Begränsningar och fortsatta kunskapsgap

Samtidigt som avhandlingen utvecklar begreppet könskränkande behandling sett utifrån ett våldsperspektiv öppnar den vilket redan har antytts upp en rad frågor som behöver beläggas och belysas ytterligare. Det blev uppenbart ganska tidigt i analysen att mitt förslag till modell inte fångar upp hela bilden av könskränkande behandling och psykisk misshandel på arbetet. För att nå en bättre förståelse behöver man intervjua männen som kränker också. En del av modellen syftar till att undersöka mannens upplevelser och känslor, och de dimensionerna kan man inte fånga genom kvinnornas ord. Nu har jag förstått delar av processen genom indirekta tolkningar av den intervjuades berättelser och det lämnar vissa luckor vad avser exempelvis hans känsla av att skapa och återskapa maskulinitet genom behandlingen av henne. Detta är en central del i den våldsteoretiska diskussionen och skulle behöva fångas bättre av empiriskt arbete, syftet med att utveckla modellens praktiska användbarhet.

Jag ser inte heller att jag fångar kontexten och den strukturella nivån tillräckligt tydligt med mitt förslag. Det skulle behöva bli ytterligare belyst hur och i vilken omfattning det här beteendet kan förekomma därför att det finns ett strukturellt stöd för de här männen att agera som de gör. Det strukturella stödet för de förövande männens beteende finns implicit i kvinnornas berättelser och skulle kunna bli mer explicit genom studier och metoder speciellt inriktade på omgivningens agerande och resonemang. Alla fyra informanter berättar om hur ”de” och ”grabbarna” och ”institutionen” agerar mot kvinnorna. Det kan alltså vara så att den kränkande mannen har stöd av omgivningen i sitt beteende mot kvinnan men att omgivningens inverkan är mer passiv eller tar sig andra uttryck. Han kan ha aktivt stöd av omgivningen och då är det flera som leder kränkningarna mot henne och dessa kränkande män är delar av samma nätverk, och det kan vidare förekomma kränkningar från olika män under olika tidsperioder.

Kontexten och den strukturella nivån är central för förståelse av hur

könskränkande behandling kan uppstå och specifikt uppstå som mäns kränkningar av kvinnor i egenskap av kvinnor. Genom att knyta ihop Ackers (1992) teori om könsprocesser och substrukturer med teorier om könskränkande behandling och psykiskt våld kan den strukturella nivån adderas till individnivån som varit i fokus i denna avhandling. Därigenom skulle det bli lättare att betrakta könskränkningar som ett individuellt problem som förekommer för att det har strukturellt stöd.

7.3.1 Framtida forskningsfrågor

Andra delar som var återkommande i berättelserna som skulle kunna analyseras ytterligare var kvinnans privatlivssituation och hennes partners inverkan på situationen. Den finns visserligen till en del formulerad i modellens tredje del, kringpersoners argumentationsnivåer, på så vis att kringpersoner ofta väger in hennes

privatlivssituation på något sätt men den delen av modellen fokuserar mannens och kringpersoners berättelser. En mer komplett förståelse av situationen kan behöva fånga upp hennes privatsituation och eventuella relationer till partners ur hennes perspektiv. Det visade sig i den här forskningsprocessen att större delen av kvinnorna i mitt empiriska material har en relation till en man som inte är oviktig för institutionen. Det kan i vissa fall ha förekommit en långvarig schism mellan mannen ifråga och ledande professorn, och det är möjligt att ledande professorn inte kommer åt honom utan utvidgar schismen till att involvera också henne. Henne kan det vara lättare att göra sig av med och då startar elimineringsprocessen mot henne.

I mitt hela material finns också indikationer på att kvinnans man kan vara en man som man på institutionen vill alliera sig med vilket kan leda till problem för henne när de skiljer sig, den mannen som ledande personer på institutionen vill alliera sig med och den aktuella kvinnan. Oavsett om det är han eller hon som tar initiativet till skilsmässa så förefaller hon få problem efter skilsmässan om han har positiva relationer till hennes arbetskamrater. Om han inte är direkt involverad i hennes arbete så kan han vara en person som institutionen vill associeras med och då får hon också problem efter skilsmässan. Det här med partnerns betydelse hade jag inte alls förstått när jag

formulerade modellförslaget, trots att det fanns klara indikationer på dess vikt i delstudie ett. Det kom även fram i intervjuerna ”en passant” att männen var viktiga. En fråga för fortsatt forskning är således partnerns betydelse på olika sätt och hans relation till hennes kollegor.

En annan del som återkommer i vissa av berättelserna i empirifas ett och som blev tydligt i intervjun med en av informanterna är mannens attraktion till henne. Alltså om mannen som kränker henne eller leder kränkningarna mot henne vid något tillfälle har visat attraktion på något sätt. I mitt modellförslag finns några frågor om detta men de handlar mer om huruvida han har gjort närmanden eller sagt saker av könskaraktär, med en förförståelse om att han gör det för att visa makt. Det finns också situationer i berättelserna från empirifas ett där man kan anta att den kränkande mannen initialt har känt attraktion och kanske velat ha en relation med henne. Flera av

kvinnorna har berättat om hur hon initialt har blivit satt på piedestal, blivit uppburen, fått orimliga fördelar och ”nästan blivit kär i honom”. När det sedan blir tydligt att hon faktiskt har en fungerande relation med sin partner har den här uppburenheten ändrats till kränkningar. Det förefaller då som att den kränkande mannen har blivit kränkande i den stund han förstår att hon har en man hemma som hon faktiskt har ett samliv med; uppvaktningen som kvinnorna berättar om utbyts då till det rakt motsatta i form av trakasserier. Denna process och dess potentiella implikationer fångas inte upp av mitt modellförslag men i den utsträckning den visar sig reell och generell kan ytterligare undersökningar bidra till att problematisera utveckling av relationer på arbetsplatser. Det är särskilt intressant i de fall det förekommer ensidig attraktion hos en hierarkiskt överordnad för en underordnad person (Hagman, 1995).

En annan och avslutande frågeställning är hur hennes relation till sin man ser ut i privatlivet, alltså vilka kvaliteter deras relation har eller hade i det fall de är skilda. Flera av kvinnorna säger i förbifarten eller när jag har lagt ner pennan att mannen de är eller har varit gifta med är en misshandlande man, att han har misshandlat henne under äktenskapet eller att han har haft den typen av beteende när hon har bestämt sig för att lämna honom. Jag hade inte frågor alls om privatlivets karaktär med mig eller i

modellförslaget när jag påbörjade djupintervjuerna, eftersom jag såg det som centralt att isärhålla den privata och den offentliga sfären. Flera av kvinnorna berättade emellertid om det och att mannen på något sätt är knuten till hennes kollegor eller arbetsplats, vilket inte blir oviktigt när man använder våldsteori för att förstå situationen. Detta öppnar upp för en framtida sammankoppling av modellerna för våld och våldsutövning i den privata och offentliga kontexten.

7.3.2 Fortsatta reflektioner

Det finns ett starkt element av fokusförskjutning i de här könskränkningssituationerna och de utredningar som följer på dessa som är intressant för vidare studier. Kvinnorna,

och signifikanta kringpersoner, berättar om hur en man kränker henne för att hon ska elimineras som forskare och lärare, alltså att det finns en tydlig offer- förövarposition där han ger sig på henne på olika sätt. Det som blir fokuserat är emellertid hennes beteende och hennes uppfattning, känslor och hennes berättelser. Det blir hon som hanterar situationen, hon som försöker kasta ljus över vad som händer, exempelvis genom att dra in personalkontoret, jämställdhetshandläggaren, jurister, ledningen, och det är hon som blir det formella problemet. I kvinnornas berättelser kan man se hur institutionen på ett informellt och skyddande vis försöker ta hand om honom, hantera hans dysfunktionalism genom olika manövrar, medan det är hon som utåt blir problemet och det är också hon som får sluta så småningom, som Ås i Härskarteknikerna tangerar i tekniken ”blame the victim” (Ås, 1982). Jag menar att det är viktigt att den här fokusförskjutningen undersöks och problematiseras vidare, eftersom den osynliggör det verkliga problemet med att en del kvinnor i akademin kränks på grund av kön och istället gör närvaron av –”för många” - kvinnor till problemet.

Svensk våldsforskning pekar i hög utsträckning på processen i våldsutövandet, att det inte är i enstaka situationer isolerade från varandra som våldet utövas. Jag menar mot bakgrund av avhandlingsmaterialet att man måste betrakta könskränkningar på arbetsplatsen på samma sätt, som en process som pågår där händelser och kontext hänger ihop och förklarar varandra, istället för att lyfta ut enstaka isolerade situationer. Man kan betrakta förövarens beteende som ett verkande i en överordning och i en plats i en struktur för att sortera i upplevd konkurrens. Syftet med den könskränkande

behandlingen blir då att eliminera risk och få kontroll över resurser. I likhet med våldsutövning i den privata sfären, det vill säga hemmet/motsvarande, eftersträvar förövaren i den offentliga kontexten kontroll och bibehållande av överordning samt manlighet förknippad med kontroll och överordning. Könskränkande behandling inkluderar inte alltid fysiskt våld även om det förekommer, utan har ofta ett annat uttryck på arbetsplatsen än exv i hemmet. De uttryck för maktutövning som Lundgren (2004) beskriver i våldets normaliseringsprocess har emellertid klara paralleller i könskränkningsprocesser. Isolering, gränsförskjutning, krav på underordning och underkastelse är mer eller mindre explicit uttryckt. Internalisering av mannens definition av kvinnlighet och forskning, som också Ås (1982) beskriver i härskarteknikerna, är ett markant inslag i såväl våldsprocessen som vid

inte fysiska i form av slag. Hon blir nedtystad, osynliggjord, offentligt utskälld, utesluten ur gemenskapen om hon inte underordnar sig eller försvinner.

Den delen av våldets normaliseringsprocess som blir tydligast är emellertid ”hans process” i de olika faserna, det vill säga det mannen ifråga upplevs göra, och inte i så hög utsträckning ”hennes process”. I materialet indikeras en del av det Lundgren (2004) definierar hos våldsutsatta kvinnor och i alla de tretton fallen som utgör hela mitt material, har kvinnan slutat eller bytt arbetsuppgifter. Den mer långtgående

internaliseringen av hans värderingar där hans värdesystem flyttar in i henne blir inte synligt i så hög utsträckning i djupinterjvuerna35 _{även om det finns ett visst}

ifrågasättande av det egna beteendet utifrån hans värdering (framför allt en av informanterna visar detta i sin berättelse). Kvinnorna blir visserligen eliminerade som forskare men få av dem verkar ha blivit eliminerade i sitt jag och de resonerar ganska medvetet om att det är en extern påverkan utanför dem själva det rör sig om. Även om internaliseringen, eller försök till internalisering, av hans värderingar inte finns i så stor utsträckning i djupintervjuerna så är det tydligare i det första empiristeget och kan betraktas som en central del att undersöka vidare.

Att internaliseringen av hans värderingar inte syns i djupintervjumaterialet kan tolkas på flera sätt. Ett sätt att förstå det är att mina frågor, eller situationen, inte fångar upp den eller inte inbjuder till att prata om den. Ett annat sätt att se det kan vara att de kvinnor som blir eliminerade i sitt jag inte uppsöker jämställdhetshandläggaren för att prata om det. Det kan vara så att de kvinnor som är utsatta för könskränkande behandling som har en viss feministisk kompetens klarar sig bättre än de som inte har det. Ett tredje sätt att se det är att könskränkningar visserligen minskar konkurrensen från henne men att våldsuttrycket i den här kontexten inte leder till själslig utplåning. Man kan förstå det som att det inte behövs grövre våld än så för att över- och underordning skall skapas. På ett strukturellt yrkesmässigt plan skapas det ändå.

35 _{Det framkommer tydligare i de berättelser jag fick ta del av som jämställdhetshandläggare, men dessa}

berättelser kan inte ingå i forskningsmaterialet eftersom de personerna inte uppsökte mig för att delta i ett forskningsprojekt.