INKLUDERING SOM EKONOMISK TILLVÄXT

Ett argument för att tillväxt och innovation ska komma alla till gagn är nedsipprings- effekten (Möllerström, 2011, s. 24). Teorier kring nedsippringseffekten handlar om en övergripande tanke om att de med ekonomiska resurser blir rikare kommer detta förr eller senare till gagn för de med mindre ekonomiska medel, genom exempelvis skat- teintäkter. Nedsippringseffekten antas att genom att gynna ekonomin också lösa sociala frågor, såsom arbetslöshet. Men denna teori är starkt ifrågasatt av många, då de arbeten som genereras är lågstatusarbeten inom servicesektorn och hög omsättning av personal (Möllerström, 2011, s. 31). Istället är det främst medelklassen och turister som gynnas. Att tillväxten ska komma alla till gagn kan alltså syfta till att den kreativa tillväxten genererar servicearbeten för att stötta den kreativa kunskapsnäringen. Den kreativa klassen

är beroende av den servicearbetande klassen, att de ska stötta och bygga en infrastruktur kring de kreativa (Florida, 2006, s. 11). Men detta är problematiskt då dess inneboende hierarkiska struktur kan bidra till att upprätthålla ett klassamhälle. Peck (2005, s. 756) menar att alla människor inte är lika kreativa. I den kreativa staden är det därför de kreativa människorna som leder utvecklingen, medan de övriga följer med och så att säga “lever på bytet de kammat hem” (Peck, 2005, s. 757). Det gör att en klasshierarki fortfarande kan skönjas, där man genom att planera för den kreativa klassen upprätthåller en hierarki mel- lan de olika sektorerna service, tillverkning och den kreativa. Krätke (2012, s. 140) menar att Floridas klassindelning bör ifrågasättas, då det är en godtycklig indelning på ett kom- plext system av flera yrkesgrupper, som dessutom bygger på ett hierarkiskt synsätt klasserna emellan. Krätke (2010, s. 836) menar därför att teorin om den kreativa klassen har en positiv inställning till och befäster ett samhälle strukturerat utifrån olika klasser.

Floridas teorier om klassindelning bygger på att den ledande samhällsgruppen i samtidens kapitalism, den kreativa klassen, glorifieras och prioriteras (Krätke, 2012, s. 139). Sociala problem som strukturell arbetslöshet, boendesegregation och exkludering kommer inte lösas av denna kreativa stadspolitik, menar Peck (2007, s. 190). Peck menar snarare att dessa strategier bygger på en nyliberal politik och ojämlik tillväxt, och är tänkt att existera parallellt med de sociala problemen i staden snarare än att lösa dem. Klasserna må ha omstrukturerats, men en hierarkisk struktur syns fortfarande. Denna planering kan bidra till att cementera klassförhållanden i samhället, där den kreativa klassen gynnas och övriga missgynnas.

Florida skriver också att de mest kreativa platserna också är de som visar de mest omfattande formerna av socioekonomisk ojämlikhet (Florida i Peck, 2005, s. 746). Detta är något som även kan ses i Malmö, precis som i många andra postindustriella städer, som har två parallella karaktäristika, skriver Mukhtar-Landgren (2005, s. 122f). Å ena sidan satsas det på tillväxt och marknadsföring, samtidigt som en ökad social polarisering är närvarande. Det finns en bild av en framgångsrik kunskapsstad, men även en problemtyngd del präglar staden. Följande går att läsa i Malmös översiktsplan, i en stadsbyggnads-vision för 2032:

Staden [Malmö] har – efter att ha passerat en lång och djup kris med sjunkande befolkning och förlust av ett stort antal arbetstillfällen – inlett en långsiktig omvandlingsprocess mot en stad med fokus på kunskap, kreativitet och upplevelse. Den sociala utvecklingen har samtidigt inte varit positiv – snarare tvärtom. Delar av befolkningen har inte omfattats av de gynnsamma effekter som stadens förvandling fört med sig. Utanförskap av olika slag skapar spänningar mellan olika grupper i samhället.

Skillnader i levnadsstandard och folkhälsa mellan olika stadsdelar har ökat. Många malmöbor har inte kunnat ta plats i stadens nya näringslivsstruktur och alla upplever inte stadens utveckling under de senaste åren som positiv (Malmö stad, 2013, s. 14)

Att lyfta frågan om allas plats i denna utveckling och dess stadsrum är därför högst relevant. Florida (2006, s. 37f) menar att klyftan mellan den kreativa klassen och de som inte anses tillhöra “de kreativa” ökar, och om inte dessa klyftor överbyggs kan det komma att splittra samhället där förutsättningarna för till exempel utbildning och arbete är olika, där den kreativa klassen är den som gynnas. Det fjärde stadsrummet och dess ekonomiska fokus är därför centralt att titta på ur ett perspektiv av inkludering. Rapporten framhäver mänskliga resurser som en viktig del för ekonomisk tillväxt och innovation - som i slutändan ska komma till gagn för alla i samhället. Följande går att läsa i rapporten:

En udvikling af kulturelle og sociale rammer i lokalsamfundet vil bidrage til at inkludere alle i samfundets udvikling. Den er samtidig et udtryk for en mobilisering af de menneskelige ressourcer og kompetencer i lokalsamfundet, der igen vil understøtte den økonomiske innovation og vækst – til gavn for alle (Riisom & Beier Sörensen, 2009,

s. 8).

I citatet lyfts att kulturella och sociala möten kommer att bidra till att inkludera alla i samhällsutvecklingen. Samtidigt vill man genom att samla mänskliga resurser skapa ökad ekonomisk tillväxt. Här används de tre tecknen inkludering, tillväxt samt innovation i en ekvivalenskedja där inkludering ska leda till innovation samt ekonomisk tillväxt, som ska komma alla till gagn. Citatet framhäver att alla ska gynnas av denna utveckling, men frågan om “hur” lämnas obesvarad, då endast den kreativa människan prioriteras.

Även Springer (2010, s. 554) menar att nyliberalismen, som den kreativa staden bygger på, har blivit en betydande modell i stadsutvecklingen eftersom den representerar kapitalets intressen. Företag och planerare försöker skapa offentliga rum baserade på en strävan om ordning, så att kapitalet flyter på obehindrat (Springer, 2010, s. 528). Men Springer menar att det demokratiska offentliga rummet har en karaktär av oordning, då det ska vara en plats för motstridiga intressen. Det är i den politiska striden i det offentliga rummet som demokratin lever (Springer, 2010, s. 554). Det är alltså viktigt att ge plats åt konflikter för att också ge plats åt demokrati. Fainstein (2010, s. 1), som förespråkar den rättvisa staden, påpekar att ett fokus på ekonomisk tillväxt ibland rättfärdigas med störst nytta för flest. Med detta tankesätt bortprioriteras många marginaliserade grupper. En definition av den rättvisa staden är en stad

som är inkluderande socialt, där olikheter behandlas med respekt och erkännande (Fainstein, 2010, s. 20). Genom att koncentrera all uppmärksamhet på den ekonomiska tillväxten som kan genereras i de nya offentliga rummen, missar vi något som är av lika stor vikt: alla grup- pers rätt till staden och dess gemensamma utrymmen (Sandercock, 1998, s. 2). De offentliga rummen i den kreativa staden fokuserar därför snarare på ekonomisk tillväxt än demokrati. Springer (2010, s. 542) lyfter dock vikten av demokratiska offentliga rum, då det är den viktigaste platsen där olika åsikter kan synliggöras och ifrågasättas. Men det offentliga rummet kan aldrig garanteras eller vara statiskt, det måste ständigt ifrågasättas och omformuleras i demokratiska samhällen. Ett demokratiskt samhälle måste värdera det offentliga rummet som ett forum för alla samhällsgrupper. Att föra en demokratisk kamp i stadens offentliga rum är en chans att kräva social rättvisa, vilket är viktigt i en tid av ökad social ojämlikhet (Springer, 2012, s. 528).