INDIVIDENS ROLL FÖR EKONOMISK TILLVÄXT

I rapporten lyfts socialt kapital samt humankapital som en viktig resurs i den ekonomiska tillväxten. Följande går att läsa om det sociala kapitalet:

Social kapital er som bekendt værdien af netværk mellem mennesker, virksomheder, institutioner osv. Og dette netværk fremmer, især når det omfatter alle aktörer, samfundets, virksomheders og institutioners samt menneskers evne til at udnytte deres kreativitet, være innovative og til skabe økonomiske, sociale og kulturelle værdier

(Riisom & Beier Sörensen, 2009, s. 17).

Socialt kapital definieras i rapporten som nätverk mellan människor, verksamheter, institutioner och liknande. Här lyfts det sociala kapitalets vikt för att människor ska kunna utnyttja sin kreativitet, vara innovativa för att kunna skapa ekonomiska, sociala och kulturella värden. Inom socialt kapital lyfts ofta vissa kunskaper hos individen, såsom att till exempel vara kreativ och entreprenör, för att kunna vara en tillgång i ekonomin (Syssner, 2008, s. 44). Detta innebär att det fjärde stadsrummet riktar in sig på de som tillhör den kreativa klassen.

Det har även skett ett skifte mot ett mer humankapitalistiskt dominerat samhälle, menar rapporten, och det kräver nya former av stadsutveckling och nya utformningar av de offentliga rummen. Följande går att läsa i rapporten:

Den humane kapitals dominans og dermed mennesket centrale position i samfundet

stiller – som i renæssancen - krav om en ny form for stadsudvikling (Riisom & Beier Sörensen,

2009, s. 5).

Begreppet humankapital förklaras inte med en uttrycklig definition i rapporten, men utvecklingen där humankapitalet är drivande faktor i samhällsutvecklingen sätter människor och relationer dem emellan i centrum. Nationalencyklopedin (2016) beskriver humankapital följande: en “(viss grupp) människor betraktade som ekonomis- ka nyttigheter: utbildning, eller, på ekonomisk jargong, investering i ~.” Både det sociala kapitalet och humankapitalet handlar därmed om människans förmåga att bidra ekonomiskt till samhället. Den enskilda individens ansvar och skyldigheter för den ekonomiska tillväxten i staden är på detta sätt påtagligt (Syssner, 2008, s. 44).

Att skapa en ny bild av samhället skapar även nya ideal som invånarna personligen ska sträva efter, menar Mukhtar-Landgren (2005, s. 124). Det som uppmärksammades och efterfrågades hos invånarna i industristaden var att vara arbetare, idag är det snarare att producera kreativitet och konsumera (Möllerström, 2011, s. 115). Syssner (2008, s. 53) lyfter problematiken kring att framställa invånare som “ekonomiska varelser”. Problematiken är att olika grupper i samhället framställs som antingen bra eller i behov av förändring. Det gör att vissa invånare framhävs som mer betydande än andra. En “god” medborgare är beroende av sin kontext (Syssner, 2008, s. 45). Historiskt har den godamedborgaren ansetts laglydig och demokratiskt förankrad, men idag ska man vara en företagsam entreprenör för att skapa innovativa urbana miljöer i ett tillväxtgenererande samhälle. En god medborgare är idag inte längre en demokratiskt engagerad medborgare, utan en tillväxtgenererande sådan. En ekonomisk varelse menar Peck (2007, s. 180) innebär att kunna uppslukas av sitt arbete och individualistisk tävlan. Peck skriver även att “[...]den nyttomaximerande ekono- miska människan kanske har ett bättre liv socialt sett, men hon är fortfarande en homo economicus” (Peck, 2007, s. 180). Den kreativa människans främsta uppgift som med- borgare är alltså att skapa så mycket tillväxt som möjligt. Detta speglas i de offentliga rum som idag byggs i den kreativa staden, det fjärde stads-rummet, ett tillväxtgenererande stadsrum snarare än ett demokratiskt sådant. För att få sina intressen tillgodosedda i den kreativa staden bör man vara en kreativ och driven människa. De medborgare som inte anses, kan eller vill vara, denna kreativa och företagsamma människa hamnar därför utan- för stadens prioriteringar. Ett samhälle som är endimensionellt skapar endimensionella människor, vilket missgynnar de mindre bemedlade och de i socialt utanförskap, menar Marcuse (2009, s. 187). Detta innebär att om ett samhälle strävar efter att endast locka

den kreativa klassen så blir man samtidigt beroende av dem vilket kan befästa ökade klyftor i samhället. För att vara en rättvis stad kan man därför inte bara fokusera på den tillväx- tgenererande och kreativa människan, och skapa ett samhälle utifrån deras intressen och premisser, utan att även inkludera alla grupper.

4.3.3 REFLEKTION

Humankapitalet har en betydande roll både inom näringslivet och samhälls- utvecklingen, går det att läsa i rapporten. Återkommande i rapporten är att den ekonomiska utvecklingen ska komma alla till gagn och vara inkluderande, hur detta ska ske mer exakt upplevs dock svårare att utläsa. De som har möjligheten att arbeta kreativt och bidra till ekonomin inkluderas, men vad händer med resten av befolkningen? Är det så att inkluderingen av resten sker genom arbetstillfällen för en serviceklass?

Det finns en motsättning mellan att uppnå maximal tillväxt och maximal inkludering. Ekvivalenskedjan som skapas mellan tecknen tillväxt och inkludering, för att fylla det fjärde stadsrummet med innebörd, blir därför mångtydig och svårtolkad. “Öppen för alla” innebär att alla ska ha tillgång till stadsrummet men vem är egentligen alla i detta sammanhang där syftet med stadsrummet är att generera innovation och tillväxt. Stadens gemensamma rum byggs för den kreativa klassen, och för den ekonomiska tillväxt de genererar. Formuleringarna “tillväxt - till gagn för alla” och “fjärde stadsrummet - öppet rum för alla”, i denna rapport innebär till syvende och sist alla som kan generera tillväxt och innovation. Hegemonin i diskursen kan därför ses utgöras av den ekonomiska tillväxten. Planeringen för kunskapsstaden kan mot denna bakgrund ses handla om att attrahera den kreativa klassen. Utgångspunkten med kreativitet som grund, kan vara exkluderande där de som inte ingår i gruppen kreativa bortprioriteras.

Sandercock (1998, s. 16) menar att städer blir allt mer multikulturella och behöver därför en bredd av planeringsåtgärder - snarare än en snäv planering för den kreativa klassen. Sandercock menar att planeringen därför behöver anpassas i större utsträckning till den kulturella mångfald vi ser i dagens städer och ge plats åt alla i staden, och inte bara fokusera på en grupp. Även Peck (2005, s. 757) menar att man måste erbjuda medlemmar i samhället en vision som alla kan delta i och dra nytta av. Detta är vår tids utmaning, menar Peck (2005, s. 757). För utan demokratiska värden närvarande i de offentliga rummen får vi en försvagad demokrati och en stad vars “offentliga” rum byggs för en viss, tillväxt- genererande grupp istället för ett öppet rum som erkänner allas lika värde och rätt till

staden.