Vad begränsar samverkan?

Biståndshandläggarna är inte riktigt eniga utan här skiljer sig svaren åt. En

biståndshandläggare anser att ekonomin begränsar då socialtjänsten måste köpa plats på externa boenden. En annan biståndshandläggare uppger att bristen på förståelse av varandras uppdrag begränsar samverkan. Två av biståndshandläggarna är eniga i att rättspsykiatriska patienter är en speciell målgrupp. Man kan enligt samma handläggare inte placera dessa patienter med andra brukare hur som helst. Det som även försvårar samverkan är att dessa patienter är inlåsta och enligt en biståndshandläggare kan man inte åka och hälsa på patienten hur som helst och patienten kan inte bara åka till socialtjänstkontoret eller någon annanstans hur som helst. Samverkan blir inte lika flexibel som med andra målgrupper som socialtjänsten har då dessa är den enda målgrupp som är inlåsta. Man behöver samverka på ett helt annat sätt enligt dessa två biståndshandläggare. En annan biståndshandläggare anser att sekretessen både kan möjliggöra och begränsa. Samma biståndshandläggare uppger dock att handläggarna oftast får medgivande från patienten och enligt hen är det ett måste för annars skulle det ytterligare begränsa samverkan. Enligt en biståndshandläggare kan samverkan begränsas om det inte är rätt person på rätt plats. Det är enligt samma biståndshandläggare viktigt att ha

60

kunskap om vad man gör och varför man gör det man gör, att man har det ”rätta tänket” och att man har en vilja och ödmjukhet inför de personer som man träffar.

Det som kuratorerna anser begränsar samverkan med socialtjänsten är att det är slutändan är två helt olika verksamheter med skilda uppdrag och att juridiken och lagarna hämmar deras arbete. Att socialtjänsten sitter på frivilligheten och rättspsykiatrin på tvånget begränsar samverkan. Något som kuratorerna ytterligare anser begränsar samverkan är det här med betalningsansvaret som enligt kuratorerna ofta kan vara en svår diskussion. Det är otydligt kring vem som ansvarar för vad i processen och det kan påverka samverkan negativt. När det helt enkelt handlar om ekonomin. Samsjukligheten hos patienterna är en annan sak som begränsar samverkan då många enheter på socialtjänsten är uppdelade och sitter var för sig. Har man ett missbruk ska man vända sig till missbruksenheten men har man en psykiatrisk diagnos ska man vända sig till socialpsykiatrin. Något annat som kuratorerna anser begränsar samverkan är att rättspsykiatrin och kommunen inte är överens kring patienters behov av stöd. Kuratorerna uppger att rättspsykiatrin tänker mycket på samhällsskyddet och man vill inte att patienterna ska återfalla i brott eller psykisk försämring och därför är rättspsykiatrins uppdrag att bygga ett så adekvat skyddsnät som möjligt, så att patienterna ska uppnå bästa möjliga villkor. Kurator tre upplever att kommunen ibland ifrågasätter och utmanar rättspsykiatrins bedömning kring patienter och att man från kommunens sida misstänkliggör rättspsykiatrin för att slentrianmässigt ”kräma” ur så mycket insatser som möjligt för sina patienter. Kurator tre upplever att vissa biståndshandläggare är misstänksamma mot rättspsykiatrin och

ifrågasätter deras bedömning när det gäller patienters stödbehov och detta anses begränsa samverkan.

Kurator två uppger: ” Läkaren måste ju få göra sin bedömning för att kunna känna sig trygg eftersom vi både har ett samhällsskydd och för patienten. Där kan det ju va så att läkaren anser att patienten ska börja där sen så får vi se sen men då kan kommunen säga att nej men han har inte de behoven som man behöver ha för ett boende och där kan det bli en krock. För samhällsskyddet är ju vårt ansvar och då kan det va så att man placerar. Om man till exempel har missbrukare så kanske man får en plats där man känner att nä där kan vi inte skriva ut patienten för det kanske är bland massa missbrukare där. Att det kanske kan öka risken för återfall till exempel då. Kommunen har ju inget samhällsskydd överhuvudtaget och det är väl där det kan bli lite sådär. Och att man till exempel härifrån anser att insatsen som är beviljad inte är lämplig. Läkaren har ju det yttersta ansvaret och det är väl där det kan bli

61

en krock om läkaren känner att nej men jag vågar inte, kanske inte vill att han ska bo i en egen lägenhet först liksom. Då säger kommunen men det tycker vi att han ska. Hmm hur gör vi nu. Där kan det bli en krock. Det är här den stora krocken blir”.

Kurator tre uppger: ”Medan det som är vägledande för socialtjänsten är ju att någonstans hitta beroende på hur pass stor vikt du lägger på ekonomin så skulle man koka ner det till att kommunernas arbete, jobb är att hitta lägsta möjliga insatsnivå som samtidigt tillgodoser patientens behov av stöd och hjälp”. Vi har båda två ingångsvärden som till syvende och sist inte är förenliga med varandra. Och det riskerar ju att vara ett hinder mot samverkan och förlänga patientens vårdtid här. Jag har fått upplevelsen ibland att man väldigt ofta utmanar vår patientkännedom och vårt synsätt och jag skulle önska man inte gjorde det i lika stor utsträckning. Och det hade antagligen effektiviserat utslussningen härifrån, det hade minskat antalet utskrivningsklara dagar för patienterna. Det hade antagligen också motverkat

institutionalisering och allt det här sammantaget hade ju, är ju en samhällsekonomisk vinst enligt mig”.

Sammanfattningsvis så skiljer sig svaren åt även bland biståndshandläggarna kring vad som upplevs begränsa samverkan mellan socialtjänst och rättspsykiatri. Kuratorerna upplever även här att lagstiftningen krockar, ekonomin påverkar samt att socialtjänst och rättspsykiatri gör olika bedömningar kring patienternas behov.