Det som fungerar mindre bra i samverkan

När det gäller vad som fungerar mindre i samverkan så skiljer sig biståndshandläggarnas svar åt. Biståndshandläggare ett uppger att det som fungerar mindre bra i samverkan är att hen upplever att allt redan var förutbestämt av läkaren innan den första vårdplaneringen. Läkaren hade enligt samma biståndshandläggare redan innan vårdplaneringen med socialtjänsten bestämt vilka insatser patienten skulle ha och det handlade oftast om att socialtjänsten behövde köpa plats på ett boende och biståndshandläggare ett upplever att hen inte riktigt kunde ifrågasätta läkarens bedömning. Det var från läkarens sida även förutbestämt att patienten skulle skrivas ut utan att detta hade diskuterats med socialtjänsten.

Biståndshandläggare två uppger att det saknas förståelse för varandras uppdrag och att

socialtjänsten och rättspsykiatrin har olika synsätt kring patientens behov. Hen upplever också att alla patienter ansöker om boende med särskild service och här ser man olika på detta då många patienter enligt biståndshandläggare två ansöker om boende för att de är bostadslösa. Det kan vara så att patienten kanske har ett behov av tillsyn men detta anser socialtjänsten kan tillgodoses med hjälp av andra insatser som exempelvis boendestöd. Enligt

biståndshandläggare två kan socialtjänsten bevilja väldigt mycket boendestöd, upp till flera gånger per dag men enligt hen känns det som att rättspsykiatrin inte förstår vilka insatser som socialtjänsten kan erbjuda. Biståndshandläggare tre uppger att det som kan vara svårt är när en patient bor på ett externt boende och ska skrivas ut från den externa placeringen. När

patienten bor på det externa boendet så är det läkaren där som är läkemedelsansvarig men när patienten skrivs ut från det externa boendet så blir det otydligt kring vem som har

läkemedelsansvaret, inklusive det somatiska. Enligt biståndshandläggare tre hade det optimala varit om rättspsykiatrin hade ansvaret för hela patienten, psykiatriskt som somatiskt. Två av biståndshandläggarna uppger att det inte finns något som de anser inte fungerar i samverkan med rättspsykiatrin utan de anser att de gemensamma ärenden de haft med rättspsykiatrin har

57

fungerat väldigt bra. Samma biståndshandläggare uppger att de båda har haft väldigt få utslussningar från rättspsykiatrin men de man har haft har fungerat bra. En

biståndshandläggare uppger att det är otydligt kring vad rättspsykiatrin har för skyldigheter när det gäller att köpa plats på boende samt otydligt kring vem som ansvarar för

samhällsskyddet. En biståndshandläggare uppger att det känns fel att rättspsykiatrin villkorar patienters vård med kommunens insatser som är frivilliga. Enligt samma biståndshandläggare står det alltid i alla vårdplaner att det är villkorat att ta emot kommunens insatser.

Biståndshandläggare två uppger: ”Men jag menar vadå ta emot, man kan ju inte tvinga någon att ta emot frivilliga insatser. Vill personen inte ha en insats så kan man inte tvinga den till det. Men det är konstant såhär att rättspsyk villkorar patienten till att ta emot

kommunala insatser. Och jag har ett ännu värre exempel då läkaren skrev som villkor att en patient skulle bo på ett specifikt boende inför en ansökan om öppenvård”.

Biståndshandläggare tre uppger: ”Särskilt boende enligt socialtjänstlagen, det är ju ett eget boende med eget kontrakt. Där finns tillgång till personal men personalen får inte gå in och säga till patienten att den inte får använda droger och du får inte gå in och ta alkohol om det skulle finnas där. Man får inte heller kasta ut någon därifrån för det är ett eget boende och de ska kunna ha sin integritet. Alltså vi får inte villkora på samma sätt som man kanske kan göra på en extern placering. Vi kan inte villkora på samma sätt som rättspsykiatrin kan. För vi kan inte vräka någon från ett särskilt boende, det kan vi inte göra. Vi kan inte heller upprätthålla samma tillsyn och kontroll på våra egna boenden som externa boenden kan. Nästan alla externa placeringar som jag varit på så har man väldigt hög personaltäthet som håller full kontroll på de som är där. Så har inte vi det här på våra egna boenden. Här är det en helt annan frihet och vi kan inte ha den strukturen och den kontrollen. Vi kan inte ha det utan här kan vi säga att det vore bra och vi vill gärna att du är hemma ex kl 23 men vi kan inte hindra någon från att vara ute hela natten och komma hem jätteberusad kl 03. Vi kan inte säga att en brukare inte får bo kvar på sitt särskilda boende utan de har ju rätt till insatsen. Våra insatser är frivilliga. Så det behövs en förståelse för detta från rättspsykiatrin”.

Det som enligt samtliga kuratorer fungerar mindre bra i samverkan med socialtjänsten är att socialtjänstens insatser är frivilliga och att socialtjänsten står för frivilligheten medan rättspsykiatrin står för tvånget och där krockar det enligt samtliga kuratorer. Rättspsykiatrin kan sätta upp villkor för en patient som är på permission eller i öppenvård men socialtjänsten

58

kan inte villkora sina insatser. Rättspsykiatrin kan villkora en patient att ta emot exempelvis boendestöd men socialtjänsten kan inte tvinga patienten att ta emot boendestöd. En annan sak som enligt kuratorerna anses vara svårt i samverkan är att det är otydligt kring

betalningsansvarslagen och vem som betalar för vad inom slutenvård kontra öppenvård. Extra otydligt verkar det vara kring sysselsättning och vem som ansvarar för det. Enligt en kurator beviljar inte XX kommun sysselsättning för patienter som vårdas inom rättspsykiatrisk slutenvård. Rättspsykiatrin har fått information om att de själva ska tillgodose det behovet då patienten befinner sig i slutenvård. Enligt kuratorerna är rättspsykiatrin och socialtjänsten inte alltid överens om hur patientens behov ser ut och där krockar det också. Rättspsykiatrin kan tycka att en patient är i behov av ett boende med personal medan socialtjänsten anser att patienten inte har så stora behov att ett boende är befogat utan att det kan räcka med exempelvis boendestöd. Enligt kuratorerna blir det här en krock då rättspsykiatrin utöver rehabiliteringsansvaret även har ett samhällsskyddsansvar. Kuratorerna uppger att det ibland även kan uppstå svårigheter i samverkan med boenden som aldrig arbetat med rättspsykiatrin förut vilket är väldigt vanligt att man inte har gjort. Då kan det enligt kuratorerna bli så att boendet tycker det är obehagligt och undrar vad det är för patient de ska ta emot och vad patienten begått för brott. Att det blir väldigt mycket fokus på brottet. Kuratorerna uppger att rättspsykiatrin lägger ner väldigt mycket tid och resurser för att alla utslussningar ska gå så bra och tryggt till som möjligt. Rättspsykiatrin arbetar hårt för att hitta något som fungerar både för de och kommunen men även för patienten. För att motverka den här oron från boendet berättar kuratorerna att personal från rättspsykiatrin brukar till en början följa med patienten till sitt nya boende för att se till så patienten kommer i ordning och känner sig trygg och personalen från rättspsykiatrin pratar med personalen på boendet så att även de känner sig trygga. Så det blir som en slags inskolning på det nya boendet så att det ska bli så bra som möjligt för alla parter. Rättspsykiatrin skriver även en handlingsplan tillsammans med socialtjänst och boende när en patient flyttar till ett boende och personal från rättspsykiatrin ställer vid behov även upp med handledning för personal på boendet. Kuratorerna anser även, precis som några av biståndshandläggarna, att det inte riktigt finns en förståelse för

rättspsykiatrins verksamhet för att det är så komplext. Att kunskapen om varandras

verksamheter brister samt att det byts ut personal inom socialtjänsten som inte har kunskap om rättspsykiatrin. Enligt kurator tre kan dålig samverkan med kommunen uppstå när kommunen fokuserar på det ekonomiska när de utreder behov och när kommunen hela tiden försöker ha en ekonomisk detaljstyrning i alla beslut och när de lägger tung vikt vid kostnader för insatser.

59

Sammanfattningsvis så skiljer sig svaren åt bland biståndshandläggarna kring vad som upplevs som problematiskt i samverkan mellan socialtjänst och rättspsykiatri. En biståndshandläggare upplever det som problematiskt när överläkaren på rättspsykiatrin förutbestämt vilka insatser en patient ska ha, innan vårdplaneringen med socialtjänsten ägt rum och att det inte riktigt gick att ifrågasätta läkarens bedömning. En annan

biståndshandläggare upplever att det saknas förståelse för varandras uppdrag och att socialtjänsten och rättspsykiatrin har olika synsätt kring patientens behov. En tredje biståndshandläggare upplever att det blir problematiskt när en patient bor på ett externt boende och ska skrivas ut från den externa placeringen och att det blir otydligt vem som är läkemedelsansvarig. Två biståndshandläggare upplevde inga problem med samverkan. Kuratorernas svar var däremot samstämmiga då samtliga upplever lagstiftningen som problematiskt. Socialtjänstens frivillighet kontra rättspsykiatrins tvång anses krocka i samverkan. Kuratorerna upplever även att det är otydligt kring ansvarsfördelning mellan socialtjänst och rättspsykiatri samt att socialtjänst och rättspsykiatri gör olika bedömningar kring patienters behov.