Trots prästerskapets försök att freda söndagen och aftonsången från begravningar var söndagar den mest populära begravningsdagen.
Utifrån 545 fall hämtade från Storkyrkans räkenskaper om begravningsringningar 1640–1680 ser begravningarnas fördelning ut som följer: Måndagar 5,13 %. Tisdagar 13,21 %. Onsdagar 9,72 %.
Torsdagar 11 %. Fredagar 7,15 %. Lördagar 5,32 %. Söndagar 48,44
%. På grund av söndagens popularitet var måndagar och lördagar troligen de minst populära dagarna för begravning.206 Att söndagen var en populär begravningsdag innebar inte att folk avstod från arbete under hela dagen, vilket annars kunde förklarat dagens popularitet då
206 SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, för åren 1640, 1641, 1643–1648, 1650–1661, 1663–1680. Se även UUB, E158d; SSA, Stockholms Domkapitel, Protokoll huvudserien, 1665–1666, vol. 23, s. 28, punkt 6; SSA, Stockholms Domkapitel, Protokoll huvudserien, 1669, s. 243, punkt 10; SSA, Stockholms Domkapitel, Protokoll huvudserien, 1673–1674, s. 139 (punkt 2), 155, (punkt 12);
Ekeblad vol. 1 1911, s. 88, 116, 151, 155, 172, 175, 184, 193, 194, 304, 392; Ekeblad vol. 2 1915, s. 18, 183, 203, 208, 221, 286, 293, 324, 367, 381, 396, 380, 415; Gyllenius 1962, s. 132; Wallenstedt 1995, s. 104, 159, 217, 244, 180, 226, 264, 335, 377, 385, 435, 186, 502.
KAPITEL 3
en fredad heldag hade underlättat för processionernas rumsliga exproprieringar. År 1653 anmärkte ambassadören Whitelocke på svenskarnas okristliga vana att arbeta på vilodagen för den svenska ärkebiskopen. Denne rättade Whitelocke med att inget arbete var tillåtet under sabbaten till efter söndagspredikan. Ärkebiskopens redogörelse borde alltså innebära att det kunde vara liv och rörelse på gatorna under söndagseftermiddagen. För att inte störa arbetsveckan och bjuda in till arbetsförsummelser fanns det en uppmaning till Riddarhuset från 1668 att likpredikningar borde ske på söndagar.
Försök verkar ha gjorts i samband med 1664 års överflödsförordning för att freda söndagarna från begravningar, men i 1668 års överflödsförordning upphävdes detta förbud.207
Tidsmässigt verkar eftermiddagen, mellan klockan tolv och fyra, varit den tid som begravningsceremonierna påbörjades. På grund av ceremoniernas omfattning kunde begravningen ibland fortsätta in på kvällen och till och med natten.208 Ett ovanligt fall var när Gabriel Gustavsson Oxenstierna skulle begravas 1641. Ceremonierna på-börjades klockan åtta på morgonen i Storkyrkan med predikan, för att sedan fortsätta med förflyttning till kyrkan i Tyresö där ceremonierna återupptogs under eftermiddagen.209 Även om tidig eftermiddag verkar ha varit en norm för när begravningsceremonierna skulle börja, vittnar flertalet källorna om att ceremonierna fortsatte under aftonen och efter mörkrets inbrott.210 Vid Johan Kasimirs begravning 1652 avslutades inte processionen vid kyrkan förrän sju på kvällen när mörkret fallit och begravningsceremonierna avslutades inte förrän klockan elva på kvällen.211 Att begravningar drog in över kvällen och natten var på grund av den tid som de omfattande processionerna tog i anspråk för att förflytta sig till begravnings-kyrkan. När Hans Christoffer von Königsmarcks lik fördes i procession från S:t Jacob till Riddarholmskyrkan 1664 tog genom-förandet sex timmar. När Conrad Christoffer von Königsmarck
207 Schmedeman vol. 1 1706, s. 556; Whitelocke vol. 1 1855, s. 379, 401–402; AdRP vol.
10 1893, s. 327; Ekeblad vol. 1 1911, s. 175.
208 Schmedeman vol. 1 1706, s. 556; Lünig 1720, s. 587, 598; KOF vol. 2:1 1881, s. 265;
Whitelocke vol. 1 1855, s. 432–433; AdRP vol. 4:2 1872, s. 404, 441; AdRP vol. 5:2 1875, s. 14; AdRP vol. 7 1881, s. 12; AdRP vol. 10 1893, s. 252; Gyllenius 1962, s. 150;
Rosenhane 1995, s. 138, 143, 144, 146, 235, 244, 245, 255, 283, 285, 313. Douglas 1957, s. 341.
209 Adlersparre vol. 1 1793, s. 186–187.
210 Lünig 1720, s. 588; KOF vol. 2:1 1881, s. 265; AdRP vol. 10 1893, s. 338, 600;
Ekeblad vol. 1 1911, s. 166; Braem 1916, s. 9; Gyllenius 1962, s. 150.
211 Ekeblad vol. 1 1911, s. 166; Gyllenius 1962, s. 150. Rangström 2015, s. 90.
begravdes i Stade 1674 fördes liket från hans hus klockan fyra på eftermiddagen, mot kyrkan dit det kom klockan sex på kvällen.
Ceremonierna fortsatte därför till klockan nio. Begravningen av Jacob Flemings fru och barns i Riddarholmskyrkan 8 oktober 1671 skedde enligt ögonvittnet Corfitz Braem om aftonen.212
På Riddarhuset 1668 diskuterades försenade och nattliga begravningar som ett problem på grund av den långa tid som begravningsprocessionerna upptog. I ett remissförslag till 1668 års överflödsförordning ”begärdes att begravningsprocesser skulle ske på dagen och inte om natten”, och vid 1672 års riksdag förbjöds nattliga begravningar.213 ”Försenade” och nattliga begravningar kritiserades på så pass hög nivå visar att nattliga begravningar förekom, inte som ett resultat av att förseningar, utan för att de troligen planerades som processioner och ceremonier som skulle pågå efter mörkrets inbrott.
Detta blir särskilt tydligt då processionerna och ceremonierna var väletablerade och välregisserade tillställningar, vars tidsåtgång borde varit möjligt att uppskatta om deltagare önskade att förebygga processioner och begravningar efter mörkrets inbrott. Under 1670-talet var nattliga begravningar så pass allmänt tillämpade i enskilda församlingar att konsistorium 1672 fann det nödvändigt att påminna att dessa var förbjudna. Förbudet verkar ha haft begränsad verkan då Daniel Plaan vintern 1673 begravde sin späda son om aftonen och utan procession. Det är utifrån konsistoriums protokoll tydligt att nattliga begravningar inte begränsat till adeln, det var även ett sätt för mindre bemedlade att begrava de sina till mindre kostnad.214
Processionstiden reglerades i 1668 års överflödsförordning.
Begravningsringningen skulle påbörjas en tid efter aftonsången, så att processionen kunde avslutas vid kyrkan klockan två. Klockornas klang skulle markera processionens tidsutrymme. Med tanke på att processionens förflyttning till begravningskyrkan kunde pågå under
212 SSA, Storkyrkoförsamlingens kyrkoarkiv, Kyrkoräkenskaper, äldre serie, 1664-07-10, 1664-07-20, 1671-10-08; SSA, Jakob och Johannes kyrkoarkiv, Huvudböcker och verifikationer, 1664-07-27; Lünig 1720, s. 587–588; Braem 1916, s. 9; Oscarsson 2013, s. 153.
213 SSA, Stockholms domkapitel, Protokoll huvudserien 1672, s. 66, punkt 11; AdRP vol.
10 1893, s. 338, 600.
214 SSA, Stockholms domkapitel, Protokoll huvudserien 1671, s. 172, punkt 10; SSA, Stockholms domkapitel, Protokoll huvudserien 1672, s. 66, punkt 11; SSA, Stockholms domkapitel, Protokoll huvudserien 1678, s. 95, punkt 5; Wallenstedt 1995, s. 98.
flera timmar när män med riksrådsrang och hög militär status skulle begravas, är det inte otroligt att detta vida överstegs.215
Då det var många långa timmar innan de samlade efter ceremonierna kunde börja röra sig mot det som var aftonmåltiden, är det inte konstigt att traditionen bjöd att dödshuset skulle förse de inbjudna deltagarna med dryck, förtäring och konfekt innan processen började. I både räkenskaper och överflödsförordningar frammanas bilden av ett ordentligt bjudande av både alkoholhaltig dryck och förtäring i hus och på gator när liket utbars. Enligt den franske kammartjänarens resebok kunde de utsedda kistbärarna ibland vara så druckna att de knappt kunde stå på benen, vilket förklarar varför överflödsförordningarna försökte begränsa bjudandet.216
I materialet har det framträtt tydligt att söndagar var den populäraste dagen för att genomföra begravningar. Även om försök gjordes för att freda söndagen för gudstjänst var användningen av söndagen så pass etablerad att det var svårt att freda den från begravningar. Då begravningsriterna inleddes under eftermiddagen ledde de långsamma processionerna till att begravningsriterna kunde sträcka sig in över både kvällen och natten. Som ett resultat kom nattliga begravningar att kritiseras från olika instanser. Omfattningen i genomförandet ger en tidslig hänvisning till olika sorters praktiker för olika adel, då det främst var män med höga ämbets- och militära meriter som fick de timslånga processionerna. Tidsomfattningen förklarar också varför det var kutym att bjuda deltagarna på dryck och förtäring innan begravningsriternas start, vilket ådrog sig kritik från överflödsförordningar då det resulterade i fylleri bland deltagarna.
215 Med tanke att Hans Christoffer von Königsmarcks och Conrad Christoffer von Königsmarcks processioner följde mallen för riksråd och högre officerare för tiden, som tog flera timmar i anspråk att genomföra, är det inte fel att anta att liknande processioner som följde samma mall tog lika långt tid. KB, Rål.4:o 100; KB, Sandbergska samlingen, ÄÄ5528; UUB, X240; Schmedeman vol. 1 1706, s. 556; Lünig 1720, s. 561, 587–588;
Gjörwell vol. 4 1760, s. 274–276; Adlersparre vol. 1 1793, s. 186–187, 191–194; Ekeblad vol. 1 1911, s. 165–166; Gyllenius 1962, 149–150; Oscarsson 2013, s. 152–153. Douglas 1957, s. 342–343.
216 RA, SH. LC 120:5 1669, acta 13; Schmedeman vol. 1 1706, s. 244, 396; Lünig 1720, s. 587; Klingspor & Schlegel 1877, s. xxvi–xxvii; Gyllenius 1962, s. 149; Lagerholm 1965, s. 63; Oscarsson 2013, s. 154. Whaley 1981, s. 90; Kurisoo 2013, s. 71.