Den gemensamma vårdplaneringen

Samtliga intervjupersoner berättar att kontakten de emellan inleds via deras gemensamma datasystem Cambio Cosmic Link där majoriteten av kommunikationen sker. Detta är ett gemensamt datasystem för hälso- och sjukvård och kommun. Enligt intervjuperson ett sker hela processen kring patienten här. Socialtjänsten får inskrivningsmeddelande från

50

rättspsykiatrin när en ny patient blivit inlagd. Socialtjänsten får kallelse till vårdplanering här och även meddelande om beräknad utskrivning. Samtliga biståndshandläggare uppger att vårdplaneringen äger rum på den avdelning som patienten vårdas på. Samtliga

biståndshandläggare uppger att patienten oftast är med på vårdplaneringen. Majoriteten av biståndshandläggarna uppger att de inte har några direkta förväntningar på vårdplaneringen utan det handlar mer om att de får informera om socialtjänsten och vilka insatser som patienten kan ansöka om. Biståndshandläggare ett uppger att hennes förväntningar på vårdplaneringen är att hon ska få möjlighet att vara delaktig i planeringen kring patienten. Samtliga biståndshandläggare uppger att de på vårdplaneringen begär ut diverse intyg som de behöver för att kunna fatta rätt beslut utifrån de behov patienten har. Exempel på intyg kan vara läkarutlåtande, riskbedömning, arbetsterapeutiskt utlåtande och psykologutlåtande.

Biståndshandläggare tre uppger: ”Den enskilde måste ju vara med och kan inte den tala för sig då måste faktiskt en god man eller förvaltare till eller någon med fullmakt få närvara. För om inte den enskilde kan svara för sig för att den är så pass sjuk och inte kan föra sin egen talan då kan det ju inte bli någon samordnad vårdplan. Vi kan ju inte planera med någon som inte kan föra sin egen talan så det är ju jätteviktigt”.

Två av biståndshandläggarna uppger att de upplever att det från överläkarens sida redan innan vårdplaneringen ägt rum har förutbestämts kring vad patienten bör ha för insatser och detta upplevs som problematiskt.

Biståndshandläggare ett uppger: ”Läkaren hade redan innan vårdplaneringen bestämt hur det skulle bli efter utskrivning till öppenvården och såhär är det ju inte inom allmänpsyk eller det somatiska utan men just här på rättspsyk så kan jag ju känna att det är så mycket som redan har bestämts av läkaren innan vårdplaneringen ens ägt rum. Jag tänker ju att det blir mycket rent formellt bara, att vi bara sitter där för det är ju redan uppgjort”.

Biståndshandläggare två uppger: ”Rättpsyk och främst läkaren har ofta en tanke kring vad patienten ska ha för insatser medan vi på socialtjänsten har en annan tanke. Då får jag förklara att socialtjänstens insatser är frivilliga och att vi inte kan villkora något när det gäller frivilliga insatser utan patienten bestämmer själv vad denne vill ansöka om. Jag upplever att rättpsyk oftast villkorar insatserna för att patienten ska kunna skrivas ut. Innan vårdplaneringen äger rum känns det som att läkaren redan bestämt vad patienten ska ha för

51

insatser. Oftast är det så att patienten till slut går med på det regionen föreslår för annars blir de ju inte utskrivna. Så patienten tar emot insatserna trots att denne kanske inte alls vill det”. Som exempel när det gäller boende och läkaren tycker att patienten ska beviljas ett särskilt boende med personal dygnet runt och tror att boendet ska lösa alla patienternas problem. Det har ju ingen betydelse vart patienten bor, jag menar vill patienten inte ta emot stöd eller öppna dörren för personal så spelar det ju ingen roll vilket boende patienten bor på. Det går inte att tvinga på de insatser, vi kan i alla fall inte tvinga de på insatser de inte vill ha”.

Kuratorerna uppger att det är på ronderna som man inom rättspsykiatrin tvärprofessionellt bestämmer och kommer fram till att det är dags för en patient att slussas ut och att en ansökan om insatser bör göras hos socialtjänsten. Kuratorerna uppger att det är antingen patienten själv, god man eller förvaltare eller kuratorn som gör själva ansökan. När man sedan skickat in ansökan till socialtjänsten kommer de på ett vårdplaneringsmöte på avdelningen där patienten vårdas. Kuratorerna på rättspsykiatrin i Växjö har under fyra års tid arbetat med att ta fram en rutin kring utslussningsarbetet på kliniken. Det är en gedigen rutin som handlar om vad som händer från det att en patient kommer in till kliniken och tills dess att patienten skrivs ut och får rättspsykiatrisk öppenvård. Kuratorerna har även skapat en informationsfolder om hur utslussningsprocessen inom rättspsykiatrin i Växjö går till. Kuratorerna uppger att de alltid går igenom den här rutinen tillsammans med kommunen och biståndshandläggarna får en folder av kuratorerna. Kuratorernas förväntningar på vårdplaneringen är att man ska jobba mot samma mål och att tillsammans komma fram till någonting. Rättspsykiatrin strävar efter att få kommunen att känna att de har fått tillräckligt med underlag för att kunna fatta ett beslut och att man ska ha en planering framåt. Rättspsykiatrin vill känna att de har fått sagt de behov patienten har, att kommunen känner att de fått tillräckligt med underlag så att de känner sig trygga samt att patienten ska känna sig nöjd.

Sammanfattningsvis är kuratorernas förväntningar på den gemensamma vårdplaneringen att rättspsykiatrin och socialtjänsten ska arbeta mot samma mål och att komma fram till

gemensamma lösningar. Rättspsykiatrin strävar efter att ge socialtjänsten det underlag de behöver för att känna sig trygga. Två av biståndshandläggarna upplever att det blir en obalans i vårdplaneringen då överläkaren redan innan vårdplaneringen äger rum har bestämt vad patienten bör ha för insatser från socialtjänsten. Detta ses som problematiskt enligt

52

Kurator ett uppger: ”Förväntningarna på vårdplaneringen är att vi ska jobba mot samma mål. Att patienten ska få det bästa boendet för hans eller hennes behov. Jag har aldrig suttit på ett vårdplaneringsmöte och känt att man inte haft kommunen med sig, aldrig någonsin. Vi är på samma plan på nåt sätt. Sen att de kanske inte alltid ger patienten det boende alltid som vi önskar, det beror ju inte alltid på att de inte vill. Det handlar ju också om lediga platser. Vi förstår ju det och ibland får vi ju säga till kommunen att erbjuder ni patienten detta boende så kommer nog patienten att tacka nej på en gång. För det är mer ett äldreboende och där kommer inte patienten vilja vara ändå så att ni vet det. Och då ibland får vi faktiskt också säga att nej men vi väntar hellre på det här boendet än att ni erbjuder massa andra. Jag älskar våra handläggare för jag tycker de är jättebra. De har ju sina regler att följa och vi har våra men vi måste ändå mötas på nåt sätt. Och det är vi som jobbar på golvet som måste på nåt sätt slå ihop oss och försöka lösa det”.

Kurator två uppger: ”vi ger kommunen ett läkarutlåtande, omvårdnadsbeskrivning som omvårdnadspersonalen skriver om patienten och sen en arbetsterapeutisk bedömning, om hur vi bemöter patienten och vilket stöd vi bedömer att patienten behöver. Sen är det ju

kommunen som beslutar om vilken insats som patienten ska beviljas. Men vi är väldigt tydliga med att ge information om vad patienten behöver för stöd här men att det är kommunens beslut. Så vi får ju till exempel inte säga att ja men det här boendet behöver patienten utan att vi ger information om allt runt omkring och sen är det kommunens ansvar att utreda”.