Vad behövs för en god samverkan?

Biståndshandläggarna uppger att tidig kontakt mellan kommun och region och tidigt få information om kommunens patienter skulle gynna samverkan. Att patienterna har en god man eller förvaltare som närvarar på gemensamma möten. Att kommun och region har gemensamma utbildningar. En bättre förståelse för varandras uppdrag samt tydligare rutiner kring samverkan. Viktiga komponenter är enligt biståndshandläggarna öppenhet och respekt gentemot varandras professioner och att man litar på varandras professioner.

Biståndshandläggarna uppger att rättspsykiatrin behöver veta vad kommunen har för uppdrag, ansvar och begränsningar och hur utredningsprocessen går till samt att de informerar

patienterna om detta också så att patienten inte får falska förhoppningar. Rättspsykiatrin måste förstå att en liten kommun inte kan ha allting färdigt, som en färdig paketlösning som står och väntar. Rättspsykiatrin måste enligt biståndshandläggarna förstå att saker och ting måste få ta tid. Rättspsykiatrin behöver ha god kännedom om vilka boendeformer som finns i kommunen, vilket uppdrag och vilka begränsningar dessa har samt vad socialtjänsten tillhandahåller. En av biståndshandläggarna anser att kommunen bör anpassa sina boendeformer samt insatser efter patienternas behov. Kommunen borde exempelvis kunna erbjuda provtagning på sina boenden då det inte alltid är möjligt för patienterna att ta sig till rättspsykiatrin eller

vårdcentralen för att lämna prover. Att patienterna vid överföringar skrivs över till rätt läkare inom Regionen så att det blir tydligt vem som är läkemedelsansvarig för både det somatiska och psykiatriska och att patienterna får den insats de behöver.

Biståndshandläggare tre uppger: ”kommunen bör bjuda lite mer på sig själv, tänja lite på gränserna och försöka anpassa lite mer just kring den här målgruppen och speciellt när det gäller kommunens egna boendeformer. Vi behöver förändra oss lite tänker jag i alla fall

63

eftersom det är så stor skillnad på förutsättningarna inne på rättspsyk och sedan ute i samhället”.

Kuratorerna uppger att man behöver träffa handläggarna och lyfta saker och ting, både det som fungerar bra men även det som är svårt i samverkan. Kuratorerna uppger att cheferna från båda sidor även behöver träffas. Kuratorerna uppger att det även behövs en större tydlighet och en större förståelse för varandras verksamheter och dess uppdrag. Tydligare rutiner kring hur samverkan ska se ut och vem som ansvarar för vad och att man hittar ett gemensamt sätt att arbeta på. Det är viktigt enligt kuratorerna att man har en grund att stå på inom kliniken och att man arbetar enhetligt på varje avdelning. Detta är enligt kuratorerna viktigt inte bara för kliniken men även för kommunen så att kommunen vet hur vårdprocessen och utslussning inom rättspsykiatrin går till. Enligt kuratorerna är detta viktigt och att man därigenom vinner varandras förtroende. Kuratorerna uppger att man behöver ha respekt och förståelse och en ömsesidig kommunikation. Att man har en vilja att förstå och en vilja att hitta gemensamma lösningar och hitta en gemensam grund som man kan bygga vidare på.

Kurator tre uppger: ” Min upplevelse är att det har blivit alltså i takt med att verksamheterna får allt mer besparingskrav på sig så märks krocken oss emellan allt tydligare. Det blir tydligare och tydligare. och jag har full förståelse för att dom tvingas till det eftersom många kommuner går ju på knäna idag. Så jag tror det är viktig för mig att ha förståelse för det. Samtidigt så företräder jag rättspsykiatrin, företräder vår linje så min uppgift är ju att se till att vår linje får så stort genomslag som möjligt i praktiken. Så jag måste ha både de här bollarna i luften samtidigt och jag måste ha båda dom här tankarna i huvudet samtidigt”.

Sammanfattningsvis anser båda professioner att det som gynnar samverkan är när det finns en öppenhet, förståelse och respekt gentemot varandras professioner samt när man litar på

varandra. Även att det finns en vilja att förstå och en vilja att hitta gemensamma lösningar och hitta en gemensam grund som man kan bygga vidare på. Båda professioner är även eniga i att det behövs en bättre förståelse för varandras uppdrag samt tydligare rutiner kring samverkan.

7.1.1 Samverkan enligt riktlinjer och lagstiftning

Endast en biståndshandläggare har gått utbildning i den nya lagen om utskrivning från slutenvården. Samtliga biståndshandläggare uppger att den nya lagen förändrat deras arbete

64

men enbart när det gäller patienter som vårdas enligt HSL och LPT och inte när det gäller patienter som vårdas enligt LRV. Biståndshandläggarna uppger att Linksystemet förbättrat deras arbete och att allt har blivit tydligare pga. den. Det är mer tydligt och strukturerat nu och man får information om utslussning eller upphörande av vården i god tid.

Biståndshandläggare fem uppger att det här med tredagarsregeln inte skulle försvåra arbetet även om det gäller rättspsykiatriska patienter. Hen uppger att om det exempelvis gäller boende och kommunen inte har något ledigt inom de här tre dagarna som den nya lagen uppger så köper kommunen en plats på ett externt boende så hen ser inga problem med detta.

Biståndshandläggare tre uppger: ”Alltså vi kan bevilja insatser, jag kan handlägga väldigt snabbt och verkställigheten kan komma igång relativt snabbt tänker jag. Så det hade nog inte varit några problem om det hade varit rättspsykiatriska patienter”.

Ingen av kuratorerna har gått utbildning i den nya lagen om utskrivning från slutenvården och de uppger att den heller inte har påverkat deras arbete. Enligt kuratorerna är det svårt att i praktiken applicera den nya lagen på rättspsykiatriska patienter då man har

samhällsskyddsaspekten att förhålla sig till samt att det i slutändan är domstolen som bestämmer om den rättspsykiatriska vården ska övergå till öppen rättspsykiatrisk vård eller upphöra helt.

Kurator tre uppger: ”Jag tror att syftet kanske var att genom att ha kvar rättspsykiatriska patienter i lagstiftningen innebar att man pekade på att, som en politisk vilja att man ska samverka kring den här gruppen som är ganska utsatt så men sen vet jag inte, alltså rent konkret så är det ju oerhört svårt att använda den, alltså använda betalningsansvarslagen. Den nya lagen för att på något sätt kunna, kunna nyttja ekonomiska påtryckningsmedel gentemot kommunen eftersom vi enskilt äger inte beslutet om en patient är utskrivningsklar eller inte utan det är domstolen som avgör”.

Sammanfattningsvis upplever ingen av biståndshandläggarna att den nya lagen om utskrivning från slutenvården påverkat deras arbete med rättspsykiatriska patienter. Kuratorerna upplever att den nya lagen inte riktigt går att applicera på rättspsykiatriska patienter då det är domstolen som fattar det slutgiltiga beslutet om utskrivning.

65

7.1.2 Vilka förbättringsmöjligheter finns det för samverkan?

Biståndshandläggarna uppger att det bör finnas en bättre samverkan mellan kommun och region. Det önskas från socialtjänsten en tätare kontakt med alla inblandade och en kontakt gärna långt innan en utskrivning från rättspsykiatrin planeras så att socialtjänsten hinner planera för insatserna. Socialtjänsten vill i god tid informeras om patienterna och vad dessa kan tänka sig att behövas när det väl blir dags för en utslussning samt att man inkommer med en ansökan till socialtjänsten i god tid så att de hinner utreda och fatta beslut samt planera och verkställa. Socialtjänsten önskar även tydligare regler och riktlinjer och kring vem som ansvarar för vad. Biståndshandläggarna önskar även mer information om rättspsykiatrin, LRV-vården och LRV-lagen. Biståndshandläggarna önskar mer information om vad som händer med patienterna som vårdas inom rättspsykiatrin, varför de är där och hur länge de ska vara där, hur villkoren ser ut och varför man har dessa. Man önskar ett samverkansavtal eller samverkansöverenskommelse specifikt mellan rättspsykiatrin och kommunen så att det blir enhetligt och att patienterna ska få hjälp på samma villkor. Biståndshandläggare ett uppger att det bör finnas en samverkan mellan kommuner för att man ska kunna ge de bästa insatserna för de patienter man har. Att kommunerna går ihop och samverkar samt att det här kanske bör vara ett statligt ansvar för då blir det mer enhetligt om staten har ansvaret. Enligt

biståndshandläggare ett skulle kanske detta säkert också göra att ekonomin inte skulle styra och påverka lika mycket. Biståndshandläggare tre uppger att kommunen likt rättspsykiatrin bör ha en högre instans över sig som kontrollerar kommunen och godkänner deras beslut. Att kommunen likt rättspsykiatrin har en annan instans som ger tillstånd att fatta beslut. Enligt biståndshandläggare tre är annars risken att patienterna är tillbaka inom rättspsykiatrin och det vill man undvika. Biståndshandläggare fyra uppger att det hade varit bra med en

”mellanstation” som en del i utslussningsprocessen. Ett boende som är mindre men mer öppet så att patienter kan träna på att bo, utvecklas och bli självständiga samt klara av ett liv utanför den slutna vården. Detta skulle enligt biståndshandläggarna bidra till att steget inte skulle bli så drastiskt när patienten väl skrivs ut. Biståndshandläggarna uppger att det är positivt att man har en lång utslussning och detta bör man fortsätta med. Även att personal från rättspsykiatrin följer med patienten till det nya boendet de första gångerna samt att personal från

rättspsykiatrin har en tät kontakt med personal på boendet. Biståndshandläggare fem uppger att man bör fortsätta att träffas utanför de formella vårdplaneringarna. Ett förslag som

biståndshandläggare fem har är att göra studiebesök hos varandra och gå bredvid varandra en dag för att se hur den andra jobbar och därigenom få en större insikt i varandras verksamheter och ”världar”.

66

Kuratorerna uppger att socialtjänsten och rättspsykiatrin bör försöka att jobba mer lika och närmare varandra samt försöka få ihop de här lagarna så att de går hand i hand istället för att de hela tiden ska krocka. Att man försöker få en större förståelse och kunskap om varandras verksamheter. Rättspsykiatrin bör lära sig mer om kommunen och deras insatser och

kommunen bör lära sig mer om rättspsykiatrin. Att man fyller på med mer kunskap om varandra och träffar varandra anser kuratorerna som en viktig del i få en bra samverkan. Kuratorerna anser även att det är viktigt med respekt och förståelse för varandras

verksamheter och varandras roller. Kuratorerna anser att det är viktigt att ha förståelse för varandras möjligheter och begränsningar. Kuratorerna uppger även att det hade varit enklare om man inte haft kommun och region utan att det borde varit en och samma organisation. Man önskar även ett boende för de allra svåraste patienterna och där man har personal från både rättspsykiatrin och kommunen och att kommun och region delar på ansvaret. Det skulle enligt kurator ett bidra till att man slipper alla diskussioner och att man har ett boende för patienter som är svåra att slussa ut. Likt biståndshandläggare så nämner även kuratorerna att ett boende som drivs av både kommun och region skulle kunna underlätta samverkan. Båda professionerna önskar dessutom tydligare överenskommelser och riktlinjer då de som finns anses vara svåra att tyda. Kuratorerna uppger, precis som biståndshandläggarna att det bör finnas ett eget separat avtal med tydliga riktlinjer mellan kommun och region för just rättspsykiatriska patienter och att detta skulle avsevärt förbättra samverkan mellan socialtjänsten och rättspsykiatrin.

Sammanfattningsvis finns önskemål från båda professioner om en bättre samverkan mellan organisationerna. Det önskas tydligare regler och riktlinjer kring ansvarsfördelning. Båda professioner önskar lära sig mer om varandras organisationer och uppdrag. Det finns önskemål från båda professioner om att slå ihop kommun och region i en och samma organisation. Det finns även förslag om att driva ett gemensamt boende för de svåraste rättspsykiatriska patienterna.

7.1.3 Sammanfattning av resultat

Om jag ska sammanfatta resultatet från intervjuerna så framkommer det att professionerna upplever både positiva och negativa aspekter med samverkan. Det positiva anses vara att kommunikationen mellan organisationerna är god och att en vilja att göra gott för patienterna finns hos både socialtjänst och rättspsykiatri. Gemensamma träffar ses som positivt och bidrar till en ökad förståelse för varandras verksamheter och uppdrag. En aspekt som socialtjänsten

67

upplever som positiv är att rättspsykiatrin har långsamma utslussningar och detta gör att socialtjänsten får god tid på sig att planera för de insatser patienterna behöver den dag de ska skrivas ut. Det som försvårar samverkan anses enligt båda professionerna vara att

socialtjänsten och rättspsykiatrin är skilda organisationer som utgår utifrån olika lagstiftningar. Socialtjänsten betonar delaktighet och självbestämmande och utgår ifrån frivilliga insatser medan rättspsykiatrin utgår utifrån en tvångslag och här krockar det enligt intervjupersonerna. Detta gör att socialtjänsten och rättspsykiatrin ibland gör olika

bedömningar kring patienters behov då man har olika perspektiv. De teman som bygger upp analysen kommer ur en analys av empirin. Dessa teman är tillit och förståelse, riktlinjer och överenskommelser, lagstiftningen krockar, brist på kunskap om varandras organisationer, ekonomi och ansvarsfördelning. I nästa kapitel presenteras studiens analys som kombineras med resultaten från studiens intervjuer, tidigare forskning samt den teoretiska tolkningsramen.