapar nya förståelser för det offentliga rummet? Vi har genomfört en diskursanalys av rapporten, där vi har analyserat hur språket används. Fokus för diskursanalysen är begreppet offentligt rum och hur en ny uppfattning av detta börjar träda fram i och med den kreativa kunskapsstaden. Det förs därmed en diskursiv kamp om att fylla begreppet offentligt rum med en ny innebörd i kontexten den kreativa kunskapsstaden. Analysen av texten har gjorts utifrån de centrala tecken i diskursen som fyller nodalpunkten det fjärde stadsrummet med betydelse. Ett begrepp kan aldrig slut-giltigt fixeras vid en betydelse, det sker ständigt en kamp om definitioner - vilket innebär sociala konsekvenser (Winter Jørgensen, 2000, s. 13, s. 31). Så - vad är det för historia som berättas om Malmö och vad får det för sociala och rumsliga konsekvenser?

4.1 DET 4. STADSRUM

Rapporten Det 4. Stadsrum är beställd av Malmö Stad och Malmö Högskola och är skriven av Per Riisom och Hanne Beier Sörensen. Rapporten är en del i ett projekt i organisationen Nordic City Network, går det att läsa på deras hemsida. Nordic City Network arbetar med att ta fram strategier för stadsutveckling, där Per Riisom är direk-tör och även Malmös stadsbyggnadsdirekdirek-tör Christer Larsson återfinns i ledningen, som ordförande. Den ska fungera som ett idé- och arbetsdokument och är en uppföljning av rapporten Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008, s. 1), som båda skrivits med “målet att skapa insikter, metoder och konkreta projekt som kan främja en utveckling av Malmö – och Universitetsholmen – som attraktiva och innovativa kunskapsmiljöer.” I Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008, s. 3) lyfter man innovation som något centralt i kunskapsstaden, varför man måste locka till sig kreativa människor. I sin

strategi för att fortsätta utvecklingen mot kunskapsstad hänvisar Plattform för Kunskaps-staden Malmö bland annat till Richard Florida och hans teorier om den kreativa klassen och dess roll i dagens stadsutveckling. I Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008, s. 7ff) kombineras teorin om den kreativa klassen med cultural planning, som handlar om att skapa attraktiva miljöer utefter lokala karaktärsdrag, samt knowledge based develop-ment, vars fokus är stadens fysiska och funktionella struktur, samt att skapa stimulerande mötesplatser.

Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008) utgår liksom Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) från så kallad värdebaserad planerings- ideologi. Det beskrivs i Plattform för Kunskapsstaden Malmö (Riisom, 2008, s. 1) att termer såsom “öppenhet, social inklusion, tolerans, mångfald, politiskt ledarskap, experimenterande stadsplanering, värden som skall stötta och främja en mänsklig samvaro, samverkan, ekonomisk tillväxt” ska genomsyra planeringen. Syftet med denna värdebaserade planering är bland annat att man ska främja möten och kunskapsutbyten (Riisom, 2008, s. 7). Det 4. Stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009) är det dokument i utvecklingen mot den kreativa kunskapsstaden som rör de nya mötesplatserna och stadsrummen i Malmö. Dokumentet kan ses som en konceptuell tanke om vad stadsutveckling ska handla om, men även som en mer praktisk manual som fysiskt implementerats i staden. I Syd- svenskan (2012-03-09) går att läsa att “ kommunerna har en skyldighet att underlätta för det [...] fjärde stadsrummet – att skapa plats för det som rör sig i zonen halvprivat/halv-offentligt”, enligt stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson. Även på Christer Larssons plat-tform, helastaden.se där Malmös stadsutvecklingsfrågor diskuteras, går det att läsa om det fjärde stadsrummets betydelse där bland annat exemplet Media Evolution City i Malmö ges som ett fjärde stadsrum (Larsson, 2013-07-03). Där är gränser mellan arbetsplats och offentligt rum, privat och allmänt är odefinierade, vilket är något vi även kan se tendenser av i Malmö Lives Livingroom som vi återkommer till i avsnitt 5, Observation.

Rapporten redogör för ett nytt multifunktionellt fjärde stadsrum som är innovativt och expansivt, och centralt för kunskapsstaden. Ekonomisk tillväxt, välstånd, välfärd, god samhällsutveckling, gemenskap och ett välfungerande mänskligt samhälle är de värdeord som ska föra utvecklingen av kunskapssamhället framåt. Rapporten beskriver att en stor vikt bör läggas på att inkludera alla i denna samhällsutveckling. Detta görs bland annat genom att stödja den ekonomiska innovationen och tillväxten - som kommer att vara alla till gagn i slutändan, hävdar man. Centralt i rapporten är också ett tydligt avståndstagande från historien, vilket redogörs för i första delen i diskursanalysen.

4.2 AVSTÅND FRÅN HISTORIEN

Den ekonomiska omstruktureringen från industrisamhälle till kunskapssamhället har även inneburit en förändring av den fysiska miljön. Kunskapssamhället kommer tydligt till uttryck i det fjärde stadsrummet, där olika element i staden beskrivs skapa nya strukturer av rum, byggnader och verksamheter, går det att läsa i rapporten Det 4. Stadsrum. Det fjärde stadsrummets karaktäristika beskrivs på följande sätt:

I rapporten identifieras ”det 4:e stadsrummet”, som ett centralt element för kunskapsstaden. Medan den monofunktionella staden och byggandet var karakteristiskt för industristaden är den multifunktionella stadsmiljön och stadsrummet typiska för kunskapsstaden. “Det 4:e stadsrummet” är ett nytt, innovativt och expansivt stadsrum (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 1).

Man benämner här det fjärde stadsrummet som en central del i kunskapssamhället, ett stadsrum som är nytt, innovativt och expansivt beläget i en multifunktionell miljö. Men i beskrivningen av det nya samhället lyfter man även vad som karaktäriserar det “gamla samhället” och industristaden, som beskrivs som en monofunktionell stad. I definitionen av det nya är även det gamla med för att definiera, i ett kontrasterande motsatsförhållande, vad som är nytt.

Som nämndes i inledningen innebär skapandet av en diskurs uteslutande av andra möjliga betydelser av de tecken som genom ekvivalenskedjor tillsammans utgör själva diskurs-en (Winther Jørgdiskurs-ensdiskurs-en, 2000, s. 33ff). En diskurs skapas därmed i förhållandet till det som den utesluter. Den betydelsetillskrivning av ett tecken som utesluts, har en negativ funktion och den betydelse som tecknet tillskrivs har en positiv funktion (Bergström & Borséus, 2012, s. 365). För att förstå en diskurs måste denna undersökas i opposition mot vissa tecken, alltså de tecken som ställs emot diskursen och har ett negativ funktion till den, och de andra tecken som har en positiv relation till diskursen. På detta sätt får kunskapsstaden och det fjärde stadsrummet sin betydelse genom en åtskillnad av olika element som antingen har en positiv eller negativ funktion till begreppet. De negativa relationerna till kunskapsstaden och det fjärde stadsrummet är därmed de tecken som karaktäriserar den funktionsuppdelade industristaden, medan de tecken som har en posi-tiv funktion till begreppen är det som här lyfts som synonyma med kunskapssamhället. Följande går det att läsa i rapporten:

Det drejer sig ikke blot om at overskride, gennemhulle eller åbne grænser i byen, men om at ophæve dem. Derved gives rum for etablering af relationer på kryds og tværs i stadsrummet/strukturen. De enkelte enheder i byen opnår dermed deres betydning, berettigelse, identitet og nytteværdi gennem deres relationer - og dermed gennem de andre enheder i byen, som de således er forbundet med. Det afgørende i det 4.stadsrum er altså ikke den enkelte ’boks’ hver for sig, men det rumlige, sociale, kulturelle, økonomiske og uhyre komplekse urbane fællesskab, hvori de indgår (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 9).

Rapporten beskriver här uttryckligen att det fjärde stadsrummet bygger på det motsatta förhållandet till den funktionsindelade industristadens gränsdragningar. Man vill upphäva den funktionalistiska och industriella stadens funktionsuppdelning och gräns- dragning, som har avskilt olika urbana rum i monofunktionella enheter, för att ge rum för etablering av olika relationer i stadsrummet. Varje enhet i staden ska inte ses var för sig utan den rumsliga, sociala, kulturella, ekonomiska och oerhört komplexa sammanhållningen av nätverken ska uppmärksammas och eftersträvas, vilket man menar kommer skapa samman- hållning och nätverk. Det fjärde stadsrummet är inte olika separata enheter, som här beskrivs som karaktäristiskt med den industriella staden, utan handlar istället om komplexa, urbana gemenskaper. Denna komplexa urbana sammanhållning innehåller olika funktioner, där sammanhållning och nätverk är centralt, står det i rapporten. Det fjärde stads- rummet får härmed sin identitet definierad genom att vara motsatt den modernistiska zon- indelningen av staden och rumsliga uppdelning med monofunktionella enheter. På detta sätt poängterar man en vilja att skapa något nytt genom att distansera sig till och bryta med historien, och göra de tecken förknippade med den industriella staden till negativa relationer till den nya planeringsdiskursen.

På samma sätt kan man se hur den modernistiska funktionsuppdelade stadens diskurs uppstod, som en reaktion mot och ett brott med den föregående staden som var smutsig, trång och oorganiserad (Fishman, 1987, s. 32). 1800-talets storstäder, med okontrollerad urbanisering och slumbildning, var själva motbilden till den nya modernistiska staden som skulle byggas ljus och luftig, kontrollerad och indelad (Fishman, 1987, s. 33). Som Robert Fishman skriver: “The metropolis was the counter-image of their ideal cities, the hell that inspired their heavens”. Varför de modernistiska stadsplanerna blev så genomslagskraftiga i många länder kan ha att göra med att stadsplaneringen vid denna tid samlades kring detta avståndstagande från och rädsla för oorganiserat, smutsigt kaos och den hegemoniska diskursen istället blev att skapa strukturerade, välmående städer (Fishman, 1987, s. 31). De tecken som fyllde staden med betydelse var inte längre smuts och kaos, utan skulle bli DISKURSANALYS

struktur och harmoni. Men den modernistiska staden beskrivs inte längre med ord som struktur och harmoni. Istället för att staden ska ses som en funktionalistisk, industriell och logisk maskin ska den nu ses som något byggt på upplösta gränser, mänsklig gemenskap och innovation. Den hegemoni som nu dominerar diskursen är istället att skapa kreativa städer med “komplexa urbana gemenskaper”.

För att ge plats åt de kreativa människorna och den kreativa staden tycks en brytning med industristaden krävas, vilket även är något Florida framhäver (Peck, 2007, s. 178). Florida menar att den industriella tidsåldern är synonymt med “ett patriarkalt, vitt byråkrat- samhälle”, och att det i det samhället inte finns plats för kreativa människor med nya idéer. Peck (2007, s. 189) menar därmed att den kreativa stadspolitiken generellt innebär ett avståndstagande från historien.

4.2.1 INDUSTRISTADEN SOM DAGENS PROBLEM

När man framhåller att den industriella staden är något att ta avstånd från, så beskrivs den i negativa ordalag. Följande går att läsa i rapporten:

Byen har hidtil - som en funktionalistisk og industriel, logistisk maskine – været karakteriseret ved en rumlig arbejdsdeling mellem uensartede stadsfunktioner, der er holdt adskilt i det urbane rum gennem zonering i monofunktionelle enheder: en funktionalistiske og autistiske stadsstruktur (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 8).

Den funktionalistiska staden liknas vid en industriell och logisk maskin där stadens funktioner hölls avskilda i monofunktionella enheter. Staden beskrivs även ha en “funktionalistisk och autistisk stadsstruktur”. Autistisk är synonymt med “sjukligt försjunk-ande i det egna jaget och total brist på kontakt med omgivningen”, enligt National- encyklopedin (u.å). Den funktionalistiska staden beskrivs alltså som något icke efter- strävansvärt, då den beskrivs i negativa ordalag.

Möllerström (2011, s. 79) påpekar i sin avhandling att syftet med att beskriva det förgångna som just förgånget och tillskriva det negativa relationer till samtiden, kan förefalla styrande genom att läsaren av dokumentet “omvandlar sig själv och sitt beteende i överensstämmelse med de riktlinjer som förespråkas, dvs. att underkasta sig det som anses vara rätt och riktigt”. Att beskriva det förgångna genom att framhäva dess mindre smickrande sidor, och sätta det i motsatsförhållande till det som beskrivs som det nya idealet, kan därför fungera för att göra läsaren mer öppen och positiv till förändringar. Genom att beskriva det gamla i dålig

dager, ser det nya både bättre och kanske till och med oundvikligt ut, och gör att läsaren även är mer tillgänglig och mindre skeptiskt inför det. I rapporten går det att läsa följande:

På den ene side kan det 4. stadsrum beskrives som en naturlig udvikling i stadsrummet, der opstår som en følge af et stigende behov for innovation, kundskabsdeling, ide- udvikling og møder på kryds og tværs. På den anden side er det 4.stadsrum en principiel og radikal ny organisationsform i det urbane rum (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s.

8).

Här beskrivs det fjärde stadsrummet som en naturlig utveckling, men samtidigt som ett radikalt brott mot historien. Det är naturligt i den mån att det är en rumslig struktur som stöttar samhällets “stigande behov för innovation, kunskapsutbyte och idéutveckling”. Men samtidigt är det helt motsatt det som tidigare setts i stadens rum - en radikalt ny organisationsform i de urbana rummen. Vidare går det att läsa:

Denne udvikling vil i øvrigt være fundamentet for en god samfundsudvikling, sammenhængskraft og et velfungerende menneskeligt fællesskab (Riisom & Beier

Sörensen, 2009, s. 3).

Kopplat till Möllerströms (2011) tankar beskrivs det i citatet som nödvändigt att bryta med historien för att bana väg för den nya utvecklingen som är fundamentet för en god samhällsutveckling, där målet är att främja en välfungerande mänsklig gemenskap. Det blir tydligt då man framställer en motsättning mellan den gamla staden som maskinen, och framtidens stad som den mänskliga gemenskapen.

Möllerström (2011, s. 77) har även i sin avhandling framhävt att förstå industristadens uppbyggnad som något som enbart kan kopplas ihop med dagens problem. Och detta görs genom att använda sig av ett särskilt språkbruk vilket påverkar attityder, värderingar och handlingar hos mottagarna. Det kan skapa en vilja att förkasta det gamla, och istället omfamna det nya, som Möllerström (2011, s. 78) skriver. Så genom att gamla tankesätt och traditioner förkastas, kan nya bilder och ideal skapas och förverkligas, menar Möllerström (2011, s. 77). Den funktionalistiska industristaden måste raderas för att kunna bereda väg för den innovativa och kreativa kunskapsstaden. Man beskriver det gamla samhället som något dåligt, och något som måste förkastas för att kunna skapa något nytt, och bra. Även det dokument Möllerström (2011, s. 77) analyserat i sin avhandling använder ett språkbruk som tar avstånd från historien och inte ger en nyanserad bild av det förgångna. Möllerström påpekar att “begrepp som politiska ideologier, som inbegriper motsättningar DISKURSANALYS

och klass, lyser med sin frånvaro”. Det ger alltså inte en nyanserad bild av det man vill ta avstånd från, utan framhäver framförallt det som inte beskrivs som eftersträvansvärt idag. I rapporten Det 4. Stadsrum beskrivs att kunskapsstadens identitet skapas i sitt motsatta förhållande till industristadens gränser och rationella struktur, och staden ska nu i motsats till detta ses som något “mänskligt” och gränsöverskridande.

Att ta avstånd från det förgångna på ett sådant explicit och abrupt sätt - kan innebära även avståndstagande från fler saker är de som beskrivs. Det fanns även bra värden med den modernistiska staden, som inte framhålls i dokumentet. Möllerström (2011, s. 120) har i sina intervjuer med gamla arbetare på Kockums erfarit att deras upplevelse av den tiden och staden inte enbart kan beskrivas i bra eller dåliga termer. De lyfter att det både fanns bra och mindre bra egenskaper, och att det ofta blir en förenkling av historien som återberättas. Möllerström (2011, s. 109, s. 81) menar att den socialdemokratiska staden står för jämlikhet och tillgänglighet och beskriver även att industristaden byggde på gemensamma visioner och solidaritet. Tanken bakom den funktionalistiska staden kan också beskrivas som en tro på ett bättre liv för människan, i stället för att leva ihop-trängda i en smutsig slum skulle alla ha rätt till luftiga, ljusa och rymliga lägenheter (Fishman, 1987, s. 28). Och även det offentliga rummets demokratiska förankring och betydelse, en plats för alla att samlas på ett förutsättningslöst sätt med rätt att t.ex. protestera och demonstrera. Istället beskrivs den modernistiska staden bara som något dåligt, och något man ska vara en motsats till. Så i stadsrummen som byggs i denna nya, kreativa kontext, skulle det traditionella offentliga rummets värden, så som demokratiska värden och allas rätt till staden kunna gå förlorade i detta historielösa förhållningssätt. Eventuellt tar detta avstånd från historien även avstånd från fler aspekter än den zon-indelade staden, då det i rapporten inte tas upp några värden från industristaden som bör tas tillvara. Den socialdemokratiska arbetarstaden med dess demokratiska värden och solidaritet har inte längre prioritet. Att ha ett historielöst förhållande till det förgångna kan innebära att de framsteg och positiva värden historien också inneburit, kan gå förlorade i ett förkastande av den (Möllerström, 2011, s. 121). I en sådan historielös inställning måste man därför vara uppmärksam på vad som kan gå förlorat.

4.2.2 DET FJÄRDE STADSRUMMET SKILJER

SIG FRÅN DET TREDJE STADSRUMMET

Det fjärde stadsrummet bygger som tidigare nämnts på Ray Oldenburgs (1999) begrepp det tredje stadsrummet. Men det fjärde stadsrummet skiljer sig från det tredje på följande sätt:

Det 4.stadsrum adskiller sig principielt, men ikke nødvendigvis i praksis, fra det 3. stadsrum, som er det traditionelle stadsrum - torve, gader og pladser - og som især er medium for de humanitiske (sic) værdier (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 13).

I citatet går att läsa att detta nya stadsrum skiljer sig principiellt men inte nöd- vändigtvis i praktiken från det tredje stadsrummet, som präglas av humanistiska värden. Det tredje stadsrummet beskrivs i rapporten som offentliga platser såsom torg och gator. I rapporten används värden såsom mångfald, tolerans, öppenhet och demokrati för att beskriva humanistiska värden (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 20). Vi frågar oss hur detta kan skilja sig principiellt men inte nödvändigtvis i praktiken och om det kan innebära att humanistiska värden får minskat utrymme. Samtidigt går det att läsa i rapporten:

Kunskapsstaden Malmö är ett projekt som framhäver humanistiska värden och hållbar utveckling som centrala för stadsplaneringen (Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 1).

Kopplat till tidigare citat skiljer sig alltså det fjärde stadsrummet principiellt från det tredje stadsrummet och dess humanistiska värden. Samtidigt vill man i Kunskapsstaden Malmö framhäva humanistiska värden och en hållbar utveckling. Det fjärde stadsrummet ska vara ett öppet och tillgängligt stadsrum för alla:

I modsætning hertil [cafeen, foyeren, biblioteket, fortorvsresturanten, åbne sturetager (sic) osv.] vil det fuldt udviklede 4.stadsrum være et alment stadsrum, åbent og tilgængeligt for alle, ikke specialiseret eller iscenesat – ikke besat, men frit – et Frirum! (Riisom & Beier

Sörensen, 2009, s. 6).

I detta citat framhäver man att det fjärde stadsrummet är öppet för alla - till skillnad från det tredje stadsrummet, som här beskrivs vara bland annat caféet och biblioteket. Slutsatsen från dessa citat är att det finns ett ambivalent förhållande mellan det fjärde och tredje stadsrummet, och dess demokratiska och humanistiska värden. Det fjärde stadsrummets demokratiska och offentliga aspekt kan därför tolkas som något otydlig. Denna slutsats är något som följande analys bygger vidare på.

4.2.3 REFLEKTION

I avsnittet ovan har vi kunnat se att nodalpunkten offentligt rum kan ses som en flytande signifikant då detta begrepp i olika diskurser och kontexter inom stadsbyggnad fylls DISKURSANALYS

med olika innebörd (Winther Jørgensen, 2000, s. 33). Offentlig, allmän, demokratisk är exempel på tecken som fyllde offentligt rum med innebörd i den industrialiserade staden (Carr et al., 2009, s. 68f). Men detta kan ses ha förändrats i och med framväxandet av ett nytt så kallat kunskapssamhälle och med det även en förändrad planeringsdiskurs. Offentligt rum fylls nu istället med ord som innovation, tillväxt, kreativitet under be- nämningen det fjärde stadsrummet. Sammanfattningsvis kan man därför säga att de tecken som har en negativ funktion är de som här lyfts som synonyma med industri- samhället: monofunktionell stad, maskin, enskilda enheter i staden, stor skala och över-ordnande struktur. De tecken som har en positiv funktion till det fjärde stadsrummet är det som här lyfts som synonyma med kunskapssamhället: multifunktionell stad, mänsklig gemenskap, öppna gränser och komplexa urbana gemenskaper, den lilla skalan i stads-strukturen.

Det kan tydligt utläsas ett avståndstagande från den industriella och modernistiska staden, och att det är i motsatsförhållandet till den modernistiska staden som den kunskapsbaserade och kreativa staden och dess fjärde stadsrum får sin identitet och innebörd. Även den kreativa människan skapar, enligt Möllerström (2011, s. 92), sin identitet i ett motsatt förhållande till vad hen inte är: industriarbetare. Florida menar att de kreativa människorna känner sig som en del av en “kreativ kraft” snarare än del i en organisation eller företag. Han menar att de kreativa överger traditionella arbetarklasstäder, där “sociala normer från organisationsåldern” och tradition lever kvar. Detta kan ses som en anledning till Malmös försök att bli av med den gamla arbetarstaden Malmö, och istället vara det toleranta, öppna, kreativa och nya Malmö. Det är vad den kreativa klassen vill ha.

I och med detta tar man avstånd från det som anses dåligt med den modernistiska staden - men eventuellt även det som var bra med den. Den gamla stadens ideal så som det offentliga rummets demokratiska värden och socialistiska anda, kan därför ses som avfärdade och inte inkluderade i den nya staden. Ett historielöst förhållningssätt till stads-byggandet och framtiden kan därför ses problematiskt. För en stads historia är också många av invånarnas historia. Genom att distansera sig till industristaden finns risk för att man i någon mån även avfärdar dess medborgares historia. Malmös historia som industristad är en stor del av stadens identitet, där det även på senare tid är allt fler som värnar om att minnena av denna ska bevaras (Möllerström, 2011, s. 117). Att radera den historie-skrivningen kan därför också innebära att den dåtida industristadens medborgare reduceras till det man idag vill bygga bort. Deras erfarenheter är inte längre värda något i det nya samhället. Heldt Cassel (2008, s. 177) beskriver hur formuleringen av ett nytt